Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 mars 2024

Det börjar. Sorgerefräng, Anja Utler, översättning Linda Östergaard, Rámus

 

Anja Utlers nya bok består av 209 dikter som inleds identiskt med raden ”Det börjar, blir dag”, följt av en essä om kriget i Ukraina, som utgör själva fundamentet för dikten, lämpligt kallad Det börjar. Sorgerefräng. Att det är en sorgerefräng görs tydligt redan från början, och det går att följa diktens förlopp som en dagbok från en värld som slagits sönder.

 

Men också det som gått sönder måste fortsätta, och ett liv i spillror är också ett liv. Diktens refräng kan fungera som ett nödvändigt imperativ, en påminnelse om att det går att leva också i katastrofala dikter. Livet fortgår, trots allt. Putin har ockuperat Ukraina, men också våra tankar ockuperas av detta krig. Och Utler finner i essän anledning att rannsaka sitt hemlands egna historia från andra världskriget, utan att dra för stora växlar på likheterna till dagens Ryssland.

 


Utlers bok blir en manifestation för vardagen och det ordinära. Blir det inte monotont, med den identiska raden? Ja och nej. Jag läser dikten i ett svep, och storknar nästan över raden ”Det börjar, blir dag”. Trodde jag. Så småningom märker jag skillnaden i skiljetecken, att där finns kommatecknet och punkten, likväl som kolonet och semikolonet. Och en förändring infaller, en förskjutning av verkligheten som sker både gradvis och plötsligt:

 

Det börjar, blir dag;

Plastpropp och paradiset;

Bara där någon

ligger mot berörs det.

 

Ja, bara där vi har eller ingår i en gemenskap – ett sammanhang – kan vi vara rädda att mista den. Därmed går det att läsa in ett ”Det slutar” i Utlers fras ”Det börjar”, och då blir dikten ännu mörkare. Att den frammanar ett historiens slut, illustrerat av individens oförmåga att gå vidare. Rutinen både fortsätter och upphör: ”Skönheten finns, den rusar / i galopp; varm och / stor och fri. Och förbi”.

 

Dikterna har hamnat i en evighetsloop, men den är inte riktningslös. Hon ger utrymme åt andra språk, där fraser precis som hos Sorin Masif lämnas oöversatt, och här följer en lista på de språk jag tror mig uppfatta (med reservation för bristande kunskaper): engelska, kinesiska, spanska, ryska, slovakiska, slovenska, grekiska, spanska. Där finns också fake news och Nenas 99 luftballonger, i en märklig korsklippning av kalla krigets 80-tal och vår egen tids mer diffusa krigsstämning. Så plockas mer och mer av den yttre världen in i dikterna, och gör dem mindre instängda i jagets upplevelser.

 

Effekten av upprepning heter också förstärkning, men jag blir också galen av raden, hör mig själv muttra ”stäng av!” och ”byt spår!” Men det är förstås meningen att jag ska reagera så. Det får mig att tänka på en gammal monolog av William Burroughs, där han mässade frasen ”word is virus”, och så blir också kontentan i Utlers dikt, med ord som sprider sig viruslikt – de korrumperar och korrumperas: ”Orden shuttlar sina news […] om det man hoppas: inget”. Utler tillämpar etymologi och ortografi för att låta orden samspela med verkligheten.

 

Något finns alltid som suddar ut gränserna, får företeelser att försvinna. Det är svårt att bedöma Linda Östergaards översättning, som har översatt Utler sedan hon introducerades på svenska 2008 med Låga, följt några år senare med utövat. En kurskorrigering. Det här är en författare som jag tidigare inte uppfattat som helt lättläst, och den här boken är ingen radikal kursändring (eller kurskorrigering). Ändå finns det ju en direkthet i tilltalet som borde appellera på även ovana lyrikläsare. Att Östergaard fått arbeta hårt syns i en dikt som leker med små men betydelsefulla ord på tre bokstäver: ”Kastar om o½r½t till /tro. Just när jag glupskt / bedrar mig in i min rot”.

 

I essän motiverar Utler sin stränga form, med ”En apologi för att tänka också de störiga tankarna” (underbar undertitel!). Här får vi en utredning av vilken slags sorg kriget utlöser, och Utler förespråkar ett nytt sätt att tänka, som också involverar känslorna utifrån Martha Nussbaums idéer om det emotionella tänkandet, som är nödvändigt för att vi annars tappar omdömet. Ett krig aktualiserar också den egna skulden, i synnerhet alla de livsval vi gör som boende i västvärlden som utsätter människor för fara och försätter dem i misär. Det är obekväma och – ja, störiga tankar Utler utsätter oss för i essän.

 

Ändå kan hon inte helt lämna oss i pessimismens fålla: ”Att en funktionalitet till stor del förblir outnyttjad innebär inte att den blir dysfunktionell; den har sitt hem i det hoppfyllda rummet för meningsfulla men inte omedelbart målrationella saker.” Där finns väl om något poesins funktion. Bara för att vår värld liknar Sisyfos syssla fast att stenen verkar oåterkalleligt ha rullat ner för att stanna där måste vi fortsätta streta för en bättre värld, fortsätta försöka få upp stenen igen, hur tröstlöst och obefogat det än verkar. Om inte annat för att alternativet – att ge upp – är ännu värre.

Skapelser, Malte Persson, Bonniers

 

Är Malte Persson lite för rolig för sitt eget bästa? Frågan infinner sig när jag läser hans nya diktsamling Skapelser. Den tar vid efter den förra, Undergången, och kan på ett sätt sägas vara dess ljusare tvilling. Efter undergången kommer skapelsen, lyder den lite ologiska logiken, men låt gå för det. Om den förra boken var omfångsrik är denna i omfångsrikaste laget – det vill säga, kontentan av more is more-estetiken blir sällan något annat än just upplevelsen att mer verkligen är mer.

 

Liksom den yngre besläktade poeten Elis Burrau är Persson kvick med att underminera sina slutsatser och poänger. Det är fyndigt – för stunden. Skapelser liknar en skissbok där Persson för in sina infall lite då och då, där han också kan teaterviska åt sig själv och be om strykningar, och det är inte utan att en läsare önskar att det hade strukits mer. Då har jag ändå följt det här författarskapet i drygt tjugo år, men kanske det börjar räcka nu med böcker av det här slaget? Jag vet inte hur länge till jag står ut med femtielva anagramdikter. Det är ekvilibristiskt, men också mekaniskt och själlöst för det mesta, och då hjälper inga ordvitsar i världen.

 


Jag förnekar inte att jag ställvis drar på munnen åt upptågen även när anagrammen riskerar att gå på tomgång: ”APSNUTEN SKITER I ATT / TIPSAREN AUTENTISKT / PEKAT UT RASSETINTIN […] / ATT SANKTE PER IN SITU / PUSSAT INTET I AKTERN / SETT RASPUTIN I AKTEN / EPISKT TUTA IN TSAREN / PUTIN I STATSRAKETEN”. Roligt, men vad ska jag ha sådana ramsor till? Och något liknande går väl att säga om katalogiseringen av nya djur, i en stilart som nog roar alla fans av Lennart Hellsing: ”På dag nr 5 eller 6 skapade Gud / på fri hand melankoalan / och melankolibrin och depparden / och deppvargen och gråtsparven”, och så vidare.

 

Visst finns det humor här, och medvetna – ibland övertydliga – blinkningar till favoritställen i litteraturhistorien. Ställen som förslagsvis ligger rätt långt tillbaka i tiden, ungefär vid 1700-talets början; jag tror inte att den här analogin roar honom, men är det en tillfällighet att Malte Persson allt mer liknar Gunnar Ekelöf, avseende till exempel både skämtlynnet, ordtricksandet och vurmen för 1700-talet? Kanske den här boken följs av en religiös kris där blicken kastas åt Bysantinska riket?

 

Just nu befinner sig dock Persson i fasen där kärleken till svenska språket är svårslagen. Visst lyckas han skriva vigt vitsigt och elegant för det mesta, och visst är det en fröjd att se hur behärskat och rutinerat han fortsätter skriva sonetter och även terziner på ett förtjänstfullt sätt. Fast samtidigt, har han inte gjort det här en gång, två gånger, tre gånger, tidigare? Blir det inte något av rundgång med ännu några knallpuffar till ordlekar?

 

På annat håll har vi på senare år sett Isabella Nilsson ladda sitt nonsens med bråddjup av allvar, och även UKON har i sin senaste bok Jag är ingen mördare visat att det går att förena trams med djupsinne. Vid en jämförelse tycks det mig att Persson trampar vatten, går i cirklar, tuggar gammal skåpmat (där tog mina metaforer slut).

 

Här får vi följa hur Sapfo samplar Goethe, och Gertrude Stein kommenterar i marginalen. Anna Maria Lenngren blir ett av A:na i ABBA. Översättningslekar från en handfull av de författare Persson har översatt med den äran bifogas också lite här och där i samlingen. Men experimenten förefaller likna halvfärdiga fuskbyggen. Jag hade gärna sett honom släppa in mer känslor, låta de cerebrala tidsfördriven lämna utrymme åt de sinnesrörelser som ger Ekelöfs dikt liv, ja, som helt enkelt förädlar just hans likartade ordlekar till berörande poesi och inte liknar den typ av cirkuskonster Persson ägnar sig åt.

 

Förvisso, Persson är spränglärd, och dikterna är överlastade med allusioner och intertextuella referenser, som säkert är till glädje för alla som hittar dem. Men det är svårt att fördra alla ställen där Persson kokett resonerar kring och med sin egen bok, och försöker ta ned sig själv på jorden genom att berätta för kritikern vad hen ska tycka om boken: ”’Skapelser är förvisso ingen usel bok, om än både lång och ojämn, men jag är säker på att jag talar för majoriteten när jag säger att jag hellre hade behållit Sju sorters kakor …’”

 

Hur mycket Persson än älskar Philip Larkin når hans pastisch inte i närheten upp till det unika engagemang som originalet erbjuder. Den här boken är till sidantal längre än inte bara Philip Larkins samlade dikter från drygt 40 års skrivande, utan också Tomas Tranströmers samlade produktion från nästan 60 år. Slutsats? Det säger väl sig självt att det inte går att mäta sig med sådana förebilder, även om Persson försöker i en dikt genom att fråga sig hur den hade avslutats av just Tranströmer.  

 

I rättvisans namn ställer Persson också en del försynta frågor om framtiden för människan och för boken och för litteraturen och för läsandet. Hans skapelseberättelser biter sig själv i svansen, och visar att han inte alls har befriat sig från undergångstematiken från förra boken. Med en suck av lättnad slår jag ihop boken, och önskar att jag hade sinne att bli mer road av den. Mest av allt vill jag nog bara att han ska skriva en helt annan bok nästa gång, även om jag vet att det är en dödssynd för en kritiker att önska sig något annat än den bok som föreligger.

15 mars 2024

I’m a Fool to Want You, Camila Sosa Villada, översättning Linnea Rutström, Prosak

 

För några veckor sedan skrev jag en krönika om den spännande nya latinamerikanska litteraturen, med namn som Fernanda Melchor, Samanta Schweblin, Valerie Luiselli och Alia Trabucco Zerán, med flera. Det är synd att argentinska Camila Sosa Villadas Nattdjur kom på svenska 2021, och därmed inte aktuell för min genomgång av senaste årets stjärnor, för den romanen platsar definitivt på en sådan lista.

 

Nu utkommer på förlaget Prosak hennes andra bok på svenska, novellsamlingen I’m a Fool to Want You. Människor med smak identifierar genast titelns anspelning på Billie Holidays låt, och i en av de nio novellerna får en av protagonisterna rentav träffa den legendariska jazz-sångerskan och under en kort men hektisk period bli hennes nära vän. Det är ett exempel på den typ av gränslöshet Sosa Villada har mutat in som sin egen.

 


Till boken hör Alvina Chamberlands kärleksbrev till förord (tänk Sara Stridsbergs förord till Valerie Solanas SCUM manifest). ”Sverige är inte en plats för en transkvinna som vill uppleva lycka”, skriver hon elegiskt, och kallar Sosa Villadas stil för ”magisk brutalism” i stället för den uttjatade magisk realism-tropen. Vad vet jag om hur det är att leva som transkvinna i Sverige? Inte mycket alls, men jag litar på Chamberland när hon skriver om svenska mäns fördomar och hur huvud ersätter känslor när de förälskar sig, och jag är helt ense med definitionen magisk brutalism.  

 

Sosa Villadas noveller handlar i korthet om personer som lever ifrågasatta och hotade liv. Våldet är en del av den nya latinamerikanska vågen, allra mest illustrerat i Fernanda Melchors vansinnigt våldsamma romaner från Mexiko. Givetvis är det nödvändigt att sätta sig in i den kulturella kontexten, och Sosa Villada gör ett helgjutet arbete som skönlitterär reporter. Redan med Nattdjur visade hon en ypperlig förmåga att gestalta olika människoöden, och det en egenskap hon tar med sig till novellsamlingen.

 

Efter att de senaste åren ha läst så många ljumma svenska skönlitterära böcker[1] är det trots allt en lisa att läsa en så här uppsluppet och nästan anarkistisk bok. Det går alltid att ha skilda åsikter om kvalitet och nivå – verkshöjd – men det är svårare att förneka kraften i Sosa Villadas färgstarka bildspråk. Det är originellt och uppiggande, som när hon skriver om sällsynt gynnade flickvänner: ”Man möter dem på gatan där de rör sig som ingenting i sällskap av en kille som är så het att till och med övergångsställen drar efter andan.” Det är ju en variant av Sapfos berömda rader: ”I mine øyne er han som en gud, den mand / hvem han end er som sidder over for dig / og lytter helt henført til / din søde stemme” (för en svensk är Sapfo bäst på danska).

 

Det Sosa Villada gör så bra är att hon skildrar friheten som finns i ett visst förhållningssätt. Det kan bli tröttsamt käckt med alla skildringar av bögar som är så gay att det blir löjligt (ofta synliga i Jonas Gardells romaner eller i tv-program som Fab 5 (Queer eye for the straight guy)). Hos Sosa Villada finns svärtan alltid inom räckhåll, och ofta anländer den plötsligt – ja, våldsamt – i form av en reaktion hos någon med bögskräck som måste ge utlopp för sin ilska över de känslor han som homofob inte vill kännas vid. Hur sådant bemöts? Tja, ibland måste hårt sättas mot hårt: ibland räcker inte orden till, och ett sårat djur likväl som en sårad människa biter tillbaka.

 

Det här blir utfört i noveller som aktivt bekämpar fördomar. Du frågar vad de handlar om? Ja men, tänk dig en alternativ värld, en värld där vanliga – låt säga normala – fysiska regler inte längre gäller. Sosa Villada kallar sina transpersoner för travestis, med en utsökt blinkning till överdriften, sminket och perukerna och läppstiftet som med Sara Stridsbergs ord återigen låter det bli en politisk handling att måla sig utanför läpparna, i en gurlesk lek med identiteter och roller. Omslagets svarta läppstift är betecknande för innehållet i novellerna.

 

I mer konkret mening skjutsas en av dessa transvetsis av ett rugbylag för att mot betalning bli påsatt, knullad, etc. I en annan fungerar en transvesti också mot betalning som alibi-flickvän åt bögar som inte kommit ut inför familj och vänner. Och i en annan kastas en son ut av sina föräldrar (läs: pappan) för att han klistrat in bilder av en halvnaken Antonio Banderas i en av sina skolböcker. Men det handlar i djupare mening om (skit i det konkreta, du kan läsa själv vad de handlar om) skammen som ligger i att korsa gränser som är sexuellt och kulturellt betingade, och skammen som genereras av kroppsdelar och känslor, och över hur andra (oskrivna) regler råder nattetid.

 

Men skammen agerar parallellt med det uppsluppna, vilda och kaotiska. Sosa Villada lär dig att tänka i nya banor, ett tänkande som också korsar gränser. Det är inte konstigt att just novellen om Billie Holiday excellerar i det svårfångat rytmiska, i en krängande och jazzig stilart eller tonart. Det är droger och dekadens. På en toalett vid ett vägstopp träffar en liten flicka en av dessa travestis, som blir ett emblem för författaren själv: ”människor som Flor de Ceibo ska man lita på, även när de inte talar sanning.” Det är i tillfällen som dessa Sosa Villada briljerar i att förena det bästa från disciplinerna reportage och skönlitteratur, i politiskt syftande noveller.

 

Jag är själaglad över att få läsa pärlor som Camila Sosa Villadas  böcker – den här novellsamlingen fyller mig med starka känslor, och jag är orimligt stolt över min text om den. För så enkelt är det: en bra bok är det lätt att skriva en bra text om (ursäkta mitt skryt här). Jag har bara en invändning, som gäller de lite väl frekventa korrfelen, men å andra sidan stör dessa enbart för att boken annars är så infernaliskt bra stilistiskt och omsorgsfullt översatt – i en mindre lyckad bok hade dessa grodor inte kväkt så högt.



[1] Godkända av Socialstyrelsen.

Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus, Audre Lorde; Tala i tungor, Gloria Anzaldúa; Inga som vi, Stephen Best, översättning Arazo Arif, Marcel Mangold, Burcu Sahin, Viola Bao, Modernista

 

Få saker har varit så efterlängtade som översättningar av Audre Lorde. Det visades inte minst när Ellerströms häromåret äntligen gav ut Athena Farrokhzads översättningar av två diktsamlingar av författaren som föredrog att presentera sig som ”svart, lesbisk, mamma, krigare, poet”. Nu följs dessa två svarta pärlor upp av Modernistas utgåva Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus, en bok som utgör flaggskeppet i en serie med tre essäböcker, som också inkluderar Gloria Anzaldúa och Stephen Best.

 

Felicia Mulinari har skrivit förordet till Lorde-boken, ett kärleksbrev till förord, som betonar aktivismen och gemenskapen, de pågående kamperna, och lärdomarna om ”det på samma gång komplicerade och enkla, att radikalitet precis som kärlek är ett ständigt arbete av att lyssna, göra och bråka tillsammans.” Sedan har Marcel Mangold översatt titelessän (ursprungligen publicerad i en svåråtkomlig antologi om postkolonial feminism 2011), och poeten Arazo Arif har i sin tur översatt ytterligare två essäer.



Men låt oss dröja vid den sublima titeln: Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus. Lorde är som bekant suverän på titlar, där en annan lyder Your Silence Will Not Protect You – det är ingen tillfällighet att mina två engelska utgåvor bär dessa två uttrycksfulla och slagkraftiga titlar. Vad är härskarens hus? På engelska lyder ordet ”master”, ett ord som onekligen ger konnotationer till slaveriet.

 

Det är förstås en truism att kalla någon författare för ”politisk”: är inte i någon mening alla som uttrycker sig i det offentliga politiska? Det är trots allt viktigt att beakta och poängtera den krigaraspekt som Lorde utlöste. Hon återkommer till det mod som krävs för att du ska våga yppa dina innersta tankar, och hon vänder sig till en hoppfullhet som bestrider all stelnad pessimism. Hon skriver också om hur kategoriseringar och etiketter begränsar och förminskar din självständighet.

 

”Din tystnad kommer inte att skydda dig”, som hon skriver i essän ”Omvandlingen av tystnad till språk och handling”. Det finns samhällskrafter som tjänar på vår tystnad, men Lorde visar att vi måste arbeta mot tidsandan, och våga tala ur den privata erfarenheten. Det är inte fråga om oversharing eller TMI, bara det självklara i att talar om det som smärtar mest av allt – i hennes fall cancerbehandling. Utifrån sina personliga erfarenheter skriver Lorde sin uppviglande essäistik: ”För dem av oss som skriver är det nödvändighet att inte enbart granska sanningen i det vi säger, utan också sanningen i det språk med vilket vi säger det.”

 

Även om vi får finna oss i att bli inbjuden med armbågen går det att utnyttja tillfället att gå emot fiendens språk och anspråk. Det går inte att vinna om du imiterar det redan existerade språket (och tankesättet). Om du är ute efter djupgående och varaktiga förändringar är det nödvändigt att uppfinna nya verktyg när du ska montera ned maktens (patriarkatets) skrytbygge.

 


Ja, Audre Lorde må vara flaggskeppet i den lilla flotta som Modernista lanserar med sina tre enhetligt formgivna små böcker. Mexikanskamerikanska Gloria Anzaldúa var åtta år yngre än Lorde, men det finns åtskilligt som förenar dem. Dels generositeten mot andra röster, och dels ivern att bryta den tystnadsnorm som präglar underläget och det osynliggörande som blir dess yttersta konsekvens. Det finns ett internaliserat mindervärdeskomplex som det finns anledning att slå i spillror. Tala i tungor har översatts av poeten Burcu Sahin, och hon har också skrivit ett upplysande förord.

 

För ärligt, har du koll på Anzaldúa? Tyvärr måste jag erkänna att jag inte hade det. Hon föddes i USA, och växte upp i gränsområdena mot Mexiko, och är ansvarig för ett författarskap som blivit allt mer aktuellt i takt med att människor tvingats korsa geografiska gränser. Hennes skrivande blir till i mellanrummen mellan olika identiteter, mellan den spanska som var förbjuden när hon gick i skolan och den engelska som hon skriver på under tyst protest.

 

Men civil olydnad är en bra utgångspunkt för en poet och en kulturteoretiker. Det är ingen vild gissning att hennes egna bakgrund gjorde henne mer mottaglig för den typ av essäistik hon föredrog: ett skrivande som förespråkar blandformen (i essän blandas brevet med dikten, med frikostiga citat från andra författare). Sahin visar i förordet att Anzaldúa agerade som en medlare mellan olika kulturer, där hon uppfann ordet ”nepantla”, som betyder mellanrum.

 

Även Anzaldúa skriver från en queer erfarenhet – hon definierade sig som flata – och i essän från 1981 blir det hemliga livet en nyckel in till ett tänkande på tvären mot det normativa. Den som skriver måste lära sig stjäla sina stunder i de klandestina mellanrum som uppstår mellan de dagliga sysslorna. Det är något den stressade nutidsmänniskan borde lära sig något av, hen som ständigt klagar på att det aldrig finns tid att läsa: de här tre korta essäböckerna borde fungera som återställare till en bättre och mer läsanpassad tillvaro (läs dem i kollektivtrafiken eller medan du väntar på att riset ska koka, för livet är smockfullt av sådana kryphål). 

 

Ja, att skriva och att läsa är en glädje i sig, och den som saknar argument kan hämta några från Gloria Anzaldúa: ”Jag skriver för att dokumentera det andra raderar när jag talar […] För att övertyga mig själv om att jag är värdig och att det jag har att säga inte är en hög med skit. […] Slutligen skriver jag för att jag är rädd för att skriva, men ännu mer rädd för att inte skriva.”

 


Stephen Best är sist på tur i detta goda initiativ med sin egna introduktion till boken None Like Us: Blackness, Belonging, Aesthetic Life från 2018. Den har kritikern Viola Bao översatt, och hon har också skrivit ett förord, som presenterar kulturteoretikern Best (ej tidigare översatt till svenska). Bao presenterar en oväntad ingång till detta tänkande, med liknelsen i att göra slut: i stället för att se det som ett misslyckande blir det ett sätt att uppnå en större frihet. I stället för att stagnera i negativitet och trauma vill Best arbeta i mer konstruktiv riktning.

 

Det här är den välvilliga tolkningen – i själva verket är hans skrivande akademiskt, abstrakt och teoretiskt, och Baos förord ger inga rekorderliga nycklar. Essäns tanke om ”melankolisk historicism” är delvis hämtad från Freud: ”Melankolisk historicism är ett slags brottsplatsundersökning där den forensiska föreställningsförmågan riktas mot återskapandet av ett ’vi’ vid platsen för ’vårt’ våldsamma ursprung” [kursiv i originalet].

 

Som jag uppfattar det vill Best frigöra sig från destruktiva eller bara problematiska efterdyningar av slaveriet, KKK och Jim Crow-lagarna. Att vara queer och svart är en dubbel form av utestängdhet, en erfarenhet som den hör författaren delar med Lorde och Anzaldúa. Att den queera identiteten förstärker outsiderpositionen är självklart, på ett mer riskabelt sätt än när heteros och normisar lajvar outsider (ja, jag tittar på dig, Gunnar Ekelöf).

 

Best går i dialog med James Baldwin och skriver om alienation, om negativitet, och att läsa honom direkt efter Lorde och Anzaldúa är beklämmande, då deras visionära syn på gemenskap ter sig utopisk i jämförelse, när han skriver om distansen mellan honom och fadern: ”mina akademiska prestationer göder det avstånd som håller oss i relation till varandra. […] den här distansen är vår framtida belägenhet, den är inte ett tillstånd som kan övervinnas utan en förutsättning vi rör oss vidare med.”

 

Nu ska vare sig Best eller översättaren Bao belastas för att jag ibland går vilse i de snåriga trådar som läggs ut i hans text. Jag gör många markeringar i marginalen för att påminna mig om att det är en text att återkomma till, en text som likväl som de två andra essäerna i serien blir nödvändiga för den som vill orientera sig i svart och queer kulturhistoria och –nutid. Det här är böcker som inte i första hand ska läsas och refereras i korta texter som denna: de ska fungera som riktmärken för en återkommande diskussion.

14 mars 2024

Stegar, Elin Willows, Natur & Kultur

 

Hur ska verkligheten gestaltas skönlitterärt? Många författare löser problemet med en realism som tar fasta på undantagstillstånden, avvikelserna och de ögonblick som ger vardagen lyster. Nog kan det i slutändan bli en bra roman, men lika gärna kan det bli sökt och ansträngt. Det svåra ligger i att skildra en tillvaro som saknar pulshöjande dramatik och färgstarka inslag, eftersom livet till största del består av tröghet och monotoni.

 

Med tre romaner har Elin Willows nu hållit till i de markerna som kunde kallas ”vardagsrealism”. Debuten Inlandet var en frisk bris med sitt ovanliga tilltal i skildringen av ett slitstarkt hemvändartema, och uppföljaren Nya namn vidareutvecklade och finslipade tekniken att skriva relationellt. Hennes tredje roman Stegar innebär ingen kursändring, utan fortsätter ett konsekvent undersökande av en kvinnas försök att göra sitt liv meningsfullt.

 


Den namnlösa huvudpersonen är frånskild med två barn som hon träffar varannan vecka. Hon dejtar en man, men deras förhållande är ospecificerat. De har – typ – gjort slut, men ses ändå på hennes barnfria veckor. Nu när hon försöker nå honom upplever hon sig ghostad. Det ska visa sig att problemet är värre än så, eller kanske enbart mer bokstavligt än så: han har dött.

 

Ja, du kanske invänder: det är väl dramatiskt så det förslår? Fast, för kvinnan i romanen blir problemet mer praktiskt än existentiellt. För hur ska hon förhålla sig till den döde, och hur långt ska hon gå in i ett sörjande? I början var deras förhållande idealiskt, en kravlös relation där det gick att både äta kakan och ha den kvar: ”Det är ett drömtillstånd som de girigt tar stora bitar av”, reflekterar kvinnan. Just ”girigt” är nyckelordet, där de kunde ha avhjälpts av repliken som Peter Coyotes karaktär Oscar yttrar till sin Mimi i Polanskis film ”Bitter Moon”: ”We were too greedy, baby.”

 

Det här är en roman som på ett distinkt vis markerar vad döden gör med oss, hur den behandlar oss med det definitiva som slutmål. Därmed tvingar den oss att förhålla oss till orden ”aldrig” och ”alltid” på ett sätt som laddar orden med ny mening. Det vill säga, förflyttar dem från hyperboler till konkret och rå verklighet. Sorgen kan se ut också så här, verkar Willows mena. Det är en sorg som på flera plan måste tigas ned, för relationen var inte helt uttalad. Hon har heller ingen att dela sorgen med, utan måste röra sig i samhället som en helt isolerad entitet. Ensamheten blir det värsta tillståndet, och romanen visar också att det alltid är för sent när vi når den insikten, att ingenting är värre än den ensamhet kvinnan hamnar i.

 

Smärtan blir lika fysisk som metafysisk, och det tillstånd kvinnan befinner sig i kan likna den exakta metafor Sylvia Plath skapade åt sin karaktär Esther Greenwood i Glaskupan. Att var inkapslad i sin sorg – det är en träffande bild för depressionen. Men varför ska vi sätta en etikett på allt? Willows lyckas verkligen ta sig in i kvinnans inre kaos, och visa hur sorgen också kan vara en explosion. Hon selekterar minnena av mannen, där de ljusa stunderna ges företräde. Är det en försvarsmekanism? Behöver vi dessa etiketter?

 

Även utan sådana psykologiska förenklingar växer kvinnan, drar lärdom av också denna bittra erfarenhet. Det förvandlar det här till en högst okonventionell kärleksroman. Där sorgen finns skapas också möjligheter att ge den en form, och då kan det se ut så här: ”Det finns en sorg i allt, ibland tänker hon att sorgen är alltings botten, andra dagar är det mer som ett strössel ovanpå, men inte färgglatt.”

 

Willows roman är skriven i korta kapitel med mycket luft mellan sidorna. Det gör läsningen förrädiskt snabb, och jag märker att jag tvingar mig själv att pausa (därför tog det också oproportionerligt lång tid att läsa romanen). Hon vet hur man sätter punkt. Scenerna klingar inte av: de bryts. En annan sak är att berättelsen lägger sig så nära den kvinnliga huvudpersonen att det dröjer länge innan jag ens upptäcker att den är skriven i tredje person, och inte i första person.

 

Men sådana iakttagelser är sekundära. Willows har en träffsäkerhet i språket som är en klar tillgång. Därmed lyckades hon med Inlandet ge sig ut i de gamla upptrampade stigarna men sätta egna spår. Jag har tidigare imponerats av hur smidigt hon lyckas hitta en helt egen röst, och det är en uppfattning som förstärks med den här romanen (som ibland smyger in dialektala ord som ”oledsen”). Det här gör hon också med hjälp av en människogestaltningen som skapar oförglömliga intryck. Jag vet inte om jag kommer att bära med mig kvinnan i Stegar lika länge som huvudpersonen i debuten, men just nu tänker jag mycket på henne, ömkar för henne och vill henne bara allt gott.

13 mars 2024

I det gula rummet, Charlotte Qvandt, Aska

 

Är Charlotte Qvandt den felande länken mellan Karin Boye och Eva Ribich? Det motto som inleder I det gula rummet, Qvandts elfte bok, använder Ribichs ord om att växa inåt och neråt och där möta det som växer uppåt – en tanke som konsekvent undersöks i Boyes poesi likväl som i drömmen om det grönare djupet i Kallocain.

 

Qvandts rum är gult. Vad står det gula för? Min initiala tanke löper obetingat till Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten”. Medan den handlar om ett mentalt sammanbrott – mer än delvis påskyndat av patriarkatet – är den här diktsamlingen mer inriktad på en dubbelexponerad nedsänkning i kropp och natur. Att ta den nedåtgående rörelsen i anspråk.

 


I fyra avsnitt skildras denna rörelse: ”Ingångar”, ”Den siamesiska känslan”, ”Det gula rummet”, ”Marianergravar”. Avgjort längst är den del som fått ge samlingen dess titel. Det är ett arbete som gått att följa sedan Epikris (2016), en oförglömligt fysisk diktsamling: ”Lyft ur hjärtat och håll det i handen / låt det rinna av / Lyssna till tystnaden / upphör sedan att höra, / väg hjärtat i din hand / upphör sedan att ha en hand”. I sin nya bok är Qvandt dock mindre angelägen om att skapa sådana chockerande bilder.

 

Men vi fortsätter vistas i människans inre:

 

Svårigheten ligger i att

förstå glädjen i en enkel anatomi:

 

Ett bröstparti utan anmärkning

Ett frivilligt rörelsemönster

En höft av ordinarie mått

 

Ändå saknas inte de stunder när ett våld åsamkar kroppen skador, i penetrationer, i handlingar som sticker sönder, tränger igenom och ut och bort. Trasigheten, helt enkelt. De känslor som diktsamlingen frammanar både repellerar och attraherar, men det som lämnas kvar är en trasighet, effekten av ett fördärvligt inflytande. Här finns också ett resonemang kring förövare och offer – ”Smärtan är skedliknande / Skulden är en kniv” – där Qvandt tydligt tar parti för de utsatta.

 

Det gula rummet kallas ”en logg” och ”en frukt”. Det kan ses vara något som isolerar individen från gemenskapen. De rum inom oss, kanske de ska ses som just gula, utifrån de konnotationer färgen bär. Kanske det inte var en tillfällighet att Perkins Gilman valde färgen gul till sin tapet, eftersom det var en färg som under den viktorianska epoken representerade klokhet, och att hon med bitter ironi lät sin protagonist stängas in i denna manligt kodade klokhet.

 

Men det här är utflykter, och Qvandt stänger in oss i sin bok, där vi inte lämnas något annat val än att följa med på nedstigningen. De enskilda raderna skjuts också in med något som kunde kallas våldets poetik, om än det sker med blygsamma metoder. Dikterna är varken porösa eller hållfasta, som om Qvandt har uppfunnit ett mellanting mellan det abstrakta och det konkreta. Återigen, ett sätt att skriva poesi som närmar sig både Ribich och Boye. Det är en poesi som inte helt infriar sina löften.

 

Jag hade en diskussion häromdagen med några elever om hur Boyes roman Kris slutar. Blir Malin kvitt sina bekymmer på slutet, och är det i så fall ett lyckligt slut: är det bättre att vara lycklig och okunnig, eller går det att balansera sitt grubblande och sin olycka så att det går att skapa ett fungerande liv av det? Hur ska en kunna leva med det som gör ont inom en? Med orden från Jeanette Wintersons styvmamma: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” Kanske priset för att läsa författare som Qvandt är att du får överge alla tankar på normalitet, för vad som än kan sägas om poesin, särskilt normal är den inte.

 

Det stämmer inte heller att här saknas öppningar, att det är en hermetiskt tillsluten bok:

En reva

 

Det hörs tydligt i rummet

 

En klar öppning släpper in

 

Inte ljuset utifrån

 

 

Men en möjlighet

 

Ja: ”en möjlighet” är en vacker summering av poesin. Charlotte Qvandt skriver en försynt slags poesi som ändå når ut med sitt budskap om värdet i att växa i olika riktningar: ”Jag blir inte vuxen förrän jag / bär mig själv” är en sådan slutsats som ger dikten mer en riktning än styrfart. Det är också i det avslutande partiet, som handlar om djupen och om de täta skogar inom oss där vi går vilse, som hennes poesi mest kommer till sin rätt.

10 mars 2024

Lyrikvännen Nr. 1/2024; Vagant 3-4 2023

 

Årets första litteraturdebatt initierades av Lyrikvännen. Till sitt första nummer i år återupplivar de den gamla favoriten ”enkäten”, och låter åtta poeter, kritiker och förläggare ta tempen på och kommentera samtidspoesin, utifrån hur den skrivs och hur den skrivs om i recensioner. Eftersom jag av Camilla Hammarström får ingå i den utvalda skara som står för kvalificerad poesikritik är jag kanske jävig, så jag skriver bara helt kort i ämnet.

 

Men ursäkta, ”i viss mån Bernur”? Förra året recenserade jag drygt 100 poesiböcker, det är ändå fler än de flesta redaktioner klarar av. Finge jag bara en mecenat kunde nog kvaliteten på mina recensioner förbättras, då jag tvingas skriva texterna mellan de sysslor en fulltidsanställd gymnasielärare åläggs ägna sig åt.

 


Nåväl. Debatten har fyllt sitt syfte – det vill säga, provocerat fram en reaktion, och för tillfället diskuteras den så kallat ironiska poesin som växt fram i Elis Monteverde Burraus skugga (som faller också över detta tidskriftsnummer, där han medverkar med en av sina patenterade dikter).

 

Jag lovar att återkomma i detta ärende, försöker för tillfället smälta det fullmatade innehållet i det aktuella numret. Där inleder de med Bengt Holmqvists krönika från tidskriftens allra första nummer 1954, där han slår fast att vi läser poesi på samma sätt som vi andas: det vill säga, att vi gör det utan att tänka på att vi gör det, men att vi gör det också för att vi måste. Det är lätt att hålla med. Hur var det Baudelaire sa: ”man kan leva i tre dagar utan bröd – utan poesi, aldrig”.

 

Varför läser jag poesi? Ja, kanske helt enkelt för att då och då stöta på det oförglömliga, som i denna korta snutt ur det samskrivna appendixet till Tidöavtalsdikten Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarevic (”BAM”): ”Medan ni räknar på hur mycket invandringen kostar Sverige, glömt inte att räkna era dagar.”

 

Men en människa kan inte leva av poesi allena, så därför läser jag den skandinaviska tidskriften Vagant så fort jag kommer åt. Deras utgivning ligger inte helt i fas med almanackan, så det senaste numret heter 3-4 2023 och kom häromveckan. De har som huvudsakliga tema ungdom, där jag bland annat läser en text om Vigdis Hjorths senaste roman ”Gjentakelsen”, som kom på norska i fjol (varför har jag inte läst om den boken på svenska kultursidor?).

 


Tidskriften tar ungdomen på allvar, dels med initierade texter om musik, där exemplen rör sig mellan Pat Benatar till Helmet, och dels med den – ja, provocerande frågan: ”vad vill de unga i dag?” En redaktör som uttalar sig har jobbat en tid i norska videregående skole (gymnasiet), och hans erfarenhet är att de inte vill mycket alls. De är flitigare och ivriga att lära sig, men de opponerar sig aldrig och de gör som de blir tillsagda. En kunde tillägga: de vill prestera, få höga betyg.

 

Men givetvis finns där åtskilligt annat, såsom en brännande kort text om Virginia Woolf, essäer om monstruösa mödrar, essäer om filosofen Federico Campagna, utredningar om skillnaderna mellan Generation X, Millennials, Generation Z och Generation Alfa (de som är födda efter 2014). Jag läser också med glupsk aptit om Theis Ørntofts nya Nordiska rådet-nominerade roman på danska (Jordisk), likväl om Olga Ravns senaste (Voksbarnet) (varför har jag inte läst om de böckerna på svenska kultursidor?).  

 

Svenska kultursidor har den senaste tiden i hög utsträckning avhandlat någon som tycker andra är avundsjuka på att han är snygg, någon som tagit rekord i tyngdlyftning, någon som intervjuat någon om Only fans, någon som intervjuat en porrstjärna, någon som tycker att det är dålig musik (eller var det dåliga texter?) i melodifestivalen, någon som budat på Darcys (eller var det Colin Firths?) blöta skjorta …

 

Vad är en bra kulturtidskrift? En där du tycker att läsningen påminner om att kliva in i en föreläsningssal, men där den ordinarie föreläsaren – som säkert hade varit en tråkmåns – har ersatts av en entusiast, en amatör, men någon som är besjälad av sitt ämne, och som aldrig tråkar ut dig, utan delger sitt kunnande med entusiasm och hänförelse. Du bara tar emot och tänker på hur synd det är om de människor som intresserar sig för andra saker. Som priset på Darcy-skjortan.

9 mars 2024

Sonetter, William Shakespeare, tolkning av Tova Gerge, Nirstedt/Litteratur

 

Hur skiljer sig en översättning från en tolkning? Jag fick för länge sedan lära mig att en tolkning är en ny version av ett verk, och att den förhåller sig friare till originalet än en renodlad översättning. Men blir inte all översättning nödvändigtvis en tolkning, en bearbetning, en egen version och en text i egen rätt? Mer eller mindre så, givetvis, liksom med allt annat.

 

Det slår mig att den senaste översättningen av William Shakespeares Sonetter kallas just för ”tolkning”, och att det verkar vara kutym för många av de olika svenska versioner som nått oss under 2000-talet. Medan Paul Celans dikter, som häromåret kom på svenska i fem vackra böcker med olika översättare, kallades översättning.

 


Den här gången är det Tova Gerge som har tagit sig an de 154 sonetter som bär Shakespeares namn. Det finns otroligt mycket att säga om den här boken. Till att börja med: Shakespeares mästerverk! Vilhelm Ekelund skrev: ”Sonetterna är Shakespeares innersta bekännelse, hans egentliga historia.” Här finns så kärlekshistorien mellan den gamle poeten – inte ens 30 fyllda när han började skriva – och den unga, vackra, ljusa pojken, och den äldre, mörka, onda kvinnan. Om Shakespeare var gay? ”Definitely maybe”, som Oasis skulle ha sagt.

 

Det är förstås omöjligt att översätta (att tolka) sonetterna, som är ett av få litterära verk som bär perfektionens stämpel. (För hållpunkter: Clarice Lispectors Levande vatten, George Eliots Middlemarch, Saphos alla defekt-perfekta rader.) Ändå har vi sett en boom under främst de senaste 20 åren med åtskilliga mer eller mindre (miss)lyckade försök: Eva Ström, Lena R. Nilsson, Martin Tegen, Walter Dan Axelsson.

 

Vad är det då som ger Gerge modet att kasta sig över det omöjliga? Svaret: kärleken. Hon formligen öser sin hetlevrade kärlek över sonetterna i ett febrilt och mycket läsvärt efterord, som blir en god vägledning i hur hon har tänkt när hon har arbetat fram sina tolkningar. Hon rör sig nära ursprunget, och presenterar något som liknar en formel för den genuina närläsning som en översättning måste resultera i: ”Du kan inte läsa hans tankar. Men du kan känna dem röra sig inuti dig.”

 

Och det ska betonas att hon verkligen sätter sin egen prägel på samlingens fjortonradingar (plus en tolvrading). Här får Shakespeare ett uppdaterat idiom som klingar så modernt att allt damm blåser bort – men det sker aldrig på bekostnad av trolöshet mot originalet, som sannerligen kostar på sig en och annan språklig grovhet. Gerges tolkning replikerar på det som är fräckt och otyglat i originalet, och orsakar en tolkning som lever och andas och svettas, larmar och har för sig. Ibland snuskigt, ibland insinuerande. Ofta fyndigt och subtilt, men lika gärna tydligt och plumpt.

 

Hon vill också betona den sexuella ambivalensen i dikterna, dess queera potential (läckage). Detta kopplas till tematiken kring tidens gång, kärlekens (o)möjlighet, svartsjukans plågor, konstens eviga värde, raseriet mot allt som är falskt, fult och klyschigt, och den bittersta avunden. En avund som riktas mot den unge mannen; poeten inser under skapandets gång att han kommer att förbli vacker för evigt – i drygt 400 år hittills – medan poeten skrumpnar: ”Men gör du gamla tid din grymma plikt, / är han, min kära, jämt ung i min dikt.” Det är inte konstigt att Oscar Wilde blev förtjust i sonetterna, som agerade förmedlare åt den tematik han släppte lös i sitt mästerverk, The Picture of Dorian Gray.

 

Glädjen och smolket fördelas i väl avvägda doser i sonetterna, och jag kan inte tillräckligt många gånger rekommendera en kronologisk läsning, att helheten utgör ett fulländat kärleksdrama. Det är en kärleksroman på vers, oavsett att den här tolkningen just nu spelas som ungdomsteater – Så nätterna – i Skärholmen. Kort sagt: det går att läsa det här som en berättelse.

 

Eva Ström talade i sina kommentarer när hon tolkade sonetterna 2010 om en ”sonettvind”, som då och då griper tag i dikten och sveper med både översättaren och läsaren. Hos Gerge har nog den vinden förvandlats till en stöt – en slags elchock som försätter läsaren i ett alert tillstånd. Till detta bidrar Shakespeares flitiga bruk av antiteser, samt parenteserna (som Gerge glädjande nog behållit: de flesta andra tolkningar till svenska lämnar dem övergivna i originalet, vilket kan göra den svenska versen smidigare och mjukare, något som inte alltid är avsikten). Den språkkänsla Shakespeare demonstrerar i sonetterna är så oerhörd, med så många olika lager av innebörd och dolda anspelningar, att en översättning förstås tvingas offra åtskilligt.

 

Här kastas vi rätt in i den elektriska storm som sonetterna blir på Gerges svenska. Som ett exempel på hur modern Shakespeare låter på svenska 2024 kan vi ta några ord från den 23:e sonetten: ”skådisen … tillitsrädd … talkapacitet”. Och vad sägs om de stressymptom diktjaget uppvisar i den något senare sonetten (nr 27):

 

Slut av allt slit, jag skyndar mig i säng,

en chans att vila ut för restrött kropp:

Men huvudet får inte nog av fläng,

det far iväg, fast benen har sagt stopp.

 

Jag är övertygad om att den kärlek Gerge känner för sonetterna inte gör henne blind, utan att den är en förutsättning för att hon ska våga behandla dem med viss respektlöshet. Jag betonar ordet ”viss”, för hon upprättar en balans mellan att hylla uppåt och klanka neråt. Det finns ju också i sonettcykeln en kärlekshyllning som inte saknar svärta. Svårigheter uppstår ändå, och då tvingas hon offra några prepositioner och artiklar för rytmens skull, och då blir innebörden en smula ansträngd. Ibland måste jag också krita ned ett frågetecken i marginalen: ”idag har hungern dämpats ganska bra, / imorgon skär den med sitt forna bit”?

 

Det finns några enstaka bitar som är svårare att svälja för en läsare, men de glöms bort när jag ställs inför det majestätiska i hur Shakespeare presenterar sina känslor. En av sonetterna – den 87:e – är så stark att jag önskar att jag finge citera den i sin helhet, men ett smakprov visar hur skickligt Gerge ger känslorna kontur och form, i dikten om hur diktjaget förbereder sig för att ta avsked av den unge älsklingen:

 

För mot din vilja, hur ska jag få till det?

Förtjänar jag din skatt, som jag har betett mig?

Allt skönt blir inte mitt för att jag vill det,

så dra du in den ensamrätt du gett mig.

Du gav dig själv, men missförstod ditt värde,

om inte jag, som fick, blev missuppfattad.

Du gav för mycket, och då innebär det

att gåvan hävs, nu mindre uppskattad.

 

Sällan har väl också en personlig favorit, nr 116, den som i sin inledning turnerar prästens bröllopsförmaning (”Let me not to the marriage of true minds / Admit impediments”), låtit så bra på svenska. Och den svarta damen, som hon kallas, hon som introduceras i sonett nr 127, får verkligen ha ”korpsvart” blick, precis som det står i originalet, men sällan återgett på svenska. När Shakespeare skriver ”bastard” väljer Gerge ”horunge” – onekligen ett starkare ordval än ”oäkting” (Nilsson) eller ”snedsprång” (Ström). Jag är också helt ense med valet av ”vår skitvärld” som översättning av den 140:e sonettens ”this ill-wresting world”.

 

Det är inte svårt att ta till sig innehållet, och kanske den som tidigare avskräckts får en enklare ingång med Gerges följsamma men inte förenklade språkbruk. En av få referenser i originalet, krigsguden Mars, har hon också till skillnad från de flesta andra översättarna faktiskt behållit. Så på ett sätt är hennes tolkning besynnerligt texttrogen, men också kuriöst nog väldigt fristående. Jag delar hennes förtjusning i de två avslutande raderna, de som utgör en slags kuplett. Ofta resulterar de i en summering av dikten, och påfallande ofta på ett slagkraftigt koncist sätt.

 

Shakesperes tvårading, ”But thou art all my art, and dost advance / As high as learning my rude ignorance”, kan då se ut så här hos Gerge (sonett 78):

 

Men du är all min konst; mig har du lyft

till kunskap från att knappt förstå ett dyft.

 

Jämför Eva Ström:

 

Men du är all min konst och vet

att lyfta mig ur rå okunnighet.

 

Och Lena R. Nilsson:

 

Ty du är all min konst – du ensam vet

att ge åt mig, en olärd, värdighet.

 

Den lite äldre översättningen hos Sven Christer Swahn:

 

Men du är allt jag är och ger nobless

åt vårt förbund; åt allt jag skrev sen dess.

 

Vill man gå riktigt långt tillbaka i tiden finns Carl Rupert Nybloms översättning från 1871 tillgängliga på Litteraturbanken:

 

Men du är all min konst och kan mig lyfta,

okunnige, så högt, som lärde kan syfta.

 

Men vi ska inte stirra oss blinda på detaljerna: varje ny tolkning äger sina förtjänster och sina brister. Den allvarligaste bristen är också den största fördelen. Shakespeares engelska har inte åldrats tillnärmelsevis mycket, så det går att läsa för alla med något mer än rudimentära kunskaper i engelska. Därför blir min reaktion varje gång jag har läst en ny svensk version av sonetterna att jag läser om de engelska originalen. Till just den här tolkningens stora förtjänster hör att jag rodnar nästan lika ofta som när jag läser Shakespeare på engelska. Med andra ord: Tova Gerge har gjort ett gott arbete, och det här är minsann en bra bok. Men inget kan förbättra det perfekta originalet.