att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 juli 2017

röda bok., Jonas Brun, Pequod Press


Vad är en röd bok? Är den röd som i Lars-Mikael Raattamaas politiska bok Kommunismen? Eller röd som i Paul Klees sol i målningen ”Märchen”, som utgör omslaget till Jonas Bruns nya diktsamling röda bok.?

Det är en anomali i den svenska poesiutgivningen, denna återblick på det 80-tal som huserade poeter som Ann Jäderlund och Magnus William-Olsson. Det vill säga, Brun skriver om blommor, om rosor, pioner, kronblad, men han gör det också med ett utropstilltalet – ”o”. Det är både prunkande och asketiskt.


En ledtråd finns i den punkt som titeln anger, liksom i bokens underrubrik: ”(stamningsbok. och andningsbok. modersbok. grävlingsbok. med räv.)” Konsekvent genom hela boken dessa punkter, som bryter in i satsstrukturen, och ges ännu mer emfas tack vare att hela boken är skriven med små bokstäver. De små bokstäverna var ju också en stapelvara för de 80-talister som svor evig trohet åt Lindegrens mannen utan väg. Att läsa med punkterna som störande moment – de påminner om det där maneret som finns hos vissa som skriver på sociala medier, eller sportkrönikor på Aftonbladet: Viljan. Att. Betona. Saker. Hela. Djävla. Tiden.

Det ser ut så här:

tag. hand. stryk den.
över panna.
gud skapade.
oss. alla.
blinda. som om.
det fanns.
tröst. att hämta.
där.

Klart som fan att det blir emfatiskt, och kan upplevas som när någon icke välvillig tar tag om ens nacke och pressar min blick mot boksidan. Lyckligtvis upphör min irritation medan jag läser. Och nog skapas en rytm av det här distinkta avbrottet. Dikterna kan läsas som besvärjelser: om inte glädjen finns måste man uppfinna den.

Undertiteln anspelar på räven och grävling, två djur som förekommer i flera av dikterna. Jag antar att Brun syftar på Isaiah Berlins kända föreställning om att konstnärer tillhör antingen den ena eller andra kategorin djur: antingen är de som grävlingen en som har ett ämne som de konstant utforskar och återanvänder eller så är de som räven som rör sig fritt mot nya discipliner hela tiden. Brun låter djuren byta plats, i lekfulla identitetsbyten, som om han menar att det inte spelar någon roll – vi kan vara båda, och det är ju en betydligt sundare inställning (Berlin var inte heller särskilt seriös i sin essä, något många av hans efterföljare har missat).  

Jonas Brun har som en räv under 00-talet bedrivit växelbruk mellan diktsamlingar och romaner. röda bok. arbetar med standardiserade poetiska fraser. Det är kärlek och död, och det kan nog uppfattas som dumdristigt och otidsenligt med den typen av anspråk. För den delen kan man alltid fråga sig vad ett ”poetiskt tonfall” är, och vad sådana utsagor är värda. Det här är en bok som kunde ha getts ut 1987. Är det bra eller dåligt?

I någon mån liknar det nidbilden av poesi, så som jag upptäckte den på 80-talet, där det fanns i de litterära tidskrifterna enstaka dikter som tedde sig parodiska: ”där är ägget, jag följer dess / sfäriska form / med teskeden”. Eller annat som bara hade effekten att jag kände mig exkluderad (även om jag inte kände till det ordet då, utan bara kände mig förbannad).

Men jag välkomnar Bruns dikter, inte bara för att det trots 80-talet finns för få dikter om pioner, utan för att han skruvar upp känslorna och glädjen i att det fortfarande finns saker att förvånas över. Det är bra, därför att livet behöver också den här typen av undersökningar: ”finns. / en salighet. / i denna timme. / och i nästa. / timme. och väl. / i nästa. / timme med.” Kan det vara så enkelt?

13 juli 2017

Artful, Ali Smith, Penguin


Om du tar dig an Ali Smiths bok Artful i föreställningen att det är antingen en roman eller en essä lär du bli besviken, då den är ingetdera. Det vill säga: den är en roman. Den är en essä. Vilket inte är samma sak som att säga: den är en roman, men också en essä, eller vice versa. Krångligt? Bara om du fortfarande tror på de benhårda genreindelningarna. Bara om du är fullkomligt befriad från humor.

Nåväl. För omkring tio år sedan introducerades Smith på engelska med två titlar, men det har dröjt till nu förrän det sker en fortsättning (mer om det strax). På engelska räknas hon  till de klart mest betydande prosaförfattarna, framför allt för sina böcker under 00-talet. Hon växlar mellan romanen (åtta stycken) och novellen (fem samlingar).


Artful är renodlad fiktion … höll jag på att säga, men Smith leker kurragömma med författaridentiteten. Det är en jagberättelse, där det könlösa – nä, inte könlösa, mer könsoidentifierade – jaget skriver om saknaden efter en död älskad, lika könsoidentifierad. Den döde /-a återvänder, och beter sig allmänt störigt, är kleptoman, och är mest intresserad av att titta på tv. Samt upprepar föregående replik, ungefär som Dougie (den gode Agent Cooper) i nya säsongen av Twin Peaks.

Ja, men Artful består också av fyra föreläsningar som Smith höll på ett college i Oxford 2012. Alltså renodlad essä, ett klart fall av non-fiction. De fyra delarna har rubrikerna: ”On time”, ”On form”, ”On edge”, ”On Offer and on reflection”. Redan där märks språkglidningen, då ju ”on edge” är dubbeltydigt, vilket inte minst betonas av att hon skippar kutymet att skriva substantiven med versal inledning. Jo, men likaså time, form, offer är dubbeltydiga begrepp. Och det här är en bok där språket är mer än halva grejen.

Att läsa Smith är till viss del en irriterande upplevelse. Jag stör mig ibland på att hon kan bli mer än lovligt disträ. Men samtidigt kan jag inte låta bli att dela hennes förtjusning i språket, hennes nyfikna strävan efter nya halsbrytande upptäckter. Det är ett sätt att tänka som är inspirerande, genom att det hela tiden vill utmana konventioner, och sällan söker sig mot de upptrampade stigarna. Och det här gör hon utan att det blir långsökt eller påfrestande experimentellt eller uttjatat. Det är intensivt och mirakulöst.

Hon påminner om vad litteratur ska vara bra för: att mana fram liv. Oavsett om du fastnar på essäspåret eller fiktionsspåret ska du upptäcka hur Smith har skrivit en mångbottnad berättelse om trygghet när världen skälver till. Litteratur ska ge frånvaron en form åt det som inte finns, det som bara kan fantiseras. Den kompensatoriska konsten. Att skapa är att lära sig hantera saknad. Att ägna sig åt gränserna.   

Vi blir då lika påminda om vad liv ska vara bra för: att mana fram litteratur. Andra har varit där tidigare, konstaterar Smiths berättarjag i sorgen. Hennes arbete består att pussla ihop saknaden, genom att gå igenom sin älskades anteckningar – föreläsningsanteckningar över samma ämnen som boken utgörs av – och utifrån huvudorden resonera kring litteratur. Påfallande många av exemplen är från översatt litteratur, och Smith redovisar nitiskt översättarnas namn, i en gest av generositet.

Exemplen är eklektiska, på ett sätt, hämtade mest från det skrivna – Kafka, Lispector, Rilke, Plath, Woolf, Tove Jansson – men också från film av Hitchcock och bildkonst av Lee Miller och Leonora Carrington, som Smith ger retroaktiv upprättelse efter att de har försummats i så många år av manliga curatorer. (Häromdagen läste jag i Olivia Laings bok Den ensamma staden om hur Edward Hoppers änka Jo donerade sina målningar till ett museum i New York, men att de slentrianmässigt kastade bort dem.) Ett oerhört snyggt exempel lånar hon från en anekdot om Chaplin, som från en tågvagn pekade ut en luffare för sina söner, och bad dem fundera på vad han tänkte på där han gick, långsam och uttröttad efter sitt dagsverke. Där befinner sig konsten, noterar Smith, ”part empathy, part thievery”.  

I Smiths uppfattning om litteraturen är den gjord inte för att läsas och fälla omdömen om – ingen kräver att vi till fullo ska förstå ett musikstycke efter att ha lyssnat en gång på det, säger hon lite lagom bittert, så varför tror vi att läsningen genererar omedelbar förståelse? Därför är det vanskligt att yttra sig om hennes böcker, som jag alltså även tidigare har varit kluven till – delvis fullkomligt hänförd, delvis förvirrat bestört.

Men hon vågar också vara banal – vågar lita på läsarens tålamod. Här finns också ett vackert resonemang om just ”eponomy”, det grekiska ordet för tålamod. För snart rör hon sig i en ny riktning, en oväntad sådan. Så det går inte att förutse vart det ska ta vägen, något som ju kan vara lika besvärande som det är förtjusande. Därför kan ibland de enskilda delarna lästa var för sig synas sakna signifikans, och det är först i efterskott man kan se helheten. Smith verkar inte vilja skapa symbios eller samförstånd, utan är mer intresserad av friktionen. Därför kan jag bli lite illa till mods av läsningen, och det är en fråga om temperament om man ser det som en brist eller en tillgång.   

12 juli 2017

Antropocen. En essä om människans tidsålder, Sverker Sörlin, Weyler


Är människan en parentes i världshistorien? Retorisk fråga, svara inte …

Att vårt beteende sätter spår på planeten har väl gått upp för de flesta. Att kalla denna tidsålder, då människan koloniserat och påverkat jorden och luften, för antropocen är lite omtvistat. Historikern Jason W. Moore vill ersätta det med capitalocen, något den svenske debattören och aktivisten Andreas Malm instämt i, och det uttrycker mer vad det handlar om: att det är en ekonomisk fråga. Det är till exempel ett fåtal företag som står för majoriteten av utsläpp, endast 90 företag har ansvarat för 2 tredjedelar sedan mitten av 1700-talet, och det är västvärldens turister som åker flygplan kors och tvärs över jordklotet. Vetenskapsteoretikern Donna Haraway har föreslagit Chthulucene, efter Lovecrafts monster, en lika passande terminologi inför de framtida utsikterna med ett spel där människa och djur ges samma förutsättningar till överlevnad. Eller varför inte misantropocen?  


Idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit den första svenska fackboken som uttryckligen behandlar antropocen, och den är efterlängtad, och borde aktualisera debatten om klimatkrisen. En vanlig uppfattning är att alarmismen motverkar sitt syfte, att beslutshavarna blir avtrubbade av beskrivningar av för ohyggliga scenarion. Han väljer en saklig och pedagogisk ingång i ämnet.

Han skriver om svenska geologiska pionjärer, som Gerard de Geer och Hampus von Post, men också om Linnés naiva uppfattning om världen som statisk, något Buffon under samma århundrade vederlade med sina idéer om hur naturen förändras av allt vi människor gör. Även om han inte var först med den tanken rörde han sig mot ett större perspektiv, där tidigare tänker pekat ut förändringar i närmiljön – Buffon insåg att förändringen sprider sig längre än vi kan överblicka. Eller kunde då. Och den ryske forskaren Vladimir Vernadskij som redan 1913 påtalade vårt ansvar, att det är vi människor som har skapat en värld i behov av omvårdnad.

Vi kan tänka oss två scenarion om planeten: antingen ser vi den som trasig, som något vi ska läka (en patient), eller som ett slagfält (ett krig), en krigsmakt som rustar sig i takt med vår vanskötsel. Det viktiga, och själva förutsättningen för exempel som USA:s hanterande under sin nuvarande president, är distanseringen, och den finns ju både på individnivå och strukturell nivå. Vi har förflyttat oss för långt från det naturliga, med teknologi som uppmuntrar minimala kontaktytor med naturen. 

Vidare om den holländske kemisten och Nobelpristagaren Paul J. Crutzen, som 2000 föreslog att begreppet holocen har följts av antropocen. ”Anthropos” betyder människa, och i kombination med ”cen” för ny bildas detta ord, som i sanningens namn Crutzen inte var först med att använda. Men det är tack vare honom det har fått fäste, och det är också under 00-talet klimatkrisen har blivit ett bestående inslag. Min gissning: innan seklet är slut kommer vi att få se exakt hur vidrig människan är. Då lär det vara ett dukat bord för egoismen. Och ingen eller inget finns heller som kan bevare oss. Stephen Hawking har sagt att vår enda räddning då blir att kolonisera rymden.   

Sörlin påminner att mänskligheten ibland rör sig bakåt. President Nixon instiftade en miljöskyddsmyndighet redan 1970, och att det är den myndigheten som Trump gett försvagade befogenheter och lägre bidrag. Att Trump nyligen annonserade att USA drar sig ur G20-samarbetet – det är så dumt att jag tror att inte ens Sörlin hade kunnat föreställt sig det. Samtidigt ska vi komma ihåg att nästan alla individer som klagar på Trumps idioti utan betänkligheter bokar en flygresa som i ett slag tillintetgör tjugo års källsortering.   

Det här är piggt skrivet, och Sörling sållar bra och vaskar fram det viktigaste ur sitt digra material, och det är bara undantagsvis jag känner mig bortdribblad, som när han talar om gränserna mellan övre äldre och nedre äldre ordovicium. Hans varningar är ofta underförstådda, och blir därför mer akuta: ”Alla nu levande människor väger tvåhundraåttiosju miljoner ton (eller knappt trehundra miljarder kilo.) Människans teknofossil är alltså hundratusen gånger hennes egen massa. Människorna som summa är inte i första hand de själva utan summan av deras gärningar.” 

Aktualiteten hos Sörlins bok förstärks av David Wallace-Wells domedagspräglade artikel i New York Magazine som publicerades i söndags (”The Uninhabitable Earth”). Där utmålas en framtid i så dystra färger att den redan har mött kritik för att gå för långt – vilket säkert lugnar de som vill fortsätta utföra sin nuvarande livsstil. I dag, medan jag läser, nås jag av nyheten att ett stort isblock från glaciären Larsen C har lossnat, eller ”kalvat” som det heter med en lite poetisk vändning. Isberget A68 har en yta på 5 800 kvadratmeter, det vill säga som två stycken Gotland.  

Vad Sörlin då gör med sin bok är att ge begreppet antropocen substans, och en bakgrund. Jo, det är gott om fakta, ibland lite väl mycket av den varan, och det är lätt att gå vilse i terminologi och definitioner och dispyter om när de olika epokerna ska inledas. Kunskap är i behov av en berättelse för att göras begriplig, och Sörlin bistår med denna berättelse. Vad antropocen slutligen är förklarar han också, lite lagom spefullt: ”Begreppet pendlar mellan ansvar och apokalyps, mellan hybris och hyckleri. Men mest av allt är det fött ur kris.”

Trots detta är det alltså inte riktigt en alarmistisk bok. Den slutar ändå i ett slags hopp, och man kan bara hoppas – hoppas att det är uppriktigt skrivet och inte en eftergift åt tidsandan, som inte verkar tåla mer domedagsprofetior. Hittills har ju alla varningar mötts av credot ”business as usual”.   

Den ensamma staden. Om konst, ensamhet och överlevnad, Olivia Laing, översättning Karin Andersson & Sofia Lindelöf, Daidalos


”In the city there's no place for love / It's just used to make people feel better / It’s not like us / I got this sickness as I got off the train / Now it chafes away at my heart / Until nothing remains”.

Ingen har beskrivit stadens ensamhet bättre än Stuart Staples i Tindersticks låt ”City Sickness”, där likgiltigheten, ödsligheten och mjältsjukan förstärks av att melodin till skillnad från de flesta av deras låtar inte är en ballad med stråkar, utan den är glättig och snabb – som staden, tänker jag.


Olivia Laings bok Den ensamma staden är en essä om exakt de känslorna som Tindersticks låt förmedlar. Liksom Colin Wilson gjorde i sin klassiska studie The Outsider på 50-talet utgår hon från en privat erfarenhet för att skildra ensamheten som en estetisk strategi. I hans fall blev han övergiven av flickvännen en julhelg, medan Laing, den engelska kritikern, befinner sig i New York, lämnad av sin älskade. Wilson studerade hur manliga författare från Dostojevskij fram till Camus gjort utanförskapet till en litterär trop, och Laing i sin tur vänder sig i första hand till konsten.

Det sker genom att fyra utstuderat ensamma konstnärer tillägnas var sitt kapitel, konstnärer som verkat i New York: Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, samt David Wojnarowicz.

En av stadens paradoxer är att den förstärker ensamheten, ju fler människorna omkring dig är, som om det är först när du omges av folkmassan du blir varse vidden av hur ensam du är. Men också själva stadsytan, vill jag hävda, inpräntar din känsla av ensamhet, din upplevelse av ensamheten.

Att Laing vänder sig till bildkonsten är inte så märkligt, även om det innebär att hon tappar några perspektiv. Även om hon i slutkapitlen tar in psykoanalytiker tror jag hon hade tjänat mer på att konsultera filosofer och sociologer. Varför inte Jean Baudrillard – i synnerhet hennes kapitel ”Spegelvärlden”, om den ensamhet som frodas tack vare internet och de sociala medier, riktigt skriker efter att ges en mer hållbar teoretisk förankring.

Men de goda sidorna överväger, för det här är en på många plan fascinerande bok. Laing skriver om det skamliga i ensamheten, och det är en fruktbara metod att så att säga utnyttja sig själv i undersökningen. Översättningen har också fångat ett slängigt, vardagligt tonfall, som ger tilltalet en intim prägel.

Vad som dominerar är dock utförliga resonemang kring de fyra konstnärerna, och där kan hon exempelvis dekonstruera något så uttjatat som Hoppers ”Nighthawks”, och ge den en ny lyster. Hade du tänkt på detaljen att det nattöppna kaféet saknar dörr? De fyra individerna därinne har ingen möjlighet att ta sig därifrån. Eller att det är Hoppers enda tavla där glaset är så dominerande i bilden? Han målade den 1041, strax efter attacken mot Pearl Harbor, med hot om att nazisterna skulle flygbomba USA, och hans hustru har berättat hur frustrerad hon var över att han var så nonchalant att han inte ens skaffade mörkläggningsgardiner trots att de bodde under ett takfönster.

Ännu mer imponerad blir jag över kapitlet om Warhol, som det är så lätt att avfärda, men här blir jag för första gången nyfiken på riktigt på den konst han skapade. Inte enbart för att en biografisk bakgrund tecknas, men mer för att det är lätt att se hans konst som ett lönlöst försök att passa in. Det gemensamma för de fyra utvalda konstnärerna är ju deras sårbarhet, som hantering av tidigare trauman, och oförmåga att klara sig i den reella världen. Hon behandlar Warhol kärleksfullt, och skriver så engagerat om hans tillkortakommanden att jag blir beredd att omvärdera min syn på hans konstnärskap. Vad konst till stor del handlar om är ju att jobba med sina förutsättningar – det som finns för handen – och Warhol kunde inte annat än förekomma sina fiender genom att blotta svagheterna och förstärka bristerna.  

När Laing skriver om Wojnarowicz, som umgicks med skumma typer, blir det tydligt hur insatt hon är i de destruktiva krafter som sätts igång av självföraktet: ”Varför försätter man sig i en så riskfylld situation? För att det känns som något inom en helt saknar värde.” Laing använder de egna erfarenheterna för att gå djupare in i förståelsen av den konst hon skriver om – inte alls för att placera sig själv i rampljuset.   

Historien om Warhol är också, visar Laing, historien om Valerie Solanas, och historien om Wojnarowicz är också historien om Greta Garbo. Historien om stadens ensamhet är också historien om Klaus Nomi och AIDS-epidemin på 80-talet, som tog 66 000 personers liv enbart i New York. Och profetiskt kunde Sherry Tuckle på 80- och 90-talet förutse hur det kravlösa umgänget på de sociala medierna liknar psykoanalysen, och att teknologin ger näring åt den ensamme.  

Det här är balanserat skrivet, klokt men inte snusförnuftigt, och vare sig dömande eller naivt, ens när Laing skriver om den möjligen olämpliga bild- och textvärld Darger efterlämnade. I stället ser hon hur han kan utagera sin olyckliga barndom, genom att ikläda sig rollen som både förövare och offer i sin konst, och att det han skildrar må uppfattas som grymma fantasier, men vi har sett det levas ut i verkligheten också, inte minst under 2000-talet.   

11 juli 2017

Ett hjärta åt helvetet, Clive Barker, översättning Caroline Grimwalker, Vertigo


När Clive Barkers antologi Books of Blood gavs ut i USA 1986 blev Stephen King så förtjust att han utbrast i att den brittiske kollegan var ”the future of horror”. Generöst uttryckt, inte minst när man tar i beaktande att Barker bara är fem år yngre än King.

Fortfarande förblir nog Barkers mest kända verk Hellraiser, som också kom på 80-talet, filmatiseringen av romanen The Hellbound Heart. Nu efter drygt 30 år kommer som en blixt från klar himmel en svensk översättning av denna skräckklassiker. En välkommen sådan, som en påminnelse om att skräckgenren förtjänar mycket av sina läsare, men att bli rumsren är inget den mår gott av.


Med andra ord: Barker har influerat många, som sedermera blivit lite för bekväma för sitt eget bästa. För det är med skräck som det är med humor, som bara är rolig när den går lite förbi det som anses passande, och närmar sig tabubelagda eller farliga ämnen – skräck måste tillåtas vara olämplig, äcklig, och rentav farlig, om den ska nå nya dimensioner av fasa. Skräcken ska utmana och vara ond till sin natur – något Barker uppfyller med råge, åtminstone i detta tidiga verk: det här är långt ifrån rumsrent.

Handlingen är generande enkel. Rucklaren Frank får tag på den mytomspunna Lemarchands kub, som visar sig vara en portal till en värld av Cenobiter, ett slags skräckinjagande ickevarelser med löften att tillfredsställa ens innersta/mörkaste lustar. Brasklappen är att de livnär sig på smärtan och lidandet, att de också är ett slags ghouler, alltså typ likätare. Frank sugs in i deras värld. Några år senare bosätter sig brodern Rory och Julia i huset där Frank drog sin sista suck i levande livet. Julia låg med Frank strax innan sitt bröllop, och nu tål hon inte längre sin man. Hon upptäcker Frank bakom väggen, och eftersom han kräver blod för att nå fram till henne i fysisk gestalt börjar hon dra hem tillfälliga ragg och mörda dem. Allt i förhoppningen att få ligga med Frank igen.

En berättelse om begäret, om det skadliga i att infria sina önskningar. ”Kanske fanns det andra sätt att vrida världen tills den passade hans drömmars former?” spekulerar Frank innan han löser Lemarchands gåta, och så att säga öppnar Pandoras ask. Eller om man bara ska se Frank som en allusion till Faust, mannen som utled på den här världen söker efter befrielse från det outhärdliga. Barker berörde Faust redan med sin debutroman The Damnation Game, som kom året innan The Hellbound Heart. I romanen finns även en förväxlingsscen som kan ha inspirerat Thomas Harris till Hannibal Lecters smarta flykttrick i romanen När lammen tystnar som utkom två år senare.    

Det här är en humoristisk moralkaka bakad med gift. Barker har glimten i ögat – men den är svart. Det kan inledningsvis vara svårsmält att Julia går så snabbt från hängiven hustru till lönnmördare, men intrig och logik är underordnade den lugubra atmosfären. Den får Barker till allra bäst i första kapitlet, som skildrar Franks möte med Cenobiterna. Men även hur Julia rör sig mot allt mer galenskap är väl omhändertaget – och visar hur skräcken är som mest effektiv när den är vettlös och psykotisk. När inbillningarna blir mer realistiska än verkligheten. Skräcken livnär sig ju på vår fantasi, på vår sinnessjuka rubbade fantasi, ibland mörk som en källare, ibland ljus som en vind, men alltid – alltid instängd och klaustrofobisk.     

Mycket i översättningen är bra, i denna täta och effektivt berättade roman. Jag har dock lite svårt för den ordagranna översättningen av ett gäng jurister som ”unga turkar” när det rör sig om idiomet ”young turks” som ju bara betyder att de är ambitiösa strebrar.

Takträdgårdar, Johannes Heldén, OEI editör


                                              genom stålkorridorer
                                                  vasshavet nollställt    proteinrik tång
trygghet tjära timslånga    promenader
     vindens partiklar           genom varelsen
med ögonen stängda            sönderslagen   (tränkonstruktion)   kan
inte andas

Ja, vad ska man säga om en poesi som ser ut så här? Det är ur Johannes Heldéns postapokalyptiska dikt Takträdgårdar. Orden singlar dessutom fram skrivna i vitt över de aksgrå boksidorna, som vore de snöflingor, slumpvist nedsipprande in i vårt synfält.


Å andra sidan: vad ska man säga om livet? Heldén har jag läst sedan han debuterade i tidigt 00-tal, och han har sedan dess gett ut otaliga diktsamlingar, utöver att vara konstnär och musiker. Till den här boken medföljer musik, som följer de olika sektionerna: sammanlagt nästan 29 minuter, och det är förstås meningen att jag ska läsa lyssna synkront. Men det går inte, för jag tvingas då och då pausa bara för att det som står är så anslående.

Och musiken? Den är så där behagligt följsam som den brukar vara vid konstinstallationer. Fast då brukar jag vara jäktad, här blir jag bara lugn. Det märkliga med musiken är att den sägs vara inspelad 2037. Jag vet inte, men om framtiden låter så här vacker, då kan jag knappt bärga mig.

På samma sätt som de fyra passagerna i boken bildar en berättelse är den här boken del av den kedja konstverk Heldén har arbetat med sedan debuten, med ord och bild, eller det visuella intrycket, i samspel. I berättelsen är naturen och teknologin två parallella skeenden, linjer som löper intill och ibland flätar in i varandra, med begrepp som ”fluorescerande”, ”infrarött”, ”partiklarna”, och ”ruttnande växtlighet”, ”den uttorkade sjön”, ”hagelstormen mot glastaket”.
 
Tidigare har jag läst Heldén utifrån ett raster som haft Bruno K. Öijer som upphovsman, och det finns ingen anledning att revidera den uppfattningen – det här är två poeter som borde ha mycket att säga varandra. Jag tänker inte bara på att båda skriver mycket om räls och tåg, utan även på en av Öijers sena dikter: ”allt sov / allt som funnits sov / ditt ansikte sov / en kvist sov / sov i en vas”. Den här typen av nostalgi delas av båda, och den som gillar Öijer borde ha förutsättningar att gilla Heldén.

Den här boken är utgiven av legendariskt kryptiska OEI, men trots detta tycker jag att den är mer tillgänglig än de senaste böcker Heldén gett ut på Bonniers. Här finns mindre av teknologiska glosor och den interna jargong som har gett hans poesi en onödigt hermetisk anstrykning. Mer tecknas bilden av en omvärld som blir allt kontursvagare.

När dikterna är så här bra krävs ingen förklaring heller, du kan bara stanna upp, hejda dig inför dess sublima anslag:

vit finkornig aska (förhistoriskt stora    skrotupplag    i september
mekaniska ljunghedar    rökmoln    intill järnvägar    aska i vinden
knakande över bergskrönet    växtdelarna osynligt
antända            därpå upplysta inifrån                   några sekunder
innan sönderfall) omöjlig          att få bort

En sommar som innehåller en tredje säsong av Twin Peaks som är så kryptisk att man bara baxnar och diktsamlingar som uppmuntrar liknande stämningslägen – det är en bra sommar.

10 juli 2017

Röda dagar, Elis Burrau, 10TAL Bok


Med sin andra bok befäster Elis Burrau ställningen som sin generations piggaste och roligaste poet. Att läsa honom är halsbrytande och lärorikt, och storartat underhållande. 

En av de svåraste sakerna med att vara kritiker är att göra en bok rättvisa. När jag läste Elis Burraus debut förra året, och vi fortsatte att göra någonting rörande, hade jag svårt att fånga hur orimligt glad jag blev av att läsa den. För att undvika den fadäsen i år kan jag säga redan nu att hans andra bok Röda dagar är så förbannat rolig att jag gång på gång måste kapitulera, och låta den kritiska rynkan mellan ögonen slätas ut av de publikfriande greppen.


Eller säg så här: svensk poesi 2017 behöver just detta. En poesi som, med Burraus egna ord ”försöker fläta samman (drypande) / den romantiska, patetiska/naivistiska / ’kraften’ i Boris Pasternaks beundrarbrev / till Marina Tsvetajeva och Rilke / med den mångbottnade idealismen / i Paris Hiltons medierade liv”.

Burrau har en osviklig förmåga att både ta ned det svulstiga på jorden och lyfta upp det banala från myllan. Han härjar runt med sitt nonchalanta skrivande, visst – men han tar också ansvar, och även om han slänger sig med allusioner och citat utan att ange källor är det ju kul att se de oväntade mötena mellan Lana Del Rey och Anne Carson, och många fler.   

Det är lättsamt, det är ystert, men också med mer än ett stänk av allvar: ”om jag fick önska mig en enda sak / att vara snygg när jag gråter”. Att lida med stil är ju en gammal god sedvänja, men åtminstone bland svenska poeter är det länge sedan jag har sett det göras lika otvunget som här.

Att bara ta del av dikternas titlar är en fröjd: ”tatuera solen från mig, snälla”, ”rulla mig i tjära och fjädrar och strössel”, ”för snart betyder för tidigt”. Jo, man kunde säga att Elis Burrau är lika bra på titlar som Philip Larkin är på avslutningsrader. 

Så att läsa ”Röda dagar” blir som att följa en 7,5 poängs kurs i populärkultur, men inte enbart det. Här visar Burrau att poesi blir angelägen först när poeten gör sig av med alla garderingar och förbehåll. Det finns en orädd attityd investerad i hans skrivande, ett sätt att se på sig själv som helt igenom nonchalant inför de egna tillkortakommandena.

Och det är så befriande! Det är som att Burrau inte har förstått att man ska vara distanserad och avmätt för att nå framgång som svensk poet. Den här sortens ofiltrerade skrivande brukar remitteras till internetpoesin, bloggosfären … Att läsa det i bokform blir därför väldigt välkommet.  

Burrau är fortfarande ung, har fortfarande potential att ta sin poesi vidare. Hans intentioner liknar till viss del hur Lukas Moodysson skrev sina dikter när han var ung. Dessa dikter har inte åldrats särskilt väl, och det är förstås tiden som kommer att döma Burraus dikter.

Om de kommer att stå sig? Hur ska jag veta det? Jag vet bara att de är fruktansvärt bra nu, och att du har allt att vinna på att leta upp dem om du vill uppleva den oerhörda och oväntade lycka det är att läsa honom.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/7 2017)

9 juli 2017

Look, Solmaz Sharif, Översättning Ida Börjel & Jennifer Hayashida, Rámus


Solmaz Sharifs debuterade som poet med Look i höstas, och redan nu finns det en möjlighet att läsa den på svenska, i Rámus aktuella serie med amerikansk poesi. De behåller den engelska titeln, av skäl som blir uppenbara när man läser.

Det speciella med Sharifs bok är vad hon gör med språket. Att uttrycka sig så om en poet låter måhända som en truism, invänder den otåliga läsaren. Nåväl: det rör sig om konceptuell dikt, som utgår från en ordlista som USA:s försvarsdepartement har iordningställt. Uppslagsordet ”look” har en speciell, oöversättlig betydelse, som har med minor att göra: ”in mine warfare, a period during which a mine circuit is receptive of an influence”. Börjel och Hayashida översätter: ”vid krigsföring med minor är ~ den period under vilken en minas bana är mottaglig för påverkan”. De översätter alltså bokstavligen ”influence” med ”påverkan”, men vad de missar är den kusliga eufemismen i originalet, där ”an influence” inte är något annat än ett ersättningsord för ”a person”.


Annars ska jag inte gnälla över översättningen. Börjel har gedigen erfarenhet av konceptuell poesi, och Sharif låter ordboken vara ett återkommande mönster i dikterna, med versala påminnelser om kriget. Så här kan en dagbokssida se ut: ”Mycket trevlig middagsbjudning. Söta OFFER och mör / lammkötts-SKADA av det CIVILA slaget. / Lämnade ut min SKRIVELSE OM ERBJUDANDE OCH GODKÄNNANDE till den EFTERTRAKTADE INTERNA PUBLIKEN, nådde SÖKT VERKAN och SÖKT MOTTAGANDE …”

Det är i viss mån söndersprängda dikter, ibland bokstavligt, med ord som utelämnats och kvar står frustrerande fragment, där interpunktionen indikerar ett otillräckligt innehåll. Då kan det likna den typ av censur som är krigets dagliga föda. Det är en slags poesi som inte låter sig fixeras, som på något sätt är kvar i tillblivelsestadiet, och det kan inte tillräckligt ofta inskärpas, att vad man lär sig av att läsa poesi är att den kan se ut hur fan som helst – man måste lära sig läsa på nytt varje gång, uppfinna en läsart.  

Till en början är jag ganska oengagerad, saknar en ingång till dikterna och tycker att det är jobbig läsning, både till innehåll och form, och att Sharifs knep är sökta, utnyttjade av andra.

Men mina tvivel blåser snabbt bort. Jag imponeras av hur hon låter det sakliga tonfallet liksom smyga på en det otäcka innehållet. Successivt införlivas också de militäriska orden, infiltrerar dikterna och – ja, så att säga annekterar språket. Så som krigsorden gör. Krigets språk är ju amerikanska, och därför kan det vara svårt för svenskan att åstadkomma balansgången mellan idyll och inferno.

Det som också blåser bort invändningarna är den berättelse som växer fram, som måste växa fram långsamt. Där det singulära diktjagets röst ersätts av ett kollektivt tonfall. Det låter lite som hos Walt Whitman, och då tänker jag inte i första hand på ”Song of Myself”, utan på de dikter han skrev under amerikanska inbördeskriget.

Som krigsord har alltså ”look” konnotationer till minan, men som civilt ord är det frågan om att se, och Sharif är angelägen att verkligen nå fram till en annan människa – att se henne:

                      varje foto är en frånvaro,
                      något som är borta, det vill säga
                      ett ögonblick, städer tidvis,
                      en rundtursbåt som balanserar
                      ovanpå ett tvåvåningshus
                      flera kilometer från stranden


Citatet är från den långa dikten ”Personliga tillhörigheter”, som skildrar en död farbror, Amoo, och böljar fram över 30 sidor, och utgör en provkarta över vad Sharif redan med denna debut är mäktig: att skapa storslagen elegisk dikt, som når ut över språkgränser. Ett fotoalbum skickar iväg minnet och associationerna, och dikten pejlar olika uttrycksformer. Den känns allt annat än sökt. Diktjaget skärskådar Amoos händer och fötter, och låter sorgen ta plats – helt naturlig, helt nödvändig, helt ofrånkomlig. Det sker återigen med hjälp av fotot, och det mest vardagliga av allt, när det visar Amoo i färde med att skala ett äpple:

                      det var de nakna tårna
                      som fick mig att gråta
                      för jag insåg då att han hade tår
                      och för att de, dammiga av den vita
                      ökensanden, såg ut
                      som tårna på ett lik
                      medan hans händer bearbetade ett skal
                      någon decimeter ovanför jorden

I sitt sluga efterord demonstrerar Börjel och Hayashida att även Sharifs dikt är en översättning, genom att hon tar de främmande orden från den militära ordboken och ger dem en ny innebörd i dikten. Då överförs de från staten till individen, eller för att uttrycka det annorlunda: från byråkratin till det mänskliga.

Det är ju en formidabel uppgift Sharif har utfört, och jag blir mer och mer övertygad om vilken fantastisk bok hon har skrivit. I sista dikten, ett coda, har de versala orden försvunnit, och vad som då återstår är något mindre storslaget, men inte mindre fängslande.

5 juli 2017

Schizoleaks i nya Vagant


Det gamla ordspråket att kunskap väger tungt men är lätt att bära aktualiseras när jag läser nya numret (1-2 2017) av Vagant. Det är 244 sidor, och liknar mer antologi än tidskrift. Till varje nummer löper raden ”LITTERATUR MUSIKK FILM IDÉER SAMTIDSDEBATT”, och vad jag tar med mig efter läsningen är just idéerna. De många infallen som tas upp, som ger nya insikter.

Vad som blir följden av de många sidorna är generösa teman, bland annat ett meningsutbyte om ekopoesin. Det är frikostigt med 15 dubbelspaltiga sidor i detta ämne, med Viola Baos kritik av en essä av Joni Hyvönen från Vagants hemsida (18/10 2016), och ett bemötande från både Hyvönen och Kasper Lyngholm Larsen. Bao ser poesins möjlighet att ge läsaren inlevelse i en tänkt framtid, något miljöaktivister inte lyckats med för att påverka politiken i en gynnsammare riktning. Jag delar den uppfattningen om poesins utopiska aspekter – nog för att det är naivt, och det fattar vi alla, men om det är något vi borde ha lärt oss är det att inte underskatta poesin.


Hyvönen vill nog mer se en poesi som knyts till forskning och akademiska institutioner, något man också kan hålla med om, åtminstone att dessa fält borde närma sig varandra. Båda har att lära av varandra, alltså konsten och vetenskapen. I sitt svar argumenterar Hyvönen för en mer dokumentär konst, där verklighetens texter utgör ett råmaterial för poesin, med poeten som utnyttjar analoga och digitala arkiv. Förvisso demonstrerar det här numret just detta med sitt ”schizoleaks”, som jag återkommer till.

Joni Hyvönen är en kritiker som antagligen inte är särskilt känd för svenska läsare, då han publicerar sig i denna skandinaviska tidskrift. I detta nummer har han dessutom skrivit mer än sedvanligt, sex texter: en krönika om Fucking Åmål, en essä om dansmusik i algoritmernas tidsålder, en nekrolog till Mark Fisher, en recension av en bok om ny nordisk lyrik, ett manifest i frågeform om socialdemokratins förhållande till avantgardeskonst, och så debattartikeln om ekologisk poesi.

Varför känner svenska läsare inte till Hyvönen? Jo, för att vi inte vet hur vi ska förhålla oss till Vagant. Det har väl som vanligt varit tyst om detta nummer i svenska tidningar? När Vagant någon gång har svensk koppling, som när Fredrik Strage och Carl-Michael Edenborg samlade sig i en betraktelse över Linköping som synth-stad på 80-talet (Edenborg har förresten från och med detta nummer fått en egen avdelning).

Vi kan också läsa ett par initierade texter om varför det ser ut som det gör i Ryssland just nu – Håvard Brækken visar varför ”Urotiden” (den stora oredans tid, från början av 1600-talet) delvis kan ses som en förklaring till Putins ställning under 00-talet. En dossier om experimentell konst från 60-talet är också upplysande, bland annat genom att visa hur mycket som har förändrats. Uppfattningen att konsten måste anpassa sig efter marknaden är inte helt ny, utan har nog gällt sedan 90-talet – det vill säga, att den konst som är beroende av bidrag är ogiltig. Har du ingen publik/inga läsare/lyssnare – då får du antingen anpassa dig – smeka marknaden medhårs – eller ge upp.

Men det allra bästa – åtminstone det mest sensationella och mest intressanta – är förstås avsnittet om Knut Hamsun. För något år sedan löpte en infekterad debatt om Hamsun i Vagant, initierad av Tore Rems biografi om författarens relation till Hitler och nazismen (boken kom på svenska förra året). Vad har vi i Sverige med Hamsun att göra? Inte mycket, att döma av det svala mottagandet. Men det är ynkligt att vi inte förmår uppfatta hur mycket Hamsun har att säga (även) oss, att det fortfarande är en unik upplevelse att läsa hans bästa böcker, att han för att uttrycka det milt har något ingen svensk författare har varit i närheten av.

Det är konstnären Thomas Kvam som har, på ett måhända inte helt rättskaffens sätt, fått tag på journalanteckningarna från Hamsuns psykoanalytiska sessioner under 1926, med Johannes Irgens Strømme. I sitt ursprungliga projekt, ”The Hamsun Sessions”, har han bearbetat de stenograferade anteckningarna, på ett intuitivt sätt. Det är ett arbete som skapar obehag, inte minst genom frågan om tystnadsplikt och hur allmängiltigt det är att ta sig in i en konstnärs – Hamsuns – mest privata skrymslen och vrår.

Det förstärks av det unika konstverk som är en del av detta nummer, där Kvam målat på renskrivna ark, där den maskinskrivna texten nu är fullt möjlig att läsa (stenografi kan ju bara läsas av ett fåtal). Ur ett material på 407 sidor har han målat på 32 sidor. Det är drömmar, associationer, följt av analys. Hamsun pratar en hel del om sin barndom.

Behöver alla läsa detta? Titta på detta? (Denna konceptuella konst, hybriden mellan text och bild.) Det är en omöjlig fråga, och jag kan inte bestämma mig för om det här är oundvikligt. Det ger onekligen nya infallsvinklar på Hamsun, och det vore alldeles för lätt att från svenskt håll kritisera norrmännen för att de är så besatta av sin Hamsun. Alltså lätt för oss att säga, som inte har ett uns av det trauma som andra världskriget var.

Eller säg så här: det är konst som inte stryker medhårs. Är den marknadsanpassad ändå? Jag tror det är förbannat svårt för norska läsare att vända blicken åt ett annat håll.  

3 juli 2017

På flodens botten, Jamaica Kincaid, översättning Madeleine Reinholdsson, Tranan


I Sergio Leones mästerliga film Once Upon A Time In America från början av 80-talet ringer en (inbillad) telefon i nästan fyra minuter, medan Robert De Niros rollkaraktär går in i en skuldfylld opiumdimma. Jag såg filmen tillsammans med cineasten P, som lärde mig att det här var skillnaden mellan en ordinär filmregissör och ett geni: en ordinär filmregissör skulle ha låtit telefonen ringa högst fyra gånger innan någon lyfte på luren. Nog fattar jag att det är annat som särskiljer den ordinäre från den geniale konstnären.

I Jamaica Kincaids novell ”Svarthet”, som ingår i På flodens botten (också från början av 80-talet), som nu får en påpasslig återutgivning av Tranan, inleds tio meningar efter varandra av ordet ”Svartheten”. Är det genialiskt? Inte i sig, kanske, men det är modigt – och efter att ha läst ett par böcker av henne nu måste jag tillstå att det här är sällsynt bra litteratur, och att man kanske inte ens behöver använda geni-epitet för att konstatera det.


Att det är en okonventionell novellsamling är dock uppenbart. Det rör sig om tio rätt korta noveller, ibland på bara ett par sidor. I lördagens SvD skrev Graham Swift om hur han debuterade som novellförfattare och sedan av bara en tillfällighet upptäckte att han börjat skriva romaner. På flodens botten är Kincaids debut, och även hon skulle glida över mot romanen redan med sin andra bok, Annie John.   

Dessa noveller är inte i första hand intrigdrivna, och kanske inte heller i första hand karaktärsdrivna. Att jämföra dem med poesi är inte helt felaktigt: det är en associativ form av prosa. De skissar upp situationer som bara har en lös förankring i verkligheten – med plötsliga utbrott av våld. Hur man ska reagera på orättvisor, och hur man ska hantera sin längtan efter transcendens, eller bara befrielse från plågorna. Men här är man kedjad vid sina förutsättningar, vid sina begränsningar.   

Återkommande är relationer mellan en mor och en dotter – relationer präglade av ömsesidig grymhet och avund, ömsom antagonism, ömsom intimitet. Barnets rädsla, ensamhet, själva litenheten inför allt omkring sig. I novellerna finns ett undertryckt raseri. Men det är inte så mycket att säga om vad som ”händer”. Kincaid bara registrerar det som sker nära vansinnet, det som ligger nära det lispectorska vansinnet.

De arketypiska situationerna låter sig inte riktigt läsas bokstavligt. Medan du läser ser du inte riktigt vad Kincaid vill åstadkomma, vart hon är på väg, men i efterhand lägger sig skeendena till rätta, och allt ligger planterat i karaktärernas längtan efter mer än sin beskärda del.  

Var det kanske dumt att inleda med kritikerklichén nummer ett (genistämplen)? Jo, för det var bara en association – jag kunde också ha tänkt på Olof Lagercrantz, som inleder en essä om Erik Lindegren med tretton stycken ”Han är …” efter varandra. Jag undvek i alla fall kritikerklichén nummer två – att gasta om Nobelpriset. Senast var det Johan Hilton som krävde det åt Colm Tóibín (DN 26/8) och Claes Wahlin som krävde det åt António Lobo Antunes (Aftonbladet 28/8), men jag tror ingen går fri från just denna kliché. Antyder jag att jag kräver ett Nobelpris i litteratur åt Jamaica Kincaid?

Hon är en sådan författare jag vill att alla ska läsa, varken mer eller mindre. Men jag kan ta ett ytterligare argument för genistämpeln. I den korta ”Brevet hemifrån” ingår en parentes i ett resonemang om naturen, så att vi mitt i en ontologisk undersökning ges det ögonöppnande svaret, NB inom parentes: ”(Finns himlen där uppe och helvetet där nere? Är lammet fortfarande fromt? Ryter lejonet? Kommer floderna att rinna fram rena och klara? Kommer vi att kyssa varandra passionerat efteråt?)”  

1 juli 2017

Gå, Thomas Bernhard, översättning Jan Erik Bornlid, Tranan


Vad är det som får människan att klara livhanken? Länge har jag försökt leva utifrån en princip som jag tror William Faulkner lärde mig, när jag läste honom under några formativa år: att uthärda. Ärligt talat är livet ofta en usel erfarenhet, och det finns säkert någon terapeutisk funktion att gnälla, men med eller utan gnäll måste den som vill överleva bli bra på att uthärda. Det är en idé som har mycket att göra med antikens stoicism.

Är likgiltighet en bättre metod? Jag läser Thomas Bernhards kortroman , som ingår i Tranans generösa serie med den här omisskännlige anti-österrikiske författaren. Under 00-talet har man skänkt landets Bernhards-fans nio nya titlar, samtliga översatta av suveräne Jan Erik Bornlid. Eller, åtta plus en, eftersom denna översattes till svenska redan i början av 90-talet, av Daniel Birnbaum och Anders Olsson, i volymen Helt enkelt okomplicerat och andra texter.


Likgiltighet? Denna berättelse handlar om Karrers inspärrande på dårhuset. Detta innebär att vännen Oehler nu promenerar tillsammans med den namnlöse berättaren inte bara på onsdagar utan också på måndagar, som var Oehlers promenad-dag tillsammans med Karrer. De är ett omaka par till det yttre, Oehler och berättaren, men olikheten manifesteras mest i hur den ene babblar medan den andre tiger (och skriver, får man förmoda). Huvudparten av romanen består av att Oeheler återberättar saker Karrer har sagt, medan berättaren tiger still. Medan Oheler monomant orerar, monologerar, och utgör en spökröst åt Karrer.

Till största del är det en generisk Bernhard-text, med upprepningarna som hakar i varandra som tematiska trådar som knypplar ihop textväven. Att tala om Bernhards prosa utan metaforer låter sig tydligen inte göras. Jag ska försöka tänka ut något mer originellt strax, ge mig bara lite tid … Det lite udda här är att textsjoket inte helt består av ett block, utan den är indelad i så mycket som tre stycken. När den första styckeindelningen infaller efter ungefär halva boken blir jag så förvånad att jag misstar det för ett tryckfel först, innan jag kontrollerar med den gamla översättningen.

1971 var ett produktivt år för författaren. Han skrev också det korta prosastycket ”Tre dagar”, filmmanuset Der Italianer, samt de tre berättelserna Midland in Stilfs. Det här var strax innan han påbörjade den självbiografiska kvintetten, som lär vara hans mest kända eller mest lästa verk.    

handlar, som titeln indikerar, mycket om gående. Fast man kan lika gärna säga att det gör det inte alls. Det handlar inte om något. Möjligen om likgiltighet. Men en del om gåendet, och jag önskar att Rebecca Solnit hade hittat hit i sin kulturhistoriska genomgång av gående, Wanderlust, eftersom resonemanget ligger i linje med vad hon tar upp. För Bernhard blir gåendet och tänkandet ”en total process”, och han påminner om glosan ”tankegång”.

Thomas Bernhard är känd, i den mån han är känd, för sin pessimism och misantropi, drag som i den här berättelsen inte riktigt ger utdelning. Förvisso låter han pratkvarnen Oehler utbrista att 98 procent av österrikarna saknar förstånd. Varför är det då så uppiggande att läsa honom? Det är knappast så att man skrattar så att man kiknar – sådana läsare finns nog, men då tror jag de har missförstått något. Det är en urgammal sanning att folk som säger att de är roliga undantagslöst saknar humor. Och inte skrattar jag åt Bernhards stränga utsagor, utan det är väl mer så att man ler åt det ibland absurda, ibland faktiska – den typ av sanning som bara fiktionen kommer åt. Åt sanningen kan man le, aldrig skratta.

Vad betyder det att se det hemska i vitögat?

”Faktum är att vår existens är en outhärdlig och förfärlig existens, existerar vi med den realiteten, säger Oehler, utan att existera mot den realiteten, går vi under på det mest erbarmliga och på det mest vanliga vis, det borde alltså inte finnas något viktigare för oss än att hela tiden existera, om än bara i så ändå samtidigt mot en outhärdlig och förfärlig existens realitet.”  

Nyckelordet är mot. Det är en missuppfattning att stoikern är passiv; det krävs mycket aktivitet för att uthärda. Motståndet är ju den enda värdiga hållningen. Kanske Karrers ”totala galenskap” ska uppfattas som en vinst, som den yttersta konfrontationen med världen. Jag är inte helt säker på att galenskap är att ge upp, heller. I den här berättelsen blir ”den rustenchacherska butiken spelplatsen för Karrers mentala sammanbrott.

Likgiltighet är svaret på hur vi ska förhålla oss till våra begränsningar. Att läsa Bernhard är ett bra botemedel för den som anstränger sig för att vara en duktig flicka. Vi borde prata mer om att vi klarar oss så bra inte tack vare utan trots vår hjärnkapacitet. Vi är alltid lite dummare än vi tror oss vara. För att klara oss måste vi acceptera dessa begränsningar, utan att bli frustrerade.

Anders Olsson har i en essä, ”Existensen är alltid extrem”, skrivit utförligt om Bernhards motsägelser och överdrifter, två inslag som i en mindre förfaren författares händer lätt kunde få texten att tippa över i fars, eller rena meningslösheter. Det finns klara inslag av det absurda i , men det viktiga finns också i den incestuösa relationerna mellan karaktärerna. Med Olssons ord: ”Dessa dubbleringar gäller också förhållandet mellan Oehler och det berättande jaget, som kan utgå från en olikhet, men i så fall är det fråga om en olikhet som i sin spegelvändning är så systematisk att den förstärker likheten i personernas besatthet.”  

Om vi fortsätter metaforiken kan man jämföra Bernhards prosa med parfymens notsystem, där i så fall ursinnet är basnoten, den som tar vid då toppnoten och mellannnoten klingar ut. Basnoten är det bestående intrycket, och jag kan lätt föreställa mig att pessimismen är toppnoten, och döden mellannoten, med ursinnet som en konsekvens av dessa inslag, men också dess förutsättning. Det skulle förklara hur behärskat ursinnet trots allt är i hans prosa.

Frågan om att gilla eller inte gilla det här blir en fråga om tonläge. Jag är i alla fall tacksam över att samme översättare tagit sig an Bernhard under 00-talet, och eftersom jag råkar känna Jan Erik Bornlid en del vet jag något om hans eget tonläge, att det är kalibrerat med förlagan. Att översätta starka stilister är förstås svårare än något annat. Det här är en översättarbedrift som kan jämföras med Örjan Sjögrens konsekventa översättningar av Clarice Lispector. Med tanke på att det finns ungefär 20 olika svenska översättare av Marguerite Duras har det starkt påverkat mottagandet av henne i Sverige – eller vad tror du hade hänt om Gunnel Vallquist gett upp efter första bandet av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, och vi haft sju olika översättare av Prousts roman?  

En konsekvent läsning av Bernhard kanske anbefaller självmordet. Men det är ett större nederlag, och att det är outhärdligt att leva betyder inte att döden är uthärdlig. Tvärsäkra människor är antingen barn eller SD-sympatisörer – ofta betyder det samma sak. Den här prosan är en virvel av tvivel, en tornado av negationer. Det finns fortfarande barnbarnsbarn till Carl David af Wirsén, opinionsbildare som tycker att konst ska vara uppbygglig, ska vara positiv och stärka människan – ungefär som motion eller rotsaker. Men det är en av de befriande sakerna med konsten att den kan vara förkastlig, ohälsosam, farlig. Inte för att jag som läsare ska gulla med destruktiva krafter på ett för mig oriskabelt sätt – nä, då underskattar man vad läsning är.