att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 dec. 2016

Stenen från grunden, Gunilla Johansson, Förlag 404


Konventionell poesi faller ofta platt till marken. Den må vara hur välmenande som helst, men det krävs något särskilt för att det ska bli läsvärt. Tidigare talade man om ”verkshöjd”, ett begrepp som jag tror har vimsats bort av det slags nivellering som genomförts på alla kulturredaktioner. Nu har allt samma verkshöjd, kan det förefalla.

Men ingen typ av litteratur mår bra när den kramas sönder, och kanske allra minst poesin. Det finns en typ av välmenande mentalitet även hos poesikritiken, att den kan slå knut på sig själv i sina försök att godkänna exakt allt som ges ut. Nog för att det finns en politisk poäng i detta: när det ges ut så få diktsamlingar gäller det att slå vakt om de ynka böcker som finns att tillgå. Men också att de utgivna böckerna håller relativt hög kvalitet eftersom de har passerat det minsta tänkbara nålsögat.


Av årets poesiböcker har jag haft stor behållning av Gunilla Johanssons Stenen från grunden. Det är en ovanlig bok på många plan. Det är en debutant. Hon är inte purung (född 1941). Och då de stora förlagen skyr poesidebutanter är den utgiven på det lilla Förlaget 404. Ovanlig också i avseendet att den innehåller en enkel, rättfram poesi, som dessutom råkar vara synnerligen bra.

Därför tvekar jag inte att kalla det för en av årets djärvaste diktsamlingar. Den kanske ska kallas konventionell, men kan lika gärna beskrivas som något som går helt på tvären mot tidsandan, och därför är egensinnig.

Vi får ta del av en annans människoöde. Gunilla Johansson, född i Östersund, skriver om sin mamma. Det är en ynnest att få följa den här poetiska biografin. Som sagt är det lätt att avfärda det här skrivsättet som ”hobbypoesi”, men du bedrar dig – här finns ett vasst temperament att upptäcka, i en helgjuten samling dikter som överraskar med sina nya insikter. Det lantliga livet. Tacksamheten. Med ett stilla uppror sjudande i blodet. En protest mot högfärdigheten, mot sveken.

I berättelsen utnyttjas erlebte rede, och det är en givande framställning, och ovanlig på så sätt att Johansson själv placeras i bakgrunden. Poesin kan vara de små gesternas litteratur. Ur de små gesterna växer för den delen fram en större berättelse. Att kalla det för ”enkla” dikter blir också missvisande. De är ordkarga. Minnen fångas in – innan de försvinner, som en sista åtgärd, ett försök att bevara något av modern. En dokumentation av ett livsöde.

Det underförstådda budskapet handlar om att ta till vara på det som finns innan det är för sent. Låt varje tid vara uppfylld av det som tillhör den. Att vara närvarande i nuet må låta som en life coaching-floskel, men här uppfattar jag det som uppriktighet, som något som saknas i vår tillvaro. Barn måste få förbli barn. Vi  måste lära oss att värna om varje ålders särdrag.

Johansson rör sig mellan olika berättarröster. Ibland är hon det lilla barnet: ”hela jag är hungrig”. Hon åstadkommer närvaro. Hennes bok skildrar en uppväxt likt vilken som helst – det allra mest allmängiltiga – med kiv och gnabb. Kärlek och oro, och något som antyder separationer. Idyll som hotas: ”vi lärde oss skilja gnistor av lust / från de som släcker ljuset”.  

Uppväxten innehåller också en kuriös bestraffning för något diktjaget gör med en gunghäst, något som var tillräckligt uppseendeväckande eller obscent nog för att förtjäna ett straff från pappan, efter att mamman skvallrat: ”han lägger mig över sina knän / drar ner mina underbyxor / du sitter på en stol och ser på / stor hand klatschar / minns inte om det sved / tyget i hans byxor / strävt mot magen”.  

Det är en uppväxtskildring helt i avsaknad av sentimentalitet. Med klar blick och stringent tonfall blir vi delgivna den här privata historien. Sentimentalitet saknas, och likaså en ironisk distans. I bästa mening en bokstavlig poesi, med en röst som är helt självklar i sin auktoritet. Vad mamman är blir också utrett: ”jag är också ett hus / stenen i grunden är du”.

Så blir bokens snillrika formgivning (av Lena Andersson) förklarad, med omslagets röda sten (modern) i en slags mur av svarta stenar (huset, dottern). Innerfliken omsluter boksidorna som en vägg, och boken blir därmed ett hus. Där inne har vi barnet och modern i samspråk, och det är ett klart förbiseende att inte knacka på och lyssna på deras röster.  

9 dec. 2016

Personligt, Virginia Woolf, översättning Rebecca Alsberg, ellerströms


”Själens kamp innebär att man tänker mot strömmen, inte med den.”

Ellerströms fortlöpande utgivning av Virginia Woolfs essäer är på många plan förträfflig. Till de tidigare utgåvorna – London (2009), Kvinnor (2011), Böcker (2014) – läggs nu titeln Personligt. Liksom de två tidigare är den översatt av Rebecca Alsberg, medan London är översatt av Gun R. Bengtsson. Ja, man kan för den delen bifoga titeln Ett eget rum, som samma förlag gav ut 2012 i god nyöversättning av Elisabeth Mansén.  

Förträfflig i minst två avseenden. Dels genom de gediget skrivna förorden, som var för sig men framför allt sammantagna tecknar en god bild av författaren. Och dels genom att Woolfs essäer tidigare översatts så oerhört sparsamt till svenska. Nu finns åtminstone en del lättillgängligt. För det finns ingen anledning alls att nöja sig med Woolfs romaner, och tro att du har skapat dig en uppfattning om henne utifrån endast dem. Dessutom går ju de olika skrivsätten in i varandra, något Green påminner om i förordet här. Den som till äventyrs inte har läst Woolf kan gärna börja med de här essäböckerna.


Det kan också vara spännande i sig att bara upptäcka en ny aspekt hos Woolf, en ny infallsvinkel. Här är tretton stycken sådana ögonblick, och det är mycket som är bra. En del hör till hennes allra mest kända, såsom ”En mal dör”, ”Tre tavlor” och ”Tankar om fred under en lufträd”.

Det finns en oväntad generositet i Woolfs sätt att skriva, åtminstone när hon var på det humöret, kanske det är bäst att tillägga. Hon har en förmåga att hitta exakt rätt nivå av allvar, när hon tar sig an ett ämne. Det sker med hjälp av en undersökande metod: hur ska nu det här bli? resonerar hon, och resonerar sig fram mot ett svar som fortfarande lämnas öppet, eller förhandlingsbart. Hon är ett föredöme i att behandla saker så odogmatiskt, och det är kanske mer än någonsin en nödvändig inställning ett år som detta.

Beundransvärd är också tydligheten, där hon utgår från konkreta exempel. I hennes poetik är sanningen liksom hos Nietzsche i beroendeställning av bildspråk och symbolism för att bli begriplig. Om Nietzsches sanning var en armé av metaforer är den väl hos pacifisten Woolf en folkrörelse av fyrfotade vågor. För pacifisten finns en annan metod, känd från Ebba Gröns ”Scheisse”. Hos Woolf lyder den: ”det finns ett annat sätt att slåss för frihet när man saknar vapen; vi kan slåss med våra tankar.”

Woolf bildar en motpol till de många självuppfyllda narcissisterna som nutiden är så förtjust i – det vill säga de populära rösterna som slår på trumman allra intensivast i mediaflödet. Jag har till exempel aldrig läst en text av Lena Sundström, Ann Heberlein eller Alexandra Pascalidou som inte har utgått från hennes eget jag och hennes egna reaktioner på händelser. Hos Woolf är erfarenheter allmänna, och hon är därför alltid mer inkluderande. Där nutida kändisskribenter är självupptagna intill utmattningens gräns, är Woolfs skrivande en spelplats för olika känslor – en del motstridiga, en del egoistiska och en del rentav osmakliga.

Många yngre författare vänder sig till förebilder som Marguerite Duras, Clarice Lispector, och Virginia Woolf, och det är dags att fatta att det är ett paradigmskifte – nu har det blivit dags att ersätta referenser till Joyce och Kerouac och Hesse och allt vad de heter (hette). Litteraturhistorien håller på att skrivas om – eller låt säga, den håller på att justeras en smula. När jag pluggade litteraturvetenskap på 90-talet hade vår lärobok några ynka rader om Woolf, och fyra sidor om Joyce. Det är betydligt svårare nu att få yngre läsare att tilltalas av Joyces tricksande.

Woolf rör sig otvunget och kvickt genom sina ämnesområden. Vad är det hon illustrerar? Häpnaden. Vi tillåts följa hennes förundran. Nu verkar det som att jag inte har skrivit ett jota om just den här bokens innehåll. Nåväl: hon skriver om fadern, med en besynnerlig blandning av beundran och avsmak. Det finns en hätskhet i hennes inställning till fadern, men ack, så beroende hon förblev av hans inflytande, hans skugga, hur mycket hon än förbannade den skuggan eller kanske att det var så att beroendet ökade ju mer hon förbannade den (skuggan). Not till alla som i framtiden ska skriva om Mr Ramsay i Mot fyren: det är en förenkling att tala om honom som en nidbild av Leslie Stephen; bara för att det stått så i gamla handböcker behöver du inte tycka så.

Indirekt skriver hon om förståelse, och hur mycket av den som är konvention. När vi förstår något: är det inte oftare snarare något så överväldigande att det rubbar våra invanda rutiner. Så att vi borde tala om kunskap som blixtnedslag – något så säreget och avgörande för vår personlighet att den måste uppskattas högre och vårdas på ett lämpligare sätt.

Woolf är en författare som kan vara elak när hon är snäll, och vice versa. Så här karakteriserar hon Edmund Gosse, en i våra dagar kanske mindre omtalad författare: ”Han doppar fingrarna i personligheten med häpnadsväckande flinkhet och fart, men om han stöper på något hett eller får tag om något ovanligt stort, släpper han det genast och drar sig undan lika snabbt som en skållad katt.”

Det generösa hos henne kan också bestå i att hon förmår se saker ur nya perspektiv, att hon inte är ute efter att befästa sådant hon redan vet. Sålunda förhåller hon sig till essän med den typen av frihet som ligger i ordets egentliga betydelse, från franskans ”essai” och ursprungligen latinets ”exigere”, att försöka. Allra vackrast illustreras det väl i den här volymen i en inställd flygtur över London, som tillåter henne att spekulera i hur den hade kunnat te sig. I fantasin är den överdådigare, och det är förstås tacksamt för oss som läser den texten att det blev just en inställd flygtur, för tänk hur mycket torftigare en redogörelse för en faktisk erfarenhet är jämfört med hur den utspelar sig i vår inbillning.

Det här är som sagt volym fyra i en serie essäer av Virginia Woolf, i ett enhetligt och behändigt format. Nästa bok lär vara den sista, men jag kan bara hoppas att det är ett illasinnat rykte.   

6 dec. 2016

Räddningsavstånd, Samanta Schweblin, översättning Lina Wolff, Bonniers


Verkligheten rämnar i Samanta Schweblins på många plan oroande debutroman Räddningsavstånd. Det är länge sedan jag läste något så oförklarligt bra. Men jag blir inte klok på vad det är jag har läst.

Jag börjar läsa på ett försenat tåg. Framför mig vid bordet sitter två syskon i 30-årsåldern med en bedårande dotter som kanske är ett år gammal. Jag borrar ned blicken i min bok, ler ibland lite artigt mot barnet. Efter kanske 45 minuter, när jag är mitt i boken, och så fängslad att jag knappt kan andas, ser jag ett par ögon som stirrar mot mig från under bordet. Ett troll? Ett barn till? Nä, det är en hund (labrador?), som glor på mig med sin indolenta blick. Fyra centimeter från mina dojor har alltså en hund slöat, men jag har inte märkt ett dugg, för jag har varit så inne i min läsning.


(Nu kanske du suckar: vad har det här med boken att göra? Och är inte den här typen av privata utgjutelser exakt vad som gör bloggen underlägsen de seriösa dagstidningsrecensionerna … de som aldrig skulle bli så här anekdotiska …)

En sjuk kvinna, Amanda, berättar sin historia för en lyssnare, David, son till hennes väninna. Från en sjukhussäng vecklas en krånglig historia ut. Han ställer frågor, hon berättar. Om en dotter som hon tappat ur sikte: hon har svikit sitt räddningsavstånd, och nu är hon försvunnen. Även David har varit sjuk. Men gått till en kvinna i ett grönt hus, kanske en räddning – eller någon som förstärker det som gått förlorat.

”Räddningsavståndet” är moderns sätt att vaka över dottern, en pakt att aldrig vara längre ifrån barnet än att hon kan rädda henne. Därför att världen ser ut som den gör – därför att hot är påtagliga. Men ingen kan skydda sitt barn tillräckligt, så som världen ser ut. Och Amanda är vid hoppets sista utpost, där precis och bokstavligt allt är förlorat.

Samanta Schweblin, född 1978 i  Buenos Aires, Argentina, har tidigare skrivit noveller. En av dem kan läsas i senaste numret av svenska Granta. 2014 utkom denna debutroman. Den uppmuntrar till allegorisk läsning – den typen av förgiftning som antyds kan syfta på samtida naturkatastrofer, med barn som föds missbildade, och giriga företag som dumpar sin död i dricksvattnet. Karaktärerna kan givetvis utläsa som bärare av egenskaper, men du hinner bara slå dig till ro med den tolkningen när all trygghet rycks undan, när identiteter visar sig vara opålitliga.  

David är ett farligt barn, ingen att lita på. Samtidigt förstår man att han är Amandas enda hopp, den enda som på något sätt kan förklara vad som har hänt. Hon behöver lyssna på honom, lika mycket som han behöver lyssna på henne. Och vi behöver lyssna, för det här är något som utspelar sig exakt nu – något som skildrar världen så som den ser ut nu. Ur deras otrevliga dialog växer fram något som kan vara litteraturens grundläggande premiss, när han envetet ber henne berätta som det ”verkligen var”.

Schweblin sätter strålkastaren på språket. Dels på när det fungerar, i mimesis, i det skeende som har passerat och kan görs begriplig. Det är förstås för sent för allt här. Men dels sätt strålkastaren också på när språket inte fungerar, i den gåtfulla och ominösa atmosfären. In mot den fullständigt opålitliga kontingensen. I berättelsen är det som att identiteterna upphör att gälla. Vem du är förskjuts till ett vad du är. Och vad åsyftas med de maskar som inleder romanen, och som förekommer som en luguber refräng genom romanen?

Att Schweblin jämförts med David Lynch förvånar inte, kanske i synnerhet inte om man tänker på hans senaste (sista?) filmer, där identiteten är som mest opålitlig, i filmer som Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire. Man kan för all del också jämföra med Mörkrets hjärta. Räddningsavstånd har identiskt format – ca 124 sidor – och skapar liknande förvirring, både känslomässigt och estetiskt. Jag brukar säga att jag inte fattade Joseph Conrads kortroman de första tio gångerna jag läste den, och det är inte utan att jag anar att jag kommer att säga något liknande om Schweblins kortroman i framtiden. För tillfället nöjer jag mig med att säga att knappt något jag har läst i år har gjort lika starkt intryck.  

Beskrivningar begränsar, får det som ska skildras att låta ännu mer udda. ”Inte alla har blivit förgiftade. Vissa föddes med giftet i sig”, lyder en av romanens kusligaste utsagor. Inte i kraft av att vara förklarande, eller klargörande. ”The horror!” var Kurtz summering i Heart of Darkness. En pessimistisk konklusion, på svenska varierat som ”Skräck!” (Renner 1949),  ”Ohyggligt!” (Odelberg 1960), samt ”Vilken fasa!” (Heckscher 2006). Schweblin ger oss inte ens något sådant att hålla i handen. Hennes berättelse är oerhört fascinerande i sin knapphet, och får läsningen att likna en rundgång in mot ett ordlöst centrum av hemskheter. Inom skräckgenren har begreppet ”namnlös fasa” blivit en floskel, åtminstone hos alla som använt det efter Lovecraft, men här fungerar det (kanske genom att förbli oskrivet). Det här kan också vara det mest fasansfulla jag har läst sedan Lovecraft.    

Här saknas grundläggande intrig, dramatisk kurva och utveckling. Du får ingen chans att hämta andan, eller haka upp din läsning på trygghetsskapande peripetier. Det är en litteratur som avstår från att vara litteratur, som vill vara något annat. Vad då? Det är en allt igenom sinnlig erfarenhet. Det blir också befriande att läsa en roman som vägrar förhålla sig till krav på stilig prosa. Här är språket nedtonat och diskret. Handlingen filtreras genom gotikens labyrinter.

Schweblin har skrivit en förtätad roman om avstånd och närhet, om den osäkerhet som förekommer i alla familjebildningar. Lite deltagande sneglar jag mot barnets mamma och moster på tåget när jag läst klart, hur deras räddningsavstånd är en fråga om centimeter, när de nojsar med dottern i vagnen. Inom kort – något år – har avståndet ökat till några meter, och sedan – sedan, ack, är det alldeles för sent för föräldrar att finnas där för sina barn, då är räddningen förbrukad. (Nå, hur meningslöst var det nu att jag nämnde familjen på tåget?)

Det hör inte till vanligheterna att en översättare presenteras lika utförligt som Lina Wolff gör i den här bokens kolofon. Nu är Wolff inte heller vilken översättare som helst – hennes roman De polyglotta älskarna vann Augustpriset i år, och den är ett självklart resultat av ett skrivande som skett i relation till andra språk (i vår utkommer också hennes översättning av Roberto Bolano). Här finns en möjlig väg vidare för den låsta inhemska litteraturen!

4 dec. 2016

Arbeid og drøm – dikt 1996-2016, Steinar Opstad, Kolon


Årets bästa titel? Steinar Opstads åtta norska diktsamlingar utges i det behändiga pocketformatet, samlade under den nästan ofattbart vackra överskriften Arbeid og drøm. Titeln är inte bara den bästa summeringen av livet som jag har stött på, utan också en ytterst passande beteckning på innehållet i Opstads poesi. En poesi som alltså firar 20-årsjubileum. Närapå 500 sidor dikt, som gömmer sig bakom det pastellfärgade omslaget.

Vi svenskar har, om vi varit vaksamma, stiftat bekantskap med Opstad tack vare två volymer utgivna av ellerströms, i Marie Lundquists värdefulla översättning. Dels urvalsvolymen Den lyckligaste av alla ensamheter, och dels samlingen Å, høye dag, som på svenska fick titeln Under en omvänd himmel. Aningen förvirrande titel, då den dikten inte ingår i originalsamlingen, utan tillsammans med en annan dikt skulle hamna först i nästa norska bok. För att ytterligare förvirra läsaren finns i den här norska samlingen två nya dikter som är versioner av gamla, och ställs intill dessa som #2.


Hur ska jag kunna summera åtta diktsamlingar? Det bibliska tonfallet bör inte kringgås, även om jag befarar att det skrämmer bort läsare (gåta: vad är mer hotfullt än poesi? svar: religion). Det ska dock påpekas att här går rörelsen hela tiden mellan tro och tvivel – mellan ensamhet och utanförskap. Religionen som både symbolisk och bokstavlig närvaro.   

Bondelivet: åkern, växten, grödan, marken. En jordnära poesi. Ja, så skriver Opstad, och det är högsta beröm när jag associerar till en så pass beskedligt briljant poet som John Clare, som skyms av de romantiska poeterna han var samtida med – Keats, Shelley, Byron, Blake, Wordsworth, Coleridge – men oerhört läsvärd i sig.

Opstad debuterade som 25-åring. Även om det anses vara rätt ungt var Keats redan död då. Jag nämner åldern ändå med viss förvåning, då det här är en enhetligt skriven poesi. Men att vara poet innebär ju i stor mån att vara en behållare för olika åldrar; den unge poeten måste innehålla den gamle poeten, och vice versa.

Av någon anledning får mig läsningen av de här dikterna att tänka på en av Lena Anderssons senaste krönikor (25/11), där hon läxar upp ministern Annika Strandhäll för hennes tweet om att avskaffa rösträtten för män. Förvisso, man kan anklaga Andersson för mycket, men inte för att vara en bra läsare av ironi … Hon har dock en poäng när hon menar att Strandhäll borde ha fattat att man som minister representerar ett ämbete och inte ett subjekt. Den som innehar ett ämbete ska till exempel inte hetsjaga likes.

Nå, vad har det med Opstad att göra? T.S. Eliots idé om ”det objektiva korrelatet”, alltså att poeten begravde sitt jag under allmängiltiga symboler som därmed blev förståeligare när personligheten var mindre framträdande (en förenkling, jag vet, men det här är ett blogginlägg, ingen avhandling), kan tillämpas också på Opstad. Det vill säga: han rör sig i en igenkännlig och fattbar bildvärld, som kan sägas vara konkret. Det är en poesi som har samma ärenden som Tranströmers, och som bekant är det ett skrivsätt som tillåter det skenbart enkla språket att öppnas upp mot rymder och mysterier. Självfallet betyder inte det här heller att dessa poeter – Eliot, Tranströmer, Opstad – skriver utan känslor, men det har du redan fattat.    

Här är det som att läsa en ung gamling, eller en gammal yngling. Det finns något smått hotande eller olycksdigert i de här dikterna, även när de ter sig eftergivna. Den andra bokens motto är hämtat från Gunnar Björling, något som inte förvånar då Opstad i sin essäsamling Himmelretningar (2012) visade så stort intresse för flera svenskspråkiga poeter (fem stycken, däribland finlandssvenskarna Eva-Stina Byggmästar, Ulla Olin och Tua Forsström). För en så pass språkmedveten och –beroende poet som Opstad är förstås Björling lika naturlig som isbitarna i drinken.

Den religion som förekommer i Opstads dikter är i egenskap av att vara bärare av något extra – något utomordentligt (vad en nu vill lägga i ett sådant begrepp). Något som ger människan en knuff. En knuff i rätt riktning, en knuff i riktning mot ett KANSKE, något som tar dig utom dig. Om det låter abstrakt: glöm det, det här är en bokstavlig tro, så som det också skrivs ut, helt bokstavligt. En extra dimension, och du kan kalla det religiöst eller bara andligt, eller tvärtom: andligt eller bara religiöst. Det är något … Bibeln och poesin går in i varandra.

Dikterna rör sig även i besläktade ämnen, släktskap, föräldraskap, identitet, natur, kärlek, svek. Identitetsbildning och identitetskris. Opstad är både jordnära och litterär, med flitiga referenser till Hölderlin. Han skapar också en symbios mellan tron och poesin, och hänvisar till den troendes motstånd mot poesin, eller snarare brist på behov: när du tror finns det bara en dikt, och den heter tron. Det får mig att tänka på hur Göran Tunström i en intervju berättade om en präst han lärde känna, som aldrig hade något behov av att läsa litteratur. Han hade redan svaret, konstaterade Tunström, kanske med en blandning av avund och harmsenhet. Opstad lanserar ”den längtande själen” som en bro mellan religionen och litteraturen, mellan tron och poesin.

I den svenska urvalsvolymen Den lyckligaste av alla ensamheter finns förstås flera av de bästa dikterna från böckerna som utkom 2002-2009. Det är också påtagligt hur Opstad växlar upp när han blir allt varmare i kläderna som poet. De här böckerna, men även så klart de som kom 2013 och 2015, hör till den bästa skandinaviska poesin jag har läst under 2000-talet, inklusive den danska. Här finns den senaste boken, Kjærlighetstapene, med både dikter och aforismer, och en underförstådd poetik.  

Där finns också en ovanligt osentimental dikt om Anna Politkovskaja, den mördade ryska journalisten, men även en ovanligt uppsluppen dikt om en onanerande Gud. Ja, en av dikterna som inte funnits att läsa på svenska är från Samle øksene inn for kvelden, och är liksom alla dikterna där strofisk, med tre gånger fyra rader:

                      Disse ordene er ingenting
                      Disse tankene er tomme
                      og de stinker, akkurat som
                      begjæret etter lønnsomhet stinker

                      For diktere må ha lønn
                      ellers kan de ikke lyve
                      Men løgnen er billigere en sannheten
                      Derfor gir jeg alt jeg tjener til sannheten

                      Og alt jeg gir bort får jeg tilbake av løgnen
                      Hvem snakker om den ærlige hensikter?
                      Bare den med den største kjærligheten
                      og den Minste frykten: kom!

Vad bidrar Opstad med som poet? Ett högre perspektiv. En författare kan vara mer eller mindre svår att läsa, mer eller mindre svår att skriva om. Sällan går de här två egenskaperna ihop. Jag skulle definitivt säga att det här är dikter som är svårare att skriva om än att läsa – det kanske låter som en truism, men ofta är det ett motsatt förhållande som gäller, att den så kallat svåra poesin hellre uppmuntrar till friare förhållningssätt. Hur som helst: en poesi som är svår att göra rättvisa. Då den kan röra sig från det roliga – ”Det fins ikke språkmennesker, / men det fins språkdokker” – till det sorgsna: ”hun lever ikke i kloster, / men i en blokk / der menneskene vet at hun gjør / akkurat det samme som dem: / sover, arbeider, spiser / elsker med seg selv”.  

3 dec. 2016

Tema med variationer, Mirjam Tuominen, Eskaton


Mirjam Tuominens författarskap innebär sannerligen något som vidgar vår uppfattning om vad litteraturen kan uträtta. Då det är ett så dristigt projekt känns det en smula beklämmande att det förpassats till utkanterna av vår kanon. Något som håller på att korrigeras nu, med Eskatons återutgivning. Parallellt med prosaboken Besk brygd utges nu Tema med variationer, ännu en installation som inte liknar något i den svenskspråkiga litteraturen.

Eller, det unika är väl ett begrepp som är mer pragmatiskt än dogmatiskt. Men i korthet: tjugofyra korta prosatexter, som på ett radikalt sätt inte låter sig inordnas i någon känd kategori. Novell? Verkligen inte. Prosadikt? Du skojar. Kåseri? Hm, kanske det, fast – Essä? Mnja, snarare något ytterligare … Det enda jag kan säga med säkerhet är att det är en författare av internationellt snitt, och sådana växer inte på träd, allra minst svenskspråkiga sådana.


Anders Olsson skrev fint om Tuominens lyrik i sin fina bok Läsningar av intet (2000), en bok som i ett slag gjorde mig till läsare av denna finlandssvenska författare: ”Hos Tuominen råder ett krig mellan vuxna och barn, en oresonlig konflikt”, skriver han där. Här bidrar han med ett efterord som tar fasta på att Tuominen instiftar en ny sorts epik, som inte renodlar något beroende av genrebeteckningar. Det är som om författaren ger sin text en ironisk lyster som får alla tolkningar att glida undan.

I ett kort förord får vi något som liknar en läsanvisning: ”I väsentliga partier sysslar boken med själslig kluvenhet.” Det är också en värld där gränsen mellan djur och människa upphör, liksom alla gränser mellan människor. ”Själen är dödssjuk – men själens lidande är alltid inbillning”, kan hon skriva, med en blandning av kaxigt lättsinne och uppriktig ångest inför existensen.

Det finns en befriande vårdslöshet i Tuominens stil, en stil som fullkomligt har kapitulerat inför duktig flicka-syndromet. Hon skriver på tvären mot alla ordentlighetsnormer. Jag kan tröttna på att det finns så djävla mycket prestige hos så många som skriver: en sådan ängslighet inför att duga, att vara tillräcklig, att vara fläckfri. Det går inte att skapa utan att skära sig ibland, utan att ibland nöja sig med att komma helskinnad ur sina farliga tankar.

Så är det att läsa den här författaren: en äventyrlig erfarenhet. Men det är skrivet med ett mod som borde fungera som inspiration. Hon ser också både människans insida och utsida, och kommenterar båda. Något hon gör i en ganska framfusig stil, full av otålighetens tankstreck – där allt förmedlas hänsynslöst i ett vidare – vidare – vidare – Språkligt utmanande, med sina vilda knyck. Som i en text om efterblivna pojken Ahti:

”Existerar han: gränsnära innernära emellan klämd, Tvärtom utanför. I bussar spårvagnar faller han gärna och i vanskliga ögonblick stupar brant ned inför dörr som öppnas slutes – finns Ahti överhuvud till som ett obeskrivligt besvär för sin omgivning moderns isynnerhet. Han är ilkeä elak sammanfattar hon bekvämt och såsom hon kanske blivit lärd, säger sig ha fått honom till sin skam. Skrattas det henne rakt i synen för hans skull.”

Hon vet också något om det fattiga barnets behov av försköning, och vad som händer den som erkänner behovet. Det sker i den skamlöst patetiska spillran som heter ”Blå blommor”, om barnet som gagnlöst försöker gnaga fram ömhet från sin mor, men bara möts av vägran. Det är lönlöst att drömma, får vi veta i den här miniatyren, för det förstärker bara saknaden.   

Många av texterna är så här korta, ibland bara några rader. Men den betydligt längre ”Hemvetegröt” hör också till de knasigaste, med sitt absurda språkexperiment, där det är som om orden regredierar. Men främst är det en utflippad satir – Olsson föreslår rentav att ”den borde kunna bli en klassiker i feminismens moderna kanon.” Förvisso, det är som att läsa Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten” med en ännu större inlevelse i psykosen. Det kan anas en allegorisk ram till skeendet, men stilen bryter sig fri från begränsningarna som sätts upp.  

Boken utkom 1952, och något senare skulle Tuominen röra sig mot religionen, men redan här finns en riktning mot något utomvärldsligt. Eller säg så här: hon skapar en ny värld. Det gör väl andra författare också, vad är det för fel på Karin Boye liksom. Jo, men här är den skapade världen av annat slag. Inte direkt av annan dignitet, men det är skrivet med en insats som riskerar allt. Det är vad konst innebär: ett stort risktagande.

En kan hoppas att denna utgivning av Eskaton kan innebära något liknande Tranans utgivning av Clarice Lispector, alltså en presentation av ett författarskap med potential att fungera inspirerande för svenska författare, de aktiva och de blivande. Det är läsning som torde kunna ersätta alla skrivarskolor, för här finns faktiskt en fenomenal bruksanvisning till den skrivande människan.

Besk brygd, Mirjam Tuominen, Eskaton


En ung kvinna blir påkörd av en cyklist, och ligger döende på gatan. Barn och äldre passerar, konstaterar hur den förolyckade gör döden vacker. De upphör att vara rädda för döden, för hur kan man vara rädd för något som är så vackert? När jag var nio år blev en tioårig flicka påkörd av en bil, och dog senare på sjukhuset. Det jag minns är att jag hörde en smäll, en röd sjö av koncentrerat blod i gruset intill asfalten – det såg ut som målarfärg – och en krokig barncykel i diket. Jag blev inte rädd.

Det är Mirjam Tuominen som utgår från scenen med den döda unga kvinnan, i sin bok Besk brygd. Ursprungligen utkom den 1947, och återutges nu av Eskaton, med ett efterord av Tuva Korsström, dotter till författaren. Korsström visar eftertryckligt hur aktuell den här boken har blivit i vår tid, då den utreder nazismen och relationen mellan offret och bödeln. Tre saker definierar henne som författare, menar Korsström: faderns död när hon var sju, hennes självmordslängtan, samt sjukdomen – ångest och vansinne.  


Svensk litteratur lider brist på djärva författare, som stilistiskt går längre än lojaliteten med den grå prudentligt prydliga prosan. Tuominens stil är – låt säga okonventionell. Det är ett sätt att skriva där tankarna rör sig mot gränsen. Här har också Stina Aronson och Rut Hillarp varit, tänker jag när jag läser. Det finns en spontanitet och nyfikenhet i skrivandet, något som måste stillas. 

Besk brygd utkom alltså två år efter världskriget, och det är en erfarenhet som har satt spår hos Tuominen. Efter att ha utgett fiktion ersätter hon tredje personens distans med jaget. Det skapar förutsättningar för en märklig kompromisslöshet, där principen alltid lyder ”antingen-eller”. Mina marginalanteckningar förevisar en exakt jämn fördelning mellan häpnadens beundrande ”!” och misstrons bestridande ”?”

Oförmågan att kompromissa styr också Tuominen in mot det empatiska skrivandet, där världssmärtan blir ett förhållningssätt. Att trixa med begreppen estetik och etik har blivit en kliché, men det är faktiskt giltigt att tala om en sådan sammansmältning här. Tuominen korsar en gräns när hon skriver sig in i det privata.

Avskyvärda värld som tillåter en indelning i offer och bödel. Tuominen diskuterar utifrån uppfattningen om bödelns stumhet och offrets anlag för att kommunicera sin erfarenhet. Senare skulle det kallas ”vittneslitteratur”. Här är hon tidigt ute med funderingar på hur nazisten kunde gå mellan de olika rollerna – familjefadern som klappar sina barns huvud på kvällen och dagen efter bödeln som slänger ned någon annans barn i en avloppstunna för att dö där. Nästan tjugo år senare skulle Hannah Arendt kalla det ”ondskans banalitet”.

Tuominen kallar bödeln ”outhärdligt oåtkomlig”. Hon försöker förstå nazismen som sadism, utan att demonisera det mänskliga. För människan  tycker om att se andra lida, antyder hon. Det är ju en farlig tanke – men nog har världen under 2010-talet blivit ännu mer avskyvärd, och nog beror det på att människans brist på inlevelse blivit mer synlig. Vi har rört oss allt längre bort från offret in i bödelns värld. Sadismen är en djupt rotad egenskap, en fixpunkt i oss – att vilja ont.

Är det här en slutsats som går för långt? Vi är rovdjur, och därmed tanklösa i vårt handhavande med omgivningen. Jag vet inte ens vad som är värst, att vara det tanklösa rovdjuret – den banala ondskan – eller den medvetet strategiska människan, som upptäckt att ondskan får henne att må gott. 

Det är häpnadsväckande att läsa hur hon vänder på vinklar och därmed alla förutsättningar. Så kunde Pasolini göra, som när han under studentprotesterna -68 lackade ur på alla som tog parti för studenterna, och visade att de var bortskämda brackor, som var mycket mer privilegierade än de fattiga poliserna som fick omvärldens orättmätiga avsky bara för att de gjorde sitt jobb. I den här korta boken resonerar Tuominen kring språk och stumhet, och avslöjar frankt att hon trivs bäst i sällskap med de som inte talar, exempelvis småbarn och djur. Här består det mest bestående sällskapet av en fluga, och hon går nästan lika långt in i inlevelsen som Clarice Lispector låter sin protagonist göra med en skalbagge i romanen Passionen enligt G.H..

Ett exempel på hur förutsättningarna förändras är när hon visar hur det är en farlig mentalitet som frodas när människor frivilligt intar offerrollen:

”På sätt och vis är dessa förtjusta offermänniskor grymmare än sina bödlar, ty om något är grymt är det väl att för sin egen godhets skull uppsöka och befrämja ondskan hos andra. Förtjusta offer är bödlar och deras bödlar är offer.”

Eller, med John Donnes ord, ”O, to some / Not to be martyrs, is a martyrdome”.  

Som sagt: Tuominen har stött på gränsen. Förståelsen har inget värde om den inte omfattar känslan. Hon skildrar det eländiga, ja, men det sker utifrån ett konstruktivt perspektiv. Hon erbjuder förslag. Boken avslutas med en essä om författarna Edith Södergran, Franz Kafka och Hjalmar Bergman. Den kunde ha tett sig oförenlig med diskussionen om ondska, men det blir en illustration av hur empatin eller inlevelsen tar sig in också i läsningen.

Att läsa författarskap blir för Tuominen en övning i just inlevelse. Att läsa med känslorna, vilket må låta flummigt. Men att förstå litteraturen är samma sak som att förstå människan, och det är en omärklig gräns mellan bokens två partier. Bland annat hävdas revolutionerande saker om ironin (”den är medkännande”). Analysen av bödeln och offret ger också Tuominen förutsättningar att bättre förstå en författare som Kafka. Det var andra världskriget kriget som skapade Kafka, skriver hon, och är därmed inne på liknande tankar som Borges, att litteraturhistorien är anakronistisk. Som bekant dog ju Kafka 1924, men liksom Tuominen menar att han inte föddes förrän 1945 menar Borges att Kakfa påverkade författare som skrev på 1800-talet.

Eländiga, avskyvärda värld, alltså, men Tuominens beska skrivande är ändå hoppfullt, och jag blir mer och mer övertygad om att det är en fruktbar väg att gå, den underförstådda väg som pekas ut här. Att vi kan ta klivet tillbaka från bödelns värld in i godheten igen. Det är där vår överlevnad finns.

Det här är inledningen på en välkommen återutgivning av Tuominen, inalles tio böcker samt två tidigare outgivna religiösa diktsamlingar som skrevs på slutet av hennes korta liv. Hon föddes 1913 och dog på sommaren 1967. Det utkom en urvalsvolym med hennes noveller på En bok för alla för en herrans massa år sedan, och det kan nog vara en av de bästa böckerna jag har läst i den serien.  

Att säga att Tuominen är förbisedd är ingen överdrift. När Stig Larsson var gäst i tv-programmet babel för några år sedan nämnde han henne som en av sina favoritförfattare, och dåvarande programledaren Daniel Sjölin undrade vem hon var. Hon må saknas i översikter över svensk litteraturhistoria, men med tanke på att likaledes nonchalerade Aronson och Hillarp visat sig vara så läsbara under 2000-talet förutsäger jag att Tuominen får många nya svenska läsare nu.  

1 dec. 2016

Brev I, Emily Dickinson, översättning Lena Karlin, ellerströms


Emily Dickinsons brev är förtjusande läsning, med sina viktiga nycklar till förståelsen av dikterna. Hon är en okonventionell författare, men breven visar också att hon var mänsklig i sina relationer.

Med stor förväntan tar jag mig an den lilla vackra volymen, blygsamt kallad Brev I, skrivna av poeten Emily Dickinson. De är ställda till familjemedlemmar och nära vänner, som Susan Gilbert, som gifte sig med hennes bror Austin. Boken utgörs av ett strängt urval, vilket nog är en bra idé.  


Det behändiga formatet gör boken till en helt förträfflig introduktion till denna besynnerliga poet. Ett intryck som förstärks av Josefin Holmströms utmärkta förord, där hon inte blundar för svårigheterna man konfronteras med när man läser dikterna. Hon aktar sig också för de spekulationer som annars har fördärvat bilden av Dickinson.

Ofta uttalar sig Dickinson i egenskap av gåtfullt orakel, med en stilistisk och tankemässig knixighet som man får lov att helt ge sig hän åt. För att det är givande – spännande – förtrollande. Dessa små utsnitt av livsvisdomar kan alla ta till sig, speciellt när de i brevform är aningen mindre egendomliga än i diktform.

Med hjälp av breven kommer vi en aning närmare den här slutna diktvärlden, med en del nya nycklar till dikterna. Breven visar helt enkelt fler sidor av Dickinson, hur hon iakttar verkligheten omkring sig. Som sjuttonåring skriver hon till en skolkamrat om sångövningar, pianospel. Senare besöker hon en konsert med den svenska näktergalen Jenny Lind.

”Den enda Främling vi möter är vårt eget Jag”, lyder en av klokheterna. Det är ord som jag önskar tatuerades in i huden på alla som lägger sin röst på populistiska partier som hetsar mot andra människor. Poesi är bra på mycket: en av sakerna är att väcka eftertanken, att så de frön av tvivel som får dig att avstå från förhastade idiotier.    

Vana läsare av Dickinsons poesi lär känna igen en del teman som behandlas här, såsom döden, religionen, naturen. Hon står för ett besvärligt tänkande – ibland excentriskt, ibland kryptiskt, då man bara kan ana vad hon avser. Då blir det som sagt värdefullt med den här boken som en vägvisare. Även om hon är en av de mest okonventionella författare jag känner till visar breven att hon var djupt mänsklig i relationerna till sina närmaste.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/12 2016)

29 nov. 2016

Alt menneskelig. En bok om Stig Sæterbakken, [red] Audun Lindholm, Cappelen Damm


Sällan har läsning gjort mig så skvätten som när jag läste Stig Sæterbakkens sista roman Genom natten, publicerad året innan han begick självmord. Det är en roman som går raka vägen in i förtvivlan och upphäver gränsen mellan fiktion och liv. Den värsta kritikerklichén är när någon skriver: ”ingen som läser detta kan undgå att känna detta …” Därför nöjer jag mig med att min läsning av denna svarta klenod är min läsning.

Och så fungerar ofta litteraturen. Att försöka förmedla de upplevelserna är ju stört omöjligt, även om jag gillade läraren Martin Ahlstedts blygsamma vittnesmål på twitter, att en av hans elever sagt: ”Du tvingar oss inte till intresset men du tvingar oss att inse att det redan finns där”. Så träffsäkert sagt!  


Sæterbakken var en förmedlare av litteratur, i egenskap av redaktör och essäist som talade sig varm för författare som Faulkner, Poe, Cortázar och Strindberg – den sistnämnde av den anledningen att han är så ojämn. Men i första hand var Sæterbakken skönlitterär författare. Liksom många andra debuterade han som poet, och erövrade sedermera en position som en av Norges mest uppburna och stridbara författare.

Nu har Audun Lindholm samlat ett stort antal texter om honom, i en makalöst vacker gul volym med Andreas Töpfers minst sagt begåvade formgivning. Titeln Alt menneskelig ska nog uppfattas som en allusion till Terentius kända rad ”Intet mänskligt är mig främmnade”. På det gula omslaget anas två cirkelformade figurer som går in i varandra, röda streck som tatuerats in i den gula bokhuden. Och nog kan det sägas att Sæterbakkens prosa är en tatueringsskrift som märker läsaren för evigt (den här läsaren, bör jag väl tillägga, för att undvika klichépolisen).

Det är ett skandinaviskt samarbete med texter på norska, danska och svenska. Karl Ove Knausgård har skrivit en förbluffande kort text på endast två sidor, Carl-Michael Edenborg en desto längre, svidande privat text, om skammen som drivkraft för Sæterbakken. Ja, hela boken rör sig mellan helt olika typer av text, men det gemensamma för dem är att ingen skriver hagiografiskt.

Vi kan läsa en rörande text om gymnasisten Stig som ger ut en diktsamling i 8 exemplar, Om – en banal diktsamling. Sedan följer den egentliga debuten redan som 18-åring. Det är rörande nostalgiskt att ta del av dessa historier om det unga snillet, som också passade på att spela synthpop i band som GRÅ (lysande namn, förstås). Perioden kring 1980 ser ut att ha varit en fin tid för norsk surrealism. Just den här författarens övergång från poesi till prosa kanske hade förtjänat en mer grundlig genomgång, men annars är det smidigt att läsa texterna i en följd, tack vare att alla verkar ha skrivit på ett osynligt kontrakt att inte vara insmickrande eller underdånig. Därav blir det en osalig blandning av rolig röra, konstruktivt kaos, och burdusa kurtiser. För den delen erkänner ju Sæterbakken själv kaoset som en nödvändig princip för skapandet, medan de flesta andra författare gör allt för att upprätthålla en ordning.     

Redan som ung var Sæterbakken radikal i sin estetik, och det är med en slående mognad han arbetar fram sin säregna metod. I korthet: att följa det onda, det usla, det farliga, så långt det bara går. Att gå mot gränsen. Trond Haugen skriver fint om poesin, och med citat kan vi ana att det ändå var en potentiellt stor poet som Skandinavien gick miste om 1986: ”Mitt siste øyekast er en dråpe som / triller ut av en englemunn / jeg har gitt lys til / verden, og nå / vil jeg  sove / i mørke”.  

En fras som upprepas flera gånger: ”Mine lykkeligeste øyeblikk som forfatter er når jeg har skapt noe som jeg er usikker på om jeg kan stå inne for.” Många vittnar om hur viktig musiken var för Sæterbakken, däribland band som Antony & the Johnsons, Current 93, i synnerhet när de arbetade med texter av Carlo Gesualdo, samt Coil och Joy Division.  

Sæterbakken strävade efter en konstsyn som ett annat – något större, eller oerhördare. Ett sätt att hantera livets otillräcklighet. Bra konst är trasig. Detta blir en tydlig röd tråd genom de olika texterna. Leif Høghaug skriver om hur Stirner, Nietzsche och Freud ger delar till en förståelse, ett anat samband mellan de olika böckerna. Katrine Heiberg om tvivlet. Cathrine Strøm om översättargärningen – främst slovakisk poesi, men även Teratologens infama mästerverk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, en bok som verkar ha haft liknande funktion för Sæterbakken som Genom natten har för hans egna läsare. Vidare: Alexander Viken om ondskan, och en berättigad fråga: ”Skulle Célines människoförakt, som var lika uppriktigt som hans läkargärning, vara egentligen vara intressant om den endast var en estetisk övning,som mycket av den senare affekterat transgressiva litteraturen är?” Susanne Christensen om hur familjen bär på inneboende skräck, i rakt nedstigande led från gamla folksagor, men också hos HC Andersen och Astrid Lindgren. Hon påminner också om att Genom natten fick Ungdomens kritikerpris, utdelat av landets gymnasieelever.

Med en märklig gradering kallar Jan Arnald Sæterbakken för Skandinaviens ”mörkaste”. Som alla sanningar är det en förenkling. Ingen eld utan rök. I Sæterbakkens privata kanon fanns det också plats för Kalle Anka. Några texter är extra sorgliga: Henning Hagerups nekrolog från Vagant, till exempel. Även när det inte är uttalat är såret närvarande i texterna om den här skadade människan.

Självmordet är en skugga, svår att inte förhålla sig till vid läsningen av de författare som väljer denna utväg, i den mån det nu är ett val. Mycket kan man gräla om, men att fördöma någon som tar sitt liv – det gör man bara inte. Det påverkar ens tolkning, inte minst genom att det är något som har gett pessimismen sista ordet. ”Varför är litteraturen så farlig?” frågar mina elever ibland. Svaret ligger i frågan (som ordagrant snarare lyder: ”Varför begår alla poeter självmord?”). Det är farligt att umgås med det skrivna. Det är farligt också att läsa. Om du håller det för osannolikt har du inte lärt dig läsa än.

Sist i boken finns några intervjuer, som visar en kvicktänkt, associativ människa, med en skev humor som doppar sina repliker i sardoniskt underskruvade spontaniteter. Det är en intelligens på en ny måde, som det heter på danska. Lindholms arbete är, liksom tidskriften Vagant som han är redaktör för, uttalat skandinaviskt och flerspråkigt. Det är också i linje med Sæterbakkens intentioner, där han planerade storslagna gemensamma projekt för Sverige, Norge och Danmark. Den tiden är sannerligen inte förbi, uttalar jag utopiskt.         

Hur ska Sæterbakken bäst sammanfattas? Som ärlig och kompromisslös, onekligen, men också mångsidig – och ändå märkvärdigt enhetlig. Jag får bilden av någon som lever lika intensivt som han skriver, men som också visar en oerhörd närvaro i det han läser. Diskussionen av hans essäistik är inspirerande läsning, och exemplen visar att det ju är så vi ska läsa – med närvaro. Han kallar det kontakt – en beröring – och demonstrerar att det är en metod som hade sin inledning i en läsning av Burroughs Naked Lunch som 15-åring. Den kontakten blir till tack vare språket, och är inte beroende av intrig eller plot. Och här sker mötet interspråkligt.