att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 maj 2017

Svart ekologi


Det ler så mörkt i skogen
Katarina Frostenson, Joner

Det är en utmanande tankebild att ge människan en liten knuff så att hon ramlar ned från den där piedestalen hon klättrade upp i någon gång efter renässansen, det vill säga när vi gjorde oss fria från religionens kedjor (sorry om du fortfarande tror på Gud eller något, du borde ha gett upp vid det här laget). Efter religionen, vad ska vi då tro på? Josefin Holmström skriver i dagens SvD att dieter har ersatt vår tidigare tro på Gud – vi har bara bytt objekt.


Må så vara. Jag tror inte på dieter, och mot förmodan inte heller på litteratur eller kultur. Eller natur. Därför känns det som att komma hem att mötas av tidskriften Aiolos temanummer om svart ekologi (Nr 56, 2017). Här betonas människans litenhet inför den större omgivande naturen, men också hennes onödiga position som världshärskare eller självutnämnd skapelsens krona. För så enkelt är det: jag tror inte heller på människan. Inte längre.

Temat om svart ekologi har Erik van Ooijen som redaktör, och han har tidigare i sin forskning rört sig inom naturens svartare sidor, men kanske mest det som visas hos människans natur. Numret innehåller också några sensationella nya dikter av Jesper Svenbro – bland annat en Sapfo-översättning, och en försiktig övergång i form av Martin Holms lugubra målningar, med rörelsemönster som känns igen från William Blake och Henry Füseli, filtrerade genom en Max Book-estetik, samt en mer distinkt övergång i form av ett skrämmande aktuellt fragment från Empedokles: ”Aah! Om jag bara hade tagits av daga / innan jag smidde min vidriga plan att frossa med klorna!”

Verkligen sublim läsning, och här råder skräcken, eller med van Ooijens pedagogiska summering att den svarta ekologin ”finner sitt estetiska uttryck i ett våldsamt mörker”. Andra kännetecken: Upphäver gränsen mellan natur och kultur, är depressiv, förskjuter perspektiv och proportioner, är antiantropocentrisk, överger också eko- och biocentrismen, återkommer till vissa omänskliga biotoper.

Världen är inte grön, något som gång på gång påpekas i dessa texter. Timothy Morton myntade begreppet ”mörk ekologi” 2004, och för oss som inte nöjer oss med det kan vi erkänna att den är eller har blivit betydligt svartare sedan dess. Själv har jag varit skeptisk till miljön åtminstone sedan jag råkade höra Carolyn Merchant föreläsa i Umeå hösten 1994, då den svenska översättningen av Naturens död gavs ut (den nämns förståeligt i en av texterna här). Så naturen är inte så snygg och tillrättalagd alltid. Medan jag igår läste det här tidskriftsnumret hör jag ett fasligt pipande i trädgården – Molly har fått tag i en fågel. En björktrast, tror min fru, men vid närmare inspektion var det en hackspett. Med betoning på var. Dess dödsljud är oförglömligt, fick jag upptäcka.

Några av de många fruktbart dystra tankar som väcks av läsningen: människan och naturen hör ihop. Naturen är ett påfund. Det är farligt med umgänge. Människan är inte viktig. Hon hade sin chans, men gjorde bort sig. Snart är hon ett minne blott.

En ny bekantskap är tyske biologen Jakob Johann von Uexküll (ett namn värdigt en Borges-novell, eller åtminstone något av Lovecraft), som ges rikhaltigt utrymme, inklusive en gedigen introduktion av Mats O. Svensson. Uexküll visar hur beroende vi är av omgivningen, oavsett om vi är människa, fästing eller mollusk. Och den svarta ekologin, om jag nu förenklar, tar till vara livet på ett sätt som kan uppfattas som paradoxalt. Varför värderar vi liv så godtyckligt och framför allt så respektlöst?

Erik van Ooijen kopplar ihop kusliga naturdikter av den alltjämt underskattade Sten Selander med Sofia Robergs starkt kritiska dikt utifrån en resa till Island, där reportaget öppnar mot en elegisk betraktelse över något som håller på att gå förlorat: ”man borde känna något annat / när tusentals turister varje vecka flyger / över haven för att ta sig hit och se detta / medan koldioxidhalten stiger / man vill bara se allt som är vackert i naturen / innan naturen försvinner det är ett begär / som alla andra: destruktivt för någon annan”.

Texterna om den svarta ekologin både betonar likheterna och tillvaratar skillnaderna. Tidigare än Darwin visade Markis de Sade hur mycket djur som finns i människan – hur mycket som är instinkt och hur lite som kan kallas ”onaturligt” då människans natur är så nära djurets, och hur han bejakar den närheten i sitt skrivande. Och därför blir gotiken en allt mer aktuell genre, och allt mindre av den litteraturhistoriska epok den tidigare betraktats som. Den svarta ekologin finns ju också i flera tv-serier, som den svenska Jordskott (som givetvis nämns), men jag tänker också på en av få serier jag tyckt varit värd att följa – Fortitude. Dessa serier har ju det gemensamt att de refererar bakåt till Twin Peaks. Skogen är en ond plats, och det ler så mörkt där, som Katarina Frostenson har visat.

De här exemplen kan du hitta i några av texterna här, som Sebastian Erssons text om Sade och Sofia Wijkmarks text om gotiken hos Selma Lagerlöf. Men du inbjuds tänka vidare själv också, för här är det bara att "Come closer and see / See into the dark […] And start to run / Into the trees …”     

20 maj 2017

Var är den, Kerro Holmberg, Pequod Press


Först ser jag det inte. Det är hjärnan som spelar mig ett spratt – som vid all läsning, att den fyller i utifrån tidigare läsningar. Men ordet ”är” i titeln är uppochnedvänt. Vem blir förvånad? Här gäller det att vara på sin vakt, tänker jag.

Var är den lyder titeln på Kerro Holmbergs nya diktbok. Hon har tidigare gett ut fem diktsamlingar under 2000-talet, och är även konstnär (väldigt bra sådan). Det uppochnedvända visar sig i hur boken är utformad. Högersidorna är uppochnedvända, och därav blir sidnumreringen oortodox, med en första del från sid 1-78, där boken slutar? – nej, du får vända den uppochned för att fortsätta, med en andra del från sid 79-151. En loop, står det i förlagstexten, men det kan ju kvitta vad man kallar det – det är något som i vilket fall gör något med min läsning, något (meta)fysiskt.

Varje dikt består av en mening, ibland kort, ibland längre, och alltid en fråga, inledd ”Är den …” Vi är så skolade i att söka svaret, att vi kanske lite till mans glömmer att det fanns en fråga. ”Den” måste betyda något. Det är lätt att tänka sig att det rör ”livets mening” (den mest meningslösa av frågor).  

Holmbergs frågor påminner om vad poesin sysslar med – att ställa frågor. Ofta reagerar jag med ett instinktivt ”ja!” efter frågorna. Några exempel:

Är den på perrongen där jag inte vet vad jag väntar på men där väntan är så intensiv att jag mår illa?

Är den i att det aldrig går över?

Är den i den isvakskalla ångest som sipprar genom drömmen och får mig att kämpa som en galen för att nå vakenheten?

Är den hos den tillplattade och torkade spindeln som faller ur boken som en bokstav på flykt?  

En livshistoria, kanske. Där meningen skapas eller åstadkoms successivt. Meningen med livet, meningen med poesin … Ja, bara det enkla i att ställa frågor. Den – meningen – är ändå så undflyende att kunde vi gripa tag i den vore den inget att ha. Ungefär som med Gud: vad skulle jag med Gud till om Gud fanns hos mig? Därför saknar det ju helt betydelse om man ”tror” (på Gud, på livet, på poesin) överhuvudtaget. Dessutom är min mening ändå aldrig din mening.   

Det här är dikter som berör det stora och det lilla livet. Det finns en list i hur dikterna varierar frågorna, från iskall ångest till absurt löje. Holmberg visar att man kan tappa sugen ibland, men aldrig ge upp. Att uthärda – det är allt vi förmår, och borde nog också vara allt vi begär. I själva upptäckten av vilken resurs vi har.

I några av dikterna etableras en panik. Paniken är i grunden formlös, men här ges den ett fundament. Dels paniken över de egna bristerna, och dels paniken över världens djävlighet. I glimtar finns en politisk indignation, som fungerar så effektivt tack vare det fragmentariska anslaget, att dess utsagor inte behöver nyanseras. Som tankeväckande inslag blir de ändå starkt fordrande.

Det finns så mycket att ta fasta på i de här dikterna, att använda för att gå vidare i sin analys av sakernas tillstånd – på individuell och på strukturell nivå. Dikt som bara reproducerar en bekant världsbild är ju inget att ha: Kerro Holmberg lyckas nå nya tillstånd med sina ibland oroliga frågor. Men att kalla en bok för ”tänkvärd” låter lite förnumstigt. Fast det är ju vad som sker med min läsning: att jag tänker vidare, att jag inte nöjer mig. Så uppfattar jag också ”den” som en frånvaro, att Holmberg visar att ”den” finns i minnen (de hyperskarpa minnena), i det som inte längre finns. Därför behovet av vår skärpta uppmärksamhet. ”Den” finns också i motståndet, i hoppet – i det oväntade.

Jag vänder boken. Jag vänder tanken. Vänder dikten. Det är något nytt där. Och detta nya är, slutligen, ofta väldigt humoristiskt. Det här är också en väldigt rolig bok, på det oroliga plan den befinner sig: ”Är den i förvirringen som kunde kallas djup om det inte vore så osynonymt med den typ av illamående den orsakar?”

Det här är klart bättre än många av de andra svenska diktsamlingarna från i år, många av dem betydligt mer omtalade (det vill säga: recenserade). Tyvärr riskerar den här sobert formgivna boken att hamna i skymundan, vilket vore synd. Det är sällsynt med så uppiggande läsning.

18 maj 2017

Plocka din dag, Horatius, översättning Gunnar Harding och Tore Jansson, Wahlströms & Widstrand


En ny översättning av Horatius dikter visar att vi ska leva livet lagom. Är du stressad finns det många goda råd i denna bok.  

Även om du inte har läst Horatius finns det risk att du stött på några av hans fraser. Däribland ”våga vara vis”, det uttryck som upplysningen hade som motto: ”sapere aude” på latin. Du har säkert också hört någon säga ”därom tvista de lärde”, eller ”den nakna sanningen”, eller ”den gyllene medelvägen”. För att inte tala om ”carpe diem” …


”Plocka din dag” lät Ebbe Linde det heta på svenska 1963, och Gunnar Harding och Tore Jansson gör likaledes i sin nya urvalsvolym med Horatius oden. Det är ett strängt urval som ändå lyckas ge en rik bild av Horatius spännvidd som poet.

Det är klokheten och måttan som är hans kännetecken. Vi som gillar de romerska poeterna kanske hellre föredrar Catullus fräcka uppkäftighet, eller Ovidius stolta vemod. Men Horatius kan vi läsa för att han behåller vettet, och för att hans dikter behållit sin aktualitet.

Mycket i den här boken kunde ha skrivits nu: ”Håll ditt huvud högt under hårda tider, / visa tapperhet. Men var klok och reva / seglen snabbt när en alltför kraftig medvind / får dem att svälla.” Som varning för fartblindheten kan jag bara hoppas att den läses av vår tids makthavare.

Även om Horatius med tiden skulle finansieras av den förste mecenaten Maecenas och bli Augustus älsklingspoet visste han en del om det enklare livet. Hans pappa var slav, så det var en ordentlig klassresa han gjorde. Det ger också substans till några av hans levnadsråd, att de vittnar om en annan slags erfarenhet än de privilegierades.

Några av dessa råd kanske inte faller i god jord i vår tid, som när han visar det meningslösa i att resa: ”Ingen flyktväg leder bort från ditt inre”, påpekar han sardoniskt. Tro för den delen inte heller att han är en glädjedödare som bara förmanar: ”Blanda klokhet med dårskap en stund. Det är / skönt att slippa sitt vett ibland.”    

Det är påfallande hur ofta Horatius åstadkommer den nödvändiga balansen i livet. En av dikterna är en hyllningsdikt till det egna vinkruset, och jag följer gärna hans levnadsråd, som aktar sig för ytterligheter i vare sig sundhetens eller osundhetens tecken.    

”Carpe diem”, ”plocka din dag”, följs ju hos Horatius av det pessimistiska ”tro ej på ännu en”. Det är lättare sagt än gjort att leva i nuet, men det är sannerligen ett gott råd åt stressade nutidsmänniskor. Passa på att uppleva tillvaron medan du kan – morgondagen är ändå inget att lita på. 

Det är upplivande att läsa hur elegant Horatius manövrerar mellan stränghet och otvungenhet. Även om det inte saknas tidigare översättningar – den senaste fullständiga av samtliga fyra oden gjordes av Göran Svärd 2013 – är det här ett värdefullt tillskott. Här samsas Janssons gedigna latinkunskaper med Hardings lika gedigna känsla för det poetiska språket.

För tio år sedan översatte de också Catullus (Dikter om kärlek och hat) med bravur. Den här moderniseringen är något mer varsam, men inte mindre välkommen eller aktuell.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/5 2017)

16 maj 2017

Acceleration, Emil Boss, Lejd


En av fördelarna med poesi är att du vänjer dig vid överraskningar. Som det här att en bok kan se ut lite hur som helst. På senare år har jag tagit itu med sådant som Mats Söderlunds stora platta volym Årorna i Flocktjärn – 40,5 cm bred, 28,4 cm hög. Eller A3. En bok som är så stor att när du väl baxat in den i ditt hus blir en omöjlig att göra sig av med. Eller Lars Noréns dunkla Fragment, om det nu är poesi (vem bryr sig?). Och Johan Jönsons tegelstensliknande senaste böcker. Och så vidare.

Emil Boss nya bok Acceleration är avlång som en krokodil. Jag har inget måttband att mäta med, men den liknar mer en linjal än en vanlig bok. Dessutom medföljer en kvittorulle, som jag inte vågat öppna än, men jag antar att därinne ryms hela bokens text. Jag funderar ut ett lämpligt arbetsområde för den.


Men strunt i formen (för en stund): vad är det för någonting, Acceleration? Det inleds med arkitektritningar över en butik, och rörelsemönstren för olika typer av personal. I sin debut på Bonniers, Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi, handlade det också om arbetet i Systembolaget.  

Arbetet. I Svd skrev Elsa Westerstad en pigg krönika, och avslutade med en devis hämtad från Baudelaire: ”För att bli botad från allt, från elände, sjukdom och melankoli, behövs ingenting annat än arbetslust.” Visserligen lättare sagt för den med författarens mer stillasittande arbete än kroppsarbetarens löneslaveri. Men på allvar: har du ett arbete att utföra kan du inte gnälla över de orättvisa omständigheterna.


Boss skriver en typisk OEI-dikt, men vrider den förtalade estetiken ett varv in mot en angelägenhetsgrad som smyger fram utan att bli uttalad eller förenklad. Det absurda liknar det maniska, men det som växer fram i bokens första del är tre parallella spår – en mittentext som mekaniskt börjar lista arbetsuppgifter. Ovanför ett stråk av ett annat slags språk: för enkelhets skull kan vi kalla det ”lyriskt”. Redan här känner jag att Göran Sonnevis inflytande – i positiv mening – har börjat verka. Och underifrån smygs strax in, knappt märkbart, en tredje röst – en röst där corporate bullshit jabbar mot anarkistiska idéer. Effektivt och effektfullt.

Som så ofta – Anna Hallberg arbetade med den här tekniken i Ljusgrönt och aska – skapas ett narrativ, men först när läsaren så att säga börjar göra jobbet. Och det låter ju jobbigare än vad det är. Då blir det ett sammanhang, en berättelse, en kontext. Ett förlopp – en strejk. I Boss text rör det sig om den typ av arbetsuppgifter som det är lätt att relatera till (jag har haft en del liknande jobb: tunga vårdjobb, städjobb, slakterijobb, alltså inte bara som sommarjobb utan i åratal). Det är lätt att förstå att så här går det verkligen till: exakt så här djävligt är det.

Och varför? Jo, för att vårt samhälle är helt perverst. Det kapitalistiska samhället är helt cyniskt och egoistiskt, och därför blir Boss val av glosan ”acceleration” något mer än en tom eller likgiltig metafor. Hur länge har vi sagt att det går snabbare? Åtminstone sedan slutet av 1980-talet, när MTV kom till Skandinavien. När jag gjorde praktik på en medicinavdelning på NUS skrev några av sjuksköterskorna en debattartikel i Expressen, om överbeläggning och att stressen gjorde att de inte hade tid att vårda, bara att hantera sina patienter. Det här var våren 1986.

Tillbaka till formen: nog styr den läsningen mer än en smula. Styr – men avgör den läsningen också? Trots allt rör det sig om text på papper, och en ytterligare fördel med poesin är att du inte ramlar av stolen över vad författaren hittar på. Läsarens frustration är inbyggd i konceptet. Missta dig inte: det här är friktionsskapande litteratur. De tre spåren skapar möjligen stress.

Som sagt, det är nära till Sonnevis politiska engagemang, och även till Jönsons indignation. Boss lägger sig någonstans mittemellan deras känsloinsats. Mitt i boken förekommer ett antal svartvita fotografier, som säkert får en och annan läsare att associera till 70-talets reportageböcker. Kanske det är den lämpligaste mallen för Boss projekt – reportaget. Det är i vilket fall en god idé, dessa fotografier. De kunde verkligen ha tagits under 70-talet, så att säga att inget har ändrats är en underdrift.

Många av fotografierna föreställer händer i arbete, och så skapas en kuslig förbindelse med Charles Dickens monumentalt dystra arbetarroman Hard Times, där arbetskraften reduceras till sina kroppars enda värdefulla del, nämligen händerna, när de konsekvent kallas ”hands”. Där har du kapitalismen i sin prydno. Här blir också Boss närhet till Jönsons ursinne påtaglig, liksom till den Kristian Lundberg som skrev Yarden.   

Vad som följer den tredelade texten är numrerade kortdikter, som bland annat skildrar en resa till Sydafrika. (Om du lever i villfarelsen att Systembolaget är ett idealistiskt företag som endast är ute efter att göra gott – tänk deras reklamfilmer de senaste åren – då ska du nog undvika att läsa den här delen av reportaget.) Men vad hjälper det någon som lider av de svenska förhållandena att det är ”värre” i Sydafrika? Det blir ju som när man var barn och orden ”tänk på barnen i Afrika” inte hjälpte någon ett dugg – inte dem, inte mig.  

Det kan se ut så här: 

”8. I en flödeskartläggning av städronder på Lunds sjukhus upptäcktes att mödravårdsavdelningens toaletter kunde städas på trettiosex sekunder.”

Är det poesi? Ja, det blir poesi, när du läser det, när du sätter in det i accelerationssammanhanget. Exakt så här otäckt genomruttet är Sverige just nu. Boss arbete med att skildra mardrömmen riskerar hela tiden att bli schablon, men han tar sig ur fällan. Det gör han tack vare sitt ärliga uppsåt. Han visar en ny erfarenhet, och genom att det skrivna har en förankring i det upplevda blir det – håll i dig! – äkta.    

Nu låter det här som en synnerligen dyster bok. Det är nog också det. Men också en ohyggligt viktig bok, som visar något kanske självklart men bortglömt – att livet är en fråga om hastighet. Att det går snabbare är vår förbannelse. Det är lätt att tappa sugen, och jag tror i mina mest missmodiga stunder på ett sätt att vi är förlorade nu. Det går inte att gå tillbaka, eller säg så här: vi kommer inte att gå tillbaka förrän det är för sent, och ibland tror jag att det redan nu är för sent.  

”Var finns orden som inte ökar hastigheten?” Med denna trots allt hoppfulla retoriska fråga avslutas Boss bok, som är av det slaget att du vare sig vill eller kan värja dig mot den.

10 maj 2017

Ditt liv och mitt, Majgull Axelsson, Brombergs

Majgull Axelsson fortsätter berätta om människor som drabbas av orättvisor. Hennes nya roman saknar effektivitet och mer fördjupad gestaltning av sitt angelägna ämne.

Få svenska författare har varit lika konsekventa i sitt arbete med att bearbeta vår kollektiva skuld som Majgull Axelsson. I sin förra roman, Jag heter inte Miriam, handlade det om hur vi har behandlat romer. Hon har tidigare bland annat skrivit om gatubarn och prostituerade, och som en röd tråd i författarskapet löper de dåliga familjerelationerna, med barn som drabbas hårt av föräldrarnas tillkortakommanden.

                                                                                                                
I sin nya roman Ditt liv och mitt är Märit en typisk representant för den utsatta dottern. Hon har en tvilling, Jonas, som hon avskyr. När hon föddes dog hennes andra tvilling, som lever kvar inom henne som en förmanande röst, kallad ”Den Andra”.

Märit bär på många trauman, där det största är brodern Lars, som var utvecklingsstörd och hamnade på institution. Där dör han, troligen misshandlad till döds av personalen. Inom familjen sker flera dödsfall, delvis orsakade av Lars, delvis orsakade av Märit.

Axelsson vet en hel del om människans sämre sidor, och skildringen av morföräldrarna, där Märit till största del växer upp, är ohygglig. Hon har en kompis, Kajsa, som själv har en mamma som är oförmögen att ta hand om sitt barn. När Märit är tonåring förnedras hon av brodern Jonas kompisgäng, och olyckligt nog blir Kajsa och Jonas strax efteråt ett par.

Tyvärr blir det här inte riktigt lika mångbottnat och suggestivt som det kunde ha blivit. Att laborera med två tidsplan, med femtio års spann emellan, är en välanvänd berättarteknisk metod. Det kan dock göras mer eller mindre effektivt. Här blir det många stillastående berättande partier som är alldeles för detaljerade och monotona.

Dessutom portioneras hemskheterna ut, ungefär som det i deckaren sker nya mord i exakt de stunder författaren misstänker att läsarens intresse börjar dala. Det känns som att Axelsson underskattar läsaren här – nog hade berättelsen klarat sig utan att hon känt sig tvungen att maximera tragedierna. Nu blir det så att Märit får ta på sig mer skuld än hon både behöver och orkar bära.

Dessutom liknar persongestaltningen karikatyren. De onda tillåts bara vara onda, och det är tråkigt när en så pass skarpsinnig författare inte litar på en mer dynamisk ondska. Det är ju sällsynt att den är så här endimensionell.

En liknande tematik har ju på senare år skildrats av bland andra Sara Stridsberg (Beckomberga) och Steve Sem-Sandberg (De utvalda). Jag tycker inte riktigt att Axelsson klarar av att fördjupa eller förnya lika mycket som dem. Det här är en förvisso angelägen roman, men långt ifrån lika akut drabbande. 

Jag blir också trött på den inre rösten som Märit kontinuerligt för sin dialog med. Som litterärt grepp är det oerhört påfrestande, och jag kan bara beklaga Märit, som levt med henne i 70 år. Jag klarar knappt ett par sidor, och en alldeles för stor del av den här närstan 400 sidor långa romanen ägnas åt deras tröttsamma munhuggande.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/5 2017)

9 maj 2017

Uppklittat, Dodie Bellamy, översättning Erika Johansson, Lynx


Att översätta Dodie Bellamy måste ha varit en utmaning för Erika Johansson, som tagit sig an titeln Cunt-Ups från 2001 till surrealistförlaget Sphinx imprint Lynx, vars tidigare utgivning varit den troligen lika svåröversatta Lydia Lunchs Paradoxia: ett rovdjurs dagbok. Lynx är ju ett rovdjur, sällan skådad i Sverige (jag såg ett som barn i södra Västerbottens inland), men jag ser gärna fler exemplar i den här serien böcker.

Uppklittat lyder den svenska titeln. Det rör sig om korta texter skrivna i den teknik William S. Burroughs förfinade – cut up – och som har odlats av även Kathy Acker och David Bowie. Acker har jag läst en hel del av på svenska, utan att bli särdeles imponerad – och något liknande gäller ju Burroughs, vars idiosynkrasier sällan låter sig överföras till vårt prydliga svenska idiom. Men jag ska inte gnälla på översättningen här, nöjer mig med att påpeka att det nog är ett mission impossible (omöjligt uppdrag) att göra texter av det här slaget rättvisa.


Det här slaget? Pornografiska prosadikter torde vara den mest lämpade genrebeteckningen. Någon handling finns inte, förutom ett slags gräns- och könsöverskridande förlopp av bekant slag, med utbytbara identiteter och med vissa glosor som signalord, sådana ord som alltid var klottrade på skoltoan när jag gick i mellanstadiet: kuk, fitta, rövhål, bröstvårta, sperma, knulla …

Det kan låta så här: ”jag träffade dig och du rörde vid min insida, det var i en väldig taxi på väg hem till din lägenhet och du knullade mig upprepade gånger, min fitta var så enorm så utsvulten, spöken flödade ut ur den, men du behöll lugnet.”

Turligt nog är det en kort bok, konstaterar jag efter att denna vår tagit mig genom en av markis de Sades längre monomana romaner (Den nya Justine). Det är svårt att nå variation i det som skildras. I Bellamys version upphävs gränserna mellan manligt och kvinnligt, och det kan te sig groteskt, karnevalistiskt. Jag försöker trivas i det icke-narrativa tillstånd som skrivs fram, och det låter sig göras. Det är som om upplösningen ändå blir basen, en orolig bas att ta spjärn mot.

En extas. En berusning. Där våld, droger, död, stympning, etc ingår. Genom fyra av boksidorna löper en spricka, något som förstärker den trasiga estetiken – det är snyggt gjort. Groteskerierna är ju också en fråga om estetik, en fråga om att tycka om det överdrivna eller ta avstånd från dem. Här finns också en vag koppling till Deleuze och Guattari, men den känns lite påklistrad – låt oss nöja oss med att Bellamy förhåller sig till dem lika slappt som filmserien The Matrix förhöll sig till Baudrillards teorier.

Mer läser jag Uppklittat som en anarkistisk dröm, som en vuxnare version av Alice i Underlandet. När allt är tillåtet är det kanske lätt att bli blasé. Bellamy skriver i ett kaxigt efterord om sina ”okroppsliga strimlor av begär”, men ärligt talat blir jag inte riktigt klok på metoden – de spår av andra författare som hon lagt in i texten känns antingen överflödiga eller svårupptäckta. Och det ska väl vara meningen, men jag ser mer förvirring än nöden kräver.

Det är ett klassiskt problem för sexualiteten, att så mycket av den utspelas bortom språket. Det torde vara därför nästan alla litterära sexskildringar är dåliga. Pornografin är också så beroende av det visuella, grafiska, att det ter sig förutsägbart med alla de där signalorden som jag nämnde tidigare. Som bland andra Lacan och Barthes har påtalat är voyeuren inte ute efter att se hud, utan det som döljer huden – det är fantasin som är åtråns näring och motor. Eller med Motörheads misslynta slutsats: ”The chase is better than the catch”. När för mycket skrivs ut blir det inte längre intressant. Så när sexuella fantasier förverkligas – om än bara i teorin, i textform – faller de platt. Liksom skräckgenren – en annan kroppsgenre med låg kulturell status – är som bäst när den inte visar för mycket av knivens penetrationer.   

Det latinska ordet corpus för ”kropp” används ju gärna om text, och sällan har väl sambandet illustrerats så distinkt som i denna skrift. Det är kroppsligt skrivet, och kan säkert få sina fans – ungefär som Lydia Lunch förtjänade att få med sin på många plan frigörande erotiska dagbok. Här är det i sanningens namn mer pornografi än erotik. Som teoretisk idé är det fascinerande med tanken på cut up-tekniken, men som praktiskt genomförd text blir det ju nästan oläsligt. Samtidigt blir oläsbarheten en poäng – jag läser Bellamys skrift som en anti-bok, och det är verkligen inte en bok för alla.   

8 maj 2017

Undskyld, Janus Kodal, OVO Press


Det finns böcker som aldrig kunde ges ut i Sverige – ingen svensk poet kunde till exempel skriva böcker som Janus Kodal. Förra året läste jag hans Eksil, bestående av 40 terziner. Nu utkommer på samma lilla förlag hans lilla bok Undskyld, med titeln skriven versalt i svart på svart. En vacker kvadratisk trådbunden bok.

Otänkbar i Sverige inte bara genom sin form eller sitt innehåll, utan även genom sitt tilltal. Kodal inleder nästan varje dikt med ordet ”Undskyld”. Svenskan saknar ett ord för att uttrycka förlåt. Eller jag kanske borde förtydliga: svensken saknar ett ord, och säger hellre ”oj!”

Tilltalet nyanseras delvis genom en slags nonchalans i utförandet, som om det är en ironisk ursäkt – men inte enbart. (Förresten: när är en ursäkt inte ironisk?) För det är med åtbörder som inte ber om ursäkt Kodal skriver sin poesi. Det finns en uppsluppenhet i hans skrivande, som kanske är ett resultat av att han på senare år gett ut flera bilderböcker. Åtminstone läser jag in ett smått anarkistisk agenda i dikterna, något som ger dem en fräckhetens prägel.  

Det är en ganska reguljär diktsamling annars, med dikter som tar plats, som använder en självmedveten men inte ansträngd röst. I dikterna finns en rädsla utbredd, att inte höra samman, att inte vara till lags – sådant vi nog kan känna igen lite till mans. Någon som har betett sig dåligt, kanske i en relation. (Jag tänker på Nick Caves ”The Thirsty Dog”, där varje vers inleds med ursäkter, och låten rentav heter ”The Sorreee Song” i konvolutet, mest betecknande i raden ”Forgive me, darling, but don’t worry / Love is always having to say you’re sorry”.)    

Kärleken är svår, svartsjukan är svårare, och Kodal listar försummelser, droger, flyktbeteenden, könssjukdomar. Bildspråket är visuellt, på gränsen till det surrealistiska ibland: ”Jag triller kviksølvkugler / henover dine øjeæbler, det er klovneriet / der har valgt mig og ikke omvendt, siger jeg / at jeg siger. / For at forstå hvorfor næsen ser ud / som den gør må du læse mig”.

Kodal ber alltså om ursäkt, säger han att han gör, men gör han verkligen det? Ber om ursäkt alltså. För att ha fötts för tidigt, för att vara vid liv. Sålunda kan det läsas som en livskris, med clownerierna som ett skydd mot det som är för allvarligt, för påtagligt.

I den mån det är absurt är det bara skenbart så. Lojheten till trots finns det en precision i avlyssnandet av ordens valörer, och det är slående hur exakt dessa valörer prickas in. Så blir också dödsångesten exakt: ”Der findes en dør til døden / som kun kan ses når nogen / smækker den: / Hej venner, den her vej ud!”  

7 maj 2017

Muntliga åtbörder, Andreas Björsten, Fri Press


Två saker får mig att misströsta om de många, alltför många självbiografierna. Det ena är att jag mer och mer tvivlar på att det är befogat att grotta ned sig i gamla minnen. Själv försöker jag aktivt avstå från att minnas, och det går bättre och bättre – målet är att helt utplåna min uppväxt. Det andra är att jag mer och mer tvivlar på att ens liv har ett narrativ som låter sig fångas i en enhetlig berättelse.

I den senaste Nick Cave-dokumentären, One More Time With Feeling, berättar han om just bristen på narrativ i både sitt liv och i sina nya sånger. Egentligen finns ju den rörelsen redan på förra skivan, för även de låtar som är berättande, som ”Jubilee Street” och ”Higgs Boson Blues”, är obegripliga. ”I’ve got a foetus on a leash”?


Därför blir jag både glad och skeptisk när jag ser att Andreas Björstens senaste bok har undertiteln ”liten lyrisk självbiografi”. För är det en genre jag har välkomnat de senaste åren är det ju den lyriska självbiografin. Världen skulle bli en bättre plats om fler valde poesin som genre för sina självbiografier än 500-sidorsprosan. Skeptisk ändå, för ska nu de gamla minnena luftas …

Men så blir det inte riktigt, i denna riktigt korta bok, med dikter på endast 23 av bokens spatiöst satta sidor. Dikterna är också korta – ibland bara ett par rader. Minnen, förvisso, med några namngivna personer, där man känner igen åtminstone Amanda Ooms, som han köpte en tavla av, och Petter Lindforss, en poet som dog för två år sedan efter att ha levt sina sista år som hemlös.

Hemlösheten är ett av denna korta boks teman – en hemlöshet som både är ett mentalt tillstånd och en faktisk omständighet. För Lindforss var det ju det senare, en verklighet, som inte ska romantiseras. I dikterna finns ett stråk av det tidlösa, i dikter som kunde ha skrivits när som helst – de saknar spår av en samtid, och sådant kan alltid uppfattas dubbelt, lika mycket brist som tillgång.   

Björsten debuterade på 80-talet, och har gett ut fem böcker på fem olika förlag. Detta är del tre i en serie ”muntliga dikter”. Muntliga dikter som begrepp är väl något av en paradox. Nu rör sig Björsten mot några bekanta för att inte säga förutsägbara namn när han apostroferar rocklyriken, och ursäkta mig om jag har tröttnat lite på vurmen för Dylan, Cohen, och i viss mån Ian Hunter.   

I de korta dikterna saknar jag den skevhet som hade kunnat skriva till innehållet. Nu blir de mer ansatser, och att läsa dem påminner lite som att råka gå på en fotbollsmatch lite för tidigt och behöva se uppvärmningen. Det saknas allvar – en insats. I några av de längre dikterna finns det mer utrymme för en poetisk röst, eller kanske det ska kallas en poetisk andning – en muntlighet, ändå: ”Har någon raderat dina ord / har något stulit din legitimation / du gör dig osårbar innan du nås av / budskapet om poesins skugglösa förtvivlan”.

Först läste jag det som ”skugglika förtvivlan”, men det är förstås bättre med ”skugglös” förtvivlan. Den är exakt så abstrakt, och just därför så jobbig att komma till tals med. Den förtvivlan som har orsak, sammanhang, kan man alltid bearbeta och kanske rentav bli av med.

På omslaget till denna bok står en man – poeten själv, förmodar jag – i tankfull pose. Han håller i två paraplyer, något som kan uppfattas både som patetiskt och lite rörande. Patetiskt, och gränsande till en Papphammar-liknande galenskap. Men också rörande, som om han omtänksamt håller i sin väns paraply – vännen som inte längre är där. Fast – om man har en vän går man väl under samma paraply? Det är väl det som är definitionen av vänskap, som jag uppfattar det.    

Självbiografi är som sagt allt mindre min kopp te. Jag har börjat uppfatta dem som ett brott mot livet. De bästa självbiografierna är väl Torgny Lindgrens Glömskan och Kjell Espmarks Minnena ljuger. Men jag är tacksam för att Björsten så sparsamt öppnar den Pandoras ask som minnena hukar i. Här finns knappt konturerna av ett liv, och det är gott så.

6 maj 2017

God morgon, midnatt!, Jean Rhys, översättning Annika Preis, Modernista


I en banbrytande roman från 30-talet presenterar Jean Rhys den kvinnlige outsidern. Det är en lysande roman som gestaltar smärtan och raseriet hos den utstötte solitären. 

Jean Rhys har en fascinerande biografi, som tagen ur en roman. Hon föddes 1890 i Dominica (inte Dominikanska republiken, som förlaget anger), och fick namnet Ella Gwendolyn Rees Williams. Pappan var engelsman, mamman kreolska. Efter att ha gett ut en handfull romaner försvann hon helt från offentligheten i flera årtionden, och återkom 76 år gammal med Sargassohavet, en av 1900-talets bästa romaner.


Den sista romanen innan försvinnandet var God morgon, midnatt! som nu återutges av Modernista, med ett ungdomligt entusiastiskt förord av Arazo Arif. Det är en fantastisk roman, som tiden nu äntligen har kommit ikapp.

Den togs emot svalt, mestadels på grund av dess svartsynta världsbild. Sasha Jansen är en ovanlig protagonist. Hon återvänder till Paris, staden som tidigare svikit henne, men som hon hoppas nu ska lindra hennes själsliga sår. Hon är beroende av alkohol och sömntabletter, och vandrar omkring på gatorna, på jakt efter något – någon – som kan ta kål på smärtan. Problemet är att hon omges av odrägliga män.

Att hon har orsak att må dåligt får vi veta en bit in i romanen. Annars är ju det ovanliga i att hon som kvinna lever det slags liv vid sidan av alla sammanhang som annars är förbehållet männen, åtminstone 1939 när boken kom ut.

Colin Wilson, som på 50-talet skrev sin epokgörande essä The Outsider, förbisåg tyvärr Sasha Jensen, i sin iver att nagla fast de manliga enstöringarna: Dostojevskijs Raskolnikov, Hesses Harry Haller, Camus Meursault, och så vidare.

Outsider blir enligt Wilson den som sett för mycket, den som genomskådat allt. Rhys låter Sasha komma fram till denna desillusionerade syn på sin omgivning: ”Allting i hela deras förbannade värld är klichéer. Allting är fött ur en kliché, vilar på en kliché, överlever genom kliché. Och de tror på klichéer – så det finns inget hopp.”

Sasha Jensen är en sällsynt levande gestalt, och blir det tack vare sin aggressiva ståndpunkt. Rhys roman vibrerar av befogat raseri, som skär rätt igenom olyckan. Det är en tämligen unik erfarenhet som Rhys skildrar, då huvudparten av manliga protagonisters lidande inte är mer problematiskt än att de alltid lyckas hitta det de söker – oftast Kvinnan med stort K.

För Sasha finns inte Mannen som kan frälsa henne. Allt i hennes värld är lurendrejeri, och det är en underbar upplevelse att ta del av hennes konsekvent förmedlade negativa inställning. Hon är en bomb som väntar på att få brisera.

Det finns i Rhys sätt att skriva en lika ovanlig grovhet, en brist på finess och takt. Jag kan inte nog understryka hur befriande det är att läsa den här hårda och ibland också skeva prosan, som befinner sig långt ifrån de samtida stilidealen. Hyfs och reson har inte mycket att hämta här.

Bland de många, alltför många parisromanerna är det här min favorit, då den visar sådan förståelse för att en storstad inte tar emot alla människor i sin varma famn. Så här djävlig ter sig tillvaron för den som är ovälkommen, och så här bottenlös är förtvivlan för den som möter storstadens likgiltighet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/5 2017)

4 maj 2017

Varför alla hatar poesi, Ben Lerner, översättning Alva Dahl, Natur & Kultur


I en kort essä visar Ben Lerner varför poesi är angelägen, men också hatad. Med precisa argument lär han oss hur vi ska hitta fram till poesins unika egenskaper.  

Enligt Ben Lerner, amerikansk författare, är poesin ”en konstform som har föraktet som grundläggande existensvillkor”. Det är en både märklig och självklar premiss för denna essä som på knappt hundra komprimerade sidor lyckas säga så mycket om sitt ämne.


Lerner lokaliserar hatet både i allmänhetens ointresse och i de flitigt förekommande dödförklaringarna som kommer från litteraturvetare. Poesi har reducerats till något för de specialintresserade, och ärligt talat tror jag inte att några läskampanjer kan rädda poesin och göra den allmängiltig.

Däri ligger också Lerners viktigaste poäng, att det inte är någon idé att förvänta sig dikter som kan ”tala till alla”. Dikten talar till den enskilde. De nostalgiska krafter som inbillar sig att det förr fanns poeter som ägde universella anspråk måste komma ihåg att den universelle människan förr var något så exklusivt som en vit man.

Med sin flyhänt skrivna text rör sig Lerner mellan olika exempel, och inleder med Marianne Moores lakoniska programförklaring i dikten ”Poetry”: ”Även jag tycker illa om den. / Men när man läser den, full av förakt, upptäcker man i / den trots allt ett rum för äktheten.”  

Denna korta strof, som finns i en betydligt längre version, har blivit Lerners ledmotiv, som han 
säger sig tyst nynna medan han undervisar – om poesi. Själv undervisar jag med W.H. Audens
 pessimistiska credo från en hyllningsdikt till Yeats: ”poetry makes nothing happen: it 
survives / In the valley of its making where executives / Would never want to tamper”.    

Lerner skriver om Keats välljud och Dickinsons dissonans, om Whitmans mångfaldiga jag, och landar i ett resonemang om den moderna poeten Claudia Rankine (som JP skrev om 8/4 2017). Han argumenterar för att även Keats misslyckas med sina krav på att upphäva verkligheten och nå fram till det där magiska poetiska språket han skriver om, och att även Whitman inte klarar av att skriva fram ett jag som involverar alla.

För poesin kan inte nå alla. Men den når den enskilde, och för den som blir nådd räcker ju det. Och det är det unika i rösten som är poesin essens, att den ändå förmedlar en erfarenhet som angår alla. Eller borde göra det.

Därför blir exemplet Rankine så intressant, för att hon som svart kvinna skriver om erfarenheten att bli rasistiskt bemött. Lerner visar att han som vit manlig läsare då kan leva sig in i både rasisten och den diskriminerade. Så fungerar poesin, som ett upphävande av det privata, och blir en fråga om pronomen, där du kan bli både jag och vi och han och hon och hen.

Med försiktiga men precisa argument leder oss Lerner in på tanken om poesi som ett personligt förhållningssätt. Du måste hitta fram till det som berör just dig. Och när du väl gör det blir du mottaglig för det unika som bara finns i den poetiska rösten.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/5 2017)

2 maj 2017

Vad poeten får höra när det blir tal om blommor, Arthur Rimbaud, översättning Jesper Svenbro, ellerströms


Att läsa Jesper Svenbros utläggningar om trotsungen Rimbaud är underhållande och lärorikt. Vi får bland annat lära oss att parodin egentligen är en hyllning.

Somliga förknippar nog Jesper Svenbro med en knarrig filolog, tillika seriös poet med säte bland tråkmånsarna i Svenska Akademien. Vad kan den här ordningsamme farbrorn ha gemensamt med busungen Rimbaud, han som enligt legenden bedrev litteraturkritik genom att dra ned byxorna och urinera på sina kollegers manuskript?


En hel del, ska det visa sig. Till att börja med är ju Svenbros poesi mer lekfull och sarkastisk än sitt rykte. Nu har han gett ut en bok som väl i ärlighetens namn mer är en skrift om Rimbaud än en skrift av Rimbaud. Likväl som en bok om parodin.

Bakgrunden: den blott sextonårige Rimbaud skriver en parodi på poeten Théodore de Banvilles dikt ”Lindansaroden”. Resultatet: en fyrtio strofer lång suverän dikt, ”Vad poeten får höra när det blir tal om blommor”, som den hoppfulle bråkmakaren skickade till Banville. Dikten skulle inte upptäckas förrän 1925, långt efter båda hade dött.

Fast Svenbro läser dikten som lika mycket eloge som smädesskrift, och argumenterar övertygande för sin sak. Det sker med hjälp av kringtexter, noter, översättningar av två brev av Rimbaud, en beskrivning av Kerambos-myten, en egen dikt från 1993, korta anteckningar om parodin som genre.

Samt en dikt av ”pseudo-Homeros”, det vill säga troligen skriven av poeten Pigres, som parodierar Homeros stil i Iliaden. Den dikten nämndes av Banville själv som exempel på lyckad parodi när han diskuterade sin egen dikt ”Lindansaroden”, som i sin tur var en parodi på Victor Hugos dikt ”Odes orientales”. Så Rimbauds dikt var alltså en parodi på en parodi …

Tack vare Svenbro får vi Rimbauds dikt kontextualiserad och satt i ett korrekt sammanhang. Tidigare finns den översatt av Elias Wraak i Alastor Press utgåva av Rimbauds Samlade skrifter så sent som 2013. Wraaks version är definitivt råare.

Jämför en av stroferna. Så här låter det hos Wraak: ”Genom din kärleksgrind snubblar / bara syrener – O gungor blott! / Och skogsvioler som bubblar / likt nattsvarta nymfers kärleksspott! …” Och så här hos Svenbro: ”Fri lejd till kärleken får blott / Syren (med vårkväll, kärleksgunga …) / Och skogsviol (i form av spott / från svarta Nymfers kärlekstunga).”

Men jag gillar båda versionerna, och man ska förstås komma ihåg att det franska originalet innehåller gott om dubbeltydiga begrepp. Denna strofs ”balançoires” kan både stå för erigerad penis och silvermunstycket till den lavemangsspruta som Rimbaud nämner tidigare i dikten.

Detta tunna häfte är ovärderlig läsning för den som någon gång fastnat för Rimbauds minst sagt uppkäftiga poesi. Och nog är det glädjande att Svenbro visar att man även på äldre dar kan läsa denna poet som annars brukar förknippas med ungdomens upproriska tid.

Vid sidan av storverken Illuminationer och En säsong i helvetet är ju den här formmässigt briljanta dikten ett klart bevis på Rimbauds unika talang. Lika unik är Svenbros lärdom, som tar oss bakåt till E.T.A. Hoffmanns roman om katten Murr och framåt till Tintin (Kapten Haddocks svordomar är ibland lånade från Rimbaud).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/5 2017)

29 apr. 2017

Averno, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus


När den amerikanska poeten Louis Glück översätts till svenska sker det med en stark diktsamling om Persefone. Dikterna är starka, självklara och de förändrar hur jag ser på världen.

När poesi fungerar finns det inget som bättre förklarar världen. Bra poesi lyckas också förändra världen. Det är höga anspråk, men jag passar på att säga det så här i början av recensionen, för det känns som att många har glömt bort dessa självklara sanningar.


I Louise Glücks starka diktsamling Averno från 2006 – lyhört översatt av Jonas Brun – får vi många exempel på denna diktens förmåga att dels ge världen ett välbehövligt ljus och dels visa nya insikter. Det är inget mindre än en veritabel lyckträff.

Averno är en liten sjö utanför Neapel, Italien. Där trodde man under antiken att dödsriket Hades ingångsport var belägen. Glück återvänder till myten om Persefone, som stalkades av dödsguden Hades och fick tillbringa halva årstiden i äktenskap med honom – som förklaring till varför vi har vinter ovan jord.

Det är en spännande myt, som för svenska poeter varit ett återkommande motiv hos bland andra Lotta Olsson. Men Glück gör något annat än att skriva konventionella och stela sonetter. Hon fyller myten med intensitet och passion, och gör en feministisk tolkning som är helt banbrytande, genom att skapa ett scenario där Persefone hamnar i en erotisk dragningskraft mellan sin mor och Hades.

Banbrytande, men det blir också halsbrytande i sina tvära perspektivkast mellan dåtid och nutid, temperamentsfull fiktion och krass verklighet: ”var hon själv medskyldig till att hon blev våldtagen, / eller blev hon drogad och tagen mot sin vilja, / som moderna flickor blir så ofta nuförtiden”. 

Glück förbinder kontraster med dessa dikter, som rör sig mellan abstrakt och konkret, mellan det gåtfulla och det förklarade, mellan anspråken och ödmjukheten. I den här dynamiken mellan olikheterna blir hennes dikter oerhört livfulla. Olikheter betonas: mörker och ljus, himmel och helvete, förövare och offer. Det sista visar sig i Hades tafatta försök att kurtisera Persefone. Plötsligt blir monstret mänskligt, när han förgäves försöker säga ”jag älskar dig”. 

Också samspelet mellan människan och naturen blir fullständigt belyst. I sviten ”Landskap” finns dikter om vinter, kyla och snö, och det är så inlevelsefullt skrivet att jag måste hämta en filt för att rummet plötsligt blivit kallare.

För, som jag sa: bra poesi förändrar världen. Här finns så många exempel på precist bildspråk att jag hela tiden markerar kryss i marginalen, sådant jag lockas till att citera och sprida vidare: ”Mitt minne är som en källare full av gamla tidningar: / ingenting förändras någonsin där”.  

Det är en bra idé att introducera Glück så här med en titel, i stället för ett urval ur hennes rätt digra produktion (tolv diktsamlingar). Jonas Bruns översättning är som sagt lyhörd, och han har också skrivit ett initierat efterord, med en psykoanalytisk läsning av Persefone-myten som har stark bäring i dikterna. För det här är dikt som verkar på många olika plan – det är både klassiskt och modernistiskt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2017)

28 apr. 2017

De döda, James Joyce, översättning Thomas Warburton, Modernista


Stackars James Joyce. Det var möjligen lite väl brådstörtat högfärdigt av honom att uttala sig om Finnegans Wake som boken som skulle hålla litteraturforskarna upptagna i trehundra år, för som det är nu har hans position halkat lite på sniskan i den litterära kanon. Även om man beaktar att konstnärlig popularitet är konjunktursbundet är det rätt länge sedan han sågs som intressant eller spännande. Nyöversättningen av Ulysses som kom för några år sedan var det väl bara Jan Gradvall som gillade, och medan hans samtida antagonist Virginia Woolf ständigt ges ut i nyutgåvor och skrivs böcker om, har Joyce helt hamnat i periferin av alla litterära sammanhang. Till och med Proust är en mer aktuell författare för en bredare krets.

Modernista försöker göra något åt saken, med nyutgivningen av två Joyce-titlar. Dels novellen De döda i Thomas Warburtons översättning från 1931, och dels romanen Ett porträtt av författaren som ung, i Ebba Atterboms tidiga översättning från 1921. Joyce blev så uppmuntrad av hennes översättning att hon odödligförklarades i en ordlek i Finnegans Wake: ”At Island Bridge she met her tide. / Attabom, attabom, attabombomboom! / The Fin had a flux and his Ebba a ride. / Attabom, attabom, attabombomboom!”


Ur den något ojämna novellsamlingen Dublinbor lyfts nu höjdaren De döda ut i en sobert ljusblå utgåva (en något mer urvattnad nyans än originalet av den originella Ulysses). Mer av en måttligt lång novell än en kort roman. Jonas Ellerström har skrivit ett balanserat och insiktsfullt förord, som påminner oss att den är skriven av en 25-åring. Att hävda att Joyce föddes med en gamlings själ är möjligen en överdrift – han hade ju barnets förtjusning i att leka fram hyss, men också att provocera och trotsa. Kanske spexet var en kompensation för det gamla i honom.  

För De döda visar sådan inlevelse i det slags vemod bara en något äldre man kan känna inför tillvaron. Det är jul och det är snö när paret Conroy går på fröknarna Morkans bal, och det enda dramatiska som händer är väl att man äter gås, pratar om opera, maken Gabriel håller ett tal, hustrun Gretta hör en sång – ”The Lass of Aughrim” (här tyvärr översatt till ”Flickan från Aughrim”). Hon börjar tänka på en ung pojke hon var förälskad i, och Gabriel börjar inse att hans kärlek till henne aldrig har gått på djupet. Det sker på ett bokstavligt ögonblick – han ser henne i trappan – verkligen ser henne, och tar in hela hennes personlighet med den blicken.

Gabriel Conroy är den typiske Joyce-mannen: fumlig, tafatt, blyg – ängsligt mänsklig. Att våndas är människans öde är Joyces slutsats, och pessimismen hans drivkraft som författare. Det är imponerande att se på nära håll hur han tar ned det storslagna och låter det verka i de små gesterna. Paret kivas så där lagom kärvänligt med varandra, men det är också en novell som visar hur nära varandra de går, erotiken och döden.  

Syftet med Dublinbor var ju att visa det irländska kynnet: de skräniga, vulgära, budust pratsamma irländarna som fungerar som bifigurer här. Charmiga? Det beror på i vilken mån du kalibrerar din egen fylla. Med en märkvärdig teknik får Joyce dem att sväva omkring tyngdlöst i rummet – av någon anledning tänker jag på den bara ett par år yngre Chagalls målningar. Det irländska kynnet visar sig också i de politiska pikar Miss Ivors ger Gabriel för att han skriver i en engelskvänlig tidning: ”I didn’t know you were a West Briton”, säger hon i originalet, vilket låter lite barskare än i översättning.

Det är fascinerande att få ta del av hur Joyce här uppfinner en egen stil. Vi är exakt i skapelseögonblicket av denna stil, som ger oss tillträde till de här människorna på ett annat sätt än de distansskapande effekterna i hans senare prosa. Jag bländas av det: tänker att det är en sällsynt lycka att uppleva en sådan närvarokänsla med fiktiva karaktärer, få uppleva exempelvis Gabriels åtrå från så nära håll. Men är det nytt? Jag tänker också på Tjechov, på Söderberg, på otaliga andra exponenter av sekelskiftesprosan med sina melankoliska manliga protagonister. Symboliken i att komma till insikt – epifanin – må ha namngetts av Joyce, men den är ett etablerat tekniskt grepp sedan länge.  

Det är också lite sorgset att läsa den här så skickligt utformade novellen och tänka på vilken talangfull författare som gick till spillo på bekostnad av en genialisk författare när James Joyces prosa skulle bli yvigare och mer experimentell. I en alternativ värld hade jag kunnat undvara både Ulysses och Finnegans Wake, men den här läsningen ger mig en epifani som är nästan lika stark som Gabriel Conroys – jag har älskat De döda alldeles för ytligt. Det är ju det här som är det sanna mästerskapet!