att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 jan. 2018

Kärleken och hatet, Mara Lee, Bonniers


Kärleken och hatet, i bestämd form – så lyder titeln på Mara Lees nya diktsamling, och det är med fast och bestämd hand hon skriver sin poesi. Här inryms lyriska dikter, teoretiska analyser, där hon tar hjälp av bland andra Roland Barthes och Anne Carson (som hon översatt med glans), känsliga dikttolkningar, samt identitetsresonemang.

Lee skriver berättande, privat, om relationer – dels moderrelationen, dels relationen till en man. Det finns ett absolut gehör för aggressiviteten, något hon också visat i sina romaner. Ofta kan samma utsaga vara både skör och hård: ”detta hem är tillverkat på knä / mellan det röda och det röda som bleknar / förklarar du din kärlek”. Även om splittringen är fullt medveten, hade jag önskat mindre abrupta övergångar mellan de teoretiska utläggningarna och de lyriska utbrotten.

Trots denna invändning: det här är akut angelägen poesi, bland annat därför att den sinnlighet Lee skriver fram är ett så unikt inslag i svensk litteratur. Om Kaos är granne med Gud hos andra poeter dejtar våldet ömheten hos Mara Lee. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/1 2018)

18 jan. 2018

Karismasamhället – en roman, Elis Burrau, Bonniers


I sin första roman skriver poeten Elis Burrau slackerprosa som kan vara irriterande slö. Men det är också ett frigörande sätt att skriva, som förhoppningsvis blir inledningen på ett paradigmskifte.

Om Elis Burrau vore en fotbollsspelare hade han ställt sig i målet, och i stället för att rädda bollarna hade han applåderat motståndarnas snygga skott. Så uppfattar jag den generösa inställningen till litteraturen och existensen som blir påtaglig i allt han skriver, om än det är diktsamlingar eller fyndiga oneliners på twitter. Han visar en förundran inför allt han stöter på, och en nyfikenhet som knappast är spelad.


Nu har han dessutom gett ut en roman, Karismasamhället, med den uttalade ambitionen att skriva en kärleksroman. I så fall är det en kärlek och generositet till det närliggande, oavsett om det är namngivna kompisar och kolleger, eller bara sådant som berättarjaget råkar läsa.

Titeln är förresten hämtad från rubriken till en artikel om kirurgen Paolo Macchiarini – ett typiskt exempel på hur Burrau samplar populärkulturen, om man inte vill säga att han plundrar den. Han är i sanningens namn väldigt noga med att redovisa sina källor, och visar en fullständig öppenhet, eller transparens som det heter numera.

Under berättelsens gång får vi ta del av dråpliga historier från uppläsningsturnéer med andra poeter, idoldyrkan av bland andra Olle Ljungström, kärlek (dock inte tillräckligt mycket för att det någonsin blir kärleksroman av det), läsning, tankar, alkohol, internetvanor. Det är dagboksliknande text, som beskriver mer än gestaltar.

Det rycks på axlarna åt det mesta – som det ska i en generationsroman. Det må vara att det saknas motsvarighet i samtidslitteraturen, men jag tänker att så här knasigt och respektlöst skrev Stig Larsson på 80-talet, kanske allra mest i sina diktsamlingar. Båda har en sällsynt förmåga att ge nerv åt det som finns framför ögonen, och att göra lojheten till en medveten estetik.

Ja, och är det bra litteratur? Jag tycker det är en onödigt lång bok. Burrau nämner på typiskt vis att han håller på att skriva en roman som heter Karismasamhället, och att den borde bli 100 sidor lång. Nu är den drygt dubbelt så lång, och det blir tomgång lite här och där.

Det är som att han inte har orkat redigera sina infall, och oförmågan att lägga band på sig är inte enbart en tillgång. Samtidigt kan jag tycka så här: så många svenska författare skildrar andra erfarenheter, och de ger ut bok efter bok – tänk Per Wästberg, Elsie Johansson. Inget ont om dem (som Burrau själv skulle ha sagt!), men det här är en erfarenhet som också förtjänar att nå ut till läsare.

Genom att läsa Burrau får man inblickar i en vardag som hålls ihop av relationer till andra. Berättarjaget är genuint nyfiken, och det är som om alla erfarenheter inte sätter några spår på den oskuldsfulla personan som går under namnet ”Elis Burrau”. Författaren är fortfarande ung (25 år), och kommer nog att skriva fler, och bättre böcker. Men det skulle inte förvåna mig om framtidens läsare kommer att lyfta fram den här boken och säga: ”Det var här det började”.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/1 2018)

Poeter om poeter. 12 essäer, [red] Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg & Metha Skog, Ellips


Det fanns förr intresse för och även utrymme för en typ av böcker som jag inte sett till på länge i den svenska utgivningen. Böcker om poesi, ofta utgivna av Fib:s Lyrikklubb, ibland med poeter som valde andra poeter eller dikter att kommentera. Värt att påpeka är väl att tidskriften Lyrikvännen har det som stående inslag sedan några år tillbaka, en poet som väljer en favoritdikt.

Nu utkommer på finlandssvenska förlaget Ellips en oerhört fint formgiven och även i övrigt spännande bok: Poeter om poeter. Det är tolv relativt korta och ofta högst effektiva presentationer, gjorda av poeter (om poeter, sa jag det?), som ibland också är kritiker. Kruxet, och det som kan verka avskräckande, är alltså att vi befinner oss bland de finlandssvenska poeterna.


Av de tolv omskrivna poeterna är det nog bara Erik Granvik som jag inte hade läst sedan tidigare. Det är Ralf Andtbacka, tillika en av bokens tre redaktörer, som skriver om honom – Andtbacka är för övrigt den enda som befinner sig på båda sidorna, då han själv blir omskriven av Oscar Rossi (välkänd som kritiker för oss som läser Lyrikvännen).

Några spridda observationer: åtta av de omskrivna poeterna är kvinnor. Det är inte förvånande för den som följt den finlandssvenska utgivningen på senare år, med namn som Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Tua Forsström, Catharina Gripenberg – fyra poeter som onekligen hör till de starkaste inom den svenskspråkiga samtida poesin. Då kan det vara aningen mer förvånande när inte ens hälften av de poeter som skrivit essäerna är kvinnor.

(Bara som en liten kommentar: Sofia Lilly Jönsson skrev nyligen en fruktansvärt viktig text på sin blogg, som kommenterade manliga kotterier, alltså att manliga kritiker hellre väljer andra män att skriva om, att dela inlägg av, och att generellt lyfta fram och hylla. Här finns definitivt mer att säga om detta, men den här antologin visar åtminstone att det inte alltid behöver vara så.)

Texterna i den här antologin rör sig från det privata till det teoretiska. Flera skriver med utgångspunkt från en vänskaplig relation till sitt objekt. Det behöver inte vara negativt, även om jag kan tycka att det blir en aning för mycket umgänge på förnamnsnivå. En poet blir inte heller automtiskt bra för en annan läsare bara för att någon med hög auktoritet gång på gång påtalar hur bra hen är. Men ofta fungerar den metoden – entusiasm har en benägenhet att smitta, eller åtminstone väcka nyfikenheten. Thomas Brunells text om Byggmästar, till exempel, är rolig och lustfylld, och ovärderlig för oss som gillar henne, med flera nya ingångar till hennes ljusdunkla poesi.

Som sagt, de behandlade poeterna är bekanta, och påminner om hur rik den finlandssvenska traditionen är – men också hur levande den är. De flesta av namnen är fortfarande aktiva som poeter. De egenheter författarna kan ta sig språkligt – finlandismerna – är en del av förklaringen, och kanske särskilt gynnsamt för den som skriver poesi. Mycket kan sägas om de finlandssvenska poeterna, men det viktigaste är kanske det språkliga modet, och det är faktiskt något som också avspeglas i de kritiska texterna.

Andtbackas essä om den okända Erik Granvik är fascinerande, genom att den går på djupet, och även tillåter sig att gå vilse – så som en bra essä bör göra. ”Han är humoristisk men utan att stå på skrattarnas sida”, får vi veta om Granvik – en utsaga som i sig väcker följdfrågor, och det är som det ska vara.

Boken erbjuder en blandning av porträtt och kritisk analys. Främst Carina Karlsson lyckas göra det privata till en styrka, när hon skriver om Matilda Södergran. Hon skriver om kroppsdefekterna, de egna och de som gestaltas i Södergrans poesi. Här blir poesin ett sätt att överleva, och det är faktiskt ingen överdrift. Det är en brist eller en defekt – eller båda – som får oss att välja poesin. För att överleva. Men inte för att bli kvitt skavankerna. Karlsson skriver: ”Det gör ingenting att jag går sönder hela tiden. I Matilda Södergrans blick blir jag skev och hel.”

Problemet med en sådan här läsning, Karlssons, är väl att den riskerar att utestänga andra läsare. Vad ska jag med hennes privata upplevelse till, när den är så unik och bara tillhör henne? Mitt möte med Södergran (en väldigt bra poet) ser annorlunda ut. Då kan jag samtidigt tycka att det är berikande att ställas inför denna annorlunda läsning, att den kan ge perspektiv på hur jag läser – inte för att den ska överta mitt tolkningsföreträde, men det är nästan alltid en fördel att ta del av hur personligt någon annan läser.  

Av de mer akademiska texterna är Sven-Erik Klinkmanns långa text om Vasa-poeten Tomas Mikael Bäck kanske mest intressant. Klinkmann – som jag läst åtskilligt av tidigare – visar eftertryckligt hur viktig platsen är, och hur Bäcks poesi kan sägas syssla med en minnesgeografi i sitt sätt att återskapa platsen i poesin. Därför blir också Klinkmanns text, liksom Karlssons, ett fint exempel på hur det privata då kan bli en idealisk utgångspunkt för en kritisk text.

Och Ulrika Nielsen avfärdar uppfattningen att det är en dålig idé att skriva om jämnåriga, när hon tar sig an Catharina Gripenberg, i en essä om hennes komplicerade förhållande till friheten, till frigörelsen. Ett komplement till en mer trångsynt litteraturläsning, som jag tycker kan vara förhärskande hos den svensksvenska kritikerkåren.  

17 jan. 2018

Korsstygn; rastplats, [red] Tatjana Brandt, Ariel litterär kritik


För ett par år sedan utkom antologin Poesin – en debattbok på Ellips förlag. Där diskuterade sex finlandssvenska poeter villkoren för den samtida finlandssvenska poesin. Jag läste den, och hoppades verkligen att den skulle leda till debatt. Nu gjorde den inte det – inte i Sverige, kanske bäst att tillägga.

Och förra året utkom en annan antologi, Korsstygn; rastplats, utgiven av Ariel, i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik. Även här avhandlas den finlandssvenska poesin, fast från lite andra perspektiv, från andra förutsättningar. Hittills har den kanske inte väckt den debatt man kunde ha hoppats.


Tatjana Brandt hör till de avgjort skarpaste kritiker jag har läst på senare år (hennes essäbok Fängslad hörde till förra årets definitiva favoritläsningar). Nu är det hon som har agerat redaktör, och skriver ett förord fullt av idéer, tankar, uppslag – bland annat om hur språk kan vara avslöjande, om de komplex som bor i vår språkanvändning. Brandt har ett sällsynt mod i sitt kritiska skrivande, då hon vågar vara självkritisk, och ofta ifrågasätter sina egna formuleringar, men också sina egna ställningstagande. (Är det inte så generellt, att kritiker hellre ifrågasätter andras?)

Hon gör också en infallsrik läsning av Tua Forsströms bok Sånger, utifrån hur den är skriven i samspråk med bland andra Ann Jäderlund och Eva-Stina Byggmästar, men också Inger Christensen. Det vore givande om vi oftare stötte på den typen av läsningar, som såg fler transnationella samband, som i det här fallet mellan Finland, Sverige och Danmark, men här finns också den franska kritkern Maïmoouna Jagne-Sourau, som har språket i fokus när hon läser Ralf Andtbacka.

Samspråk, ja. Många av texterna i den här antologin utnyttjar just språket som nyckel för att öppna upp de poeter som behandlas. Det blir allra mest anmärkningsvärt i de två texter som tar upp Cia Rinne, som ju verkligen är ett särfall i den finlandssvenska poesin. Johanne Lykke Holm utgår från sina egna erfarenheter som tvåspråkig, och landar i ett resonemang om Edith Södergrans val av svenskan, som betydde att hon ”visste att språket är en fiende”. Ungefär som Paul Celans val att skriva på tyska, bödlarnas språk. Ur den positionen föds en oresonlig poesi, som också måste vara hermetisk och oförlöst.

Susanne Christensen visar hur Rinnes poesi – med inslag av franska, engelska och tyska – blir ett nollspråk, och därmed omöjligt att läsa ”korrekt”, ungefär som Joyces Finnegans Wake, alltså. Och vad jag gillar att läsa Lykke Holms annorlunda sätt att skriva kritik, och lika mycket om inte mer, Christensens också annorlunda kritik. Det märks att här har vi att göra med en kritiker som är glad när hon skriver.

Poesins egna språk är också utgångspunkten i Magnus William-Olssons polemiska anförande vid ett seminarium i Helsingfors 2015. För honom blir frågan om det finns en finlandssvensk poesi ingen provokation, utan en fråga om det poetiska språkets hemvist – en sympatisk syn på poesin som ett eget språk, kanske, och därmed något som är fritt från nationsgränser. Han kontextualiserar platsen, som både idé och konkretion.

Elisabeth Hjorth korsläser Matilda Södergran och Henrika Ringbom, utifrån en våldets estetik, och visar hur poeten kan vända svagheter till styrka, och underläge till makt. Brevväxlingen mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz visar inte bara att dialog är en underskattad resurs i essägenren, men också att begreppet ”finlandssvensk” begränsar, att många poeter har vidare ambitioner. Något som alltså tangerar Brandts resonemang om Forsström: vi måste helt enkelt bli bättre på att se mönstren, leta utanför våra egna inskränkta erfarenheter.

Antologier blir alltid splittrade, och denna är inget undantag, även om ämnet i sig är nog så enhetligt. Men jag gillar att den rör sig i så många olika riktningar, att den inte kan fixeras. Det är en styrka i den här boken att så många perspektiv blir belysta, att så många olika spår pekas ut – utan att det fördenskull betyder att något måste förordas eller anbefallas. Som läsare kan man bara bli inspirerad, och känna – ja, så här kan man också läsa, tänk att jag behövde bli påmind om det!

12 jan. 2018

Fragment II, Lars Norén, Bonniers


Det krävs lite god vilja för att en ska tycka att Lars Noréns Fragment, vars del II nu utkommer, är poesi. Men det krävs kanske ännu mer god vilja för att tycka att det ens är fragment, i den mening Jenaromantikerna förädlade genren åren kring 1800.

Ibland kan de många korta textstyckena likna självklarheter förklädda till fyndiga aforismer, och Norén är ibland också mer än lovligt gnällig, när han inte bara är elak eller medvetet provocerande. Men här finns också en hel del som är värt att stanna vid: ”Jag vill skriva böcker av skugga, svåra att få tag i, trots / att de finns hos var och en av oss, som tålamod, förväntan / – ett sätt att transportera döda, i en guds värme”.

I sina spontana reaktioner på saker som lästs blir fragmenten mer dialog än monolog. Hyvlar man bort de värsta banaliteterna finns här språklig glöd. Låt gå för att Norén inte är någon djup tänkare, och kanske han inte ens är en författare – han är i stället ett språk. Och vilket fantastiskt språk det ibland är!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/1 2018)

9 jan. 2018

Nät, Jen Bervin, översättning Niclas Nilsson, Rámus


Låt mig bara säga: det här är en problematisk bok. Men det ska inte uppfattas avfärdande – är det något vi behöver, är det fler böcker som inte är omedelbart enkla att kategorisera och ha färdiga åsikter om.

För vad är det Jen Bervin har gjort med sin bok Nät? Hon har valt ut 60 av William Shakespeares sonetter  - knappt hälften – och så att säga highlightat några av orden för att därmed skapa helt nya dikter. Givetvis för att visa – tja, kanske det tidlösa i bardens ursprungliga ord, en tanke som också uttrycks i originalsonetterna, och som också Bervin betonar i sonett 122: ”bortom all tid”. Vad som händer i flera av dikterna är också att de kommenterar nutiden.


Det är spännande, men också frustrerande, och alltså problematiskt. Spännande blir dikterna när nya samband uppstår, allra tydligast i en dikt som direkt anspelar på attacken mot World Trade Center 11 september 2001. Tyvärr framkommer inte detta i Niclas Nilssons översättning. I originaldikten har Bervin fetstilat ordet ”loss” två gånger, med ett tomrum mellan dem. På svenska väljer Nilsson i stället ”en ruin”, när han kunde ha valt ”förlust”.

Shakespeares dikter återges i Eva Ströms mästerliga översättning från 2010, vilket ytterligare problematiserar förhållandet mellan original och översättning, och alla de nya variationer och varianter som uppstår. När Bervin gav ut sin bok var det en dubblering, ett sätt att spegla sig i en originalkälla, medan det med denna svenska version blir en fyrdubblering: från Shakespeares tidiga 1600-tal till Bervins 2004 – vidare genom Ströms 2010 till Nilssons 2018.

Så kan exempelvis den mest kända av kända sonetter, nummer 18 med sin retoriska fråga till inledning, ”Shall I compare thee to a summer’s day?” i Bervins/Nissons (Ströms) nya dikt helt annorlunda, och faktiskt en riktigt bra dikt: ”Du är / skymd / av / vissna / ögon”.

Givetvis pekar indicier på att Shakespeare skulle ha uppskattat även detta upptåg. För något man lär sig av att läsa honom är att hans intellekt är i ständig rörelse, och därför uppmuntrar han gränsöverskridande läsningar. Så kan man med lite god vilja läsa Bervins projekt, som att hon står för en ny tolkning av originalet. Sonetterna har kanske under 2000-talet upplevt en slags renässans, med flera översättningar vid sidan av Ströms.

Jag vill inte heller gå all Jesper Högström här och hävda att om Shakespeare levt idag hade han varit rappare – men ganska mycket av både rimförtjusningen och kaxigheten hos modern hip hop finns redan investerad i Shakespeares sonetter, när han prisar sin förmåga att skapa ord som kommer att överskrida tiden. En bok som denna blir ju också ett bevis på hur rätt han hade.

Modern poesi ser också ut så här, det kan vi ändå vara överens om. Att använda sig av redan existerande textmaterial, found poetry. Föga förvånande är Bervin också verksam som konstnär. Ibland skapar hon nya dikter som kommenterar hennes egen metod.  

Översättningen fungerar bra ibland, och ger oss nya tolkningar av Shakespeare. Ibland blir det dock för lång väg mellan original och översättning, med förenklingar och renodlingar som inte blir till svenskans fördel. Sonett 20 lyder så här hos Bervin: ”master-mistress of my / shifting / by adding / nothing / prick’d thee out for / pleasure”. Nilsson får det till: ”härskar-härskarinna / som / lugnt / skapades / för / njutnings skull”. Onekligen en fattigare version. Till hans försvar är det här något som också drabbar Eva Ströms översättning – hur bra den än är blir den inte lika häpnadsväckande njutbar som Shakespeares engelska.  

Även bokens titel går förlorad vid en översättning. Nets är ju en fyndig förkortning av Sonnets, medan svenskans Nät saknar sådana dolda konnotationer. Det blir också en väldigt kort bok om man nöjer sig med att läsa de fetstilta orden – 390 ord totalt, eller knappt 50 öre per ord om du lyckas hitta boken i någon boklåda. Men jag råder dig att försöka tyda originaltexten under – då bildas ett visserligen inte autentiskt palimpsest som efterordet förespråkar (ordet betyder ju att måla över helt), men ändå något som måste betraktas i relation till vad som har utelämnats.

Man kan väl säga att det blir en ytterligare ny dikt, i en bok som aktualiserar vad en översättning ofrånkomligt måste göra med ett original. Till det positiva hör att jag antar att vi tack vare läsningen av Sapfo blivit bättre på att läsa fragmentet, se dess estetiska potential. Som fragment fungerar också Bervins bok ypperligt.

I sitt efterord nämner Nilsson en föregångare till Bervin, som utsatte John Miltons Paradise Lost för en liknande behandling. Men även Shakespeare har visat sig vara gångbar för modernistiska spratt, allt ifrån John Tranters Blackout, som utgick från The Tempest, eller varför inte Tom Stoppards sublima Hamlet-version Rosencrantz and Guildenstern Are Dead. Sonetterna har bearbetats tidigare av bland andra Ted Berrigan i The Sonnets, William Bronk i To Praise The Music, samt Bernadette Mayer i Sonnets.

Från svenskt håll kan man ändå sakna den här typen av experiment. Inte för att Jen Bervins bok är så epokgörande i sig, eller ett exempel på den bästa poesi jag kommer att läsa i år. Men vi kunde tjäna på att bli mindre allvarliga, låta lekfullheten spritta till lite oftare. Det närmaste jag kommer att tänka på är Lars-Mikael Raattamaas Svensk dikt från 2006. Åtminstone blir Bervins bok inspirerande, och väcker ens fantasi. Hur var det nu Tranströmers ”Romanska bågar” såg ut?

                      väldiga

            ljuslågor



             öppnar

                            tårar


                                                    oändligt

5 jan. 2018

Låt oss förvandlas, Kristian Lundberg, Ellerströms


Det kan tyckas att den högproduktive Kristian Lundberg i bok efter bok, om än det rör sig om poetik, tankebok, teologi eller diktsamling, skriver samma slags dikt. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara negativt. I Låt oss förvandlas utgår han som vanligt ifrån cirkelrörelser som ständigt når samma fixpunkt, det enda hem som ges i denna världen: dikten. Något som kan tyckas både sorgligt och vackert, när Lundberg brottas med tiden, med Gud, med livet, men främst alltså med dikten.

Det är en snyggt formgiven fosforröd dagbok, odramatisk och anspråkslös: ”Det finns ett annat slags ljus mellan oss, / mörkare, tyngre, det finns nu ett annat slags mörker / mellan oss, ljusare, lättare”. Lundberg skriver om misslyckanden, om frånvaro, om sin mor, om Tarotkort. Återigen, kan tyckas efemärt eller sorgligt, men det är vackert, och dikterna utgör ett slags koncentrat av vad som återstår av en ordinär dag när det oviktiga filtreras bort. Då återstår dikter som lyser självklart och rätt vackert.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2018)

29 dec. 2017

Budbärare/Flyktdjur, Christina Ouzounidis, Modernista


Christina Ouzounidis har förblivit en doldis, trots att hon under 2000-talet varit oerhört produktiv som dramatiker, där hon satt upp många egna pjäser som egentligen bryter mot allt vad vi förväntar oss av teatern, samtidigt som hon förhåller sig till traditionen genom att anspela på de antika tragedierna. Hennes Spår av Antigone, som också utkom som bok för ett par år sedan, är väldigt omtumlande läsning. Hon skriver det oigenkännligas text, och det är en hård konfrontation att ta del av.

Nu utkommer en tunn dubbelvolym med två korta pjäser från 2015 och 2016, Budbärare/Flyktdjur. Den förstnämnda är en monolog, framförd av en vingklippt ängel. Hen blir en röst för ett kollektiv, för ett visst samhälle. Det sker genom att rösten går i dialog med Inger Christensens dikter, om att vilja vara i det brännande, vilja vara i själva elden. Om inte annat så som alternativ till den förlamande likgiltigheten.


”Jag tittar därför finns jag”, summerar monologen, och avlägger sin dom om vår tids besatthet vid det ytliga, det som ögat kan uppfatta. Ett medvetande skrivs fram. En röst i rörelse, mot en större äkthet. Allt mer antar den formen av den utanförståendes röst, den saknade rösten, som blir allt skarpare, och enhetligare i takt med att den rör sig mot ett utslocknande: ”Vi kommer nu, bortträngda, skambelagda. Vi kommer med ett språk som inte försöker låtsas att det talar om något annat än det talar om.”   

”Flyktdjur” är en logisk fortsättning, som direkt apostroferar ”Budbäraren”. Här är det tre röster, ”L”, ”E” och ”S”, i mer eller mindre passiv väntan. Inga mirakel infinner sig. Inte ens någon förändring är att vänta, vad det verkar. De tre karaktärerna är instängda i myten, i ett . Det är röster som är vilse, bortkomna, som bara kan ana att de är på fel plats. Av dem livnär sig ”L” på andras lidande, men är samtidigt den mest änglalika av de tre.

Det är också en pjäs om en plats. Om en antytt symbolisk hund, och ett samhälle som liknar vårt. Där flykten fortfarande är möjlig, men snart inte det längre. Det är öppet för de olika tolkningarna. Ouzounidis intresse ligger i att skildra det som är på väg att hända. I vårt farliga samhälle, där ”godhet” har blivit en provokation att raljera över för de bittra sanningssägarna (”captive good attending captive ill”, med Shakespeares ord från den 66:e sonetten).


Flyktens villkor ges en helt omedelbar beskrivning: ”Det är inte frågandet som är existensens förutsättning utan flykten, det oavbrutna flyendet. inte som i från, inte som i undvikande, inte som i avvika eller vända sig bort, inte som ett undantag eller en räddningsakt, utan som ett oavbrutet pågående som placerar oss i exakt samma situtaion, oss alla i samma till.”

Här får vi följa ett obönhörligt utforskande, med språklig klarhet, och en sällsynt skärpa. Replikerna ekar svagt av andra, tidigare röster. Vill jag se det gestaltas på scen? Nja, det duger gott som läsdrama. Samtidigt är de tre karaktärerna i ”Flyktdjur” något mer än sina röster, och ges allt mer kropp i en text som vågar vara obestämd, och som inte heller är beroende av att vara ”charmig”.   

Ouzounidis skriver på tvären mot tidsandan. Civilisationskritik ska inte vara bekväm. Det här är texter som inte lägger sig till rätta i någon igenkännbar diskurs, utan hon ansätter tvivlet och bestridandet. Den som är kritisk uppfattas gärna som gnällig, men det är då själva fan vilket ömtåligt samhälle vi då har fått, om det bara är lallarna som sjunger instämmandets lov som ska diktera villkoren. Samhället kräver lydiga medborgare, men konstnärer ska peta i de sår som beslutsfattare och opinionsbildare lämnar i öppen dager. Jag har svårt att tänka mig viktigare sysslor än de Christina Ouzounidis ägnar sig åt med sina böcker.

Det oförlorades ekonomi. Simonides från Keos läst med Paul Celan, Anne Carson, översättning Niklas Haga och Rebecka Kärde, Faethon


Simonides från Keos, som levde på 500-talet fvt insåg värdet i sina dikter, och var den första professionella författaren. Paul Celan, som levde på 1900-talet, valde att skriva dikter på fiendespråk, språket som användes av nazisterna som hade mördat hans föräldrar. Att låta deras gemensamma nämnare bli ekonomi må låta långsökt, men tack vare Anne Carsons briljanta tankegångar blir det inte krystat, ens för den som tycker att titeln låter omöjlig: Det oförlorades ekonomi.

Carson är professor i antiken, och skriver förstås initierat om Simonides, om hur han vid sidan av den muntliga traditionen skrev en tyst poesi. Hon förlitar sig starkt på resonemang kring knappheten i Celans dikter. Något som knyter ihop dem är ett falskt segel. Överlag skriver Carson vackert om negationer hos de båda författarna, och visar poängen med sin dubbelexponering. Att vara oförlorad innebär då en slags odödlighet.


Under Simonides levnad ersatte myntet byteshandeln. Han fick rykte om sig att vara snål. Nå, det finns värre rykten. Med viss möda kan man se det som att han professionaliserade poesin. Att både han och Celan verkade i föränderliga världar, en tanke Carson gör mycket av, är kanske inte så värst originell – alla tider har i någon mån inneburit dramatiska förändringar för individer och för kollektivet.

Mer originellt, för att inte säga utmanande, är Carsons sätt att tänka och skriva. Hon visar hur båda hamnade i alienation, något som för en modern läsare kanske blir lättare att relatera till i fallet Celan, när hon visar hur mycket död nazisterna – bödlarna – förde in i tyskan. Det här är en bok man inte läser för de teser som fastslås, eller ens för det man förstår – utan mer för de tankar som väcks, att man får nya riktningar för hur man ska tänka.

Anekdoter delges. Strängt talat kan man ifrågasätta om det går att tala om Celan utan att det blir futtiga förenklingar – något som troligen kommer att sägas även om Carson inom kort. Hon menar att Simonides och Celans sätt att skriva dikteras av liknande villkor, som avspeglas i respektive genres förutsättningar: för Simonides epitafen eller gravskriften, och för Celan dikter som blir allt ordknappare och reducerade. För Simonides styrdes det av yttre förutsättningar, stenen som inte gav utrymme åt mer än ordkarga inskrifter. Och Celan, som hade stenen som en av sina viktigaste troper, uppfinner sina egna begränsningar. Och om hans tyska skriver Carson sanningsenligt att han valde ”just denna yta för sitt poetiska arbete, men skar ned det till en idiolekt som är så extrem att dess förhållande till standardtyskan är ungefär som en granitkristalls förhållande till en bergskedja.”

Det här är en i hög grad akademisk text, där Carson undviker att docera, även om de filologiska resonemangen kan bli komplexa och inte så lätttuggade, och noterna någon gång redovisar 36 källor. Hon läser Simonides och Celan med hjälp av andra. Hon låter bland andra Jesper Svenbro belysa Simonides, men kan inte låta bli att lite syrligt läxa upp vår akademiledamot, när han skriver om högläsaren som rövknullas av författaren (se hans bok Myrstigar): ”Maktutbyte måste kanske inte alltid innebära maktmissbruk”. Hon låter bland andra Aris Fioretos och Anders Olsson belysa Celan.  

Men den som främst anropas av Carson är Karl Marx, som anfört massor om hur vårt förhållande till tingen påverkas, hur ekonomin besudlar oss. Varorna eroderar det mänskliga i oss, och pengar värdet som vänder upp och ned på alla värden.

Carson har ett sätt att skriva som det är svårt att ge rättvisa åt. Den är så infallsrik, och snabb i tanken med associationer som löper åt alla tänkbara och otänkbara håll. En tanke föder en annan, men utfallet blir sällan det förväntade. Genom hennes beprövade metod att upphäva tiden ger hon möjlighet till unika möten. Ett sådant är förstås det mellan Simonides och Celan.

Som författare är Anne Carson poet när hon skriver essäer, och essäist när hon skriver poesi. Det är ofta helt onödigt att särskilja hennes böcker. Att vara poet är något som inte enbart syns i stilen – det är ett annorlunda sätt att tänka, mer på tvären, något som visar sig mer i förmågan att trotsa tråkigheten och gå mot det okända. Men det är något i hennes sätt att skriva essä som blir till i själva skrivögonblicket – att hon så att säga tänker högt (ungefär så, men samtidigt långt ifrån, skriver Virginia Woolf, en annan författare som är fiktiv i sina essäer och vice versa), att hon resonerar sig fram till slutsatser som aldrig följer sedvanliga kalkyler. Hon är mångtydighetens författare.

Den här boken utkom 1999, i en serie om antiken, och det är en välgärning att den nu hör till de fortfarande relativt sparsamt översatta titlarna – tidigare med Mara Lee som ansvarig till Röd självbiografi, Makens skönhet, Röd doc> och Kort sagt. Omslaget till denna fina utgåva är svart med erfarenhetsrynkor, som om tiden redan satt sina spår på denna text.

28 dec. 2017

Den allra vanligaste människan. Stadier och vägar, Emilia Fogelklou, Libris


”Det stod ett ensamt hus helt nära en landväg, och det huset stod och brann. En resande, som råkade fara förbi, varsnade en rad overksamma människor, som stod och tittade på. ’Hur kan ni stå så här utan att skynda till för att släcka’, ropade han. ’Vi hör inte till socknen’, svarade de helt lugnt.”

Det är kanske inte litteraturens främsta syfte att från det förflutna bidra med kommentarer till framtida debatter, men om det fanns behov att ge debattören Ann Heberlein svar på tal för hennes senaste GP-krönika (25/12 2017), om att vi bör hjälpa våra egna familjemedlemmar i stället för främlingar – då uppfyller Emilia Fogelklou det med sin essä ”Djupare familjegemenskap” från 1928. Den ingår i Den allra vanligaste människan, som utkom 1931 och nu återutges i Libris serie med religiösa klassiker. Några av texterna samlades också i volymen Ljus finns ändå, den kanske allra starkaste av hennes böcker.


Fogelklou är antagligen Sveriges mest underskattade författare. Vore det inte hädiskt skulle jag utan att tveka säga: ”Fan vad bra hon skriver!” Det gnälls annars rutinmässigt på just hennes stil – även Ylva Eggehorn gör det i förordet till den här utgåvan. Att författaren själv var kritisk är ingen intäkt för att skyndsamt slå ned på hur hon skriver – hon kallade den ”lutande”, och det är en passande karakteristik, ett skrivande där orden liksom faller nedåt, faller medan hon tänker (skriver medan hon tänker), och förhoppningsvis i läsarens goda jord.

Vad är det hon står för? En påminnelse, i första hand. Att så här kunde världen också se ut. Andra ideal kunde gälla. Inte nödvändigtvis andliga, även om det är orätt att tänka bort religionen från hennes tänkande. Det hon mest står för är en brist på självupptagenhet.

Vad människan saknar, påminner oss Fogelklou många gånger, är – en riktning. Eftersom Gud i själva verket gör mer skada än gott kan man kalla det för något annat än Gud, och Fogelklou bryr sig inte om form och utanpåverk, om de yttre sätten att predika och förkunna. Hennes religiositet är ett sken som kommer inifrån människan, och ska alltså uppfattas som en riktning, att vilja förändring. Men hon skulle nog inte hålla med, då hon låter Gud bli målet för all längtan.

Hon kallar dem också ”längtare”, dessa människor som saknar hemhörighet. Hennes positiva syn på även de som vägrar anpassa sig härstammar från Jesus godkännande av syndaren – inte för att avstå straffet är synonymt med att acceptera synden, utan för att det måste finnas en tro på att det mänskliga kan väckas även hos den där det goda slumrar som djupast.

Liksom Heliga Birgitta genomskådade alla skrymtare och bigotta stor- och småpåvar finns det hos Fogelklou en väl utvecklad genomskådande blick mot det falska. För henne blir Gud mer verb än substantiv, något som finns i strävan mer än i målet. Hennes Gud är också vardaglig, ingen som du behöver bocka eller niga för, eller truga.

Vad hon då kan ge oss är ett nytt sätt att betrakta världen. Mer ingående, ja, och mer noggrant, ja, men framför allt på ett mer fantasifullt sätt. Större än allt annat är det levande, både i människorna och i djuren. Respekten för det i oss som inte får kränkas – det som lever och därmed har en påverkan på annat som lever. Det är en fråga om förskjutning av perspektiv. Att tänka annorlunda – det svåraste av allt; men kanske också det mest nödvändiga.

En av de mer originella texterna i den här samlingen får nog vara den som behandlar rädslan, och delvis utgår från Judas, som hon betraktar utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det kan ha varit så att hans besvikelse mot Jesus härstammade i att han saknade ”skadeersättning”, det vill säga att de rika inte varit tillräckligt snabba att belöna hans predikningar. Det är en text som tydligt visar både vad rädslan gör med oss, och vad den får oss att göra. Så skriver man bara om man har egna erfarenheter.    

Det viktiga med böcker som denna är att de ger hopp, att de visar att en bättre värld ligger inom det möjligas räckhåll. I stället för att, för att återkomma till våra dagsaktuella strider, lägga fokus på åsikter och tankar, vill hon fokusera på viljan: där borde vår strävan ligga, menar hon. Det är också där vi borde börja vårt förbättringsarbete, inte i de färdiga lösningarna, utan i ambitionen.

En lång text handlar om Ellen Key, som Fogelklou skarpsinnigt menar skriver på ”det okuvliga hoppets språk”. Det som imponerar i denna initierade läsning är hur hon lyssnar sig fram till Keys religion. En annan lång text handlar om historien, där Fogelklou tidigt, medan första världskriget pågår, är inne på tankar som lång senare ska formuleras av Winston Churchill och Jawaharal Nerhu, som 1946 menade att det är vinnarna som har privilegiet att skriva historien. Hos Fogelklou blir det en genomgång av romarrikets ensamrätt att skapa mallen för krigssegrarnas dikterande av historieskrivningen. Men även hur hon visar att historien inte bara borde uppta stora mäns liv – som Geijer menade – utan även de obetydligas, måste sägas vara banbrytande. De små kan växa bara vi börjar bry oss om dem, säger hon lika försynt som uppfordrande.

Hon skriver pedagogiskt och klarsynt, om bland annat lydnaden, om ödmjukheten. Om skolan: om engagemanget saknas blir det bara plikt och tvång. Hon vill ersätta minnesinlärning med självständigt tänkande. Det är bara med inlevelse ett liv kan levas fullt ut. Och det är bara med inlevelse man kan läsa henne – förbehållslöst och distanslöst. Hör här: Emilia Fogelklou är en av ytterst få svenska intellektuella, och jag kan inte låta bli att tycka att hon dessutom är en stilist av rang – det är lätt att hitta starka tankar starkt formulerade:

”Hur led hon inte av att dessa unga människor oförberett snöade ned i dödsriket – i tusendevis som snöflingorna.”

”Kanske måste godheten alltid gå förklädd”.

”Vi vet allihop att det i många fall visst inte blir ett inhämtande utan bara ett påströande, som barnet låter ramla av så fort det har tjänat sitt yttre ändamål att skaffa betyget.”

Det är en oförlöst stil, och det är den som gör hennes böcker levande. Den har en del gemensamt med Vilhelm Ekelunds udda stil – och ingen har mig veterligen haft något annat än positivt att säga om den. Båda trivs ypperligt med sina idiosynkrasier, låter dem utgöra själva fundamentet för sina yttringar.

Hon var också en bra läsare, med förmåga att upptäcka de oväntade gläntorna i andras texter. Den här boken ger inte så många exempel på det, men sök för all del upp hennes epokgörande sätt att läsa Georges Bataille. Det kan också, även om det som sagt inte är tillräckligt att läsa forna författare i syfte att tyda vad de har att säga oss i dag, vara uppfriskande att läsa hur hon beklagar sig över människans ytlighet. Det var inte bara bättre förr.

Ordet för litteraturåret 2017 är "MER"!


En sammanfattning av litteraturåret 2017 börjar med de goda nyheterna och slutar med de dåliga. De goda: det ges ut väldigt många bra böcker! Det är två romaner som för mig står i särklass, därför att båda väcker den typ av frågor som fiktionen hanterar bättre än någon samhällsdebatt. I turkiske Hakan Gündays Mer följer vi en ung pojke som helt samvetslöst experimenterar på flyktingar, och  i sydkoreanska Han Kangs Vegetarianen upplever vi den makabra förvandlingen hos en kvinna som försöker lämna sitt kroppsliga stadium och bli en växt.

Andra minnesvärda romaner från i år har varit mexikanske Yuri Herraras  lugubra Kropparnas själavandring, irländska Sally Rooneys sammansatta Samtal med vänner och tyska Johanna Adorjáns vemodiga En alldeles särskild kärlek. Gemensamt för dessa tre är att de inte erbjuder några enkla lösningar på de problem som ställs. Alla skriver om relationer, om hur svårt men ändå nödvändigt det är att nå försoning. Vill man veta ”hur det går”, och helst andas ut på slutet, får man väl gå på bio i stället. 


Årets bästa återutgivning torde vara två engelskspråkiga bortglömda klassiker. Efter Stoner utkom för ett par år sedan har John Williams sparsamma författarskap aktualiserats, och frågan är om inte Augustus, hans sista roman, är hans allra bästa. Jean Rhys God morgon, midnatt! är också väl värd att läsa, då författaren redan på 30-talet skildrade kvinnors självklara rättighet att röra sig oantastade i stadsmiljön. I år har också första delen av Jorge Louis Borges genreöverskridande texter utgetts, i boken I, som inom kort följs av två ytterligare volymer.

Innan jag nämner något om svenska romaner vill jag vrida er blick en gnutta österut, mot grannlandet som nu i december firat sin hundraåriga självständighet. Översatt från finskan är Oneiron av Laura Lindstedt en av de mest fantasifulla och ambitiösa nordiska romaner jag har läst under hela 2000-talet. Och finlandssvenska romaner som Johanna Holmströms Själarnas ö, Philip Teirs Så upphör världen och Hannele Mikaela Taivassalos In transit visar att den som vill spetsa sin läsning med intelligens, humor och sisu har mycket att hämta där.

Några bra svenska romaner har ändå publicerats i år. Att Johannes Anyuru fick Augustpriset för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är lika välförtjänt som att Thom Lundberg vann Borås Tidnings Debutantpris för För vad sorg och smärta, två böcker som från var sitt håll berättar oumbärliga och dagsaktuella historier: om terrorism och om resandefolket.

Allra bäst av svenska romaner är i mitt tycke ändå Sigrid Combüchens Sidonie och Nathalie, för att den gestaltar flyktingödet på ett begripligt och mänskligt plan. Roligast var förstås Nils Håkansons Ödmården, en framtidsvision som tricksar sig fram mellan dystopi och utopi, på ett uppfunnet språk. Och Leif Holmstrands Förkylningen förstärker mitt intryck att han är Sveriges mest försummade författarhjälte.

Från USA har en handfull starkt politiska diktböcker översatts i år, främst Ocean Vuongs Natthimmel med kulhål och Claudia Rankines Medborgare. Epitetet ”viktig” är sällan någon kvalitetsstämpel, men i de här fallen tvekar jag inte att utnämna båda till både viktiga och förträffliga diktböcker. Lika viktig och bra har svenska Emil Boss Acceleration varit, då den förmedlar beska sanningar om villkoren för de utnyttjade arbetare som producerar systembolagets billiga lådviner.

Jenny Tunedals Rosor skador, om en anhörigs demenssjukdom, och Göran Sonnevis mäktiga svit Sekvenser mot Omega är två andra framstående diktsamlingar. Men Gunnar D. Hansson har svarat för årets lyriska bedrift. Hans Tapeshavet är årets ojämförligt bästa diktsamling, och den kommer att bilda skola och utgöra referenspunkt för alla framtida poeter.

En del bra författarbiografier har utkommit: Johan Svedjedals Den nya dagen gryr är en synnerligen välskriven bok om Karin Boye, medan Jesper Högströms Lusten och ensamheten är en något mer oengagerad bok om Hjalmar Söderberg. Som väntat blev Carl-Johan Malmbergs bok om William Butler Yeats, Var hemlig och gläds, en mönstergill genomgång av denna irländske nationalskald. Essäerna av Tatjana Brandt (terve, Suomi!) i Fängslad är inspirerande, speciellt för oss som gillar både Henry James och J.K. Rowling.

Så till de dåliga nyheterna. För så gott som all litteraturdebatt har under året varit beklaglig. Som om det inte räckte med sjunkande lässtatistik och dito bokförsäljning, och nedlagda bibliotek lite varstans i landet. Bokmässan präglades av närvaron av nazister, vilket ledde till förståeliga bojkotter. Synd att fokus flyttas från de helt nödvändiga mötena som där kan ske, och de lika nödvändiga tillfällena för de små förlagen att marknadsföra sig, när så många besökare valde att stanna hemma från mässan.

Höstens turer kring Svenska Akademien har försvagat dess anseende, och förmodligen gett rejäl ammunition till de som hatar finkultur. Hur ska då de aderton (numera blott sexton) ledamöterna gå helskinnade ur denna kris? Jag är inte säker på att det som på nyspråk heter ”transparens” skulle göra någon skillnad. Så som samhället ser ut i övrigt, med bildningsförakt representerat av så många, ser jag inget problem med en elitistisk sammanslutning.
 
Foto TT
En akademi ska kanske inte stampa för mycket i otakt med tidsandan heller. Risken är väl att de ängsligt börjar snegla sig över axeln för att inte någon ska bli gramse. Att fatta bättre beslut i framtiden är en god början. Nobelpriset till Kazuo Ishiguro var på ett sätt utmärkt, men också lite förutsägbart och rentav slött. Av arton elitister (förlåt, sexton) kunde man väl kräva mer än att de rekommenderar en bestsellerförfattare.   

Så en profetia för vad som kommer att ske en torsdag i oktober 2018 är att Sara Danius uttalar ett namn som gör många människor förbannade för att de inte hört talas om hens namn. Endast så kan Svenska Akademiens arbetsro bevaras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/12 2017)

23 dec. 2017

Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt, Leonard Franzén, AFV Press


Så här är det: folks generella uppfattning om vad poesi är aningen förlegad. Det är kanske inte Viktor Rydbergs ”Tomten” som är måttstocken (förutom i Jönköping), men, säg Karin Boye då. Är det inte eleganta rim, då är det inte poesi.

Till dessa oinitierade förstockade bålnötter skulle jag gärna anbefalla Leonard Franzéns nya diktbok, som nyligen utkom som chapbook på AFV Press: Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt.


Han skriver en konceptuell dikt, där varje dikt inleds med det opersonliga subjektet ”man” följt av predikat, som titeln indikerar. Vad sker då när det gängse ”jag” byts ut mot ”man”? Blir det kollektivet som talar? Nja, den värld som dikterna förmedlar är solkig – ett ”pissliv”, som det kallas en gång.

För den delen är all dikt på ett sätt kollektiv. Och vad gör man då, när livet är så dåligt, så värdelöst? Man kan trotsa: så som Rimbaud gärna gjorde. Påfallande ofta är det som att Rimbaud syns tröttna på sig själv, liksom avslutar sina egna dikter med en grimas, en elak och tung slutpunkt, som skär ett slags snitt över även idyllen, som i ”Barndom”, efter alla positiva påståenden om allt ljuvt som finns i skogen, vars sista rad lyder: ”Och till sist finns det alltid någon som jagar bort dig när du är hungrig eller törstig.” Eller i  dikten ”Broarna”, där beskrivningarna av olika broar och de popsånger som kan höras där abrupt störs av den oväntade slutraden: ”En vit stråle faller från himlens höjd och förintar denna komedi.” (Översättningar Elias Wraak.)

Hos Franzén kan den rörelsen se ut så här:

Man leker i en pool
på sportlovet
ögonen är röda
av klor

den uppblåsbara hinderbanan
skaver mot huden

från den djupa delen
skriker ett barn
”du har gula tänder!”

Det kan förefalla långsökt att jämföra med Rimbaud, men det vore önskvärt att fler grävde i denna franska mylla. Franzén har ett föredömligt sätt att skriva: han börjar med ett tvärsäkert påstående, för att sedan mjuka upp det, nästan ta tillbaka det. Det finns en uppgiven humor, en humor som ungefär säger att allt är lönlöst så vi (”man”) kan lika gärna skratta åt det. Bland annat därför blir det roande och oroande att läsa de här dikterna. Det handlar om hur man ska lära sig leva med uppgivenheten, lära sig hantera den, inte låta den styra över en. Humorn är också kalibrerad med rätt mycket hopplöshet: här kan förändring bara anas.

Och med tanke på de förväntningar som finns på den som skriver poesi gillar jag skarpt hur Franzén helt skiter i de som vill ha Boye-dikter där tanken aldrig går på spaning. Eller för att ta en annan analogi: fy fan vad jag är trött på och hatar föreställningen om Thomas Andersson-Wiijs innerlighet, hans emfatiska innerlighet, när det finns så mycket större värde i, säg Yung Leans lillfinger, så till alla sad boys av båda könen,

säger jag, eftersom jag ”har inte läst 30 hp / genusvetenskap än”, jag menar förstås alla könen, men inte av ”alla åldrar”, eftersom det bara finns två (unga och gamla), till er säger jag: sök upp det här! 

Telter i randen af et mørkt øje, sover i knitrende sengetøj, Mirian Due, AFV Press


Titeln på danska poeten Mirian Dues bok, dessutom skriven i skrikiga versaler på omslaget, uppfattar jag först som lite krystad: Telter i randen af et mørkt øje, sover i knitrende sengetøj. Men det är en rad beroende av sin kontext, så när den ingår i sitt rätta element, så att säga, i en av dikterna, faller bitarna på plats:

Plukker et biodynamisk æble fra æblearrangementet,
spiser bøgeblade som chips ned af vejen,
græder i en stillekupe,
telter i randen af et mørkt øje,
sover i knitrende sengetøj.


Innehållet i dessa dikter går också rakt på sak, så som vi lärt oss känna igen den yngre generationen danska diktare. Här finns en längtan om att uppgå i något större, eller ens att få uppleva något, eller ens att få känna något, därför att livet är så stillastående. Inte konstigt då med behovet att skriva dikter som utspelar sig i polen mellan Søren Kierkegaard och The Cure.

Det är i en emotionell dvala diktjaget dväljs. Livet är något som bara flyter förbi, på avstånd, med saker som händer utan att det sätter några egentliga spår. Det tas ett foto i en trasig iPhone som läggs upp på instagram under hashtaggen #brokeniphoneselfie (autentisk händelse, kan jag intyga). Det är symbolik i detta.

Ja, och så är det kärleken. Den som också hör till vardagen. Due låter den – alltså vardagen – komma till sig, ger den en röst. En avmätt röst, jo, men det är för att det extraordinära hade inte passat till den tillvaro som hon skildrar. Det här är livet, och om du tycker att det låter som ett dåligt ämne för poesi, då är du bara att beklaga. För det går att skriva egensinnigt och snyggt ändå, även när ämnet är alldagligt och fult: ”Lykken / glider af mig, / som et tæppe glider / af en krop, der vender sig i søvne.”

Det är sorgset, det här livet vi har fått oss att uthärda. Due ger liv åt alla de småsaker en dag kan innehålla, alla dessa till synes obetydliga beslut vi tar, utan att egentligen reflektera över vad som kunde vara annorlunda. Och det uppfattar jag som en styrka med den här boken, att hon inte vill föreläsa eller läxa upp eller peka ut vad som hade kunnat vara bättre eller ens annorlunda.

Tårarna kommer plötsligt. Ibland spelas tennis. Den lojhet som visas upp i de här dikterna är definitivt del av något större, något pågående. Det lär bli framtiden (den eventuella) som får ge oss definitioner och –ismer och epitet för vår zeitgeist, det som för romantikerna var mjältsjuka och för sekelskiftesförfattarna var spleen – något åt det hållet är ju vad Due och hennes generationskamrater ägnar sig åt: att vara trogen sin olycka.

Boken utkommer som chapbook på lilla interskandinaviska förlaget AFV Press, som arbetar hårt för att bredda bilden av både hur en bok och hur poesin ska se ut. Det är kanske en slit och släng-mentalitet över det hela, men det är något fint också med det, eftersom det förgängliga är en del av litteraturens väsen. Den som i framtiden vill veta hur poesin såg ut 2017 behöver ändå gräva sig fram till böcker som denna.