Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 mars 2011

Författande fans. Om fanfiction och elevers literacyutveckling, Christina Olin-Scheller & Patrik Wikström

En sak som gjorde intryck på mig när jag läste Fredrik Strages bok Fans var kapitlet om fanfiction, om ungdomar som skriver noveller om Darin, och därför slänger jag mig över den nya boken i ämnet, Författande fans. Den är skriven av Christina Olin-Scheller och Patrik Wikström: den förstnämnda arbetar med pedagogiskt arbete i Karlstad, medan den sistnämnda arbetar med medieekonomi i Jönköping. Dock refererar de inte till Strage (däremot till hans hustru Linda), även om de nämner Darin-novellerna: universiteten (förlåt, högskolorna) är en sluten värld, där man frenetiskt refererar till andra akademiska skrifter.

Syftet med boken är det vanliga: det ska användas i undervisningen. Därför får vi inledningsvis höra att fanfiction är ”ett utbrett fenomen”, vilket visas med statistik, som säger att 6 % läser regelbundet, och 1 % skriver regelbundet. En procent, alltså. För en svensklärare med heltidstjänst är det högst en elev som ägnar sig åt att producera egna fantexter.

Så värst nytt är detta inte förstås. Det började kanske med Sherlock Holmes på 30-talet, enligt författarna, eller om det var något senare med Star Trek, på 60-talet. Själv skrev jag James Bond-noveller när jag gick i mellanstadiet, men de flesta utövarna verkar vara äldre (en användare är 26 år).

Det jag stör mig mest på i den här boken är inte i första hand den dåliga kollen på det som ska granskas (Westlife får heta West Life, tv-serien House M.D. får heta House M.I.D.), utan författarnas ovanifrån-perspektiv, där de känner sig manade att förklara hur saker ligger till, för de dåligt informerade läsarna: ”vi vet, nu ska vi berätta för er – vi gör det långsamt, och tydligt, för säkerhets skull ...” Därför får vi förnumstiga fotnoter som förklarar självklarheter som vad en mugglare är.

En av de saker som tas upp är begreppet literacy, som finns i undertiteln till boken: de förordar begreppet i plural, som literacies, utan att helt förklara motivet. Då blir det bara sofism. Men det mest störande är det vanliga vid en viss sorts akademisk skrift: här problematiseras inte, utan det bara beskrivs och återges. Analysen behandlas som något farligt, som helst inte ska släppas fram: här bara antyds att det kan finnas något vanskligt i att så gott som alla nätkommentarer är uppskattande.

Att ta del av reglementen kring fansens berättelser blir en aning deprimerande. Fransk-klassicismen ter sig tillåtande vid en jämförelse, när man betänker att här saknas inte betaläsare som korrekturläser, samt pedantiska linjalläsare som ställer upp förordningar om allt ifrån vid vilka situationer svordomar får användas till hur våld ska skildras (utan blod). Det är en normaliseringsprincip av fascistiska dimensioner, som kan förvåna när man samtidigt får höra att många som skriver här hatar svenskundervisningen i skolan, för här saknas inte svensklärarämnen.

Det är förvånande med denna fantasilöshet, när poängen med allt skrivande borde vara att frigöra fantasin, att skriva på trots mot reglerna, utan hämningar. Här accepteras visst överskridande, men det måste sanktioneras först, ungefär som barnet som busar vid tillåtelse.

Jag förnekar inte att man lär sig saker av att skriva noveller som utgår från Twilight, Harry Potter, Gilmore Girls, Pokémon (utan akut accent i Olin-Scheller & Wikströms bok), med flera: men lär sig vad då? Imitera, sa Bull. Författarparet använder sig av Steven Johnsons oerhört inflytelserika tankeexperiment: tänk dig, en värld där datorerna hade en lång historia, där det var bokläsningen som var den nya tekniken – skulle inte den uppfattas som skadlig, asocial? Ja, men bristen i den tankemodellen att de fantasifulla datorspelen inte skulle vara möjliga utan de språkliga förutsättningarna i berättande text, oavsett om det gäller Homeros epik som det gick att memorera för tusentals år sedan, eller Dantes medeltidstext om Inferno, eller 1800-talsromanens emfas på att driva intrig framåt. Johnsons tanke att populärkulturen – datorspelen – gör oss smartare vill jag inte bestrida: det finns IQ-siffror på detta, men vad är det som säger att mänskligheten tjänar på att vi fortsätter slå rekord i IQ-mätningar, om vi glömmer bort den ekelöfska skillnaden i att vara social i huvudet med att vara social i hjärtat?

Man lär sig att leka med identiteter, kan hävdas. Då kan också hävdas att man inte behöver gå den här omvägen, att den leken hör till litteraturens grundvillkor: det är bara att följa Coleridges råd, att bli en androgyn författare. Då behöver man inte laborera med queer-terminologi, även om det är lite roande när författarna kallar Harry Potter för en ”grand old lady” (även ur ålderssynpunkt: han fyller fjorton till sommaren, som bekant).

En sak som kan saknas är ett resonemang kring denna subgenre som något som har förpassats till de lägre räjongerna, med skribenter som knappast tas på allvar av etablerad litteraturforskning. Men måhända det ändå inte behöver stanna vid nätskrivande för dessa talanger: tänk bara på Seth Grahame-Smiths inledande bok om Pride and Prejudice and Zombies, som följts av en legion av imitatörer, i bokform väl att märka. Eller för den delen alla dessa romaner som har skrivits efter Hjalmar Söderbergs böcker. Här finns en marknad som kommer att tillåta dessa blivande författare att slippa gå lottlösa i framtiden.

Till frågan då vad som ska göras i ämnet svenska i skolan? Tja, det är många olika typer av text som ska skrivas i skolan, och långt ifrån alla är skönlitterära. Det handlar om att lära sig skriva olika typer av text, och det är en mer komplex kunskap än att växla från sms-/ chatt-språk till mer formellt skrivande, som Olin-Scheller och Wikström imponerat beskriver att fanförfattarna behärskar.

Ett kapitel om just skolanvändningen andas propaganda, med exempel från lärare som har haft lucktexter i engelska med Barbie som huvudperson (men etableras och förstärks inte könsrollstereotyper då?), med flera frälsningsmetoder, som läraren som käckt påpekar att tekniska problem blir ”en del av lärandet”. Det är en ganska tunn skrift, vars syfte väl egentligen inte sträcker sig längre än att vara en introduktion.Till boken hör en webbplats som utlovar länkar och fördjupningar, men den är tills vidare rätt sparsmakad (under uppbyggnad?).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar