Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

12 sep. 2011

Kallskänken, Jenny Wrangborg

Poeter och arbete är en ekvation som inte går ihop. Jag tror på fullt allvar att det är ett av de mest utslagsgivande kriterierna. Om du klarar av att jobba är du förmodligen ingen poet.

Hårt kroppsarbete. Samma sommar som The Smiths släppte ”Meat is Murder”-skivan jobbade jag på Scanslakteriet i Umeå, bara något år innan veganrörelsen började spreja just ”Meat is Murder” på samtliga av företagets lastbilar, just i Umeå. Jag gav upp, fattade att det här var inget för en poet, att skrubba bort grisblod från vita plastbackar, och titta på när skrajsna vikarier mördade kor med bultpistol.

Jenny Wrangborg har också erfarenheter från hårt arbete, som kallskänka, och hennes bok Kallskänken väckte visst intresse när den utgavs förra året, som en av årets mest uppmärksammade diktsamlingar. Säger inte mycket, säger du. Men som skildring av det meningslösa med det slitsamma har den en del att säga, även om jag är tveksam till att kalla det poesi.

Att diktläsare som Göran Greider och Lars Ohly får något vått i ögat kan jag nog fatta, men som helhet blir det lite väl statiskt när varje dikt säger samma sak, nämligen att cheferna är elaka och att arbetarna utnyttjas. Det blir för mästrande, och därför får jag intrycket att det hade fungerat bättre som debattinlägg. Hon bidrar till en onödig och korkad polarisering mellan enkelheten och svårigheten, där jag inte blir helt övertygad av hennes plädering för det förstnämnda. ”Ta ställning”, lyder uppmaningen både implicit och explicit, med ett motto lånat från Gabriel Celaya, men all riktig poesi tar ställning, även om den inte behöver göra det på sätt som är lätta att känna igen.

Det finns bara en nivå i de här dikterna, inget för mig som läsare att bearbeta, utan allt arbete är redan gjort. Det som står där är befästat, på en bokstavlig nivå. Ibland blir någon enskild dikt lite starkare, som den längre ”Löftet”, som rätt effektivt visar varför det är viktigt med gemenskap, och värdet i att vara närvarande i andras svårigheter. Lite mer osmakliga finner jag några dikter som andas ett revanschbegär som jag misstänker är bibliskt, att det är en öga för öga-metodik som ligger bakom hämndtematiken.

Vidriga erfarenheter kan utgöra utgångspunkten för god poesi, det har bland andra Anna-Karin Granberg och Sofia Rapp Johansson visat. När Wrangborg jämför sitt arbete med krig tycker jag dock att hon går lite väl långt, att det är snudd på en hjärtlös jämförelse. Hennes bok är besvärande platt i det stora hela, och även om det är beklagligt med dåliga arbetsvillkor kan jag inte säga att jag får några nya insikter av att läsa hennes bok.

6 kommentarer:

  1. Nej en poesi och arbete går nog inte ihop, inte för nån som inte upplevt det, inte för nån som vill vara bekväm.

    Jag har jobbat i restaurang. Jenny sätter ord på mina upplevelser, hon är rått sanningsenlig och lyfter fram saker i ljuset som annars göms. Hon berättar om kollegorna som hon haft och jag känner dem, men vid andra namn. Men framförallt berättar hon om kärleken till ett jobb men hatet till att behöva utföra det. Hon berättar om mitt liv.

    Men det är väl det som är felet? Att hon berättar om mitt liv, inte om ditt eller "den kreativa klassens". Felet enligt dig alltså.

    Jag har hört ett par av hennes kärleksdikter också, kanske skulle dem ligga dig mer i smaken men förmodligen skulle du inte se heller deras djup.

    SvaraRadera
  2. ”Hon bidrar till en onödig och korkad polarisering mellan enkelheten och svårigheten, där jag inte blir helt övertygad av hennes plädering för det förstnämnda.” Man kan få intrycket av din recension att du också bidrar till den där onödiga och korkade polariseringen mellan enkelhet och svårighet, genom ditt tydliga avståndstagande, din tydliga markering att Wrangborgs inte skriver poesi.

    SvaraRadera
  3. Mm, nog är det så att viss litteratur verkar vara okränkbar, att man inte får yttra något kritiskt ö.h.t. Nu säger jag väl bara att det här var platt skrivet, att alla dikter säger samma sak, vilket ger ett monotont och statiskt intryck, med undantag för dikten "Löftet", som lovar om något mer.
    För övrigt är det gott att vi kan hålla en så hövlig ton här, när man läser att det finns så många troll på andra kommentatorstrådar som sprider elakheter, även om jag blir lite ledsen av att anklagas för att sakna djup av Göran S.
    Jag vet inte heller vad som kvalificerar som skitjobb, eller vad som ska kallas "att vara bekväm", men jag har städat i ganska långa perioder, arbetat 5 år i mentalvården, och som sagt en dryg sommar på slakteri, och även på lager, så jag har viss erfarenhet av liknande arbetsuppgifter. Tyvärr tycker jag att JW inte lyckas förmedla något annat än en demonisering av cheferna och ett idealiserande av arbetstagarna. Bättre lyckas då Kristian Lundberg i sina två böcker om Yarden, eller Leslie Kaplan i sin bok Överflödet Fabriken. Men allra bäst Patti Smith i "Piss Factory", som inte ser världen i svartvitt, utan klagar över inskränkta kolleger och tar saken i egna händer i stället. JW skulle ha behövt lite mer av den effrontery som PS visar i den sången/dikten.

    SvaraRadera
  4. Självupplevt, det tror jag inte alls - men en fantastiskt bra arbetsskildring (och mycket mer än så) är REAKTORN av Elisabeth Filhol. Som du har skrivit om här tidigare, Bernur, och som jag nu också har läst. Imponerad är jag av den författaren!

    lena k e

    SvaraRadera
  5. Visst kan man tänka på Reaktorn också. En bok som verkligen lever kvar efter läsningen, som väcker tankar, och inte är så där bokstavlig och - ja, platt ...

    SvaraRadera
  6. "Om du klarar av att jobba är du förmodligen ingen poet" - visst, tillspetsad formulering, men really? Vilken fullkomligt bisarr idealisering! Vad är att vara poet, vad är att klara av något? Arbetade Kafka? Pessoa? Eller Johan Jönson? Herregud, alla är helt eniga om det monotona lönearbetes själadödande karaktär men att därifrån "ge upp", som du och även jag själv tack vare grundläggande klasstrygghet har kunnat göra - ingen förväntade sig någonsin att jag skulle jobba kvar inom vården, jag skulle ju skriva! - är sannerligen ett privilegium. Kanske förunnat poeter i relativt hög grad, men det där är varken kausalt eller någon evig lag: vilket samhällsskikt som förväntas ägna sig åt litteratur varierar ju historiskt. Jag antar att du vet detta och det gör din klassanalys ännu mer förfärande.

    Med detta inte sagt att jag inte håller med om din bedömning av Wrangborgs (och Greiders) ganska andefattiga poesi. Å andra sidan är den väl inte heller skriven för mig. Oss.

    /Arg poet

    SvaraRadera