att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 aug. 2011

Purity Ring

Grandma, I've been unruly
in my dreams
and with my speech
Drill little holes into my eyelids
that I might see you
that I might see you when I sleep.

Purity Ring, "Belispeak".

Fortsätt kommentera

Nu ser jag att våra dagstidningar ser över sina rutiner angående kommentarfunktionen, och Expressen menar att de går i bräschen för att vara bäst. Ja, så kan de säga, när det i flera år varit nästan omöjligt att kommentera på deras sida. Generellt tycker jag så här, och det har jag gjort sedan jag började skriva insändare för tjugo år sedan: har du något att säga, säg det, och visa vem du är med namn. Jag har märkt att rätt många kommenterar anonymt, och att många anser att man inte behöver ta anonyma kommentatorer på allvar. Men jag vill nog diskutera med alla, hur korkade deras argument än är, och hur lite jag än vet om deras identitet. Det kan finnas olika anledningar till anonymitet, och jag behöver inte gilla det, men jag kan acceptera det. Tyvärr kommer nog vissa tidningars kommentarstrådar att förbli kanaler där olyckliga människor dumpar sin olyckliga missunnsamhet, men det är väl ett värre alternativ att försvåra möjligheten att reagera och uttrycka åsikter. I ett idealiskt samhälle skulle varje kommentar vara signerad, men - tja, så ser inte världen ut, och man behöver inte gilla det, men kanske fortsätta arbeta för att fler ska våga stå för sina åsikter, visa att man har mer att förlora på att vara feg, men hellre det än att behålla åsikterna inom sig.

Byron in Love, Edna O´Brien

Lord Byron hade sina glansdagar för länge sedan, mer än hundra år sedan, då han fortfarande räknades som en av det tidiga 1800-talets viktigaste engelska poeter, medan han sedan dess blivit omsprungen (omvandrad) av Keats och Shelley, liksom av antagonisten Wordsworth. Alas! - som han skulle ha sagt. Fast inte. Han brydde sig inte nämnvärt om litterär storhet: tyckte inte särskilt mycket om sina generationskamraters poesi, läste hellre Pope och andra 1700-talssatiriker, och identifierade sig med dem när han skrev (den i vår tid så underkattade) Don Juan.

Den irländska romanförfattaren Edna O´Brien har skrivit en av de senaste böckerna om Lord Byron (för även om hans poesi inte längre anses lika högkalibrig, har skvallervärdet i hans biografi snarare ökat på senare år), en relativt tunn historia under namnet Byron in Love, en titel som givetvis väcker associationer till filmen Shakespeare in Love, som kom för några år sedan.

Här paketeras Byron som rockstjärna, en rebellisk natur som kliver ut och in ur olika dramatiska scener, och aldrig tillåter sig själv någon rast eller ro. Det är effektivt berättat, och med ganska fina sammanfattningar av livshistorien, som var rätt kortvarig (när han obducerades sa visserligen läkaren att han aldrig hade sett ett hjärta som sett så slitet ut: det hade fått jobba hårt).

Byron var i bästa fall en ojämn poet, men vi ska inte göra misstaget att rutinmässigt döma ut honom: han är i alla fall långt mer underhållande att läsa än många av sina kumpaner. Som poet var han lika slarvig som han var ordentlig – det är en myt att han skrev vid sidan av; han var enormt produktiv, och det finns åtskilliga lysande enskildheter i hans digra verklista.

Han var också mer komplex än andra författare, som annars inte är kända för att vara harmoniska och sorglösa. Han var galen och ond, men också präglad av goda gärningar. Han var ambivalent i nästan löjeväckande grad. Ett exempel: han avskydde litteraturen, men skrev som en besatt – skrev besattheten. Ett annat exempel: han var klumpfot, men en extrem friluftsmänniska, som simmade och red och klättrade i berg och sköt med pistol och hölls med djur av alla sorter och slag (enligt Shelleys lista: ”tio hästar, åtta stora hundar, tre apor, fem katter, en örn, en kråka, en falk […] fem påfåglar, två höns, och en trana”).

Här har psykologer ett rikt material att ösa ur, nästan så mycket att det blir overkligt. En bisexuell, incestuös man, driven av mordiska och sadistiska lustar. Som åttaåring hade han läst Gamla Testamentet från början till slut. Som tioåring förfördes han av en tjänsteflicka. Kvinnor och män förföljde honom – han sa aldrig nej. Groteskt begåvad, en viktpendlare som drogs till löjliga dieter.

Byron rörde sig lika hemtamt i askesen som i excessen: han var inte turist någonstans. O´Brien skriver lite vimsigt, med några onödiga upprepningar, som när hon på samma uppslag dubblerar formuleringen att Augusta var av den uppfattningen att publiceringen av Don Juan skulle ruinera hans rykte. O´Briens Byron blir fångad i ett kalejdoskop, där varje rörelse skapar en ny konstellation, en ny version av den mestadels härjade eller sargade poeten. Hennes porträtt blir något nedtonat, något bleknat och färglöst. Inte heller har hon något tillfredsställande svar på det olösta mysteriet varför han blev osams med Shelley: knappast därför att han hade ambitionen att bli Englands störste levande poet, som om det vore något Shelley skulle ha brytt sig om.

Visst, man kan respektera att Edna O´Brien inte har gått den enklare och kanske mer lockande vägen, inte minst hade det varit ekonomiskt mer fördelaktigt, att skriva en roman i stället, med fria spekulationer kring exempelvis Byrons omsusade äktenskap med Annabella Milbanke, som varade lite drygt ett år, inklusive den ”treacle moon” (sirapsmånad) som Byron menade ersatte den sedvanliga smekmånaden – under tiden som han låg med sin halvsyster Augusta Leigh, som han dessutom hade dottern Medora med. Det var en sammanslagning av dåliga idéer som då genomkorsade Byrons huvud: ligga med syrran + gifta sig med det omaka mattesnillet, ett bröllop vars dagliga skeende liknas vid händelser ur Poes noveller.

Men ett problem för O´Brien är att hon inte kan bestämma sig för om hon ska skriva en lättsamt skriven introduktion eller en bok som förutsätter grundkunskaper: hon hamnar mittemellan, och resultatet blir lite sisådär. Ibland får hon rentav påminna sig själv att Byron var författare - ”också”. Ändå framstår Byron som både klok och totalt omdömeslös, som när han bemöter alla rykten om incest med att skriva versdramat Manfred, om dennes fatala förälskelse i sin syster (”Because my nature were averse from life”). Det är gott om ovidkommande resonemang, som när hon spekulerar kring vem som bäst skulle ha målat Byrons dödsscen: ”Delacroix would have done so with a poetic ghastliness, Caravaggio with a forensic cruelty, but only Rembrandt would have caught the fear and bewilderment in the eyes of those onlookers”. Ja, och Francis Bacon skulle ha målat Byrons dödskamp bäst?

Vad är då O´Briens agenda i den här boken? Jag blir inte klok på vad hon vill, om hon vill något. Hon redogör för de kända anekdoterna, prickar av de givna hållpunkterna i den oroshärd som Byrons liv utgör. Hon är en uppsamlare, och som sådan fungerar boken kanske, för den som vill få en behändig introduktion till ett namn som möjligen fortfarande nämns i någon gymnasieskola, rentav i Sverige.

(På Charles Mottrams gravyr "Samuel Rogers at his Breakfast Table" (1823) är det Jude Law som smyger sig in och leker Lord Byron. Tate Gallery.)

Fast inte är han längre kulturellt allmängods. Jag kan inte nog rekommendera att läsa hans dikter: de är skrivna med exakt dosering av tempo och laddning, hans främsta företräden som poet. En koncentrerad disträhet som ställs på sin spets, i hans kärnfulla epigrammatiska stil – där har han definitivt mer med Oscar Wilde att göra än med Shakespeare, mer med Wildes aforistiska kvickhet. Stephen Fry gjorde en briljant tolkning av Wilde i en filmatisering på 90-talet, och nog kunde en sådan skådespelare som Jude Law, som spelade Bosie i samma film, också agera den melankoliske Byron. In Love.

30 aug. 2011

Hon tar priset

Patti Smith, denna älskvärda människa, fick i dag glädjen att skaka hand med kungen och lyssna på Veronica Maggio, vilket nog inte händer varje dag (i någons liv), när hon äntligen fick det där sabla Polarpriset. Visst kunde det vara lite rart med svenska artister som spelade hennes mest kända låtar - men jag saknade en version av "Pissing in a River", då det är en så väsentlig del av hennes konstnärskap, att bilden av henne inte blir komplett utan den - och ja, jag hade min lilla önskelista som de inte alls brydde sig om:
Anna von Hausswolff: "Pissing in a River"
Olle Ljungström: "Kimberly"
Thåström: "Rock N Roll Nigger"
Kajsa Grytt: "We Three"
Titiyo: "Paths That Cross"
The Knife: "Break it Up".
I stället fick vi höra den plågsamt pretentiösa Anna Järvinen smeka "Distant Fingers" mothårs, vilket fick min champagne att smaka surt, och inte förrän Ola Salo kom in och sjöng "People Have The Power" som om han menade vartenda ord fanns det mål och mening med programmet. Då tog det slut. Men hennes tacktal var en höjdare, när hon nämnde att musik är ett lagarbete, och tackade sina musiker - något som knappast hör till kutym när andra soloartister ska hämta sina priser. Som smolk i bägaren dök Mr Mankell upp för att berätta om hur mycket hennes musik har betytt för "unga tjejer". Ursäkta mig, Mr Mankell, jag må vara mycket (eller lite), men jag är ingen ung tjej. Skäms! På det hela taget var det ändå underhållande att se kungaparet och det blivande prinsessparet lyssna på vettig musik för en gångs skull - för nog är det vettigare att Victoria B gillar Patti Smith än Eric Saade och Da Buzz?

(Bild Annie Leibovitz.)

När skruven dras åt, Henry James

Den tillhör den anglosaxiska litteraturens klenoder, Henry James långa novell The Turn of the Screw, (spök)berättelsen som tål hur många omläsningar som helst. Givetvis ska vi uppmärksamma och uppskatta att Modernista ger ut den i ny översättning av Ola Klingberg, med ett förord av Mattias Fyhr, som stiligt reder ut författarens verksamhet i andliga sällskap i perioden kring det förra sekelskiftet, då texten skrevs (1898).

Annars tycker jag att begreppet skräck har svårt att leva upp till sitt rykte inom litteraturen: jag blir helt enkelt inte rädd. Dock måste jag tillstå att den här texten, som nu heter När skruven dras åt (den fanns tidigare på svenska under namnet Skruvens vridning, vilket onekligen är ett sämre ordval), hanterar rädslan på det rätta sättet. Den är kort sagt skitläskig.

Till godset Bly en bit utanför London kommer en kvinnlig guvernant, som snabbt charmas av de snygga syskonen Miles och Flora, men snart blir varse att de inte är de troskyldiga änglar det första intrycket inbillar. Men då vrider James berättelsen ytterligare ett varv – och det är så han arbetar här, med att försätta läsaren i en viss sinnesstämning, och sedan vända på förutsättningarna.

De kortare texterna har visat sig vara tacksamma objekt för de hugade litteraturmänniskorna, som har inhämtat åtskilligt ur Henry James noveller – ibland lite för mycket, som i exemplet ”The Beast in the Jungle” (jag återkommer till den) – medan romanerna hanterats lite mer kyligt. The Turn of the Screw har lästs som en symbolisk skildring av pedofili eller homosexualitet, men riktig litteratur låter sig inte låsas fast vid definitiva tolkningar, och det hör till James storhet att han tillåter dessa tolkningar – också, samtidigt som det går att läsa novellen på ett mer bokstavligt plan. Att de definitiva tolkningarna undflyr läsaren blir också en förutsättning för upprepad läsning, att textens olika skikt träder fram när man blir mer bekant med den.

Delvis lär James ha skrivit den här novellen i vredesmod, efter att ha kritiserats av sin förläggare för att inte ha varit tillräckligt kommersiell. Det är ingen unik utgångspunkt, för William Faulkner åstadkom en av sina bättre romaner, Det allra heligaste, under liknande villkor, och Charlotte Brontë skrev Jane Eyre först efter att ha fått sitt förstlingsverk refuserat.

När skruven dras åt är ett utmärkt exempel på en manipulativ text, och borde därför kanske studeras extra hårt vid skrivarskolor. James portionerar ut ledtrådar med varsam hand, nästan rentav med en njugghet som kan upplevas frustrerande för den läsare som rastlöst vill nå upplösningen. Antydningar och gåtor samsas, och man delar hela tiden den osäkerhet guvernanten upplever på godset. Vad ser hon? Ser hon något alls?

Det är en spökhistoria: utan spöken. Och just därför … Andras intryck är bara opålitliga; ens egna i ännu högre grad. Vad vi får veta är att två forna arbetstagare är döda(de), men visar sig för berättaren (guvernanten) och ibland barnen – kanske. Vi får veta att mannen, Quint, ”tog sig alldeles för stora friheter”, bland annat med sonen Miles.

Klingbergs översättning fungerar oftast, även om han ibland gör originalet en otjänst när han kortar ned de långa meningarna, som är Henry James signum (han är den enda författaren som på allvar har benämnts ”mästaren”). Jag är inte helt nöjd med det svenska uttrycket ”på den fronten”, då det inte motsvarar originalets tonfall, som alltid är sparsmakat och diskret, även när rysligheterna stegras.

När James kallar spöket Quint för ”a horror” får Klingberg det till ”en monstrositet” (här hade han haft hjälp av översättningar av Joseph Conrads samtida Heart of Darkness, och hellre valt ”en ohygglighet”). Jämför man på meningsbyggnadsnivå får man exempel som kan vara nästan lika hårresande som novellens innehåll. James mening lyder: ”In the presence of what I saw I reeled straight back upon my resistance.” På svenska: ”Jag ryggade inför det jag såg.” Eller det här: ”The next thing I saw was that, from outside, he had reached the window, and then I knew that, close to the glass and glaring in through it, he offered once more to the room his white face of damnation.” På svenska: ”Han stod precis utanför fönstret, och med förtappelsens vita ansikte stirrade han än en gång in i rummet.” Tyvärr kan jag inte tycka annat än att det är en översättning som lite för ofta slätar ut och förenklar novellen, gör den till något inte helt annat, men lite annorlunda.

Det här är en labyrintiskt text, allrahelst i original, en sällsynt gåva som lyckas vara både skrämmande och djupt tänkvärd. Barn kan vara otäckingar, får vi veta, men det finns – tack och lov? – värre saker mellan himmel och jord - - -

(Bilder: Modernista.)

Lika flickor

Jeanette Winterson, Skrivet på kroppen (1993)- Silke Scheuermann, Rika flickor (2011).

29 aug. 2011

William, it was really something

The world is too much with us; late and soon,
Getting and spending, we lay waste our powers:
Little we see in Nature that is ours;
We have given our hearts away, a sordid boon!
William Wordsworth

(Bild: Evelyn De Morgan, "Port After Stormy Seas".)

27 aug. 2011

Statusuppdatering

Handfallet

Min handstil har förvärrats på senare år. Inte för att jag hade något lysande utgångsläge. Det är ett ras, och jag blir deprimerad när jag vanmäktig följer hur pennan rör sig mot ett allt darrigare resultat. Delvis kan det bero på att jag skriver allt mindre för hand, och när jag väl gör det är det som att handen glömt vilka rörelser som ska utföras. Men jag tror att det snarare beror på skam över den barnsliga handstil som jag fick lära mig i skolan. Karl-Ove Knausgård säger i första delen av Min kamp att alla hans jämnåriga har en barnslig handstil (han är ett år yngre än jag). Hela mitt skrivande för hand har handlat om att utrota den där ursprungliga barnsligheten, en skam över att det ser så fjantigt ut, dessa inlärda bokstäver, på gränsen till tryckbokstäver, eftersom skrivstilen då befann sig i onåd. Därför har jag alltid skrivit på trots mot den inlärda stilen, som har legat under mitt skrivande, som ett ondsint spöke som jag aldrig velat väcka till liv. Det har varit som att meddela sig på ett främmande språk: i bakhuvudet lurar alltid det egna språket med sina lömska fällor, och allt har skrivits med vissheten att det inte är min egentliga handstil. I en anteckning påpekar Imre Kertész att en människas handstil förändras i samma utsträckning som ansiktet, en tanke som jag betvivlar och vill bestrida. Min handstil må förändras, men den har hela tiden var ett exempel på ett förvärvat skrivande, att jag har tvingat bort den inlärda stilen till förmån för en halvmesyr. Jag skriver för att undkomma att reduceras till barnet: tacka fan för att det blir oläsligt då.

25 aug. 2011

Charlotte Gainsbourg leker Patti Smith

Medan Patti Smith håller på att bearbeta sin biografi Just Kids till ett filmmanus spelar Charlotte Gainsbourg in en video till nya EP:n "Terrible Angels" (återigen ett samarbete med Beck), och agerar som vore det en casting till nyss nämnda film. Men det är också lite gulligt med alla dessa fina videor med bilar inblandade: Girls gjorde en nyligen till sin nya låt "Vomit", och det låter helt annorlunda, med alla sprödheter bortraderade.

Rekviem för John Cummings, Bengt Ohlsson

Det finns en diskrepans i att The Ramones, kända för sina hyperkorta supersnabba låtar, är ämne för en roman av just Bengt Ohlsson, känd för sina långa mångordiga romaner. Men i Rekviem för John Cummings skildrar han ändå gitarristen Johnny Ramones sista år på ett värdigt sätt, om än med viss risk för långtråkighet.

Vad Ohlsson åstadkommer med sin roman är ett intimt porträtt av Johnny Ramone, mindre känd som John Cummings. Läsare av Ohlssons tidigare roman Gregorius kommer att känna igen den starka identifikationen med krämporna och den existentiella oron. Även här förekommer en slags äreräddning av den förtalade och av mindre sympatiska rykten solkade huvudpersonen.

Cummings får i början av romanen veta att han har prostatacancer, och vi följer hans vardagliga tillvaro med hustrun Linda. Han äter sina nyttigheter, går och lägger sig med pyjamasen på, tittar på baseball på tv, får sina filmaffischer inramade, går på gym, träffar sin mamma. Han har sålt sin gitarr och stängt dörren till sin period i bandet The Ramones, men ibland öppnar han dörren, sneglar dit, fast stänger den lika snabbt: han saknar anlag för nostalgi.

Tyvärr saknar han anlag till det mesta. Han gör några politiska analyser av det banala slaget (han är uttalad republikan), blir igenkänd av främmande människor, men för de flesta betyder The Ramones ingenting (bandet var större i Europa än i sitt hemland). Andra människor betyder inte mycket för honom heller – sålunda tröttnar han inte på att chikanera bandmedlemmarna, och lever i ett känslomässigt vakuum, med känslorna inkapslade eller otillgängliga. Ja, han berättar öppenhjärtigt och bittert om hur andra människor alltid gjort honom besviken.

Hela romanen är skriven som i motvalls mot The Ramones hårda och enkla musik, som om Ohlsson vill göra John(ny) till en främling i den världen, och skriver romanen i lojalitet med privatmänniskan Cummings, och låter honom kalla sig gitarrist i stället för musiker (han skrev bara en handfull av deras låtar). Det är inte mycket i romanen som ger några insikter i bandets karriär, utan allt handlar om hur han lite trotsigt motar bort sina minnen.

Det som fungerar bäst är John Cummings oro, hur sjukdomen bryter ned honom; hans kamp mot inkontinensen är också skildrad med stor inlevelse. Likaså en kort scen när han och Linda ska vara barnvakt åt ett par, och hans motvilja att bli barnets gudfar: det är tydligt att deras egna barnlöshet, som aldrig kommenteras i romanen, är ett trauma de inte talar om. Linda förblir dock bara en gåtfull figur i kulissen, som John är beroende av, men också irriterar sig på.

Här får vi en ojämn roman om en relativt allmängiltig mans osentimentala tankar inför döden. Bengt Ohlsson saknar Johnny Ramones geni i anslaget: när författaren slår an strängarna sjunger inte ackorden. Som läsare blir jag lite nyfiken på vilka källor han har använt sig av, och hur mycket han har tillåtit sig att spekulera. Först i april 2012 utges Johnny Ramones självbiografi, Commando.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2011. Bild: Bonniers, samt Morrissey vid Johnny Ramones gravplats vid Hollywood Forever Cemetery i Los Angeles. Jag försökte övertala JP att skicka mig dit för ett photo opportunity, men deras argument löd: "Om du är så slö att du inte ens ids gå på Ramones-museet i Berlin tänker vi inte skicka dig till L.A.")

24 aug. 2011

Borges förgrenar sig

Google har fått så mycket skit den senaste tiden, i artiklar och i böcker, och jag känner verkligen inte för att ge dem någon gratiskreklam - som om det skulle behövas - men i dag firar de Borges 112-årsdag med en bild på en äldre man med käpp framför ett kuriöst bibliotek (fast mannen ser lite för robust ut för att föreställa författaren själv). Enligt Guardian kan bilden representera någon av novellerna "Biblioteket i Babel" eller "Trädgården med gångar som förgrenar sig", två texter som kan sägas förutsäga Internet, flera årtionden för tidigt. Men enligt The Loser var alltså E.M. Forster ännu tidigare ute, med novellen "The Machine Stops" redan 1909. Jag önskar att jag hade tid att läsa den, men jag är fast i en av John Fowles mångordiga tjockisar. - Meryl Streep, säger min fru hjälpsamt, men jag svarar att henne slipper jag. Väl? Hittills har damen inte synts till, men hon är väl ivrigt upptagen att lansera sig själv som Margaret Thatcher.

23 aug. 2011

Där hade bernur önskat vara en fluga på väggen - - -

Det är väl som med katten som var hungrig som en varg, lejonet som var tyst som en mus, hyenan som var from som ett lamm, och så vidare ... En aggressiv orm har hittats i Värmland (någonstans ska de vara), och polisens presschef Tommy Lindh uttrycker sig så här: "Den var arg som ett bi".

Är det här allt - - -

I Rolling Stone kan läsas att Jerry Leiber har dött, låtskrivarpartner till Mike Stoller, ansvarig för många av Elvis odödliga låtar. Parallellt med att jag lärde mig läsa som femåring upptäckte jag farsans Elvis-skivor, och åtminstone i den åldern kunde jag lägga ihop två och två, och fattade att det var låtar som var skrivna av Leiber/Stoller man skulle söka efter. Men medan de mest gjorde sig kända för snabba enkla låtar som "Baby I Don´t Care (You´re so Square)" - en favorit, som också spelats in av The Primitives, även om de inte listas på parets webbsida bland de sex artister som spelat in den - skrev de även den melankoliska "Is That All There Is", som gjorts i en fin version av Peggy Lee. Och inte minst av Polly Jean Harvey.


Detta om detta

Från bloggen Glory Box, en enkät om Aktuella böcker just nu, som jag svarar så här på:

Den engelska: Byron in Love, av Edna O´Brien. Av ren och skär plikt.
Vid sängen: När skruven dras åt, av Henry James, som jag har läst hur många gånger som helst förut, utan att riktigt fatta den, men den ger behagliga mardrömmar.
I väskan: Rika flickor, av Silke Scheuermann. Tyska noveller.
På toaletten: Jimmy & Sammy. Antingen förstår du, eller inte.
Läser emellanåt: dikter av Dylan Thomas, en biografi om Flannery O´Connor, noveller av Henry James, dikter av Rilke.
Borde börja med: English A: Literature - Course Companion och English Literature for the IB Diploma. Två nya kursböcker för skolan, som jag ska försöka utnyttja på något sätt under hösten.
På is: De fattiga i Lodz, av Steve Sem-Sandberg. Jag är en dålig människa, men kommer förmodligen aldrig igenom den boken, om inte någon ger mig en förlängd semester eller något.

Ray Bradbury, ett efterskott

Ray Bradbury, som i går fyllde 91 år, är föremål för en bok skriven av Jonathan R. Eller, och den recenseras i Salon av Adam Kirsch. Tänka sig att Bradbury skulle bli så gammal: det måste bero på att han aldrig växt upp. Nog är han en underskattad författare också, och artikeln tar upp den gamla uppfattningen att s/f inte är riktig litteratur, och hur motarbetad han blev i början. Men det är länge sedan Bradbury skrev något riktigt bra: snart 50 år sedan. Senast förra veckan pratade jag om Bradbury med en kollega, och jag påminde om den svenska kvällstidningen som i början av 90-talet illustrerade en notis om honom med en bild av dåvarande svenska chefen för tv-sporten eller något, Bosse Gentzel. Ack! - dystra öde, att behöva bli så illa behandlad av svenska klåpare (samma tidning som för övrigt visste att meddela att den kände amerikanske författaren William Burrows dog 1997).

(Bilden: ser det här ut som en tv-sportchef - - - )

22 aug. 2011

Min kamp, Karl Ove Knausgård

Bernur läser Min kamp i Berlin, vid minnesmärket för judeutrotningen: vad kan vara mer symboliskt?

Eftersom Karl Ove Knausgård blivit så hyllad i Norge och Sverige för sin romanserie Min kamp är det först efter stor tvekan jag börjar läsa. Det som ser ut att vara bra för mig är sällan det, så jag stålsätter mig, medveten om att det inte finns något så opålitligt som bokläsares smak: där finns en ängslighet över att tycka rätt, som får mycket av den litteratur som blir mest hyllad att efter en kort tid ge ett helt bedagat intryck.

Så lyssnar jag på Knausgårds sommarprogram, som till största del handlar om den olyckliga dagen i Norge 22 juli i år, med bombningen i centrala Oslo och massakern på ungdomar på Utøya. Med en röst som pendlar sävligheten och koncentrationen rör han sig i cirklar kring problemet, och med samma pendling skriver han i sin monumentala roman, vars första installation jag alltså har läst.

Tidigt demonstrerar han vad han är ute efter: ”Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd till den.” Så enkelt, så självklart, så definitivt. Men någon måste påpeka det! Och jag gillar hur Knausgård genom hela boken är så där kategoriskt självklar, samtidigt som han hela tiden är känslig för nyanser och tvivel. Det finns en märklig tyngd i allt han säger. Ja visst, det har jag ofta tänkt: det rätta avståndet.

Bra litteratur ska vara en utmaning. Den har en förvandlande kraft, en förmåga att hjälpa dig fram till något, en ny världsuppfattning. Och det gör ont att överge de trygga åsikterna, det gör ont att sluta tro på något som du inte behöver ifrågasätta, för du har vetat det så länge, att det har cementerats. Knausgårds bok handlar här i första delen mest om tonårsperioden, och så dråpslaget, som ändå är ett förväntat dråpslag, då fadern dör.

Nyfiken och ödmjuk och megaloman: så kanske Knausgård bäst ska sammanfattas. Han skriver som ett barn: ohämmat, kaxigt, men som sagt med tvivlets hårda pekpinne ständigt pickande på sin axel. Det är också en skicklig utforskning av själva romanbegreppet, där självbiografin ibland skapar sina egna rökridåer, och ibland skingrar dem, förklarar allt i ett skarpt ljus, som lyser upp och lyfter fram ett förflutet detaljerat . Likheten med Proust är nästan löjligt uppenbar, och Knausgård kan liksom inte låta bli att nämna hans stora projekt, och även här är musiken och minnet och åtrån stora inslag. Liksom Proust utnyttjar Knausgård romanformen som en tillåtande och öppen genre, där han reflekterar, och lyfter in essän, och uttrycker sig med starka åsikter, som den att författare med en stark stil ofta skriver svaga böcker (det är en uppfattning som är helt (o)sann, skulle jag säga). När han bosätter sig i Stockholm väljer han mellan två olika vägar, precis som berättaren gör i Prousts första volym. På ett sätt skriver han i stor vördnad för Proust, på ett annat i fejd med honom.

Knausgårds otillräcklighet kompenseras med det här stora projektet: sex delar ska det bli, där den försenade sjätte delen lär vara på väg. En kamp? Ja, en prestation är det i vilket fall. Det är otåligt skrivet, i furiöst tempo. Uppväxten är den vanliga, med den obligatoriska upptäckten att vara annorlunda. Han bildar ett band, de misslyckas, han träffar tjejer, lyckas bättre där, men fortfarande på ett lite valhänt sätt.

Som läsare kan jag på ett plan förstå exakt vad han gör, hur infernaliskt manipulativ han är: han lockar med detaljer, för att ge minnet en kontur, men jag förstår också hur mycket som är resultatet av efterhandskonstruktioner, att hans skrivande är en aktiv handling, att han minst av allt är en passiv sensor som uppfångar signaler från det förflutna. Världen laddas med innebörd och symbolik, allt skrivet på en böljande, betvingande prosa, ibland maklig (en krusning), ibland pulserande (stormig) – alltid med skärpan rätt inställd.

För tonåringen är succé och fiasko tvillingar. Skickligt återger han tonåringens pendling mellan salighet och misär, mellan upphöjdheten och förödmjukelsen. En nyårsaftonsskildring innehåller stor grovkornig komik, där han och kompisen Jan Vidar blir som luffarna i Becketts I väntan på Godot, med snörök och förfrusna fötter som sällskap.

Det är inte heller svårt att dela Knausgårds förtjusning i själva skrivögonblicket, att han upplever en extatisk känsla när han skriver. Därför blir hans Min kamp också en vittnesbörd om lyckan i skrivandet. Men allra mest kanske det handlar om hyperkänsligheten, om hur intryck kan registeras. Men i stället för att säga att det är exceptionellt kanske man hellre borde säga att det borde vara så här – jämt. Att vi blivit helt bedövade, helt blasé, när vi i stället borde lyfta våra nedtyngda själar, vara mer tacksamma och ödmjuka inför det liv vi har, och inte underskatta det som vi gör av ren slentrian; sådant gör att jag inte tvekar ett dugg att utse Min kamp till en av de mest religiösa upplevelser jag har haft av läsning.

Hörde jag ordet "kultur"?

I dagens JP läser jag om inbjudningslistan till invigningen av stadens nya kulturhus, som går under det illustra namnet "Spira", och det gnälls en del över alla politiker som har sett till att få med sina namn på den rätt digra listan (med motiveringen: "det är vi som betalar kalaset"). Stackare: för när de skiter i kulturen, då gnälls det också, minsann. Därför kan man väl hoppas att besöket ger mersmak, att de kommer att återvända också när gratischampagnen har slutat flöda. Andra dignitärer som bjudits är Lena Philipson och Dregen, och icke att förglömma Johan Davidsson, ishockeyspelaren. Och det är väl käckt att de öppnar dörren för idrottsprofiler: helst kunde de ha bjudit hela HV-laget, stadens stora förebilder och idoler, som säkert kan få en och annan att lägga sina hundringar på ett teaterbesök i stället för en hockeymatch. Alltså kan jag inte riktigt förstå varför det gnälls. Jag är skitnöjd med besökslistan. Så gott som samtliga stadens politiker ska vara där, det kan inte bli bättre. Själv sitter jag nog hemma den kvällen och tuggar uppsatser. Jag ska dra några obetydliga strån till den kulturella stacken ändå i höst, då jag ska läsa en novell på biblioteket lördag 10 september (jag har inte bestämt vad ännu: antingen en riktigt gammal eller en helt ny), och torsdag 27 oktober ska jag föreläsa, möjligen om Virignia Woolf. Samt att jag ämnar fortsätta den här bloggen, driva den till - äsch.

21 aug. 2011

Ett moln på Nessers himmel

Svenska deckarförfattare brukar klaga på att de inte exponeras tillräckligt flitigt i media. De blir inte recenserade. Och när de blir det, som Håkan Nesser, då kan man alltid klaga på att recensenterna har mage att yttra kritiska åsikter. Svb.se listar 19 recensioner av Nessers senaste alster, Himmel över London, och då en av dem, Marita Johansen i Nerikes Allehanda, klagar lite på slutet (i en övrigt positiv recension), då skriver den humorlöse Nesser e-brev till henne, som hon publicerar på sin blogg. Ja, jag har också fått åtskilliga e-brev från ilskna författare, när jag har klagat på deras knäppa böcker, men inte skulle jag lägga ut det här (vem skulle bli gladare av det? - inte jag!). Måste det här verkligen sägas? Håkan Nesser har sålt miljoner böcker, det är inte synd om honom. Många tycker att han skriver bra: själv har jag bara läst en av dem, och den var lite trist, men lite bättre än en del andra svenska deckare jag har läst. Men att ägna så mycket tid åt en pytteliten recension, det är väl ändå lite Don Quijote över det, att Nesser borde svälja sin förtret. Dessutom ser han sig själv som en ädel hjälte som gör andra författare en tjänst, att han visar stort mod. Det tyckte Don Quijote också. Och B. Ranelid.

Efter Sachsenhausen,


Et in Berlin ego

Kort från Berlin:
En osmaklig valaffisch från SPD. Låt dig luras, gamla kvinna!
Viktoria på Siegessäule. Ett favoritställe.
Hohenschönhausen-fängelset. En gnutta luft, bara en gnutta.
Minnesmärke i Sachsenhausens koncentrationsläger.

14 aug. 2011

und jetzt

Efter Olssons bok om exilförfattare, väntar för egen del (kortvarig) exil i Berlin, inte det paradis för landsflyktiga som Italien var på Shelleys tid, men ändå rätt nära. Om tillfälle infinner sig ska jag dyrka andra musikgudar än Wagner denna gång - - -

Ordens asyl. En inledning till den moderna exillitteraturen, Anders Olsson

Den skapande människan är en rastlös själ. Som Nick Cave uttryckte det i en anteckning till en Bob Dylan-låt: ”No respite lies ahead for the wanted man”. Författaren inte minst, då. Och det kan vara en rastlöshet med olika ursprung, framkommen ur olika orsaker, av inre eller yttre nödvändighet, där nyansskillnaden i de skilda begeppen att vara tvingad eller tvungen gör sig påmind.

Vad som än brukar ingå i innehållsförteckningen för den skapande människan är en viktig ingrediens ett hav där hon eller han kan sitta och spana mot andra horisonter, med landsmännens hatiska och bigotta eller bara missunnsamma blickar i ryggen. Cesare Paveses ord: ”En hembygd behöver man, om inte annat för att ha något att längta bort ifrån”.

Anders Olsson har i sin bok Ordens asyl. En inledning till den moderna exillitteraturen (Bonniers) tagit ett grepp om ämnet. Det är ett hårt, men inte tvingande grepp. Han resonerar lika initierat som vi har vant oss efter de två majestätiska genomgångarna Läsningar av Intet och Skillnadens konst. Här finns en auktoritet i Olssons tonfall, som nog kan uppfattas som stötande, men det är aldrig påträngande. Snarare läser jag det som någon som vet vad han talar om, och inte tvekar för att göra känsliga avvägningar. Det är nästan alltid ett nöje att läsa formuleringar som denna: ”Sebalds narrativa minne rör sig på den osäkra gränsen mellan fiktion och verklighet, där svindeln ligger nära svindleriet.”

När vi föreställer oss landsflykt bör vi beakta hur begreppet har genomgått olika förskjutningar. Det är skillnad på Dante – som förvisades inom sitt eget land – och de nutida exilförfattaren, som inrymmer både lyxturister, reseskildrare, och förföljda politiska flyktingar. Men det var också en annan värld, om vi bara går till 1800-talet, där Shelley utropade Italien som de landsflyktigas paradis, som också erbjöd fristad för honom och Lord Byron med flera en bra geografisk bit från alla engelska haters, och den nutida krympta världen, där hemlandet alltid är nära, tack vare (på grund av) närheten till flygplatser.

Författare i synnerhet söker sig mot gränserna – i överförd mening konstnärligt och i bokstavlig mening det egna landets dito. Olsson visar, med ett citat från Joseph Brodsky, hur de tidigare exilförfattarna fick utstå en genuin förvisning, från sitt idealland till något värre, medan 1900-talsförfattare i högre utsträckning lämnar något förkastligt för något – ja, uthärdligt, i alla fall (somliga hamnar i Sverige, till exempel). Då var exilen ett straff, medan det nu kan vara en belöning.

En sak Olsson visar med sin bok är att den som befinner sig i exil tvingas bli ”en annan”. Antingen anpassar hon sig, i det som tidigare hette ”assimilering”: men det är att svika sig själv. Eller så förblir hon en främling i den nya kulturen, och då tydliggörs de mänskliga skillnaderna.

Olsson använder stort utrymme till James Joyce, som flydde från Irlands trångsynta katolicism. I Porträttet av konstnären som ung människa skapar han formeln för den moderna konstnären: ”silence, exile and cunning”. Den här uppkäftigheten hos Joyce är ett viktigt bidrag till framtida författare: att vägra likformighet, att söka sig dit andra inte gått förut, genom att helt enkelt tro på sin egen dådkraft. Olsson lyfter fram den speciella lokaldialekten Triestino som en viktig komponent i det pluralistiska språk Joyce uppfinner till Finnegans Wake, den enda roman som i egentlig mening kan sägas vara oläslig: det är som att läsa en bisvärm.

Genom att lyfta in begreppet asyl som synonym till tillflyktsort visar Olsson hur viktigt också Virginia Woolfs tanke om det egna rummet skulle bli för den moderna författaren, som en mental fristad. Det är inte svårt att uppfatta vad som lockar: friheten, att vistas utanför larmet, vulgariteten, allt det barbariska och obscena som det moderna samhället erbjuder. Att vända ryggen åt det djävliga, antingen man gör det i sitt eget land eller i någon annans.

Många av författarna är hårt etablerade i den litterära kanon, men Olsson gör noggranna läsningar, och jag tycker att han frilägger en hel del av det suggestiva hos en författare som Djuna Barnes, en av amerikanerna i Paris, och hennes mystiska mästerverk Nattens skogar. Samuel Beckett blir exemplet på han som gick den motsatta vägen: få författare är väl så sönderlästa som Beckett vid det här laget, men vad Olsson gör är att gå direkt till språket, till språkets funktion i Becketts texter.

För det som är poängen med Olssons bok är att det är i språket som det litterära skapandet blir till. I exilen blir det ännu mer synligt, ännu mer avgörande, för hur författaren går till väga. Inom språkforskningen är det en vanligt uppfattning, att först när man får distans till det egna språket, kan man dra vetenskapliga slutsatser kring det. Den landsflyktige författaren måste återerövra språket när hon befinner sig utomlands, skapa det på nytt.

Olsson visar konsekvent hur författarna i exil använder språket som ett medvetet medel, med olika strategier: det kan som hos Barnes vara begäret, eller hos Nabokov minnet, eller hos Gombrovicz respektlösheten. Det som gör hans bok så spännande är inte bara det övertygande tonfallet, utan det självständiga arbetssättet, som osynliggör teorierna. Det är uppfriskande läsning efter att ha läst ett antal doktorsavhandlingar i ämnet litteraturvetenskap, där citatglädjen är så stor att man som läsare måste slå sig fram genom en djungel av teoretiker.

Här finns också en fin läsning av Paul Celan, den rumänske poeten som bodde i Frankrike, och skrev på tyska. Men poesi är alltid skriven på sitt eget språk – annars är det inte poesi. Olsson betonar Celans progressiva nostalgi mot något som inte har funnits, som skapas i efterhand.


Liksom man sällan bör tala om epoker i singularis, utan med den norske litteraturvetaren Asbjørn Aarseth hellre säga ”romantiker” än ”romantik” (jämför att vi snart kommer att säga ”internets” i stället för ”internet”), finns det bara exiler. Olsson visar med sin bok på begreppets mångfald, och jag kan bara vara lycklig över att det är han som har gjort sig mödan att ta sig an ämnet.

(Foto Helena Paulin-Strömberg.)

13 aug. 2011

Inga bokbål i England


The Economist-bloggen Prospero skriver om upploppen i England, att boklådorna verkar ha skonats (förutom Gay´s the Word i Bloomsbury, London). Att vandalerna skulle låta bli att slå sönder boklådornas fönster tack vare en vördnad för boken är nog att ta i för mycket - snarare är de helt likgiltiga, då det inte finns anledning att tro att engelska unga män läser fler böcker än unga svenska män (typ 28 %). Nu är jag inte så naiv att jag tror att det är så enkelt som den slutsats som har hörts från olika håll, att den som läser böcker och är bildad har mindre behov att slå sönder saker: har man ett språk behöver man inte slänga gatstenar (varför stod det då Emmeline Pankhurst på en gatsten jag hittade i London förra året?); nä, för bildning är inget vaccin mot våld. Men ändå - en bok kan ge verkligheten mindre svartvita konturer, mindre av kategoriska indelningar. I dag skriver Lena Andersson i DN om faran med gemenskaper, och att vi ska passa oss för att befästa en konsensus och leva med uppfattningen att "det ska vara så för att det har varit så". Människor i grupp är det djävligaste jag vet.

(Bilden är från London, 8 augusti 2011.)

12 aug. 2011

Det räcker för oss

Olle Ljungström, världens räddaste man, fyller 50 år i dag. Det borde man fira, kan tyckas, men vad fan, Olle Ljungström borde firas jämt, denna rara pärla i svensk musikhistoria. Han fick det så kallade Cornelis-priset i veckan, vilket han kommenterade på sitt egna sätt, att Cornelis är sån musik som ens föräldrar lyssnade på. Det lär komma en bok om hans liv i höst, men förlaget har flyttat fram datum en månad eller så, vilket är oroväckande, men när det gäller herr Ljungström får man öva sig i tålamod. Det tog Reeperbahn 24 år att återförenas, och jag tog de här korten när de spelade i Linköping, på en som vanligt makalöst bra spelning, 6 augusti förra året. Gud, uppfinn nåt nytt? Som gör det lätt att hålla ut? Nä, nöj dig med Olle Ljungström, säger jag bara. Han är både Graal och Bermudatriangel.

11 aug. 2011

En del läsare är mer läsare än andra


Ibland hör man författare klaga på kritiker (dessa usla recensioner) och läsare (dessa jobbiga författaruppläsningar som de tvingas genomlida). Då önskar man att de hade mer tålamod med läsarna, och visade mer ödmjukhet inför sin roll - de har också varit läsare, en gång, och levt i häpnad inför vad som det skrivna kan åstadkomma. Någon som fattade det var förstås Borges, den store läsaren Borges, som i sina föreläsningar ständigt visar en ödmjukhet mot sin publik. Nu förstår jag att det kan vara spelat, som hans ständiga pikar mot sin egen förmåga, men det är ändå mer klädsamt än när exempelvis Bodil Malmsten gnäller på läsarna eller you name it klagar på kritikerna. Nu kan man äntligen lyssna på när Borges föreläser på Harvard University, vilket han gjorde hösten 1967 och våren 1968 (när jag själv hade kolik och gjorde livet surt för mina föräldrar). Det är underbart att höra den blinde Borges använda sitt minne för att resonera kring sina favoritämnen, och på bruten men flytande engelska visa den godtyckliga skillnaden mellan det konkreta och det bokstavliga, och mycket annat, allting presenterat med en knastertorr humor. Och han visar ständigt en generositet och tacksamhet mot sina exempel när han citerar. (På min födelsedag i år utkommer en översättning av Alef, en av Borges mest kuriösa böcker. Lotta Lotass har skrivit förordet.)

Mitt krig, sviter, Jenny Tunedal

Krig och poesi kan ibland vara en lyckad kombination, som när artisten PJ Harvey i våras med albumet ”Let England Shake” skrev den bästa krigspoesin på engelska sedan första världskrigets Rupert Brooke och Wilfred Owen. Nu utkommer Jenny Tunedals tredje diktsamling, med titeln Mitt krig, sviter, och också hon hittar spännande ingångar med sina betraktelser kring krig: ibland bokstavligt, ibland metaforiskt.

Att poesi är en nödvändig följd av krig kan många vittna om, hur diktläsning kan vara avgörande i bearbetningen av krigstrauman. Jenny Tunedal är en poet som reagerar: hennes förra diktsamling, Kapitel ett, innehöll ett avsnitt om krig, och här har hon alltså utvecklat tematiken till en hel bok.

Sviter betyder förstås både skador och sammanhållna stycken, exempelvis inom musiken. Annars är jag nöjd med att Tunedal tonar ned ordlekarna, till förmån för ett mer sammanbitet förhållningssätt till världen. Hon reducerar sig själv till en passiv observatör, och många goda iakttagelser utkristalliserar sig från hennes dikter den här gången.

Det är väl också det som är frågan, hur krig ska skildras: antingen på det sakliga, neutrala sättet, eller på det lyriska, visionära. Tunedal är helt klart på den sakliga sidan, utan att det blir distanserat eller avmätt. Hon rapporterar, och visar att krigspoesi kan vara polemisk och ursinnig utan att ta till de största orden och de största gesterna.

Att vara poet handlar också om att reagera på orättvisor, att åskådliggöra sig själv som en politisk individ, men en individ i samspel med andra individer, i respekt för deras integritet. Det är här jag tycker Tunedals dikter har sin funktion: de visar hur vi ska förhålla oss till varandra, med hjälp av diskreta uppmaningar, som aldrig blir förmanande.

Bäst fungerar det i den långa sviten ”det du är rädd för har redan hänt”, som utgår från krigsfilmer. Den är mer berättande, och ofta lyckas Tunedal här parera det ohyggliga innehållet med känsliga och beslutsamma fraser, där våldet presenteras varsamt: ”Vi har inga samveten / Vi har bara blod / Vi har ingenstans att ta vägen / Vi har bara förföljelsen”.

Alla krig är likadana, allmängiltiga uttryck för samma strävan efter makt. Tunedal återkommer till skadebegreppet, visar hur människan är en olycksdrabbad och skadebenägen varelse. Symptom räknas upp, som för att visa att hälsa är ett undantagstillstånd.

Det som gjorde PJ Harveys sångtexter så bra att det engelska Imperial War Museum erbjöd henne att bli krigskorrespondent var hennes inlevelse med fotfolket, med soldaternas enskilda öden. Tunedals dikter förmedlar likaledes andras intryck, utan att ställa sig i vägen. I hennes dikter är två krafter i samverkan – den destruktiva och den konstruktiva, och i spänningsfälten mellan de båda utspelar sig dikterna, som visar att hon befinner sig i en gynnsam utveckling som poet. Mitt krig är helt enkelt en bok som i all sin stillsamma attityd är grandiost skickligt utförd.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/8 2011. Foto Sara Mac Key.)