Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

18 juni 2012

Om man håller sig i solen, Johanna Ekström


Barnflickan A-M luktar parfymen Date och huvudpersonen i Johanna Ekströms berättelse Om man håller sig i solen ”ryser av vällust när [hon] känner hennes andedräkt mot ansiktet.”

Varför då? Jo, för att den där närheten saknar hon från sina föräldrar. Det här är bara en av otaliga scener i den här boken som demonstrerar en uppväxt styrd av undertexten, där det underliggande och dolda tar över.

Många svenska böcker har på senare år skrivits om taskiga föräldrar. Egoister till föräldrar, som har förverkligat sig själva i hög grad, och lämnat sina barn i sticket. Dessa böcker från senare år är ofta skrivna av barn till så kallade kändisföräldrar – författare, musiker, med mera – och barnen är födda på 60- och 70-talet. Alltså barn som nu ofta själva är föräldrar, och dessutom just de föräldrar som anklagas vara dels curlingföräldrar och dels föräldrar som väljer att odla sina egna karriärer. Nå – låt se hur framtidens barn dömer sina föräldrar.

Skillnaden med Johanna Ekströms bidrag är att hon redan är en etablerad författare, med tio böcker bakom sig. Hon debuterade purung med diktsamlingen Skiffer, även om hon var långt ifrån lika ung som sin berömde far, som debuterade som brådmogen femtonåring.

I en kvävande miljö växer hon upp, flickan som uppenbart är identisk med författaren Ekström. Hon måste vara ordentlig, i en miljö där allt handlar om att vara bra, att prestera, men också att vara till lags. Helt enkelt inte vara barn, inte tillåtas vara barn. En uppväxt i skönhet och lögn. I ett museum.

Ekströms bok innehåller många underförstådda eller dolda trick, för att manipulera läsaren. Barnflickans andedräkt är ett av dem: ett annat är när hon redan på första sidan räknar upp personer i sin omgivning, och listar mamman, mormor och morfar, innan hon kommer till pappan, för att vi ska förstå prioritetsordningen. Eller när hon som vuxen upptäcker smutsen i sommarhusets kök och skriver en skämtsam berättelse om matingredienser som bönar om att bli befriade, men det handlar förstås om henne själv: ”de är ju jag som skriker för döva öron och ber om att bli utsläppt till en värld som är ren, inte nersolkad av lögnaktiga pakter, leenden som hotar att svalna så snart man vänder ryggen till.”

Ytan poleras hårt. Ekströms minne är extremt – ja, så detaljerat att jag inte kan låta bli att bli lite misstänksam. Eller är jag bara avundsjuk? Så här starka minnen har inte jag! Eller – tillåter jag inte mig själv att vara lika intensiv i mina minnen? För samtidigt blir minnena obligatoriskt en berättelse, och berättelser ska vi vara djävligt försiktiga med, då de gärna skarvar och anpassar. Här avlöser vänner och killar och senare äldre män varandra för att hålla henne sällskap, så det är lite svårt att tycka synd om henne.

Likaledes är det lätt att raljera över dessa stackars rika flickor som sörjer något som i de flestas ögon ändå ter sig som något privilegierat. Vems uppväxt är värst – den som blir slagen eller den som inte får någon beröring? Till en början vill jag bara kräkas på hennes skidresor och presenter (när hon fyller sjutton får hon en resa till Rom – jag var där samma år, för pengar som jag hade tjänat på att täcka halva Norrland med skogsplantor). Ekström skildrar en steril uppväxt, och man tänker på Vilhelm Hammershøis målningar, långt innan hon själv nämner dem.

Minnena hävdar som sagt att detta är den exakta beskrivningen av vad som har hänt, och det finns ingen anledning att betvivla henne. Det är nästan för välskrivet. Fast – så påstår hon att hon ser på Live Aid på tv, att Madonna uppträder, och spelar ”Like a Virgin”, vilket inte är sant! Madonna spelade ”Holiday”, ”Into the Groove” och ”Love Makes The World Go Round”, och då smyger sig ett tvivel in – ett tvivel som bär på lögnen. Kan vi lita på en författare som far med osanning?

Vi ska också komma ihåg att alla dessa anklagelseskrifter skrivna av oförrättade barn utnyttjar retorikens knep, att de tigger om sympatier. Till Ekströms försvar ska då hävdas att hon väjer för de enkla utbrotten, och hellre smyger in sin kritik. Om det är ärligare – det är jag inte helt säker på. Hon förlitar sig på läsarens medlidande ändå, även om jag inte blir helt säker på att jag delar hennes förtvivlan. Jo, som barn lämnas hon bort till barnflickor, medan de filantropiska föräldrarna åker runt världen och räddar utsatta barn. Men jag kan inte heller låta bli att vänta på att katastrofen ska brisera: vad är det hemska?

Det visar sig vara pappans dubbelliv, avslöjat efter ungefär halva boken. Han har haft ett förhållande i flera år, exakt som när han träffade Johannas mamma. Att vara fin i kanten öppnar för en längtan efter det fula; då infaller också Ekströms introduktion i destruktivt leverne, med aneroxi och senare alkoholism. Men allt ordnar sig till slut: jag har förstått att båda föräldrarna har läst hennes bok, och de har försonats på sitt diskreta sätt. Och det var ju bra det!

6 kommentarer:

  1. Vad är det som får dig att läsa boken som en autentisk uppväxtskildring? Att säga att huvudpersonen " uppenbart är identisk med författaren Ekström" är ett ganska djärvt uttalande, vad du nu än menar med "identisk"? Kvinnliga författares böcker läses ofta som självbiografiska bekännelseromaner utan att det finns något belägg för det, i mycket större utsträckning än manliga författares likartade verk, en trend som pågått ända sedan "Det mest förbjudna" (om inte ännu längre). Att hon har "misstänkt" detaljerat minne eller att Madonna spelar en symboliskt laddad låt som hon "egentligen" inte spelade kan ju faktiskt ganska enkelt förklaras med att det är fiktion. För att citera din egen utsaga om Knausgård: "Som läsare kan jag på ett plan förstå exakt vad han gör, hur infernaliskt manipulativ han är: han lockar med detaljer, för att ge minnet en kontur, men jag förstår också hur mycket som är resultatet av efterhandskonstruktioner, att hans skrivande är en aktiv handling, att han minst av allt är en passiv sensor som uppfångar signaler från det förflutna. Världen laddas med innebörd och symbolik, [...]"

    SvaraRadera
  2. Jag utgick nog från något hon har sagt i intervjuer kring boken. Samtidigt garderar jag mig - kallar det en berättelse.

    Nå! Vad som är autentiskt är inte lätt att besvara: alla uppväxter är präglade av att de är just EN VERSION. Hennes bror har säkert andra minnen att förmedla. Exemplet Madonna förstår jag inte: även i en fiktion finns det väl ingen anledning att ljuga - hon spelade ju bara tre låtar på den konserten. Men det stämmer ju bara inte med det hon säger i andra sammanhang, att boken INTE är fiktion.

    Sedan tror jag inte att det har med könet att göra. Eller, jag orkar bara inte ta den diskussionen! Det kan finnas belägg för det, historiskt sett, men jag vill inte diskutera det i dag.

    SvaraRadera
  3. Nåväl, huruvida din bedömning är baserad på kön skulle vi kunna diskutera i evigheter utan att komma särskilt långt. Men om vi släpper det så finns det fortfarande utrymme att diskutera hur den här typen av texter, som ligger väldigt nära författarens biografi, ska förstås.

    Förutom din egen tolkning av Knausgård förhållande till biografin, som jag tycker är klockren (tolkningen alltså, boken ger jag mindre för), finns det ju Lagercrantz tolkning av Strindbergs författarskap i "Om konsten att läsa och skriva". Han gör klart hur vådligt det är att tolka berättarjaget som författarjaget, hur Strindbergs Infernokris var en fiktiv kris etc. Jag vet att du är väl bekant med "Om konsten..." så jag låter bli att redogöra för hela resonemanget.

    Jag tror att det förhållande man måste anlägga till den här typen av böcker, som ändå har ett lager av fiktion hur tunt det än är, är att bortse från äkthetsgraden i bedömningen av boken. Att bedöma det fiktiva universumet utifrån sig självt.

    Nu har jag ju faktiskt inte läst den här boken och om hon nu säger i andra sammanhang (vilka?) att den inte är fiktion ska den kanske läsas som... tja, vad? En kritisk granskning? Ett varnande exempel? Även om det är så att hon menar att den är autentisk kan jag tänka mig att det är mer givande att betrakta boken som fiktion, fast då blir det mer en smakfråga. "Vilken typ av läsning upplever jag som mest givande?"

    Jag förstår inte riktigt vad du menar med att "även i en fiktion finns det väl ingen anledning att ljuga". Fiktion är väl ändå per definition lögn, om man nu ska tala med så snäva termer som sanning och lögn. Holden Caufield letade aldrig efter änder och Frodo åkte inte till Mordor på riktigt heller, så det är ju faktiskt lögn. En låt med texten "Like a virgin / Touched for the very first time" har ju uppenbart symboliskt värde i en uppväxtskildring. Det blir, eller kan i alla fall tolkas som, en nästan övertydlig metafor för personlig utveckling och mognad.

    SvaraRadera
  4. Ok, det där med fiktion & lögn, men ah, det är ju ändå en skillnad när hon specifikt namnger en låt, då hade hon kunnat sagt att hon lyssnade på den låten i en bandspelare eller nåt, och inte sett den på Live Aid, för då blir jag skeptisk: hur funkar hennes minne, liksom?

    Här finns en intervju med Johanna Ekström, där hon berättar om sin uppväxt: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3980&artikel=5083209

    Jag är inte helt övertygad att Lagercrantz definition av Strindbergs galenskap är fullständigt korrekt. Att det skulle vara ett litterärt experiment, nja? Det är ju att förringa det, som om det gick att gå in och ut ur galenskapen.

    SvaraRadera
  5. Jo, skillnad blir det ju. Men det kan ju vara en tanke bakom det också, typ tydliga tidsmarkör eller ett grepp för att luckra upp fiktionen. Eller ingen tanke och ha samma effekt.

    För att citera dig åter igen: "jag förstår också hur mycket som är resultatet av efterhandskonstruktioner, att hans skrivande är en aktiv handling, att han minst av allt är en passiv sensor som uppfångar signaler från det förflutna. Världen laddas med innebörd och symbolik". Ledsen att jag upprepar mig (dig), men jag tycker verkligen det är en utmärkt sammanfattning av vad den här typen av bok är. Medvetet eller ej skapas fiktionen i nuet, laddas av nuet och är en del av nuet. Den här typen av personliga reflektioner kring uppväxt tror jag inte kan läsas som vittnesmål i större utsträckning än säg, "Bübins unge" kan läsas som ett dokument över Kandres uppväxt. Det blir en fiktiv gestaltning av upplevelser, precis som alla annan skönlitteratur, och bör läsas som det. Som man gjorde med Knausgårds verk, i stor utsträckning.

    Det jag syftade på i Lagercrantz Strindberggestaltning var kanske snarare "faran" i att läsa romaner som ickefiktiva skildringar på grund av likheter mellan författaren och berättarjaget. Huruvida Strindberg var galen eller inte när han skrev Inferno lämnar jag till mer insatta människor att diskutera. Kanske var resonemanget kring infernokrisen ett dåligt exempel. Det kring Röda rummet passar nog bättre, "örnen är inte falken" etc.

    SvaraRadera
  6. Ja, i vanliga fall brukar jag vara noggrann med just det, att man inte ska blanda ihop förf med protagonist, fast - å andra sidan, det är ju ett subjektivt val av känslor, att förf väljer att skriva om just den personen, om just dessa teman, om just dessa händelser ... Flauberts ord om Emma B, att det var han själv!

    Nå, Bübins unge planerar jag att läsa om i sommar, det var så himla länge sen. Jag läser också nu Célines Från slott till slott, också ett parallellfall kring vad som är på riktigt ...

    Något exakt vetenskapligt svar finns ju inte heller - en förf själv är kanske inte heller den bästa /-e att förkunna vad som vi som läsare ska uppfatta som sant (och inte sant).

    Resonemanget kring Knausgård är kanske värt att utveckla - jag tycker inte riktigt att det har kommit fram så mycket (eller det kanske det har, men jag har inte läst det), detta att han minns sådana extrema detaljer. Jag är rätt övertygad om att det han gör är något de flesta av oss skulle kunna imitera, alltså återge vår egen historia så detaljerat. Det handlar ju bara om att skriva. Ett replikskifte? Ja, det är bara bokstäver. Om det är ordagrant ... Hm ...!

    SvaraRadera