att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 mar 2012

Era svin, Mattias Alkberg

Förutom att skriva landets ärligaste och bästa skivrecensioner i Norran är Mattias Alkberg också poet, och har varit utgiven sådan i tjugo år i år. Ja, och så ger han ut hur många skivor som hest, i eget namn eller i bandet BD, eller med Bear Quartet. Man kan inte räkna dem alla.

Era svin,som hans nya diktsamling heter – en titel som ska utläsas bokstavligt, som de där djuren som finns på riktigt, men den ska också utläsas bildligt, förstås, att det finns tvåbenta svin också. Och det är svårt att tänka sig en argare poesi än Alkbergs, som väl är Sveriges enda riktiga punkare; vad han än sysslar med sätter punken starka spår i hans förbannade uttryck.

Han skriver mer eller mindre uttalat politiska dikter, och det är förstås lätt att avfärda det som trubbiga drapor. Men det blir också hjärtskärande uppriktigt. Han inleder med att turnera Ekelöfs bekanta poetik – det där om att läsa mellan raderna, och skriver om ”Mellanrummet / Oändligheten dem emellan”. Om han tidigare i sina dikter – det är åtta år sedan Göta Kanal utkom – varit på väg mot mer berättande inslag, är han här tillbaka i det fragmentariska och skissartade, något som märks allra mest i några kryptiska sidor nedhamrade på gammaldags skrivmaskin, med bortfallna ord och oavslutade rader.

Och precis när man tänker på att Alkberg gärna skriver om fattigdomen, om domen i att vara fattig, dess djävligheter, tänker man att han kunde ha döpt boken till Fattigdomstolen, om han hade varit mer UKONsk, och just då kommer en sådan typisk UKON-(t)ramsig uppräkning i dikten ”Kråkor” som leker med ord som ”Nationalekonomi […] Atonal ekonomi […] Spark bark knark […] kra kra kra socekonomi soc soc spar k”.

Det lojala och truliga härskar fritt i dikterna Alkberg skriver. Jag skulle hävda att det här kan bara en norrlänning begripa, att man annars måste låtsas, missförstå, när rader som de här möter dig: ”Att man inte heller är glad / Är jag neutral är jag mer glad än något annat / Bara inte så att jag informerar omgivningen / Allt och alla jävla idioter / Om det”. Det finns en exakthet i hur det beskrivs, det där som på Skriets stockholmska heter ”den dära känslan”, en rad Alkberg aldrig skulle komma undan med.

Men det bästa med dikterna är Alkbergs närvaro, att det handlar om att äga sin tillvaro, om än annat tas ifrån dig. Det finns något andra inte kommer åt. Det handlar om att vara människa, något som Alkberg gång på gång kommer tillbaka till – inte bara i den här boken, utan också tidigare. Att vara människa betyder också att vara delaktig i andras öden, om att inse de andra människornas betydelse, så att de inte längre blir ”andra”.

Enligt en känd sanning handlar politik om ”att vilja”, även om jag tror att ordets betydelse har ändrats sedan Olof Palme yttrade det: nu verkar det mest handla om att vilja göra det bra för sig själv, om att se om sitt eget hus. Alkberg visar i sången ”Bit i kudden, skattebetalare” hur farligt det är om du snöar in på egosimen:

”'Ingen bestämmer över mig!'
Men du kan inte klara allting själv.
'Ingen bestämmer över mig!'
Man är fri, så ensam man någonsin kan bli.”

Politik handlar också om rättvisa för många, inte bara för ett redan gynnat flertal. När jag läser Alkberg känner jag nästan för att ta ett ord i mun som inte verkar ha kommit till användning sedan 80-talet: ordet ”solidaritet” - när hörde jag senast en svensk politiker uttala det med trovärdighet? Det är på något sätt symptomatiskt att Alkberg anspelar på Ekelöf, poeten vars bidrag är det mänskliga perspektivet: att se individen, men också individens plats i en större gemenskap, att vi är delaktiga i ett större sammanhang.

Det finns i Alkbergs dikter en dysterhet i bilderna och liknelserna, en dysterhet som ibland nuddar likgiltigheten, uppgivenheten – men det röda hjärtat blinkar under rocken, som en röd stjärna, och hjärnan lyser under mössan, ett oroligt norrsken. Världen handlar om att allt säger nej, men du måste söka ett ja, hur idiotiskt det än kan upplevas. Du måste bli en Don Quijote för att överleva.

Att vara vid liv handlar för Alkberg lika mycket om livsnärvaro som dödsmedvetenhet. Båda är lika tunga faktum. Existensen och extasen och ”mellanrummet”. När man går på bra konserter vill(e) man genast starta ett eget band, och lite så är det att läsa Mattias Alkbergs dikter: när man har läst dem vill(e) man genast börja skriva egna dikter. Därför är det här en bok som alla kan och borde läsa, för det är något som verkligen saknas i Sverige, speciellt i den politiska debatten – poesi.

29 mar 2012

I underjorden: Lille Francis & Där nere, Leonora Carrington

Det är lätt att avfärda surrealisterna som ett gäng stollar som ägnade sig åt ofarliga fantasifulla spex och upptåg, och ungefär lika lätt att tröttna på att just de där inslagen av oförutsägbara möten mellan realism och fantasi blir lite väl förutsägbara. Men mer och mer uppfattar jag rörelsens politiska uppdrag, att det blir svårare att inte förena deras estetik med ett samhällsengagemang.

Och en annan aspekt, som visserligen inte är helt oproblematisk: här tillåts kvinnorna ta plats i egenskap av konstnärer. Förvisso reduceras deras projekt då allt som oftast till innehåll av mindre varaktig karaktär – någonstans ska ändå ett motståndsarbete inledas, och här får kvinnor vara subjekt i nästan lika hög grad som objekt. Ingen annan modernistisk rörelse har lika coola kvinnor som surrealisterna.

En av dem är den spännande damen Leonora Carrington (1917-2011). Det pigga förlaget Sphinx gav för några år sedan ut hennes skumma roman Hörluren, och nu i Kristoffer Nohedens översättning en volym med två kortare verk: I underjorden: Lille Francis & Där nere. Det är alltså två längre noveller som har samlats, båda med viss självbiografisk täckning.

Första boken, ”Lille Francis”, handlar i delvis förtäckt form om hur författaren enlevererar sig själv i sällskap med konstnären Max Ernst och bosätter sig på den franska landsbygden. Det är dock en helt overklig värld de hamnar i.

Carrington var brådmogen när hon rymde med Ernst. Några år senare skulle hon av gurun André Breton bli utkorad som surrealistisk konstnär med stor potential, men då hade hon långt tidigare utmärkt sig, skandaliserat föräldrarna genom att intressera sig för häxerier. I sitt efterord aktar sig Noheden för de förhastade slutsatserna när han presenterar Carringtons verksamhet.

Humor, sex och ockultism – så lyder den formel som bäst sammanfattar åtminstone ”Lille Francis”. Till sin atmosfär kan den liknas en del vid gotisk litteratur, där de vilda perspektiven dominerar. Det är ett sätt att skriva som spelar spratt med uttolkarna, som hälsar deras ansträngningar med ett glatt ”goddag yxskaft!”

Kaxigt skriven rebellisk litteratur, där du som läsare måste uppfinna läsningen medan du håller på, glömma bort hur man gör – helt enkelt lära dig läsa på nytt. Det är en saga som trotsar genrekonventionerna, där rörigheten och oordningen expanderar. Du vet inte själv om det är charm eller bara harm som är ämnet Carrington doppar sin penna i.

Då är ”Där nere” skriven med ett helt annorlunda temperament, där eftertankens kranka blekhet dikterar villkoren. Med ett par års perspektiv skildrar hon en slags psykos efter att Ernst tillfångatagits av nazister, och hur hon själv utsätts för förnedrande behandling på mentalsjukhus. Hon rensar ut sagobråten och släpper fiktionens ombonade grepp, och låter verklighetens hårda klangbotten utge förutsättningarna för det skildrade.

Till kropp och själ torteras hon, och det är omskakande läsning, även för den som fostrats i de otäckheter det brutala 1900-talet så frikostigt skänkt litteraturen. Carrington skriver rapportartat, med en känslolös objektivitet som förstärker hemskheterna, där hon spänns fast naken, med urinet och avföringen och flugorna som enda sällskap, och enstaka avbrott med intag av råa ägg och grönsaker till föda.

Att hon återvänder har med exorcism att göra, att hon försöker – som det heter på läkarspråk – skriva ut sig. Största paviljongen heter ”Abajo” (Där nere), och det är dit hon strävar – samtidigt som detta ”där nere” blir en annan slags strävan, att hitta botten, för att därifrån ta sig upp. Vanföreställningar samsas med fysiska reaktioner, och allt filtreras genom ett uppriktighetsraster.

Boken som fått samlingsnamnet I underjorden är fantastiskt fin, med Niklas Nenzéns illustration av författaren som svävar i sitt mystiska landskap. De små förlagen vet ofta hur vackra böcker ska bli vackert formgivna, och det förhöjer glädjen i att läsa de här två konstiga texterna.

28 mar 2012

Kronoper & famer, Julio Cortázar

Med Pablo Nerudas ord: ”Den som inte läser Cortázar är fördömd. Att inte läsa honom är en allvarlig, osynlig sjukdom som med tiden kan få fruktansvärda följder.”

Nu kan vi vara tacksamma över Modernistas minst sagt ambitiösa projekt att överföra argentinaren Julio Cortázar till svenska, med Karin Sjöstrands översättning. Det ska resultera i åtta böcker, makalöst vackert formgivna i mild färgsättning i omslag som signalerar Penguins klassiska serie, men framför allt – högklassig litteratur.

För det är ju det, när Cortázar bränner av hela sitt fantasifulla fyrverkeri, i dessa udda berättelser. För några veckor sedan gjorde jag en skolklass desillusionerad, genom att hävda att det inte finns något originellt överhuvudtaget – efter en stunds tänkande gick jag med på att göra ett undantag för Emily Dickinsons dikter. Men nog kommer Cortázar bra nära det helt originella med sina texter, och att läsa den här volymen är en bra påminnelse om detta.

Det är i år 50 år sedan Kronoper & famer utkom i original, och den här boken samlar även in de tre appendix som publicerades först 2009, upptäckta i en bågnande byrålåda av änkan, Aurora Bernárdez.

Originellt – så det förslår? Ja, med en pseudovetenskaplig approach, med mer än en räv bakom örat, presenterar Cortázar ett antal situationer och typer. Det är ett sätt att tänka på som gör att du som läsare måste hålla dig alert: belöningen är en större, rikare värld. Ibland är det inte mycket att analysera – bara konstigheter kvar, men det kan vara vackert så: det snygga som trivs med att vara snyggt.

I stället för att skriva litteratur som bara beskriver syftar Cortázar på upptäckten: det här måste upplevas. Och jag kan givetvis inte förklara eller berätta om de här hel- eller halvknasiga styckena. Förlaget hänvisar till Bröderna Marx, men det går lika bra att associera till Monty Python – ett trams som övergår i fullaste allvar, adlas och blir sublimt, nästan högstämt. Ja, parodiskt högstämt stundtals.

Det är uppskruvet skrivet, tokroligt, absurt. Att läsa den här typen av texter i sällskap med andra är riskabelt – jag har prövat ett par gånger i skolan, men eleverna har bara blivit förbryllade och mest provocerade: så här får man väl inte göra! Men det är också svårt att läsa de här texterna utanför sin kontext: att läsa blir att ställa sin misstro i författarens tjänst, och successivt låta sig övermannas av upptågen, acceptera dem långsamt. Därför är det sällan en god idé med antologier – eller snarare så att det är en form som passar en viss typ av författare, och många av dem klarar sig inte i ett annat sammanhang (ofta kan du plocka ut ett par stycken favoriter ur en antologi, men du förstår inte vad som var bra om du senare läser ett helt verk som någon av dem har skrivit).

Cortázar är en författare som låter det absurda stämma träff med det filosofiska. Att livet är ett skämt, det är något han inte tröttnar på att meddela. Hans tonfall är resonerande: svalt och behärskat, förtroendeingivande. Det är skrivet i det spontana leendets skola: ”Vi drack så mycket nebbiolovin att min yngsta syster till slut dukade av med räfsan; på den tiden var vi yngre.” Du ser den där räfsan, eller hur?

Han gör sina egna versioner av Murphy's Law, där alltings djävlighet upprepas. När han väl, efter gott och väl halva boken, kommer till sina kronoper och famer (samt esperanser, de lika konstiga hang-aroundsen) är det med en märklig form av igenkänning. Det är retfullt skrivet, som en lärobok i det mänskliga beteendet, en satir som är mer ljuv än bitter. Det finns mycket gott att skratta gott här, åtskilligt som är infallsrikt och direkt behagligt, även om det inte saknas en kritisk udd, att du som människa tycker att det finns något ytterst bekant med de här kronoperna och famerna.

Humorn är både sofistikerad och tramsig, i direkta utmaningar av löjligheten. Cortázars korta texter, helst 1-2 sidor, kan intas som medicin mot det tråkiga, mot det okultiverade – utan att det snobbiga tillåts sätta ned sina välputsade skor. Att läsa Julio Cortázar efter att ha utsatts för flera veckors medial mobbning från Björn Ranelid – en av Sveriges tråkigaste författare – är välgörande, uppmuntrande.

Nog går det att hitta paralleller till Cortázars påhitt, även om det som sagt är mer originellt än det mesta. Till sitt temperament påminner det en del om Gogol, som redan på 1800-talet kunde skruva till verkligheten i sina halsbrytande noveller. För att inte tala om Kafka. I sina parodier på stilarter och avarter är Cortázar ändå sin egen härskare, och det är med sin egen förtjusning han tar sig an den typen av sofismer som kan diktera mindre storsinta men mer högtravande kolleger.

Jag kan inte begripa hur ekvationen går ihop. Modernista ger ut böcker som är så vackert påkostade, i minimala upplagor – för nog räknas det här till smal litteratur? Hur kan det finnas en ekonomisk vinst i det här? (Stålarna kommer antagligen från SUR, argentinska regeringens översättningspolitik.) Snarare är det en investering i det som på 1900-talet brukade kallas ”kulturellt kapital”, och som har blivit allt mer utsjasat. Därför är det inte bara retro-omslagen som blir anakronistiska, utan innehållet mellan pärmarna får mig att undra om jag har förflyttats i tiden på riktigt: om det är till framtiden eller till det förflutna vet jag inte heller.

Ett steg i rätt riktning, Morten Søndergaard

Vad tänker senare generationer danska poeter kring den poesiboom som landet upplevde i början av 80-talet? Avundsjuka, förstås – ren och skär ilska, då dessa senare poeter väl är ungefär lika okända som de tidigare poeterna är kända; förbannade på den förbannelse som inte kan brytas.

För sådant ändras inte så lätt. Morten Søndergaard är en av de som haft oturen att debutera på 90-talet, då mättnaden infunnit sig. Rámus ger i Jonas Rasmussens översättning ut hans samling Ett steg i rätt riktning från 2005, och det är en bok som du inte ska gå förbi. Den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, men kunde inte gå lika långt som Sara Stridsbergs vinnande roman Drömfakulteten.

Det handlar, som titeln antyder, om gåendet. Här finns både nattblogg och dagblogg, och en presentation av Orfeus och Eurydike, förutom ett inledande ”Vade mecum” (”Gå med mig”). Orfeus är ju litteraturhistoriens mest berömda vandrare.

Brokigheten har dikterat skrivandet av den här boken. Søndergaard skriver tvärt, men samtidigt eftertänksamt. I inledningen räknar han upp ett antal olika gångarter – en veritabel glosfest för oss som gillar när ords nyanser tas till vara. Samtidigt: strikt talat finns det bara två sätt att gå – antingen det planlösa långsamma flanerandet, eller den syftesstyrda bestämda demonstrationstågsmarschen. Poeter går förstås helst på det förstnämnda sättet – där tankarna sätts ned lite lagom nonchalant men bara skenbart utan metodik.

Det är roligt att läsa de här påhittiga dikterna, som är både närgångna och distanserade, där språket tillåts överstyr. Søndergaard utvinner intressanta upptäckter hur gåendet sätter sig i språket också, hittar gemensamma nämnare i de idiomatiska uttrycken. Där kan vi tänka på Frostensons ”Allt går” ur boken Joner, och här ett antal varierade uttryck: hur går det … tiden går … undergång … Eller de trösklar som är gemensamma för den gående och för läsaren, de ordtrösklar vi snavar på, inte minst när vi läser poesi: ”Jag tror på ordens sammansvärjningar bakom ryggen / på syntaxen. / Det är bara att fortsätta. / I full fart. Hoppas att det går.”

För den gående är foten frihetens personifiering, en frihet av helt annat slag än bilistens lömska variant. En bil flanerar aldrig; en bil är aldrig poesi. Søndergaards dikter följer också gåendets rytm. Platsen blir viktig, i egenskap av mark för fötterna, i samspelet mellan kontaktytorna.

Och den här diktens Orfeus är en nedtonad kille, som bor med sin Eurydike på Viktoriagade i Köpenhamn – de turistar i Neapel, tills hon hamnar i Hades och han måste gå efter henne. Det blir en allusionsrik poesi där en mängd poetiska föregångare passerar revy – så går det när man låter sina diktjag bosätta i det exilernas paradis som Shelley kallade Italien.

Helt oväntat framträder till sist också en emblematisk cyklist, med ett obligatoriskt utropstecken efter sig: Fausto Coppi! Oj, som jag har längtat efter att han skulle cykla in i en diktsamling. Den här italienske bergsgeten blev känd för sina omänskliga prestationer i bergsetapperna, och var en av barndomens idoler, porträtterad i Ulf Nilssons bok Legenderna, som jag läste som en dåre på den tiden jag tyckte idrott var viktigt. Vad gör han här? Diktjaget passerar en cykelväg uppkallad efter honom, och påminner sig: ”Det är inget lopp som ska köras.”

Nej, jag vet inte hur arga eller avundsjuka de yngre poeterna är på Strunge, Tafdrup, Thomsen, Green Jensen och F P Jac – det är tänkbart att de här galjonsfigurerna har fungerat som dörröppnare också, att det stora intresset för dansk poesi som väcktes då har varit av bestående karaktär. Gärna för mig i så fall.

27 mar 2012

Mina priser, Thomas Bernhard

Ni vet – förevändningar? När man lyckas hitta undanflykter: att luras. Att författare är speciellt bra på sådant, det borde inte förvåna. Thomas Bernhard, litteraturens gnällspik och kverulant, som under en period tog emot sina litterära priser – med svepskälet att han behövde pengarna – tills han 1976 fick nog, och betackade sig för fortsatt uppvaktning. (Jag tror att det var Cioran som muttrade något om att den som skriver böcker som han själv gjorde inte kan ta emot några priser.)

Förlaget Tranan har nu gett ut Mina priser, där Bernhard har samlat nio texter från olika tillfällen när han förärats priser, samt fyra anföranden. Typiskt nog är anförandena den minsta anledningen att läsa boken, då de i stort sett är intetsägande – med undantag för det korta syrliga beskedet om österrikarens underlägsenhet när han tog emot österrikiska statens pris, ett tal marinerat i sarkasm. Jan-Erik Bornlid har översatt, med god blick för hållningen hos den här synnerligen konsekventa författaren.

Som författare är Bernhard en elaking, men här är han på särdeles gott humör. Han skrev boken ett par år efter att ha bestämt sig för att vägra ta emot fler priser, och lät den sedan vila till sig, för att bearbeta den strax före sin förtidiga död 1989. På tyska utkom den inte förrän 2009.

Den första texten handlar mycket om inköpet av en alldeles för trång kostym, som han sedan bär under den första prisutdelningen. Det är fritt fram att läsa in symboliken där. Redan här betonas det löjliga med dessa ceremonier – om det inte är så att Bernhard överdriver, att han behöver skapa en aning distans till det han utsätter sig för. Ömkansvärd är situationen, och lika ömkansvärd är författaren, liksom alla andra, vill han nog i alla fall själv hävda. Man kan bara skratta åt det, summerar han, och varierar detta tema i de olika texterna. I händerna på en mindre förfaren författare kunde det lätt ha blivit outhärdligt, men Bernhard är förslagen så det förslår.

Ska man förnedra sig kan man lika gärna göra det rejält, verkar han också hävda: därför gör det ”ingenting alls” att han någon gång får heta ”fru Bernhard”, när de imbecilla ledamöterna i någon av prisnämnderna bestämmer sig för att tro att han är en kvinna. Misstagen är frekventa i prishanteringen, låt det stanna vid det.

Det är underhållande att se hur den kompromisslösaste av författare krumbuktar sig för att undvika kritik, kanske allra mest självkritiken. Han bortförklarar och rationaliserar sina avvägningar – som när han medger att det var en bra idé att tacka ja till österrikiska statens pris, även om det förnedrande nog är det ”lilla priset” som mest ges till ynglingar (han är då i fyrtioårsåldern), eftersom det delas ut på dagen 30 år efter att hans egen morfar fått det …

Bortförklaringar, som den här: ”Men ett pris är överhuvudtaget inte någon ära, sade jag sedan, äran är en perversitet, det finns ingen ära någonstans i världen. Folk talar om ära och det handlar om ren gemenhet, vilken ära de än talar om, sade jag.” Hans negativa världsbild söker och får sin egen bekräftelse, vilket kanske inte är så förvånande. Men den dumma världen ligger alltid steget före, fortsätter uppfinna nya små dumheter hela tiden.

Gott humör alltså, och allra godast när han är som tvärast. Han må vara en gnällspik, men han avslöjar också hyckleriet och dumheten hos de filistrar som abonnerar på makten. Är det då sunt att vara så här grinig? Expertisen skulle nog inte hålla med – å andra sidan lever i motsats till vad många optimistiskt inriktade forskare pessimister ovanligt länge – förra året skulle Bernhard ha fyllt 80, något som inte brukar vara någon ålder för deppiga människor.

Det är en vacker bok det här som Tranan har gett ut, fint formgiven, och med ett vackert innehåll som kanske borde ge en och annan av våra mest kompromisslösa skriftställare lite huvudbry – å andra sidan är det kanske inte att rekommendera den här skoningslösa inställningen. Bernhard är dock inte enbart en bråkstake, utan också en klarsynt skildrare av samtiden, vars uppfattning fungerar som en vägvisare mot några senare författare, kanske främst Michel Houellebecq: ”Det är svårare att leva utan sagor, därför är det så svårt att leva på nittonhundratalet; vi existerar blott numera; vi lever inte, ingen lever längre; men det är skönt att existera på nittonhundratalet; att förflytta sig; men varthän?

26 mar 2012

Scardanelli, Friederike Mayröcker

Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch.

De här raderna ur Hölderlins dikt ”Patmos” hör till de rader jag vårdar mest av alla. Jag citerade dem senast i onsdags på det olycksaliga provet om Upplysning/Romantik som mina stackars elever fick genomlida (och jag med), i en översättning som jag tror tillhör Erik Blomberg: ”Där faran växer, / växer också räddningen.” Bertil Malmbergs översättning är finare: ”Men där fara råder, där växer / det räddande jämväl.”

På omslaget till Friederike Mayröckers diktsamling Scardanelli har Nina Bondeson broderat poeten fint, med en annan variant av raden: ”MEN DÄR FARA ÄR, VÄXER DET RÄDDANDE. ÄVEN.” Scardanelli är vad Hölderlin stöps om till efter sin period som sinnessjuk i tornet vid Neckars strand i Tübingen. Ellerströms har gett ut den här boken av österrikiska Maryröcker, med Ulla Ekblad-Forsgren som översättare.

Att läsa Mayröcker är ingen lek: hennes förra bok på svenska var den knasiga prosaboken Och jag ruskade en älskling, som jag var helt ambivalent inför: delvis begeistrad, delvis irriterad. I den här boken, på tyska 2009, skriver hon på hölderlinska (vilket väl ungefär som att en svensk poet skulle skriva på stagnelii språk, eller möjligen lindengrenska).

Att skriva på hölderlinska, det är att plantera sina ostadiga fötter mitt i en ström av stridiga ord, ett språk som dominerar och rör sig hastigt och hetsigt, lustigt och olustigt. Det är verkligen skrivet i full gehör för Hölderlin, som skrev på extasens syntax.

För oss som värdesätter översatt poesi, helt enkelt därför att vi förutsätter att det skrivs god poesi också utanför vårt språks gränser – hm … – är Scardanelli en fin bok, beroende av översättarens kompetens. Hur ska då denna kompetens bäst förklaras? Ja, kanske som en lojalitet med poetens säregenheter, när Mayröcker bråkar med orden och skiljetecknen, genom att använda versaler, kursiv, avstavningar, avstånd, liksom de bångstyrigaste orden, placera ord som inte trivs ihop. Det skapar en taggighet som verkligen kan upplevas som frustrerande. Men också att jag inte tvekar att kalla översättarens insats för oskattbart värdefull.

Ambitiöst – ja, i överkant. Det liknar hybris, och nog mister Mayröcker ibland kontrollen, låter ordkaskaderna bara tappas bort i flödet som uppstår när hon skriver – inte i direkt kamp mot Hölderlin, utan i flödet: i rytmen – i forsen.

I den forsen står kolleger som Thomas Kling och (Francois) Ponge, men också Gertrude Stein och Maria Callas, liksom en sjuk ”Edith S.”, som kan vara E. Södergran, men det vet vi inget om.

Översättningen har sanktionerats från flera håll: både tyskt och österrikiskt kapital har bidragit till finansieringen. Det ligger säkert i deras intresse – både det tyska språket och det österrikiska landet – att poesi översätts till just svenska. Men det ligger också i vårt intresse! Friederike Mayröcker är en knepig författare, som jag inte odelat gillar, men jag vet att jag kommer att fortsätta läsa henne, ibland av just den anledningen, eller åtminstone delvis just därför.

25 mar 2012

Den sista dimman, María Luisa Bombal

Från Chile kom författaren María Luisa Bombal, vars öde inte blivit så ombesjunget. Hon var kompis med storheter som Neruda, Lorca och Borges, och har hyllats av Allende och García Marquez. Hon levde mellan 1910-1980, och finns på svenska representerad i novellsamlingen Den sista dimman, utgiven av Tranan. Den är översatt av Annika Ernstson, och har ett förord av René Vásquez Diaz, som också berättar att titelnovellen var på väg att filmas av John Huston, med Bogart/Bacall i huvudrollerna, men det blev inget av det.

Det här är en bok som finns i Natur & Kulturs serie Alla Tiders Klassiker, som till subventionerat pris säljer böcker till skolorna (enligt en presentation ska den här boken läsas från år 6, vilket för mig ter sig en gnutta optimistiskt).

I Bombals titelnovell presenteras ett eländigt äktenskap, där mannen känner sin hustru bara alltför väl – de är kusiner och har växt upp tillsammans, och hon ska ersätta hans döda första hustru. En omöjlig uppgift, och snart nog börjar hon drömma sig bort till mer romantiska världar. Drömma – ja, och kanske också något mer, en natt när hon – kanske – lämnar hemmet och träffar en främmande man, och ligger med honom. Att hon verkligen gör det är hon själv övertygad om, och resten av sitt liv vårdar hon detta minne.

Hon vill byta ut den likgiltighet och det förakt som frodas mellan henne och den äkta mannen, mot en passionerad eld – en lidelse som svarar upp mot hennes inre. Det går väl – sisådär, får man säga. Hon kvävs av mannens dumhet och gemenhet. Att hon då söker sig därifrån är inte förvånande, men det är med säker hand Bombal åskådliggör hennes utomäktenskapliga äventyr, genom att göra det till en drömsyn, förläna den med en overklighetskänsla som laddar hela scenen inte bara för henne utan också för oss som läser, att vi delar hennes förvirring.

Det är också skickligt att som Bombal klara av att skildra sex och även onani så här oförblommerat redan 1935 – visserligen några år efter att James Joyce gjort detsamma i Ulysses, men hon gör det betydligt mer subtilt än när Joyce introducerar läsaren i dessa sysslor.

Liksom Nora i Ibsens dockhemspjäs längtar den kvinnliga huvudpersonen efter ”det vidunderliga”, ögonblicket då mannen ska kliva ut ur sin snäva roll som inskränkt tråkmåns. Liksom Nora väntar hon förgäves, mestadels. Det som imponerar mest i novellen är hur Bombal lyckas skildra förälskelsens salighet med lekfulla bilder: ”Jag uppfylls av en lycka så intensiv att jag måste föra båda händerna till hjärtat, så att det inte flyger från mig, lätt som en fågel.”

Här måste också Ernstsons översättning prisas, då den klarar av att återge den här känslan på ett så smidigt sätt. För det är en prosa som gnistrar vackert in i minsta detalj, som när huvudpersonen med förbluffade åtbörder skildrar vattendropparna på sin nakna kropp, utan att bli objektifierad.

Förälskelsen bor nära galenskapen, och huvudpersonen i den långa novellen lever nära denna fara. Det finns också en ironi, i hur författaren plågar läsaren, låter henne sväva i ovisshet genom läsningen, genom att utnyttja tvärtomperspektivet.

Det är också Ibsens livslögn som dominerar i Bombals bild av äktenskapet, som den förmedlas – inte enbart i titelnovellen, även om jag måste medge att jag inte blir riktigt lika förtjust i de övriga fyra kortare novelerna. Hon visar en omvärld som bara är förkastlig: pryd och konventionell. Hennes protagonister försöker revoltera mot korrektheten.

Nog är det en olycka att Hustons film aldrig blev av. Bombal lär ha färdigställt ett manus. Men vad hindrar att filma den nu: längre noveller brukar fungera ypperligt på film – tänk bara på vad Stanley Kubrick åstadkom med sin underskattade filmatisering av Arthur Schnitzlers korta verk Drömberättelse, sin sista film Eyes Wide Shut. Jag är ganska övertygad om att Den sista dimman – eller Houses of Mist som manuset heter – skulle bli en bra film i händerna på rätt regissör.

24 mar 2012

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen, Thomas Nydahl

I senaste numret av Axess skriver Steven Pinker att de senaste årtiondena har präglats av förnuft och lett till en fredligare värld, och i sin kommande bok Dygdens glädje skriver Johan Wennström om hur den positiva psykologin kan motverka den pessimism som annars dikterar villkoren för både samhälls- och kulturdebatten.

Och så har vi Thomas Nydahl, som skriver om kriget i Gaza: ”För mig som alltmer inåtvänd och misantropisk människa var kriget ingen överraskning”. Så här skriver han i sin nya bok Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen, utgiven på förlaget Vaka över ensamheten, som delar namn med hans blogg (namnet är inspirerat av E.M. Cioran).

Hur ska man då förhålla sig till dessa diemetrala attityder? Världen är cynisk, men också förutsägbar, lätt att genomskåda. Så när Pinker med flera hävdar att vi har blivit en fredligare människotyp blir jag misstänksam, och har lite svårt att uppfatta de våldsamma exemplen som just undantag eller enskilda händelser, utan att se ett mönster. Samhällsproblem är ett strukturellt problem som vi måste reagera mot.

Nydahl avstår från de tvärsäkra påståendena när han i bokens fyra texter presenterar några ytterst bekymmersladdade angelägenheter. Två av dem handlar om Libyen och Israel, en om konsekvenserna i de engelska forna gruvstäderna, och en är en privat sjukdomsrapport. Som gemensamt tema ser Nydahl islamiseringen som ett stort hot.

I texten om konflikten mellan Israel och Palestina återger Nydahl några resor till området, från 80- och 90-tal, och det är beklämmande läsning, där det är svårt att hitta någon optimism. I en kort scen tar en kamrat upp en kamera för att fotografera en poster på Bruce Springsteen, för att dokumentera det välbekanta inslaget i den främmande miljön, men det leder till en skärmytsling. Exakt så nära är hotet och våldet. Ja – hur ofta har vi inte befunnit oss i fara, utan att vara medveten om det?

Nydahl försöker skaka av sig alla ideologier, eftersom de leder till fanatism och dumhet. Jag tycker att han lyckas bra med det: han skriver utifrån, men aldrig uppgivet, även om det smyger in stora doser skepsis och tvekan, när han redogör för några framstegsförsök i att lösa kriget. Under åren från främst 1967 och framåt har inte mycket konkret gjorts ändå, och man undrar som utomstående ibland och hoppas att de tycker att det har varit värt allt detta lidande och våld och all denna död.

”Black Country” ligger i West Midlands i England, och där har Nydahl tillbringat en hel del tid, något som troligen kan resultera i ett längre arbete så småningom. Han skriver om industristäderna i sviterna efter industrialismen, och i sviterna efter politikernas beslut, där väl Thatchers dårskaper endast följdes av Blairs diton.

Det här är en ytterst nedgörande, nedslående text. Och snart är vi där! För allt som hinns skissas fram här kan vi uppleva fördyningarna av i Sverige. Vad Nydahl ser i de engelska städerna är en allt starkare segregation, som samhället inte riktigt har någon lösning på, för vad det leder till är generationer av ungdomar utan hopp, som lever i en bitterhet som måste få sitt utlopp.

Om den arabiska våren, med fokus på Libyen, handlar en essä, där Nydahl skildrar i realtid det dramatiska förloppet medan det händer. Kaddafis död, till exempel, där vi får veta att det förmodligen inte låg i västs intresse att ta honom levande, då det kunde resultera i obehagliga svar.

Så handlar det avslutande stycket om en sjukdomsvistelse, skriven parallellt med den arabiska våren. Att rädslan urholkar själen visste vi, men Nydahl bemöter smärtan och rädslan med ödmjukhet inför den fungerande svenska sjukvården, och en solidaritet med både medpatienterna och personalen.

Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initerade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt.

Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska).

23 mar 2012

Självpornografi. Akt I. Pastoral prosa, Åsa Maria Kraft

Poeten Åsa Maria Kraft räds inte att spänna bågen, där gränsen mellan det ambitiösa och pretentiösa är tunn och lätt att passera. Men jag har alltid gillat det där kaxiga tilltalet, att här får du minsann acceptera att stora saker avhandlas. Som när hon debuterade med den finurliga 4 påhitt: Styckevis, skilda stilar, ordentligt ordnade, med marginal. Liksom hur hon låter sin vacklan mellan poesi och prosa ladda hennes stil. Och väljer rejält skruvade titlar, nästan jäderlundskt djärva: I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker. Eller hur hon med några av sina senare böcker använder bilder och färgad text, och hur böckerna då närmar sig Goethes allkonstverksideal.

I sin nya bok Självpornografi. Akt I är hon också ute i ett dristigt ärende, där det handlar om att utforska språkets relation till en förälskelse. Vi blir förälskade i ett språk, uttrycker den här boken – en tanke som får mig att tänka på Hélène Cixous symbolladdade födelsescen, där protagonisten föder inte ett spädbarn, utan – ett språk.

Därför leker Kraft och byter ut den könsbestämmande konstruktionen ”han" eller "hon” till det aktuella ordet ”hen”, och blir därmed mig veterligt den första skönlitterära vuxenboken som testar denna relativa nykomling på språkets domäner (som bekant var Jesper Lundqvists barnbok Kiwi och Monsterhund något tidigare).

Det är en provocerande uppfattning, men det måste väl också få vara en del av poesins uppdrag, att utmana de rådande värderingarna – att försynt skrapa på foten inför de vidöppna dörrarna, det kan andra kosta på sig. Poesin måste söka efter nya vägar, och jag har alltid gillat hur Åsa Maria Kraft har varit noggrann med att föra in samhällsdebatten i sina dikter, oavsett om det har varit lekfulla feministiska påhitt i debutboken (”Ett mittuppslag är bra. Där får en kvinna rum”, som syrlig kommentar till Virginia Woolf) eller Irakkriget i Bevis eller den globala uppvärmningen i Permafrostens avtagande.

Den här gången skildrar hon en förälskelse irl, där en person sitter på ett tåg, och ser - ”hen”. Vi följer förloppet medan det pågår. Berättelsen lutar kursivt, jäderlundskt, och växlar obehärskat mellan prosa och poesi. Alltså: det ser ut som prosa, men mig lurar det inte!

Här finns anspelningar på Carina Rydberg som galjonsfiguren för jagberättelserna, Duras kärlekshistorier, men också Gertrude Steins språkliga prosa, samt Annie Leibovitz fotografi av Yoko Ono och den nakna John Lennon.

Boken är så experimentell att den troligen blir ett framtida forskningsprojekt. De vackra bilderna förstärker tematik och förvränger, förfrämligar. Ovanan i pronomenet ”hen” skapar lite bryderier vid läsningen – delvis på grund av att Kraft ibland måste böja det, med lite olyckligt resultat. Men vad gör vi då, vi läsare, ställda inför det neutrala? Byter vi ut det, läser ”han” eller ”hon”, eller tänker vi inte ens tanken, att ordet ”hen” är ett täckande ord – då blir det också ett småkusligt ord, som uppvaktar gåtan: ”Om hen tänkt den tanken hade hen bara tänkt på den blondfräkniga hen, på hens mage, att det var ur den någonting föddes och räknat bakåt och kommit ihåg dagenefterpillret hen tagit själv, och aldrig berättat för hen om, men hen har nu känslan av att det var med flit, att hen vill och velat befruktning och att den blondfräkniga förstått och tagit emot det som hen själv refuserat.

Själva kärleksskildringen innehåller inte några sensationella inslag alls, utan vågar vara just så vardaglig som den också måste få vara. Åsa Maria Kraft är en poet med huvudet på skaft, som skriver en uttalat självbiografisk bok samtidigt som hon både tar udden av och förstärker inslagen av självupplevt med reflekterande kommentarer, som befinner sig rätt nära det självironiska, utan att riktigt komma fram till avfärdanden. Det är inte riktigt frodig berättarglädje som präglar hennes bok: snarare det intrikata, introverta, och vi som lite till mans kan ha svårt för mustigheten i mycken annars berömvärd prosa ska nog finna desto mer att glädjas åt i den här klurigheten till bok.

En kärlekshistoria med könsneutrala människor är inget nytt påhitt – testa Jeanette Wintersons Skrivet på kroppen, till exempel, en bok som inte behöver ordet ”hen” för att vara outtömligt fascinerande. Riktigt så angelägen är kanske inte Självpornografi. Akt I, men onekligen ännu ett viktigt tillskott i Krafts utgivning av viktiga och konstiga böcker.

22 mar 2012

Skördebrev, Helena Granström

Jag känner människor som föraktar noveller ungefär som andra människor föraktar människor som nyser men inte i armvecket eller tar den sista kakan på fatet. (Vad tycker de som föraktar noveller om människor som läser noveller? Jag vet inte, men jag har mina misstankar.)

Förmodligen är det ingen bra idé att tipsa dessa novellnoviser om Novellix serie, som efter en blygsam start hostat upp sig till dussinet fullt svenskar och en kvartett tyskar. Speciellt inte Helena Granströms bidrag, nummer elva: Skördebrev. Jag behåller den gärna för mig själv.

Dessutom är jag inte säker på att jag vill kalla den för en novell. Snarare är det en lyrisk monolog om besatthet: ett förtvivlans undertryckta skri – en besvärjelse. Allt det som utgör riktigt överdjävligt bra litteratur, alltså.

Här är berättarjaget en ko som snackar om sin son, sin mänskliga son. En ko: ja, hur bokstavligt ska det uppfattas egentligen? Kanske inte mer bokstavligt än Sylvia Plaths tunga sömnmoder i dikten ”Mourning Song”, föräldraskapets mest essentiella dikt: ”One cry, and I stumble from bed, cow-heavy and floral / In my Victorian nightgown.”

Kroppen väller fram i den här texten, där omfånget ställs mot och bryts mot det strikta och strama som är Granströms ideal, utifrån hennes behärskat komponerade tidigare böcker. På egen hand har hon injicerat mer talang än svensk litteratur nästan behövde, och höjt dess intelligenskvot med tvåsiffriga tal; hon är så smart att man som läsare befinner sig inte bara steget efter, utan ibland två-tre steg bakom tankegångarna. Därför tar det lång tid att läsa det här, så att när du kommer till slutet på sidan 30 är du helt utmattad.

Jag läser med full förtröstan. Bilden skrider fram inför läsningens blick, hur modern eller kon ser hur sonen försvinner, som söner gör – men ändå inte, för söner bevaras: barnet bevaras intakt i föräldern, om det är som minne eller något annat kan kvitta, men det är märkligt hur den där tonårsslyngeln i förälderns öga fortfarande är ett barn, hur barndomen liksom aldrig passerar och blir avslutad.

Det är också med hallucinatorisk skärpa och med helt exakta iakttagelser hon låter sin värld framträda. Jag kan inte undgå att tänka på debutantromanen Åsen, som nyligen blev så hyllad: här skildrar Granström också det så kallade lantliga livet, och gör det så mycket mer spännande, suggestivt och fantasifullt. Så här ska det skrivas – ju: ”Jordskorpan är en sårskorpa uppfläkt på nytt och köttet blottat; färserad mylla, fettsprängd, sönderdelad. Innan pojken kom hit talade han inte, jag lärde honom, men hans språk tillhör inte mig. Också mitt eget språk är enbart till låns, passerar bara genom mig. Jag kan utföra rörelser, men också de är under upplösning, med varje ord jag yttrar förnekar jag det föregående.”

Pojken blir så en fantasi – ett stelnat avtryck i tiden. Mellan det rationellt förklaringsbara och det oförklarliga utspelar sig intrigen i Granströms mystiska novellmonolog, med förälderns ensamma kamp mot livets djävligheter.

Novellerna från Novellix kan nog bli små plask i den damm som vi benämner svensk bokutgivning. Möjligen utan att avge några långvarigare effekter. Dock tror jag att det vore ett misstag att inte låta Helena Granströms bok Skördebrev dröja en stund vid ytan innan den helt uppslukas, för det är den minst sagt värd – och vi också, vi som bryr oss om novellen!

Att skriva recensioner

Här recenserar Jan Arnald islänningen Eirikur Örn Norddahls bok Gift för nybörjare (tack blogspot för att jag inte kan skriva isländska tecken). Länge har jag tyckt att Arnald skulle bli en något bättre recensent om han inte var så beroende av att uttrycka sig kategoriskt: nästan jämt när han är positiv är det den bästa bok han någonsin har läst, och när han inte gillar något är det det sämsta han någonsin har läst. Hans hyllningar verkar vara beställda av förlagen att trycka som blaffar på pocketuppgåvorna - som han skrev igår: "Sema Kaygusuz 'Böner som faller till marken' är helt enkelt en alldeles magisk läsupplevelse". Men det konstiga med den här recensionen är att det verkar vara den första boken av Norddahl som översätts till svenska: ändå insinuerar han både att Amanda Svensson, som mig veterligen inte läser romaner på isländska, har läst honom, och att islänningen läst Amanda Svensson, som inte översatts till isländska. Två hundar begravda ...

21 mar 2012

Stalinhusen, Ricarda Junge

Först: den har fått en lite märklig titel, den svenska utgåvan av Ricarda Jungers roman från 2010, som på tyska heter Die komische Frau. Nu när Thorén & Lindskog ger ut den i sin på alla vis föredömliga serie tysk litteratur heter den Stalinhusen.

Kanske det beror på anspelningen på spökberättelse: spöken vistas gärna i hus, åtminstone i litteraturen. Men den som passerat Karl Marx-Allee med sina ödsliga kulissliknande byggnader, ursprungligen byggda för att husera DDR-boende, kan inte undgå att erfara en andlöshet inför de livsöden som på något sätt stagnerade och blev fastfrusna i tiden just där. Men det var bara för en kort period gatan hette Stalinallee, så jag vet inte om det är brukligt att folk fortfarande kallar dem för ”Stalinhusen” (jag får fråga Boel).

Det här är en ganska fin berättelse, och något att upptäcka för den läsare som klarar av att passera dess gränsvakt – ett motto av plattitydmakaren Charles Bukowski. Till de här så kallade Stalinhusen, närmare bestämt den ganska intilliggande gatan Löwestrasse (du måste först passera Weidenweg), flyttar Lena med sonen Adrian. Mannen Leander – notera namnlikheten hos de tre i kärnfamiljen – flyr sin kos, av lite oklar anledning. Lena har skrivit en roman, hankar sig fram med småjobb, bland annat som frilansskribent.

Det blir barnets uppgift att kanalisera spänningarna i äktenskapet: ”Något namnlöst slog rot i honom och trängde sedan ut ur honom i nynnande stavelser.” Ah, detta ”namnlösa” som spökförfattarna är så beroende av! Effekterna hotar att bli av det billigare slaget: sonen ser något (eller, om det ska skrivas: sonen ”ser” något), den komiska tanten (eller ”konstiga”, som hon får heta). Det är en vanlig tanke att barn skulle vara mer receptiva, mer mottagliga för det paranormala intrycken.

Junges bok vacklar mellan att vilja berätta en ryslig skräckhistoria och – tja, något annat. Säga något vettigt om DDR-tiden, kanske. Det är ingen helt oproblematisk syssla, och hon lyckas väl inte helt manövrera sin historia mellan dessa poler.

Thorén & Lindskog ska ha all heder åt att de inärdigt ger ut ny tysk litteratur. Nina Katarina Karlsson har översatt. Stalinhusen är en mystisk roman, som inte riktigt vet vad den vill – som spökberättelse utnyttjar den inte riktigt sina förutsättningar, då Berlin ju är en stad där spöken från olika epoker trivs förträffligt.

17 mar 2012

Think of the sea - - -

Edmund Spenser, The Faerie Queene, Book II, Canto XII, 21-23:


But th' heedful Boateman strongly forth did stretch

His brawnie armes, and all his bodie straine,

That th' utmost sandy breach they shortly fetch,

Whiles the dredd daunger does behind remaine.

Suddeine they see from midst of all the Maine,

The surging waters like a mountaine rise,

And the great sea, puft up with proud disdaine,

To swell above the measure of his guise,

As threatning to devoure all that his powre despise.


The waves come rolling, and the billowes rore

Outragiously, as they enraged were,

Or wrathfull Neptune did them drive before

His whirling charet for exceeding feare;

For not one puffe of winde there did appeare,

That all the three thereat woxe much afrayd,

Unweeting what such horrour straunge did reare.

Eftsoones they saw an hideous hoast arrayd

Of huge Sea monsters, such as living sence dismayd.


Most ugly shapes and horrible aspects,

Such as Dame Nature selfe mote feare to see,

Or shame that ever should so fowle defects

From her most cunning hand escaped bee;

All dreadfull pourtraicts of deformitee:

Spring-headed Hydraes; and sea-shouldring Whales;

Great whirlpooles which all fishes make to flee;

Bright Scolopendraes arm'd with silver scales;

Mighty Monoceros with immeasured tayles.

Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad, Durs Grübein

Jag tänker att essän i sina bästa stunder har samma funktion som den nu arkaiska kyrkstöten, alltså det långa föremål den nitiske vaktmästaren använde för att stöta till den slumrande församlingsmedlemmen. När du läser en intelligent och stark essä är det en närapå fysisk uppenbarelse – en stöt – som väcker dig från den intellektuella slummern.

När den tyske poeten Durs Grünbein nyligen fick Tranströmer-priset gläfste Lars Gustafsson till en smula, och antydde något om vänskapskorruption, att jurymedlemmen Aris Fioretos nepotiskt vilselett de andra våpen i juryn för att belöna sin polare Durs, och att det minsann finns tre mer prisvärda tyska poeter (däribland Hans-Magnus Enzensberger, kanske en av 1900-talets största tråkmånsar).

Nåja! Sedan jag läste Grübein-urvalet Biologisk vals 1999 har jag varit fast för den här roliga poeten. Ersatz har i sin serie Essay tidigare gett ut hans Cartesianska dykaren, och också Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad. Sannerligen inte en titel som tillhör tråkmånsarna!

Han tar en av sina dikter, ”Kosmopolit”, och gör sedan fjorton försök att tyda dess sista rad: ”Att resa är en försmak av Inferno”. Kan man skriva en hel bok om en enda rad? Jag brukar berätta för mina elever att det en gång skrevs en avhandling, omkring 300 sidor, om två rader i en svensk dikt (jag har för mig att dikten var Tegnérs), och Grünbeins bok är kortare än så, betydligt.

Jo då, det går visst. Och fint, med Ulrika Wallenströms som vanligt säkra översättning (även om det är olyckligt att Virginia Woolf en gång kallas ”författarinna”, något som avvisar henne till 1900-talet, som om hon tillhörde någon annan tid än vår). I en rörande scen råkar Grünbein se en flyttfirma ha lånat termen Metaforai: en högst lämpande metafor, då han där ser flyttbilen som den idealiska bilden för just metaforen, att flytta runt begrepp och innebörder.

Nonchalans och Stringens är lika höga gudar i Grünbeins stilistiska mytologi. Han tar oss med på en lärd resa, fjorton gånger, där vi får träffa några bekantingar som har använt eller lånat havet i sina verk – Melville, Homeros, Coleridge, Verne (ej Conrad) – men också Dante, mannen med Infernot, som några gånger använder havsmetaforen på oväntade sätt.

Fascinerande skildras också det bokstavliga dykningen, som blir lika fängslande som när Carina Rydberg lät det ta stor plats i romanen Djävulsformeln. Grünbein ser det som ett återbesök i livmodern, en drift efter ursprunget. I ett kapitel om drunknade författare – det är där vi hittar ”författarinnan” Woolf – skriver han inkännande om Shelley och Celan, och hade han varit mer svenskt orienterad skulle det ha funnits anledning att nämna också Gösta Oswald. Här menar han också att de drunknade kanske söker efter ett ännu ursprungligare ursprung än dykarna, att det handlar om att ta sig vidare från individnivån till artens uppkomst, det vatten som var (den blivande) människans första element.

En sonett innehåller fjorton rader, och det kan vara det som har dikterat Grünbeins val av just fjorton dykningar, eller kapitel. Eller lika gärna något annat. Det är roande, det är piggt skrivet, lite lagom spefullt ibland, på ett sätt som gör att du inte hinner ha tråkigt någon gång.

I sista kapitlet får vi också empiriskt bevis för att Atlantis – det mytiska riket på havsbottnen – finns på riktigt. Det är en vacker slutscen för den här vackra boken.

Jorden består till 70 % vatten, det nyfödda barnet något mer – en nivå som sedan sjunker, tills vi mindre liknar jordytan. Poesin skrivs på vatten, enligt John Keats, och det stämmer förstås på majoriteten av även ett lands mest snåla poesiutgivning, att dess skrift inom kort dunstar. Om Grünbeins dikter och poetiska essäer ska undvika att bli torra fläckar i biblioteksmagasinen – i bästa fall – är inte en fråga som vare sig du eller jag äger, men nog finns det anledning att göra något för att det inte ska se. Så då säger jag bara: läs!

Prisregnet

Ser det här ut som en vinnare - - - (Foto Dan Hansen/Scanpix)

Att Kristian Lundberg vann Sveriges Radios romanpris för romanen Och allt ska vara kärlek är glädjande - det är en stark svensk roman, och som jag skrev i somras, på något sätt (ännu) bättre än Yarden. Det är också glädjande att se vilka romaner som nominerades, däribland böcker av Magnus Dahlström, Eva-Marie Liffner, Sara Mannheimer, Kerstin Ekman. Alltså en mycket starkare lista än halvmesyren August-priset, som varje år ser till att hitta en brokig samling böcker av varierad kvalitet att nominera. Därför tar jag det här priset på mycket större allvar. Att Liffner inte vann, hon som skrev förra årets mest suveräna roman, Lacrimosa, kan jag ha överseende med: 22 mars avslöjas vem som får Nordiska rådets litteraturpris, och den är nominerad.

16 mar 2012

Åsen, Katarina Fägerkiöld

Livet på landet är inte så värst livat, när Katarina Fägerskiöld debuterar med romanen Åsen, som handlar om pigan Sofi. Hon längtar därifrån, på samma sätt som man som läsare kan längta bort från romanen.

Jag har lite svårt att trivas på landet. Mina morföräldrar hade lantbruk i Västerbottens inland, men som barn tyckte jag mest illa om lukterna, djuren, de smutsiga stövlarna, smaken av opastöriserad mjölk, de tidiga morgnarna.

På en gård i Västergötland arbetar Sofi, omkring tjugo, och hjälper en fyrbarnsfamilj med allt möjligt: hon kör traktor, bistår vid grisslakten, bakar bröd, städar, byter blöjor och läser godnattsagor åt barnen.

Snart står det klart att hon utnyttjas. Själv förefaller hon knappt ha några ambitioner alls, men så plötsligt börjar hon drömma om att byta ut sin tristess mot en tillvaro i Amerika. Det här är hela handlingen i Åsen, Fagerskiölds nästan provocerande enkla roman.

Här är arbetsvillkoren nästan groteskt hårda. Och Sofi är en stenhård karaktär, urstark och okänslig, samtidigt som hon är rädd för allt otäckt som kan hända, med djuren, med maskinerna hon hanterar. Något otäckt händer också – men det är något helt oväntat, som inte påverkar hennes situation nämnvärt, trots att det innebär en fysisk skada.

Världen är exakt så smutsig, våt och rostig som jag minns min barndoms somrar. Fägerskiölds stil tillhör konstaterandets skola: hon beskriver saker som de är, utan krusiduller. Risken är att det blir opersonligt med de nästan parodiskt korthuggna fraserna, att den värld som hon åskådliggör är så spartansk att det bara blir en torftig upplevelse att ta del av den.

Nog går det att utläsa någon form av kritik i hur Sofi blir en symbol för arbetstagaren som utnyttjas av arbetsgivaren, men det är kritik som formuleras taffligt och knapphändigt. Som litterär karaktär blir hon inte särskilt trovärdig, när hon är så fyrkantigt presenterad. Resten av familjen är också anonym, som kulisser utan funktion.

Sofi lever i känslomässig och intellektuell dvala, och som läsare blir man gång på gång irriterad när hon låter sig utnyttjas, att hon finner sig i att bli behandlad så illa. Det blir inte heller riktigt klart vilken bindning hon har till familjen, varför hon väljer att stanna där i flera år, utan kontakt med omvärlden förutom två kortvariga valhänta förhållanden med män.

Dessutom är Fagerskiöld allt för angelägen att visa för sin läsare vad Sofi känner: hon litar inte på att vi ska förstå, utan hon måste gå in och berätta, påpeka att hon är missnöjd, att hon längtar bort. Tack, vi har förstått det, vill jag invända då.

Vad vi får är en endimensionell historia om en endimensionell figur. På 70-talet talade man i Danmark om knäckebrödsprosa, som en illustration till de tråkiga romaner som 80-talets mer fantasifullt inriktade författare gjorde uppror mot. Jag har tidigare inte riktigt förstått vad de menade, men att läsa en bok som Fagerskiölds Åsen är ungefär samma upplevelse som att tugga på en Wasa Sport utan pålägg.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/3 2012.)

Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter, Petter Lindgren

Människor som inte läser poesi har sin bestämda uppfattning klar: poeter är ena dammiga tråkmånsar, skönandar som lever i vindskupor i armod och snyter sig i gardinen, medan de skriver sina fattiga dikter. Ja, men i själva verket är ganska många svenska poeter lustigkurrar, och på 90-talet – parallellt med stand up comedy-scenen, debuterade många som skrev en stand up poetry.

En av de roligaste var väl Petter Lindgren, när han gav ut Långtbortistan 1994, och efter en sparsmakad produktion har han nu gett ut sin femte bok, Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter (Bonniers). Medan debuten alluderade på Kalle Anka, syftar den här titeln på den danske skämttecknaren, som jag tror att alla från min generation förknippar med Tuborg-burken som våra föräldrar drack till kvällsmaten, skojaren Perikles obetalda svar på frågan när en Tuborg smakade bäst: ”Hvergang!”

Nostalgin är alltså framträdande även här. Det är ett ”Hvergang!” som klampar in inte enbart i titeldikten, utan även i en mer oskyddad dikt med barndomsmotiv.

Vad gör då nostalgin med oss? Jag tror Lindgren vill mana fram den där speciella känslan: du är barnet, du suger i dig kunskapen, och så återvänder du ibland till den riktiga världen, med en häpnad – ”va? är allting kvar?” Nostalgi är också en rädsla för att saker inte bevaras, att de ska försvinna. Så där som allt försvinner. Att använda tingen som talismaner hjälper ju inte! Inte heller som fetischer duger de; i stället förstärks bara saknaden, av dessa tidsmarkörer, anakronistiska inslag, där olika tidslager tillåts existerar simultant.

Lotta Külhorn har gett Lindgrens bok ett patinerat omslag, som imiterar 40-talets skolupplagor av litterära verk, sådana där skamfilade böcker du kan hitta på antikvariaten eller i gymnasieskolornas katakombliknande magasin. Det är snyggt, och lite sorgligt: en illustration till L.P. Hartleys gamla sanning om det förflutna som ett främmande land (”de gör saker annorlunda där”).

Lindgren skriver om barndomens upplevelser, upplevda av barnet. Ofiltrerade. Han vägrar gå in som den vuxne och stöka till texten. Nä, han är lojal mot sitt inre barn (något som låter som en formulering av Bruno K. Öijer, vilket det mycket väl kan vara), och i några av dikterna i den här tunna boken lyckas han låta poesin bli just så barnslig som den behöver vara – då det annars föreligger en risk att den inte får vara tillräckligt barnslig.

Och så finns där för honom, liksom för mig, Storm Petersen bevarad – som vår generations ersättning för den upptagna och inmutade Madeleine-kakan, varje gång han skriver sitt namn, där bokstaven ”P” är inlånad från den danske tecknaren. I några av de oförutsägbaraste av dikterna talar de inbördes med varandra, och du som läser lyssnar flitigt utan att riktigt förstå vad som sägs, men ibland får du en syl i vädret, och ibland ler du bara.

15 mar 2012

Pingis

Eftersom alldeles för få konstnärer målar the noble art of pingis: Leonora Carrington gjorde det!

14 mar 2012

Halva solen, Aris Fioretos

Medan Aris Fioretos i sin förra bok om pappan, Den siste greken, lekte katt och råtta med fiktionen tills läsaren varken visste ut eller in, har han i sin nya bok med samma föremål i fokus – Halva solen (Norstedts) – hållit sig strikt inom biografins ramar.

Fast – då med förbehållet att ramarna är tänjbara när den här författarna stångar sin stil mot dem. Jag upprättar ett kontrakt med mig själv när jag läser: den här gången ska jag inte nämna något om stilen, om hur Fioretos skriver, och bara ägna mig åt innehållet. Det får bli en annan gång, för gång efter gång tjusas jag av hur han låter det skrivna lysa upp textsidan. Att skåda rätt in i solen lär förblinda, och nog är Fioretos skrivande en sol som väcker min kärlek så pass att den gör mig blind.

Den halva solen är en trop som återkommer genom boken, en roman maskerad som självbiografi, och vice versa. Den återfinns i Solstickan-teckningen, Einar Nermans tändsticksillustration som bildar motto och ingångsportal, och i den apelsin fadern delar med sonen, och som en ledsagare genom berättelsens vindlingar. Med mera.

I början är fadern liket, sedan den medicinerade gamlingen med begränsat rörelsemönster, och plötsligt piggare och piggare, en energisk sprakfåle. En märklig föryngringsprocess, tycker vi, tills vi erinrar oss att tidens pilar kastas baklänges. Det är en återkomst i flera bemärkelser: faderns lätt igenkännliga gestalt från den tidigare boken, liksom hur minnesarbetet tillåter den levande att återvända, samt att Fioretos återgår till sina tidigaste böcker, lika fragmentariskt skrivna, och delvis också med liknande tematik – Delandets bok och Den grå boken (notera halveringen och färgen, som båda återfinns här: Halverandets bok/Den gula boken).

Så, Fioretos skriver snyggt, det har vi konstaterat tidigare. Men han skriver också med en besynnerligt närvarande språkmedvetenhet, där han dels vet att utnyttja synonymer och idiomatik på oförutsägbara sätt, och dels att han busar med orden, stökar till det annars prydliga intrycket. Det hyperkorrekt strama bryts mot en ledighet, en spjuveraktig tjusning i ordvalörer och i att föra samman begrepp som annars inte brukar höra ihop, ordpar som förefaller sakna förutsättningar att trivas tillsammans. Det bildar en stil som är både spänstig och spännande.

Den ojämna högermarginalen förstärker intrycket av den obesvärade anteckningsformen, att vi tillåts komma ytterligare ett steg närmare ett första informellt utkast. Därmed blir boken mer spontan än föregångaren, mer omedelbar i sitt porträtt, och mer närgången. Det är nyfikenheten som är motorn i berättelsen, sonens förundrade blick inför fadersmonumentet, som han är obrottsligt lojal mot i sin skildring. Pappan är mer än en halvgud. Sonen en Ikaros, på tal om solen alltså, olydig som alla söner, men också en märklig blandning av irrationell ryckighet och logisk följsamhet (exakt som sin stil). Tack vare en stor portion behärskning och självironi riskerar det ömsinta aldrig att slå över i sliskighet.

Inte heller hotar det mustiga och skröna-aktiga att ta över berättelsen, tack vare Fioretos trohetsed mot det tuktade. Det blir ett räddningsuppdrag, där han utan dramatiska åthävor ger sig ned i underjorden – trickset med att behålla den älskade i livet är att föra honom tillbaka till säker mark, långt bort från den där Döden som alltid finns i framtiden, i det som inte finns. Tillbaka till stunden där sonen föds, där pappan blir pappa, oåterkalleligt. Tills fiktionen ingriper med sina flinka fingrar, och förlöser en son likväl som förpassar en far ut i evigheten.

Pappan är i sonens ögon så mycket mer än pappa: poet och sexmaskin, bland annat. Att han konsekvent kallas ”pappan” skulle kunna leda till distansering, men i så fall kanske av det nödvändiga slaget, att det är något som hjälper sonen att skåda pappan i skarpare belysning. Därmed blir ”distans” ett skenbart begrepp, och ibland uppstår en slags förvirring, som när sonen betraktar det foto som utgör den här bokens omslag. Det är den 24-årige pappan som strosar i Stockholm med en ihoprullad trenchcoat och dito tidning under armen: ”på väg in i framtiden”, som det står. Sonen stannar till vid fotot, men tar oss senare i motsatt riktning. Eller – om det nu är så att tiden ska uppfattas kronologiskt.

Tiden har ofta varit ett stort ämne för Fioretos böcker i olika genrer. Tiden är ”nostalgikerns främsta fiende”, skrev jag i min text om Den siste greken. Det är en tanke som jag inte själv begriper. Jag uppfattar dock Fioretos arbete som ett försök att bemästra tidens jobbiga flykt, ett försök att värna om det som annars rinner undan, försvinner i tidens opaka vatten.

Den gula färg som solen har – i vår föreställningsvärld, åtminstone – bildar också ett ledmotiv för boken: dess gula tråd, om man så vill. Då blir sonens minnen lätt tintade, så där som man färglade gamla svartvita filmer förr, och något sådant sker väl också med våra minnen. En ljus sepiaton. Gult är också det kranium sonen lånar från faderns bokhylla, när han i tonåren leker Hamlet (ur-sonen). En kort tid.

Det blir också en berättelse om försoning, om att tvingas acceptera sjukdomens härjningar, den sjukdom sonen först liknar vid ett krig: ”Först kom överste Parkinson, sedan general Demens. Båda skickade ut sina trupper som infiltrerade hjärnan och sakta men säkert slog ut nervsystemet.” Men krigsmakterna kan inte ockupera fadern, inser sonen: bakom det sargade faderslandet finns ursprunget bevarat, och det är dit sonen tar oss genom sitt sätt att berätta. Ibland kommer den döde, ”Den dödde”, till tals, lägger saker till rätta, ifrågasätter, lika burdust som försynt, ungefär som man föreställer sig ett spöke följa sin oavhängiga version av vett och etikett.

Finns det då inget mörker i Aris Fioretos berättelse om fadern? Även solen har sina fläckar? Endast solen har rätt till sina fläckar, som Goethe korrigerade. Jo, nog finns här och där glimtar av en försynt form av kritik, antydningar av oro, att allting inte står rätt till. Men inte ska ett monument kritiseras. Det ska betraktas i förundran, vilket är något annat än enbart vördnad. Solen kastar ingen skugga? Förvisso – men en ljus skugga är det.