Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 sep. 2014

Queer, William S. Burroughs


William Burroughs är en ojämn författare. Ändå är han väl den ende beat-författaren som är uthärdlig i relativt stora doser. Låt gå för att han som författare är rätt frikopplad från den rörelsen. I år är det 100 år sedan han föddes, och det finns alltid anledning att läsa honom. Då återutger Modernista en av hans bästa böcker, Queer, som han skrev i början av 50-talet men inte publicerade förrän 1985. Drygt trettio år senare: vad ska man göra med den informationen?

Burroughs hade fyllt sjuttio, och han hade väl då på 80-talet blivit välkomnad av det etablissemang som tidigare ratat eller motarbetat honom – nu sågs han mer som guru än kuf, uppvaktad av stjärnor med smak för dekadens, som David Bowie (som lite omotiverat gör en cameo på bokens omslag). Tyvärr skulle Bowie influeras lite väl mycket av Burroughs passion för intuition och slump, delgett i den cut up-teknik som gjorde flera av hans 90-talsskivor svårlyssnade. Dock med brasklappen att de flesta som sökte sig till honom inte verkar ha gjort det i annat syfte än att ta del av russinen i drogkakan, eftersom det inte är helt riskfritt eller enkelt att tillägna sig helheten av de orakeltexter han skriver. Även den här romanen är svårläst, och i den mån den har sina förtjusande egenskaper är det något Burroughs inte serverar med större entusiasm.

Boken är tillkommen i Mexiko, dit Burroughs flytt ett narkotikabrott, tillsammans med hustrun Joan. Efter att ha druckit en osedvanligt olämplig mix av vodka och gin siktar han på ett whiskyglas som ställts på hennes huvud, med en pistol han tidigare försökt sälja då den skjuter för lågt. Allt detta kan man läsa i Daniel Westerlunds förord, som följs av Burroughs egna förord, en aning för långt för sitt eget bästa, även om han säger en och annan sak av intresse, som det här med hur abstinensen efter drogerna tar död på det bildberoende som funnits under ruset. Det kan förklara varför Queer är något mindre beroende av det bildalstrande som kan hittas i några andra av Burroughs böcker, främst Naked Lunch. Här är det mer av ett slags traditionellt berättande som driver handlingen framåt.

Huvudpersonen Lee är deprimerad mer än förtvivlad, en känsla Burroughs skildrar så övertygande att det är lätt att bortse från de rikhaltiga drogskildringarna och bögsnacket. Det hämningslösa är inte alltid en tillgång, och det må vara en oortodox tanke, men jag föredrar Burroughs när Burroughs glömmer bort sina provokativa syften, när han låter sin egen sorg sippra in i Lees upplevelser. När kaoset stillar sig, när han låter förtvivlan komma ikapp honom/sig, och sjunka in. Här får provokationerna ibland löpa lite väl fritt, som när Lee förför några pojkar som inte ens hunnit fylla tonår, eller när han fräser till en hallick att han vill ligga med en sexårig tjej.

Tyvärr finns ju också en del planlösa spår, en del virrighet. Samtidigt som världen han skildrar är nebulös är den ibland klarvaken och skildrad utifrån en rättvis analytisk skärpa. Rastlöshet och indolens har lika mycket existensberättigande, och det är som om ivern och lugnet får lika mycket att säga till om. Då blir effekten märklig. Texten är lika smart som den är dum, och det är ett generellt omdöme om Burroughs, att även hans bästa böcker, som Naked Lunch, nästan är oläsliga – en egenskap den delar med en del andra oumbärliga böcker, som Don Quijote och Ulysses.

Tillsammans med den någorlunda villige vapendragaren Allerton söker de efter det telepanthine som kan utvinnas ur växten yage, en mytisk drog med kapacitet att göra människan telepatisk i alla riktningar. Vi får höra att främmande makter redan använder det i syfte att kontroller sin befolkning. ”Varför då?” undrar jag 2014, då staten knappast vill ha ett ännu mer passiviserat folk.

Lee fascineras av schack, i ett resonemang om en italiensk mästare som möjligen kan knytas till hur Burroughs skriver sin roman: ”han var en stor showman och som alla sådana drog han sig inte alltid för charlataneri och ibland direkt fusk.” Dessa drag finns också hos Burroughs, men frågan är hur medveten han var om dem, om det ska läsas som uttryck för självförakt. Åtminstone måste tillstås att han inte döljer sina ansträngningar att göra Lee till en tölpaktig figur.

Einar Heckscher är en ojämn översättare. Hans översättning av den här boken utkom 1988. Jag har gnällt på honom tidigare, och hade tänkt låta bli den här gången. Men jag nöjer mig med att konstatera att det sällan är en god idé att direktöversätta idiomatiska uttryck: ”monkey on your back” låter inte snyggt som ”apa på ryggen”. Överlag är det en översättning som normaliserar Burroughs queera prosa, som avväpnar de ifrågasättande dragen, tar bort dess anspråk på frihet. Ett exempel är när Lee ter sig ”torn by lust and curiosity”, som ju är en starkare upplevelse än att vara ”gripen av lust och nyfikenhet”. Eller att han har så uppenbara svårigheter att hitta lämpliga svenska glosor till det frekventa ordet ”bitch”, som blir allt ifrån ”skit” till ”fruntimmer”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar