Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

12 jan. 2015

Allt som tar plats, Agnes Vittstrand



Det är svårt att ge kritik på böcker som tar upp det uppenbart jobbiga ämnet incest, eftersom det blir så futtigt att ha synpunkter på meningsbyggnad. Därför avaktiverar jag min rättningspenna när jag läser Allt som tar plats av Agnes Vittstrand (pseudonym), utgiven på Freke Räihä förlag.

Men redan att kalla det för poesi är långt ifrån oproblematiskt. Flera av texterna är listor, uppräkningar. Och ja, jag värjer mig inledningsvis för ett språk som inte ger intryck av att vara färdigredigerat. Hela boken är ett slags ansats, och det måste vara någon mening med det. Det är en bok som ändå tagit tjugo år att skriva, enligt pressmaterialet som medföljer – det svarar på min undran om författarens ålder, då jag anar av musiksmaken att döma (mycket 90-tal) någon som är i trettioårsåldern eller mer, medan boksmaken snarare indikerar en yngre skribent: så eklektisk smak har bara tonåringar, och det hat mot finkultur som här antyds hör nog också till tonåren.

Incest är långt ifrån det enda temat, kanske långt ifrån det mest bärande temat i boken, som är mer intresserad av att lista allt det där som titeln menar ”tar plats” – till skillnad från det snällare ”får plats”. Hur det är att vara människa är ett mer övergripande tema, en tillvaro av tv-serier, träning, mat, samvetsfrågor. En av teserna som drivs av Vittstrand är att incest är ett fortsatt tabu i vårt samhälle, något nedtystat. Jo: i samhällsdebatten är det tyst, men skönlitteraturen har inte saknat incestskildringar av vitt skilda slag.

Vittstrand avstår från starkt detaljerade skildringar. Hon skriver i en salig blandning av banaliteter och skarpa iakttagelser, något som skapar en svindel som inte enbart är lyckad: ”Sverigedemokraternas kultursyn – dom är skrämmande / men deras kultursyn – pinsam.” Roligare blir det när en viss självironi kan skönjas, som i en lång lista med saker som tar för lång tid, där ett ”Att skriva denna lista” har smygits in mot slutet.

Då kan Vittstrand också leva upp till det slitna mottot om att glädjas åt det lilla, att – uh! – fånga dagen! Ja, för carpe diem är inte så dumt som det låter. Ursprungligen var det inte den tomma klichén, utan en nödvändig broms. Det är också lätt att döma andra människor, när vi inte känner till vilka erfarenheter som ligger bakom. Ett offer har större anledning att fånga dagen än den lyckligt lottade som haft en så kallat lycklig barndom. Självförakt är inget man väljer, utan något som blir konsekvensen av andras val.

Hat? Ja, faktiskt, i sista texten, den i mitt tycke mest övertygande, har Vittstrand äntligen hittat en lämplig form, med en skruvad och kuslig dialog med olika röster, där hon själv tar nummer 1 och pappan – förövaren – ges nummer 2, och i denna långa text finns ansatserna till en mer sammanhängande och mer fokuserad berättelse. Jag vet att mitt uppdrag inte innebär att jag ska slå den skrivande på fingrarna och bedöma det jag inte har framför mig, eller önska något annat än det jag faktiskt har framför mig.

Det är också här, när språket liksom går itu – går av, så att man gissar varför pseudonymen gett så stiliga initialer, AV – som Vittstrand når ut med sin historia. Mer sådant. Mer sånt, menar jag. De ilskna känslorna behöver en ilsken form. Det fanns andra, får vi veta, ”drygt tio kanske” som ”2” (pappan) avmätt säger.

Living well is the best revenge, sägs det, men jag tror inte att man har något val. Hjälper det att skriva? Det finns inget som hjälper, och Vittstrands bok är ett gott bevismaterial på denna bistra sanning. Att bli våldtagen av en vuxen och sedan själv bli vuxen och försöka hantera det – det handlar inte om att vilja, det handlar inte om att kunna. Och trots allt ges en antydan till en lakonisk förklaring till varför det sker: ”Jag brukar se det som att dom letar en gräns, dom hittar en.”

6 kommentarer:

  1. Jag har en fråga om en passage här som jag inte är helt på det klara var den hämtar sin sanning från: "Jag vet att mitt uppdrag inte innebär att jag ska slå den skrivande på fingrarna och bedöma det jag inte har framför mig, eller önska något annat än det jag faktiskt har framför mig."

    Har du tid lust ork att utveckla? Upplevelsen av att det som föreligger i någon mån är otillräckligt, får går ska bör inte det uttryckas och i så fall, varför, om ändå recensentens upplevelse finns där?

    SvaraRadera
  2. Ja, det här är en fråga som kräver lite längre tanke. Det är möjligt att jag i så fall återkommer med en krönika. Jag vet vad jag syftar på, men det är som sagt lite svårt att göra det nu. (Sitter på en buss med två skolklasser på skolresa i Stockholm för tillfället.)

    SvaraRadera
  3. Har du hunnit fundera på frågan, Bernur? Kritik, smak och intentioner är i min mening en intressant trio begrepp, särskilt när det kommer till att önska något mer av det som föreligger, exempelvis att ett ämne som upplevs som viktigt och eller relevant behandlas med otillfredsställande estetiska val. Jag återkommer för att provfiska på samma ställe med ca två månaders mellanrum och hoppas såklart på napp.

    SvaraRadera
  4. Haha, ja ...
    För ett par år sedan intervjuade jag Rakel Chukri för 10TAL, och hon sa nåt klokt, angående hur recensioner skrevs, att hon som kulturchef inte gillade när recensenten skrev om boken utifrån aspekten att hen önskade att författaren hade skrivit "en annan sorts bok", dvs att man som recensent kan önska att böcker är skrivna på ett visst sätt, men det är inte till mycket hjälp i en recension. Det som ska bedömas är ju bara den bok man har framför sig.

    Vet inte om det här låter klart eller otydligt.

    SvaraRadera
  5. För mig låter det som ett klart återgivet citat med otydlig innebörd. Jag håller med om att det inte går att önska en annan bok än den som föreligger, men samtidigt bör i min mening de estetiska valen kunna omfattas av kritiken (närmast självklart eller hur). Att som i ovanstående recension gardera sig mot att ha önskat något annat än det som föreligger blir en outvecklad antydan om att du faktiskt önskade något annat. Det ser jag som ett problem.

    Att uppskatta en mer sammanhängande och mer fokuserad berättelse måste ses som recensentens smak och det är väl alldeles utmärkt att skriva fram. Även en recensent har väl preferenser och smak? På det viset framställs inte önskan om något annat som en pålaga riktad mot författaren utan en ganska ärlig beskrivning av mötet mellan text och läsare. Boken föreligger, så den kommer inte att ändras.

    Det är inte min avsikt att vara jobbig. Det var något skumt med just den passagen som intresserade mig och som kanske kan vara något att fundera vidare på. Tackar!

    SvaraRadera
  6. En inte helt välskriven bok som hade mått bra av ett par skrivarkurser el dyl. Jag hade gärna sett en skildring som visar det bolster av empati som incestpersoner lever i. För så är det. Incestoffer (särskilt barn - en retorikens ständiga "allmäna plats" - googla om du inte förstår!) åtnjuter i många fall en betydligt större social empati än t.ex. vuxna våldtagna och prostituerade som traumatiserats betydligt svårare än incestpersoner.

    SvaraRadera