att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 okt. 2017

Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet, Tatjana Brandt, Förlaget


”Jag tror inte folk längre förstår hur farlig konsten är, vilka krafter den rör vid, vad det innebär att hitta riktiga sanningar om man inte kan hantera dem.”

Så här skriver Tatjana Brandt om Henry James, i sin nyutkomna bok Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet. En så oväntad bok, utifrån svenskspråkiga förhållanden – alltså en bok som ägnas åt essäer om litteratur! Brandt är finlandssvensk litteraturvetare med en avhandling om Ann Jäderlund och Agneta Enckell, har profilerat sig som kritiker, har gett ut en debattbok om poesi och en antologi om nya mötesplatser för den finlandssvenska poesin, och har även skrivit poesi.

Nu är litteraturkritiken under attack – igen. Jag deltog i ett seminarium på Bokmässan förra veckan, om kritikens kris – bland annat tillsammans med Brandt – och hennes metafor motvinden ville jag göra till en uppförsbacke. Poängen är att hindret kan vara en tillgång: när problemen hopas tvingas man vässa sina förmågor. Jag kan också vara ense med hennes inledande tes att det inte går att läsa exempelvis flera tusen sidor 1700-talslitterarur utan att påverkas av det, att det innebär en förändrad världsbild.

Ja, och Brandt tecknar en bildningsresa, sin bildningsresa. Hon har en viktig poäng: att läsa innebär att göra sig öppen för förändring, mottaglig för nya intryck. Genom att söka sig bakåt frigör hon ett nytt förhållningssätt, en större rörelsefrihet.

Det finns mycket gott att säga om den här boken. Jag gillar också hur Brandt ofta visar hur frigörande det finlandssvenska är även på en språklig nivå. Dels är det befriande med en kritiker som med sådan självklarhet diskuterar stilistiska frågor, och gör det med en auktoritet som ändå inte blir påträngande. Och dels kommenterar hon översättningsfrågor med en nyfiket kritisk blick, som även den borde fungera uppmuntrande och inspirerande.

Men alltså även att hennes språk är präglat av ett finlandssvenskt idiom, som gärna rufsar till den prydlighetsivrande svenskan. Tänk att man kan och får skriva så här! tänker jag flera gånger. Denna språkliga rörlighet, i ordens böjningsformer.

Brandt skriver om Fanny Burney, Henry James, J.K. Rowling, Inger Christensen och Ann Jäderlund. Vänta nu … Fanny Burney?

Kort rekapitulation. Fanny Burney (1752-1840 … fan vad gammal hon blev?), romanförfattare (så klart!), mest känd för … Evelina? Till mitt försvar, för jag har inte läst henne, är att senaste svenska översättningen kom 1802 (endast Cecilia och Camilla har översatts, alltså inte Evelina?). Men jag har ett starkt minne av Ruth Halldéns essä om henne i boken Vid romanens rötter, och jag har i tjugo års tid tänkt att jag ska läsa henne …

Tacknämligt ger Brandt en ordentlig introduktion till Burney i denna boks längsta essä, där hon också kontextualiseras. Och ja, jag hoppas att jag om tjugo år inte får anledning att upprepa meningen att jag fortsätter tänka läsa henne. Det finns en sådan oerhörd spännvidd i hur Brandt ser på litteratur, en metod som smittar och inspirerar. Hon behöver inte plädera för moderna inslag hos Burney, för det framgår ändå, exempelvis i hur ironin under 1700-talet var ett stilideal: tänk Jonathan Swifts pardonlösa satirer, Anna-Maria Lenngrens stillsamt sublima bon mots, Laurence Sternes ljuvliga excentricitet, Alexander Popes enastående kvickhet, allt det här som leder fram till Jane Austens mästerskap i ironins konst … allt mer börjar jag fatta varför det var på 1700-talet man borde ha varit vid liv!  

Det verkar också ha funnits en större handlingsfrihet för kvinnor under 1700-talet, en glasnost från sexismen från tidigare och senare håll. Åtminstone argumenterar Brandt för detta, och även om jag är stensäker på att somliga inte alls skulle hålla med är det tänkvärt att tänka sig att det ändå verkar ha funnits en slags frihet för kvinnor som 1800-talet definitivt skulle motarbeta.

När Brandt skriver om James sker det med en låtsad lojhet, som i förstone skär sig mot hans tvångsmässigt kontrollerade prosa. Här tänker jag på hur Björn Ranelid recenserades när han i mitten av 90-talet skrev en roman om Stig Dagerman. En kritiker, jag minns inte vem men det kan ha varit Ulf Gyllenhak, ville hellre att Ranelid skulle ha korsat sin språkliga värja (florett?) mot ett språk som var mindre likt hans eget – säg, Willy Kyrklund.

Är man ett fan av James har man förstås stor behållning av Brandts insiktsfulla läsning, även om vän av ordning nog sätter i halsen över det som kan uppfattas som respektlöshet. Men det är ju ett fan som skriver, invänder jag då, och då ska man vara just så här kritisk, för annars blir det bara hagiografi. Brandt vidrör vad den bästa litteraturen gör: förändrar världen, som här – den ”jamesifieras”. För att litteratur är liv, och att den som läser noggrant skänks nya insikter hela tiden. Läsning av ett så rikt författarskap som Henry James ger ny kunskap, avgörande kunskap. James är en sådan författare som ständigt aktualiseras – som när Kazuo Ishiguro nyss fick Nobelpriset, och många jämförde honom med den äldre ”mästaren”, men då tänker de nog främst på butlern Stevens i den välkända Återstoden av dagen – en karaktär som är lika känslomässigt avhållsam som privatmannen Henry James.

Den mest radikala läsningen är essän om Rowlings Harry Potter-böcker. Bland annat kopplar Brandt henne till den gotiska 1700-talslitteraturen. Liksom där är det minnet som gör platserna levande i Rowlings värld. Hon skriver skarpt och övertygande om varför de svenska översättningarna inte håller måttet, varför man måste läsa böckerna i original för att ha behållning av främst ordlekarna i karaktärernas repliker.

Det är en djärv och fantasifull läsning av Rowling, som ställer sig på tvären i förhållande till annat jag läst i ämnet. Antingen har det präglats av nedlåtande, typ som när Harold Bloom i Wall Street Journal totalt dömde ut den första boken om trollkarlen, eller så har det varit lika totalt okritiska hyllningar, som inte hittat minsta lilla att anmärka på. Att efter dessa erfarenheter läsa en sansad och balanserad läsning är en lättnad.

Det Brandt gör är att riskera något med själva förhållningssättet till bokserien om Potter. Det kan vara så avgörande att hon läser helt enkelt för att göra sig kvitt litteraturen, att undkomma det fängelse läsningen utgör. För jo, att läsa är generellt knutet till ”lust” (tänk på titeln till denna bok, till exempel, även om den som sagt problematiseras), men i själva verket är det för den som läser mycket mer en fråga om en plikt, som ibland kan uppfattas som ett straff.    

I den här boken uppmuntras invändningen. Brandts metod är att röra sig genom texten, avtäcka lager efter lager av mening och budskap. Hon återkommer med ständigt nya insikter. Läsning saknar inte konfliktytor – den friktionsfria läsningen är inte heller något att ha, den typ av instämmande medhårsläsning som jag misstänker premieras av rätt många läsare. Genom sina närläsningar visar Brandt vad konkret kritik kan uträtta.

Bra läsningar blir man omskakad av. Ja, man ska bli som lite förvånad, och kanske som första reaktion besviken – det här var ju inte vad jag väntade mig, men så småningom förstår du strategin bakom kritikerns arbete. Starka läsningar gör också i någon mening våld på originaltexten, och det är något Brandt ger fina prov på – att hon behandlar dem med den typ av nästan fysiska kontakt som bara intensiv läsning leder fram till. (Är det en felsägning när vi har lektion i engelska och jag ber mina elever: ”Read this passage closely – assault it”?)

Som när Brandt tar sig an Christensen. En läsning eller tolkning måste våga säga okonventionella eller rentav utmanande saker om texten, och här finns det sådant om Fjärilsdalen. Då blir det ett stort, berikande äventyr att läsa den här typen av litteraturkritik.  Och hur skriver hon då om Jäderlund, som det har skrivits så mycket om, men så här vackert har det väl aldrig?

”Där [i diktjagets mun] skälver den [dikten] mellan futurum och imperfekt, på gränsen mellan att bli till och förgöras, på gränsen mellan att vara vacker och bli äcklig, på gränsen mellan liv och död.”

13 okt. 2017

Pesthuset och andra pjäser, Mare Kandre, Ellerströms


När Mare Kandres samlade pjäser ges ut utgör de en påminnelse om vilket unikt författarskap vi gick miste om när hon dog 2005. Det är pjäser fyllda av mod, av allvar, men också av befriande skratt.

Hur vågade Mare Kandre ta sig an syskonen Brontë, den engelskspråkiga litteraturens obestridliga genier? Hon gör det i en pjäs, troligen skriven innan den sensationella debuten med I ett annat land, när hon bara var strax över tjugo fyllda. Då hade hon också hunnit ge ut ett par LP-skivor som rocksångerska, samt tecknat serier (utgivna förra året i boken Punkserier).


Pjäsen ”Fyra röster” inleder den bok som nu utges, Pesthuset och andra pjäser, och skiljer sig från de andra. Den följer tätt syskonen Brontë i spåren, främst Emily, och hennes ambivalenta oro för brodern Branwells tilltagande alkoholism och dess följdsjukdomar. Kandre följer var och en av syskonen, ger dem individuella plågor, individuella röster.

Det är den typ av litteratur som kanske bara den riktigt unga författaren kan skriva: den är hejdlös i sin inlevelse, i sitt brådmogna mod, som genast knuffar undan all distans och alla kritiska avväganden. Som lön för mödan har Kandre skänkts en smått övernaturlig tillgång till deras mest intima röster. Det är litterärt buktaleri på sublim nivå.

De av allt att döma kronologiska pjäserna lyder annars den tidslinje Kandres estetik utvecklade. Med andra ord är ”Vilse” från 1986 rätt lik hennes prosaböcker från 80-talet, med två unga tjejer som försätts i en osäker situation. De är antagonister, fast samtidigt fullständigt beroende av varandra.

”Poeten och kritikern”, som kunde läsas i ett nummer av tidskriften 90tal, påminner om de raljanta böcker Kandre skrev i ett svep under det tidiga 90-talet. Det är en vass satir över det symbiotiska förhållandet mellan den som skapar och den som recenserar – ämnet har knappast mist sin aktualitet.  

De avslutande pjäserna, ”Pesthuset” och ”Tre veckor på jorden”, ger en hint om att Kandres författarskap kunde ha tagit en ny inriktning, vore det inte för att hon dog 2005, blott 42 år gammal. Liksom i novellsamlingen Hetta och vitt från 2001 tar hon i sina sena pjäser in omvärlden, och blir en samtidsdebatterande författare.

I ”Tre veckor på jorden” är det ett spädbarn som fungerar som hoppet om en bättre tillvaro. Men barnets gråt hotar en grupp ockuperade, och vad gör man när det finns ett hot om ett avslöjande? Var händer med godheten när ondskan tillåts finnas? frågar sig Kandre.  

Svaret är blytungt, men i det mörker som Kandre skriver fram finns det också gott om utrymme för det förlösande skrattet. Jag är rätt övertygad om att hon skulle ha fnyst åt att mina associationer går till Beckett och Pinter, men här finns faktiskt en liknande kaxig absurditet, men framför allt en strävan mot det farliga – ett närmande av ämnen som bränner.

Vi ska aldrig glömma det, att bilden av Mare Kandre som dysterkvist är ensidig och falsk. Det finns en njutning i hur hon tar sig an tillvaron, en häpen njutning som jag utan tvekan kallar för unik. Att läsa henne blir då en påminnelse om vad litteraturen är till för: att utmana och förändra. Du blir aldrig densamme efter att ha läst det här.

Så på frågan om det är bra kan jag bara svara: det är oundvikligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/10 2017)

11 okt. 2017

Yann Andréa Steiner, Marguerite Duras, översättning Kennet Klemets, Ellerströms


Marguerite Duras fortsätter fängsla sina unga läsare. Den roman som nu utkommer på svenska är inget undantag: läs om du är ung, eller så blir du ung när du läser.

I sin sista bok, Det är allt, som färdigställdes tre dagar innan sin död, diskuterar Marguerite Duras med sin följeslagare Yann Andréa Steiner. Han frågar: ”Vem kommer att minnas er?” Hon svarar: ”Unga läsare. Små elever.”


Och så rätt hon fick. Generation efter generation av unga läsare börjar läsa Duras, blir besatta av Duras, så som jag själv blev i tjugoårsåldern. Nu finns dessutom många fler av hennes titlar tillgängliga på svenska. Kennet Klemets, som också översatte Det är allt, har till exempel nu översatt en roman från 1992, med titeln Yann Andréa Steiner.

Så det är en roman om honom, den unga mannen som hon träffade 1980, och som här beskrivs som ”mycket ung” (han var tjugosju)? Nja, mer är det en roman om att börja om på nytt, om att gå från ensamhet in i gemenskap, men också en roman om alkoholen, om skrivandet. När hon möter honom lever hon i asketisk ensamhet, kör bil på nätterna, och dricker.

Inte heller vet jag om det ska kallas en roman, dessa knappt hundra sidor. Formatet uppmuntrar till sträckläsning, och så ska alla Duras korta romaner läsas: som en oavbruten sejour i ett fängslande rike, en mental inlåsning där du bönar och ber om att nyckeln aldrig blir återfunnen.

Det är alltså endast inledningsvis det handlar om Yann. Det handlar också om en utebliven Duras-roman, som skulle ha handlat om Théodora Kats, en judisk kvinna som i Duras fantasi dör på olika sätt. Hon mördas av nazisterna – skjuts till döds, eller gasas ihjäl. Eller halshuggs. Eller dör i cancer. Duras vägrar skriva boken om henne. Kanske för att det vore att konfrontera den egna dödsångesten.

I stället övergår denna berättelse till en saga om en kvinnlig kolloledare, en både rörande och oroande saga. För kolloledaren förälskar sig i en sexårig pojke. Hon förgriper sig inte på honom, men ger honom uppdraget att återvända till platsen tio år senare.

En pessimistisk saga om hur omöjlig kärleken är. Omöjlig, och grym. Mycket har sagts om hur kategorisk och obönhörlig Duras stil är, och det är sant, hon skriver hårdare än någon författare jag känner till, men här finns en ömsinthet som både förvånar och imponerar.  

Så även om Duras fegar ur när hon släpper historien om Théodora Kats når hon den typ av insikter som endast kommer till den som vågar möta sanningen. Där blir det då en roman inte om Yann Andréa Steiner, utan om Marguerite Duras.

Det är nog ändå en lite väl banal läsning, att uppfatta kolloledaren som ett alter ego för Duras, som var nästan fyrtio år äldre än Yann. Genom att omväxlande tilltala honom ”du” och ”ni” skapar hon en distans, gör berättelsen om honom till fantasi.   

Denna roman må sluta med tystnaden, den tystnad som omger kvinnor som Théodora Kats, men Duras verkan som författare har bara börjat. Ungdomens källa finns inte, men att läsa romaner som denna kan ha samma effekt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/10 2017)

10 okt. 2017

När reglerna slutat gälla, Ariel Levy, översättning Anna Lindberg, Natur & Kultur


Det är verkligen en ovanligt tät memoar Ariel Levy har skrivit, När reglerna slutat gälla. Den utkom i USA i våras, och finns redan nu på svenska, i översättning av Niclas Nilsson (jag läste ett förhandsexemplar i somras med förbehållet att det inte var korrekturläst, så jag avstår från att kommentera språkliga skönhetsfläckar).

Men är inte ”ovanlig” en (ovanligt) onödig kliché? Jo, men vi kan koncentrera oss på hur den gängse självbiografin är strukturerad. Levy avviker från mallen, genom att presentera förutsättningarna rätt tidigt: det här ska handla om förlust. Föredömligt nog avstår hon från långa redovisningar av sina mödor, sin kamp för att nå sin position som respekterad skribent på The New Yorker.


Hon ska åka på reportageresa till Mongoliet, gravid i femte månaden. Hemmavid finns en partner som möjligen dricker för mycket, och själv kan Ariel inte avhålla sig från att vara otrogen med den tidigare partnern Jen, som nu heter Jim. Men låt oss inte berätta för mycket om detaljerna, utan det viktiga är hur elegant Levy skildrar färden mot den katastrof som vi alltså vet ska inträffa.

Att Levy skriver så rudimentärt om sin bakgrund kan förlåta en och annan förenkling och idyllisering när hon exempelvis summerar 90-talet som en sista utpost för rekorderliga ideal. Att vara ung och ambitiös kan leda till tron på sig själv som oövervinnelig, tills man – som hon luttrat påpekar – börjar tro att man är oantastlig, vilket leder till isande insikter: ”Att våga tro att reglerna inte gäller är ett kännetecken för visionärer. Det är också ett symptom på narcissism.”

Levy uppfinner sin teori om reglernas otillämpbarhet ungefär som Nora Helmer gör i Ibsens Ett dockhem, hon som irriterat viftar bort Ranks påpekanden om lagen med en nonchalant oneliner: ”Då är det fel på lagarna!” Men Levys idé kommer från en låt av Cat Stevens, som tillhörde barndomen: ”I have my freedom / I can make my own rules”. 

Även Ariel Levy kräver rätten att få ta för sig, trots att hon är kvinna. Hon fostras i ett oberoende, och upplever sig välsignad med tur när det går bra, i karriären och i privatlivet. När det går dåligt ska man inte gnälla – eller, jo, hon tar till sig ett råd från Nora Ephron, som förklarar att man kan tillåta sig att gnälla en stund, men sedan är det bara att skriva igen.

Det är också en bok om skrivandet, vilken funktion skrivandet har i en människas liv. Här finns fina partier om relationen mellan skribenten och redaktören. Sant, förtydligar Levy, att hon inte skriver fiktion, men att skriva journalistiskt kan – i en ideal värld, och där lever hon som skribent – innebära lika goda tillfällen som för romanförfattaren att strukturera en berättelse, att skapa ett sammanhang åt en historia. Hon pläderar starkt för driften att uttrycka sig, och hela boken kan läsas som ett försvarstal för just detta: vilka belöningar som finns i skrivandet.

Och Levy är skicklig på att portionera ut spänningsmomenten, det där löftet att något ska hända. Det hör till det svåraste, att inte överdriva och ta i för mycket när de där ögonblicken ska introduceras. Ändå skriver hon lite glanslöst, även när skeendet är dramatiskt. Det skapar en kontrast, som torde vara medveten.  

Lite svårare har jag för en del formuleringar som rör sig åt det floskulösa, som när Ariel träffar sin blivande partner Lucy som då är i en annan relation. Snabbt dömer hon ut Lucys sexliv i den relationen, men ”vi var ren magi”. Eller när Ariel senare själv är otrogen: ”Det var sublimt varje gång.” Eller vad sägs om den här platta visdomen: ”om man ger näring åt beroenden blir de värre, inte bättre.” De här partierna blir också lite mer svårsmälta när Levy annars är pigg på att genomskåda banaliteter hos andra.

Men jag gillar ändå den här ovanliga självbiografin, för att Ariel Levy vågar visa människan som hon är, med alla sina skavanker – både de egna och andras. Porträttet av Lucy är mångbottnat, och innehåller en del skarp kritik. I rättvisans namn är Levy lika skoningslös mot sig själv, och det är en framkomlig väg i en självbiografi. Bara indirekt blir det en handbok i sorgearbete.

Livets orättvisor ska accepteras, som en del av villkoren. Att acceptera, men inte utan ilska. Däremot måste den ilskan kanaliseras, göras konstruktiv. Alla får inte allt, citerar Levy Maureen Dowd, även hon barnlös. Nä, vill jag tillägga: alla får inte allt, men somliga får för mycket – antingen av det positiva eller av det negativa.

6 okt. 2017

Kazuo Ishiguro 2


Kazuo Ishiguro är en författare som vördar långsamheten och tålmodigheten. Det finns en sävlighet i hans berättande som kan uppfattas som sövande eller långtråkigt, men som den trägna läsaren har all anledning att både fängslas av och imponeras av.

Men nu uttalar jag mig som om det här är ett enhetligt författarskap, och det är så långt ifrån sanningen man kan komma. I själva verket känns det som en fiktion att det är samma författare som ligger bakom de sju romaner han har gett ut sedan debuten 1982, då han byter inriktning och genre nästan hela tiden. I första hand är det för sina romaner Ishiguro har blivit en författare med en bred läsekrets, där alla romanerna har översatts, samt även några av hans noveller.


De första två romanerna skildrar erfarenheterna från en uppväxt i Japan, där Ishiguro föddes i Nagasaki 1954. Berg i fjärran och Konstnär i den flytande världen är båda upptagna av tillbakablicken, att skildra ett historiskt skede. I verkligheten flyttade Ishiguro till England som sexåring.  

Sitt första genombrott fick han 1989 med Återstoden av dagen, vars porträtt av den tillslutne och emotionellt inskränkta butlern Stevens hör till den engelskspråkiga 1900-talslitteraturens mest minnesvärda. Filmatiseringen av radarparet Merchant och Ivory från 1993 förstärkte intrycket av Stevens som på gränsen till monstruös i sin oförmåga att hantera sina känslor. I romanen trånar han efter hushållerskan Miss Kenton, men lyckas inte kanalisera sin kärlek. Hela hans berättelse är en studie i det undertryckta begäret, men Ishiguro har mer att uträtta än enbart att teckna den olyckliga kärleken från dess mest melankoliska sida.

Det storslagna med denna roman är hur den rör sig rätt in i läsarens egna ställningstaganden, och bildar en fond för det egna tänkandet. Ett av romanens privilegier, som ger den en fördel gentemot flera andra former för berättande, är ju dess kapacitet att inrymma olika infallsvinklar, ofta motsägelsefulla sådana. I fallet med denna Ishiguros mest välkända roman tvingas du som läsare konfrontera hur du själv skulle agera. Så blir det också en fråga om hur långt vi identifierar oss med någon som uppför sig så apart som Stevens.  

Vi som var föräldralösa och Den otröstade utgör två mindre kända av Ishiguros romaner, men i första hand Den otröstade är värd att lyfta fram. Till sitt yttre är denna mastodontroman en stilövning i Kafkaskolan, men det som kristalliseras är en betraktelse över glömskan, och vad som utgör en människas identitet när minnet släpper taget. 

Om Återstoden av dagen innebar det första genombrottet får Never Let Me Go sägas vara det andra, i så måtto att den både blev en stor läsarframgång och inhöstade ytterligare prisnomineringar, bland annat till det Bookerpris som den tidigare romanen vann, och blev även den filmatiserad (2010, av Mark Romanek). Det är en renodlad Science Fiction-roman om organdonationer, med en kvinnlig klon i huvudrollen.

Lika oväntad som denna utflykt i S/F-världen var får nog Ishiguros senaste roman sägas vara, Begravd jätte, som publicerades efter ett tio år långt uppehåll. Även den som inte är helt inläst på de tidigare romanerna borde ha goda förutsättningar att börja sin läsning med denna roman, som nosar på fantasygenren.

De övernaturliga inslagen förstärker mitt intryck av Begravd jätte som ett av Ishiguros mest konstnärligt lyckade formexperiment. Svartalfer, vargar med häxhuvuden, tvehövdade troll och andra kusliga varelser förekommer i romanen, men starkare övertygar diskussionen om glömskan som både en välsignelse och en förbannelse, och den självklara kärleken mellan huvudpersonerna Axl och Beatrice. Det är en nedtonad kärlek, som kommer till liv mindre i det storslagna känsloutspelet och mer i de vardagliga handlingarna.

För den som så vill kan man så följa hur det tidiga författarskapet kretsade kring kärlekens omöjliga sidor, manifesterat främst i Återstoden av dagen, och att det nu i denna sena roman äntligen ges tillfälle att få ett lyckligare utfall. Även den minneskonst som varit så dominerande i tidigare romaner som Den otröstade och Konstnär i den flytande världen knyts ihop i Begravd jätte.

Det är nog inte som stilist Kazuo Ishiguro har firat sina största triumfer. Som sagt är hans skrivande präglat av en saktmodighet, som kräver en läsare med relativt långt koncentrationsspann. Det här är en författare som har minnet och glömskan som stora teman i sina romaner, och det är inte att säga för mycket att han åtminstone för mig lyckats skapa ett knippe oförglömliga karaktärer. Däri ligger hans unika talang, och som jag antar är en av orsakerna till Nobelpriset. Prismotiveringen var som vanligt kryptiskt intetsägande med sina referenser till avgrunden och den starka känslomässiga verkan – det är förvisso möjligt att uppfatta det återhållna som något som kan ge läsaren starka känslor, men något som präglar hans karaktärer är mer frågan om priset man får betala för att inte leva ut sitt hela känsloregister.

3 bästa 

Återstoden av dagen
Butlern Stevens är mer förälskad i hushållerskan Miss Kenton än han vill erkänna. Hans kärlek kolliderar med hans lojalitet till arbetsgivaren. Lika blind som han är i denna lojalitet är arbetsgivaren, Lord Darlington, i sin kärlek till det tyska, som leder till katastrof på alla plan. Ishiguros mes melankoliska roman, och på sätt och vis också hans mognaste, trots att han skrev den så tidigt i sin karriär.

Den otröstade
Har orsakat splittring även bland de mest lojala Ishiguro-läsarna. Det är en lång roman om en pianist som på en resa i Centraleuropa allt mer distanserar sig från den konsert han förväntas hålla. Tillvaron blir allt mer mardrömslik, eller, eftersom vi trots allt läser en roman – Kafkaartad. Den har kallats allt ifrån ett stort fiasko till en av engelska språkets allra bästa romaner.

Begravd jätte
Här är det tidig medeltid i England, och det gifta paret Axl och Beatrice ger sig ut på en äventyrsfylld resa för att hitta sin son. Dock är landet, på grund av en drakes andedräkt, inbäddat i en dimma med skadlig effekt på deras minnen, så de är inte ens helt på det klara med att de har en son. Lika stark i sin skildring av det övernaturliga som i sin förankring i vardagens bestyr, som trots allt inte har ändrats så mycket sedan det 500-tal då den utspelas.

(Också publicerad i Borås Tidning 6/10 2017)

Nobelpriset till Kazuo Ishiguro



Det var nog få som missade att fjolårets Nobelpris i litteratur gick till Bob Dylan. Om inte annat blev det ju en tröttsam medial följetong med hans kurragömmalek med Svenska Akademien efteråt, där han ömsom gjorde sig okontaktbar och ömsom trädde fram och bjöd på en pinsam föreläsning som inte hade klarat den plagiatkontroll mina elevers uppsatser passerar.

Därför kan det till det yttre te sig vara ett försök att reparera skadan att ge årets pris till Kazuo Ishiguro, som ju verkar i den populära romangenren. Dessutom är han en populär författare, med många läsare. Om det skvallrar det faktum att samtliga av hans sju romaner finns översatta till svenska, samt en tematiskt upplagd novellsamling. Kort sagt: det är en tillgänglig författare som har belönats.


Även om Ishiguro inte hört till de mest favorittippade författarna på senare år råder det ingen tvekan om att det är ett säkert val av Akademien. Är det då ett bra val? Tja, på så sätt att det är ett pris till skönlitteraturen, och till berättandet. Jag har andra favoriter bland brittiska författare (Jeanette Winterson), och för den delen bland engelskspråkiga (Jamaica Kincaid), och kan för all del även tycka att det engelska språket är överrepresenterat med  fler pristagare än tyska och franska sammanslaget.

Men Ishiguro är med allt detta i beräkningen en oerhört spännande författare. Han må ha en bred läsekrets redan, men förtjänar definitivt att upptäckas av ännu fler. Han representerar också ett sätt att skriva som är föredömligt, genom att det är så genreöverskridande, med en förmåga att växla inriktning efter snart sagt varje roman. Vad han visar är hur elastisk romanen är i sin kapacitet att vara möjlighetens berättarform. Det är som att han ömsar skinn inför varje nytt skrivprojekt.

Han föddes 1954 i Nagasaki, men flyttade till England i femårsåldern. Där har han genomgått sin hela utbildning, bland annat i kreativt skrivande. 1982 blev han brittisk medborgare. Han närde musikerdrömmar i ungdomen, och har under 2000-talet skrivit låttexter till jazzsångerskan Stacey Kent. Utöver Nobelpriset har han fått det största engelskspråkiga priset, Booker Prize, för sin mest kända roman ”Återstoden av dagen”. 

De två första romanerna utspelar sig i Japan, och redan här kristalliserar sig några av de teman som han senare ska uppsöka: i första hand minnet, och dess relation till glömskan. Men det var med Återstoden av dagen från 1989 han skulle slå igenom som författare, inte minst tack vare filmatiseringen från 1993, med Anthony Hopkins och Emma Thompson.     

Historien om butlern Stevens och hans oförmåga att förverkliga den undertryckta kärleken till hushållerskan Miss Benton har appellerat till åtskilliga läsare. Men det är något större än en olycklig kärlekshistoria, genom att Stevens lojalitet till sin arbetsgivare Lord Darlington speglas i Darlingtons egna lojalitet med nazismen.

Bland hans övriga titlar utmärker sig främst Den otröstade, om en pianist som glömmer bort sin konsert under en resa i Centraleuropa. Romanen möttes av en blandning av imponerad häpnad och frustrerad besvikelse, men framstår i efterhand som hans mest estetiskt avvägda. Denna långa roman erinrar möjligen om Kafkas labyrinter, men det är en orättvis jämförelse. Vi kunde notera att Sara Danius under tillkännagivandet drog paralleller till Kafka, Austen och Proust, ett slags etiketterande Ishiguro gör bäst i att dra sig undan ifrån. Han borde klara sig på egna ben, och det visar han ju med sina ofta djärvt skrivna romaner.  

För i själva verket är han en nyfiken och djupt originell författare, som aldrig tillåter sin rastlöshet skina igenom det långsamma berättartempot. Det här är litteratur för vuxna läsare, som vet vilka belöningar som inväntar den som utrustar sig med tålamod.   

Då är du redo att möta exempelvis det gifta paret Axl och Beatrice i hans senaste roman Begravd jätte, som utspelar sig under 500-talet i ett England som bär spår av kung Arthurs epok. I denna fantasyroman sprider en ond drake en glömskans dimma med sin andedräkt, och när Axl och Beatrice ger sig ut på spaning efter sin försvunne son är de inte ens helt säkra på vem de söker, då de inte kan minnas om de har en son. 

Det är svårt att yttra sig kategoriskt om Kazuo Ishiguros romaner. Det är ett skrivande som hela tiden får vittring på ett nytt spår, något som visar sig i att han har utforskat olika genrer, såsom den historiska romanen och science fiction, men även alltså fantasy med sin senaste roman.

Även den fick ett blandat mottagande, där några kritiker inte var imponerade av berättartekniken. Exempelvis var James Wood i New Yorker kritisk till det han uppfattade som banaliteter och en allt för vag behandling av både miljö och karaktärer. Däremot hyllades den av bland andra Tom Holland i Guardian, med explicita referenser till Tolkien och beundran för hur äktenskapet mellan Axl och Beatrice skildrades. 

Själv kan jag rekommendera både den och Återstoden av dagen för den som vill stifta bekantskap med denna melankolins uttydare. Det mest spännande med Kazuo Ishiguros romankonst är inte stilen, som nog kan uppfattas som mer än lovligt loj, utan hans romaner lever mer i kraft av dels personteckningen, med sina minnesvärda karaktärer, och dels genom sitt sätt att gestalta teman som slår an något på djupet hos läsaren.

Till hans ytterligare förtjänster hör en osviklig förmåga att åstadkomma avslutningar som inte ger läsaren alla svar. Ofta antyder slutet en öppning mot någonting nytt, en mångtydighet som inbjuder till ett medskapande. Med denna dristiga teknik visar Ishiguro återigen att det fortfarande går att förnya romanen, och få den att trotsa alla dödförklaringar och dumma liknelser till tv-serier.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2017)

4 okt. 2017

Essä Nr 1 2017


Eftersom nästan alla nyheter från årets Bokmässa var dåliga nyheter och vidrigheter (nazister och bojkotter och sjunkande besökarantal), finns det anledning att påminna sig om att det också är ett tillfälle för upptäckter. En sådan var det allra första pinfärska numret av Essä, en tidskrift som ges ut av översättaren och kritikern Emi-Simone Zawall.

En till sitt yttre lockande vara, med smart färgsättning och inbjudande formgivning (av Jens Andersson). Till varje nummer utgör en källtext en utgångspunkt för fyra olika läsningar: till detta nummer är det Carl Jonas Love Almqvists ”Svenska fattigdomens betydelse” som kommenteras av Henrik Berggren, Christine Zyka, Jesper Roine, samt Johan Jönson. Almqvists text, som också kan kallas kärntext, då den ligger i mitten av numret, har getts en vackert behaglig ljusgrön ram. Foton av Hans Andersson bidrar också till det helgjutna intrycket.


Sverige har få tänkare av värde, värda att återvända till, men Almqvist är definitivt en av dem – inte enbart som skönlitterär författare, utan med ett gränsöverskridande författarskap som aldrig upphör att förbluffa, oavsett i vilken ände man tar sig an det. Hans essä om den svenska fattigdomen är en klassiker i den svenska essäns fattiga historia. Den angrips från fyra helt olika fält, eller synvinklar: historikerns, nationalekonomens, filosofens och poetens. Jag har aldrig sett något liknande.    

Helt kort kan sägas att Berggren gör en exposé över nationalliberalismen från tidigt 1800-tal – han ger kontexten till Almqvist, helt enkelt, och det är väl i stort sett korrekt, även om det är lite ansträngt att placera den sent anslutande Walt Whitman där. Men det är en bra övergripande läsning av Almqvist, speciellt av romanerna, och Berggren betonar också de enkla förhållanden som är vårt gemensamma ursprung, och hur det för Almqvist är en fråga om att bildligt och konkret går in i varandra när han resonerar om fattigdomen.

Där Berggren är kontextualiserande har Roine åstadkommit en personlig, inkännande parafras. Det är en djärv tanke att koppla Almqvists fattigdom till uppfinningsrikedom och i förlängningen entreprenörskap.

Och Zyka lånar Simone Weils tanke om roten. Utan den förångas vi. Hennes bidrag är spännande, men alldeles för kort, för jag hade gärna läst mer om ensamheten och hur den ska hanteras. Baudelaire och Hannibal Lecter visste hur man klarar ensligheten, men jag anar eller åtminstone hoppas att det ska finnas ytterligare något alternativ.

Givetvis är det en fantastisk idé att involvera Johan Jönson i en kommentar till Almqvist och fattigdomen, då Jönson profilerat sig som klasskrigets poet. Han fortsätter sitt poetiska projekt från sina senaste monumentala diktsamlingar, och belyser sin egen poetik utan att bli självupptagen. Både indirekt och direkt blir det en text om den svenska fattigdomen från ett nutida perspektiv.     

En av de ovanliga sakerna med Almqvist, så länge man antar honom vara en svensk författare, är att han är så förbannat rolig. Han är det i kraft av att hålla sig oförutsägbar, utan att någonsin bli inkonsekvent eller nyckfull. Excentrisk – ja, men aldrig på ett krystat eller högfärdigt sätt. Du behöver inte läsa länge för att upptäcka exakt hur uppfriskande det fortfarande är att läsa honom, att det är ett sätt att skriva som inte åldras.

I den mån det då kallas excentriskt är det mer en fråga om att annat som finns att läsa på svenska är skrivet av medelmåttor. För allvarligt talat: när läste du senast något av en svensk författare du kände dig uppriktigt stolt inför? Något du vill rekommendera till icke-svenskar att läsa i översättning? Av svenska romaner är det bara Almqvists Drottningens juvelsmycke som på något sätt är i paritet med de bästa utländska romanerna.

Det okonventionella i Almqvists stil ligger också i otåligheten, som hetsar texten utan att göra den andfådd eller rastlös. Det är också fascinerande att läsa honom för att upptäcka hur trådar av honom finns nedlagda i Strindberg och Ekelöf, två andra med ett låt säga ambivalent förhållande till det svenska.

För Almqvist är svenskhet inget rationellt, utan något som helt ligger i känslan. Något att tänka på för nutida svenskvänner. Däri – men långt ifrån enbart däri – ligger hans essäs nästan grymma aktualitet: ”Svenskheten består således icke i en fnurr, en archæologisk dammig het, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styfhet och pock – den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.”

Att vara svensk: att uthärda och umbära, och vara glad ändå. Det är tåligheten som gör oss svenska. Jag skulle kunna citera massor från just denna passage i essän, men i korthet betyder det för Almqvist (och mig, vill jag teaterviska, eller snarare ropa från hustaken) att arbeta med sina egna resurser – och framför allt arbeta med sina brister. Om du bara har skärvor: jobba med dem, förvänta dig inte mer. Storheten finns i det som begränsar. Hästen och nyponbusken är de emblem Almqvist fäster vid det svenska (krusbären? de skulle komma senare, efter landsflykten …).  

Almqvist är ju både naiv och klok, och arbetar med en vishet som alltid är spontan och omedelbar. Nästan så att denna hans vishets insikter är chockerande, i sin styrka. I så måtto liknar han William Blake – och med det menar jag inte att de hör ihop bara för att de anses tillhöra den litterära/kulturella epoken romantiken, för båda är särlingar med väldigt lite gemensamt med sina generationskamrater från vardera geografiska fläck eller språkliga släktskap (med andra ord: Blake avviker lika mycket från Keats som Almqvist avviker från Stagnelius). Men både Blake och Almqvist står för ett tänkande som måste kallas våldsamt. Att där också finns ömheten, en slags tygellös ömhet.

Jag blir glad av att läsa både källtexten och de fyra replikerna, som i hög grad visar vilken vitalitet som finns – både i Almqvist, fortfarande, och i ett svenskt debattklimat som tillåts ha denna takhöjd. För låt oss vara uppriktiga: inget i de här bidragen tyder på motsättningar mellan de med kulturellt kapital och de som känner sig exkluderade. Här saknas elitism, och hävdar du något annat, efter att ha läst Jönsons essä, då är du dum i huvudet. Det är tillgängligt och inträngande.  

Det här numret av Essä är inget mindre än en kulturgärning, dels genom att lyfta fram och påminna om Almqvist som författare – och inte nöja sig med hans fiktiva verk – och dels genom att med sin spännande idé visa att en tidskrift kan hitta en ny form för sitt innehåll. På hemsidan ser jag redan vad nummer 2 och 3 ska handla om, och kan knappt bärga mig.