att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 mars 2017

fav, [red] Kenneth Pettersen och Johanna Frid, AFV Press


Förlaget AFV har profilerat sig med utgivning av chapbooks, hastigt framtagna böcker i en DIY-estetik som kan föra tanken till 70-talets stenciler, eller de något senare kopierade fanzinen. Den antologi (eller det poesimagasin) man nu ger ut, där titelns fav väl ska läsas som ett anagram på förlaget (alternativt en förkortning av ”favorit[er]”) är trogen den orena estetiken, och jag blir mycket glad åt prickarna i mitten av sidorna, som därmed liknar spill från blåstencilens dagar, liksom den handskrivna innehållsförteckningen som listar de femton bidragsgivarna: Agnes Ivarsson må vara 26 år, men hennes handstil är identisk med hon som skapade fanzinet ”Börje Salming F.C.” i Umeå hösten 1976.

Nyligen visade det sig att en av mina klasser jättegärna ville läsa norska på lektionerna i svenska, något som tidigare mest upplevts som ett jobbigt ont. Att det beror på tv-serien SKAM fattar till och med jag, så jag passade på att fråga eleverna om de känner sig mer skandinaviska nu än för ett halvår sedan. Och det vore ju fantastiskt med en större gemenskap de skandinaviska länderna emellan – så som jag länge upplevt det som en stor fördel att läsa norska och danska författare på originalspråk.


Den här antologin är en bra början, för den som vill kika in i en sådan gemenskap, med sina bidrag från Sverige, Danmark och Norge. Fast det är vanskligt att bedöma utifrån så här korta bidrag – ibland bara någon enstaka sida. Det är dikter och prosa, huller om buller, som sig bör.

Elis Burrau är ju överallt nuförtiden, och inleder med ett utdrag ur Karismasamhället, som lär komma ut på Bonniers nästa år. Han nämner det förbjudna, en cancersjukdom, som han tidigare nämnde i en bisats i sin blogg. Jag är odelat förtjust i Burraus själva approach: ”Tänk om det kom fram att jag skrivit allt detta, i en sittning, på en pilatesboll. Pinsamt? Ursäkta eller förlåt, skillnaden ’är livsviktig’.” Det småfnissiga, det som ligger nära tramset, blir hans viktigaste rättesnöre.

Befriande många i den här boken förhåller sig för övrigt fritt till det pladdriga fladdriga ideal som litteraturen annars aktar sig för, kanske med viss rätt. Men det är ändå befriande med dessa röster, när majoriteten av författarna annars ska vara så himla rättrådiga. Här skulle jag kunna rynka pannan – skriva en essä om ”värdet med tramset”, men det ids jag inte göra. Det osorterade har sin charm.

De flesta i antologin är kvinnor, och man kan säga mycket om dem, men inte att de är inriktade på att vara till lags – här har den duktiga flickan inte mycket att hämta. (Jag har förstått att ämnet är känsligt: men om det nu är så bra att vara ”duktig flicka”, varför är alla dessa ”duktiga flickor” då så förbannat tråkiga?) Det kan vara en generationsfråga, men internet och det möjligen luddiga begreppet ”internetgenerationen” har skapat nya förutsättningar för ett författarjag, och ett nytt förhållningssätt till en persona – som en metod, något att både gömma sig bakom och hämta styrka ur, något som är både större och mindre än ett alibi.

Med det sagt, i antologin finns några (konventionella) dikter av Caroline Alice Lopez och Jonas Reppel, en (okonventionell) serie av Agnes Ivarsson, en Karin Boye-remix på sms-språk av Carl Lindsten, en telefonskrift av Hedda Roterud Amundsen, brev av Alva Gotby (roliga brev: ”kvinnor är precis som alla andra, bara lite mindre sexistiska”), ett porträtt av en morfar av Levi Ekberg, en svartsjukesvärtad reseskildring av Johanna Frid, en annan berättande resedikt av Mirian Due, fragment av Erik Kjos Fonn (en bra exponent av den orena estetiken), dagboksanteckningar av Jannicke Stendal Hansen (bra gestaltning, konstaterar jag förnumstigt).   

Jo, här finns också Linn Asplunds korta förbryllande text, vilket får mig att minnas hennes koncisa och delvis förbryllande essäer som hon skrev på gymnasiet när jag var hennes lärare. Det jag kan konstatera nu är att hon inte har mist den skärpa hon hade då – en på gränsen till skräckinjagande skärpa. Den här korta texten gestaltar obehaget, och gör det på ett närgånget och i hög grad autentiskt sätt.

Och Sofie Lund Hansen, som skriver på engelska. Omotiverat? undrar jag, tills jag förstår att det är skrivet ur Monica Lewinskys perspektiv, och skildrar förehavanden med en amerikansk president på 90-talet. ”That woman”, som hon fick heta. De sordida detaljerna får texten att kantra mot en snaskighet som nog också den är autentisk.

Och slutligen en märkligt upplyftande essä av Ida Mirow om sad girl-fenomenet, unga tjejer som gör det till metod att ge sig in i sorgsenheten bland annat för att slippa växa upp, om sjukdom och trötthet, där teorin frikopplas med citat från Björk och Roland Barthes. (Dock inte Lana Del Reys sublima mästerverk ”Sad Girl”, eller överlag hennes sad girl-artisteri.) En essä som är fullständigt briljant ändå, och inget du får missa.  

När Burrau från scenen i Borås för några veckor sedan, där han medverkade som nominerad till Borås Tidnings debutantpris, beklagade sig över att vara ”så gammal” var det många som himlade med ögonen. Inte bara var han yngst av de nominerade, även i den här antologin är han yngst, om än jämnårig med ett par – och han lär få finna sig i att åtminstone en liten tid framåt vara yngst. Ungefär så som Lukas Moodysson länge var, efter att ha debuterat vid 17 års ålder. Och många provocerades av Moodyssons dikter, och det lär finnas en och annan som tycker att de här texterna är mer än lovligt fladdrigt pladdriga.

Själv hoppas jag att de som skriver här håller sig undan rättrådighetsfällan, lika farlig som duktig flicka-fällan. Hellre vill jag att de tar till sig Jarvis Cockers råd: ”It’s OK to grow up as long as you don’t grow old. Face it you are young.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar