att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 mars 2017

Ödmården, Nils Håkanson, Bonniers


Ett framtida Sverige ockuperat av dårar med faiblesse för fotboll och tulpaner, kallade ”nedriglänningarna”. Urbefolkningen bor i hålor, väntar på ankomsten av ängeln Jonatan, roar sig med att spela nyckelharpa och bandy, offrar rödhåriga barn för att blidka björnarna. En arkivarie författar historien om detta kuvade folk och dess försök till revolt i Nils Håkanson lite sensationella roman Ödmården. Det mest sensationella är att han uppfinner ett helt eget idiom, en blandform av skandinaviska och nederländska glosor, med en äldre nysvensk 1600-talsstavning.

Möjligen är det också språket som är det enda sensationella med romanen, för tyvärr glömmer Håkanson bort intrigen. Även om det finns en del välbehövlig satir riktad mot kommunpolitiker och byråkrati och miljöförstörelse, är det språket som är behållningen här. Å andra sidan: vilken behållning! Äntligen en svensk författare som vågar förlita sig på en egensinnig stil, och jag fnissar förtjust tillräckligt många gånger för att starkt anbefalla läsning av denna udda roman.

(Också publicerad i Vi 3/17)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar