att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 mars 2017

Så här upphör världen, Philip Teir, Natur & Kultur


En av de kusligaste saker jag har läst har Jean Baudrillards signatur, något i stil med: ”Om apokalypsen har inletts, hur skulle vi märka det?” Det troliga scenariot är väl att undergången inte anländer med pukor och trumpeter, utan mer likt en tonartshöjning i en schlager. Eller med ett ökat vattenstånd. Något behagligt, och alltså knappt märkbart.

På omslaget till Philip Teirs nya roman rör sig svallvågorna förföriskt vackert – så vackert att det bildas små pärlor av stänket, som bara syns om man håller boken i en viss vinkel, ungefär som man kan föreställa sig katastrofen – den syns bara om vi betraktar den noggrant. Men framför allt: vi märker inte att den är farlig, för hur kan något som är så vackert vara skadligt för oss? Som de vid det här laget allt krampaktigare skämten om klimathotet, att det inte kan skada att det blir några grader varmare på sommaren för oss nordbor (ett skämt Teir inte missar att ha med i sin roman).


Så här upphör världen är förstås en briljant titel. En beläst läsare tänker osökt på T.S. Eliots dikt ”The Hollow Men”, ”De ihåliga männen”, vars avslutning är en makaber ramsa: ”This is the way the world ends, this is the way the world ends, this is the way the world ends, not with a bang but a whimper”. I romanen läser en av karaktärerna, gurun Chris, ur dikten.

Men jag går händelserna i förväg här. Liksom i föregångaren Vinterkriget är äktenskap och relationer Teirs ämne. Ett par åker till havet för att tillbringa sommaren där. De är unga, vackra, framgångsrika, med två barn. Erik arbetar på datorprogrammerare, Julia är författare. (Ständigt dessa författare: varför skriver författare alltid om författare, det är ju långt ifrån rimligt eller proportionerligt. Fler protagonister borde vara rörmokare. Eller lärare!) Nu är de tillbaka vid hennes sommarställe från barndomen, där hon möter sin tidigare vän Marika, som utgjorde antagonisten i debutromanen. Nu är Marika tillsammans med Chris, ledare för en miljörörelse av okonventionellt slag. I korthet: de förespråkar droger och fri sex, i väntan på den oundvikliga apokalypsen.

Det är bäddat för ett kammarspel. Sommarvädret är laddat med negativ energi, manifesterad i ett åskväder, och lika negativ är äktenskapet skildrat. Erik håller på att bli av med sitt jobb, och Julia är osäker på om hon vill fortsätta vara gift. Hemligheterna lägger sig som ett filter mellan dem.  

Kammarspelet är ju en genre med strikta regler. Hur ofta har vi inte läst dem, dessa skildringar där det krattas för katastrofen. Läst dem, och glömt dem lika fort. Vilket ju inte behöver vara något negativt i sig, för det kan vara värre att komma ihåg ibland.

Nu finns inte någon överhängande risk att jag ska glömma just det här kammarspelet. Det är tydligt hur noggrann Teir har varit i persongestaltningen, hur han lyckas få de här olika karaktärerna att träda fram, med sina märkvärdiga drag. Inte minst de två barnen är skickligt gestaltade – dottern Alice med sitt instagram och sin valhänta flirt med den jämnårige Leo, och sonen Anton med sin ängslighet som verkar vara sensoriskt kalibrerad mot föräldrarnas kris, givetvis utan att han är medveten om det. Fast jag är ändå lite skeptisk till att Alice, som gillar The Cure, samtidigt skulle lyssna på David Guetta.  

Förtätningen och urladdningen finns här, och det gnisslande maskineriet när människor nöter på varandra. Semestern är ju en skilsmässofälla, som det brukar stå i månadstidningarna. Här visas hur makten i en relation förskjuts när nya spelplaner introduceras.  

Likt andra prominenta gurus visar sig Chris ha en del osmakliga drag. Att han läser ur T.S. Eliots dikt är antagligen avsett att likna honom vid den fiktive Kurtz, och då menar jag inte Joseph Conrads fantomliknande gestalt (signifikant nog har Eliot ett motto från Conrads roman, om Kurtz, till sin dikt), utan den amerikanske Kurtz som Marlon Brando spelade i Coppolas film Apocalypse Now. Jäpp, även Brando läste ur ”The Hollow Men” i grottan för den storögde Martin Sheen. Nu är väl inte Så här upphör världen en pastisch på Mörkrets hjärta – inte i huvudsak åtminstone – och inte heller på Flugornas herre, även om en död älg kan sägas anta liknande proportioner som den döda grisen i Goldings roman.

Chris är en magnetisk figur, och även med sina dåliga egenskaper ger han Julia verktygen att nå insikter om livet, om vad det är som gör det värt att finnas till, om identiteten, och om vad som är ett värdigt liv.  

Med humor av det bistrare slaget lotsar oss Teir in i den här stormens öga. Humorn finns i de mänskliga reaktionerna, i repliker och pikar, i de skarpa iakttagelserna. Det är spännande på ett pressat sätt, men inte hopknycklat utan mer vikt av de omsorgsfullaste av händer. Det är ambitiöst skrivet, och det finns inga tvära kast när trevligheterna övergår i otrevligheter. Romanen har också ett slut som både är fyndigt och ytterst passande för genren - ett slut som slår till lika iskallt som filmatiseringen av Stephen Kings novell "The Mist" gjorde för några år sedan.

Vad Teir vill åstadkomma är långt ifrån utskrivet. Vad romanen verkar plädera för, i all stillhet, ser ut att vara en varning för både profetiorna och för profeterna. Att världen går åt skogen är ställt bortom alla tvivel, så vi kan bara fortsätta som hjälplösa byten. Att återgå till någon slags ursprunglig tillvaro låter sig inte göras – det skulle vara som att erbjuda plåster till en skottskadad. Det finns brister i det gränslösa, och idyllen är besläktad med fasan (”Kaos är granne med Gud”, som en annan muntergök uttryckte tillvarons terrorbalans).  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar