att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 apr. 2017

Benzino Boulevard, Gatuduvan, Fri Press Förlag


Jag har läst två tidigare böcker av den anonyme Gatuduvan: Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna och Vägrandets gospel. Det har varit beat och storstadsromantik, kryddat med politiska utspel. Till sin nya bok, Benzino Boulevard, har det politiska inslaget mildrats, fått ge vika åt ett mer sorgset tilltal. 

I ett märkligt förord skriver förläggaren Bo Ranman ytterst summariskt, som vore hela texten en förevändning för att få citera långa sjok av Jack Kerouac, Chester P, Lightnin’ Hopkins och – Yahya Hassan. Senare inser jag att de flesta får sin plats i boken, som referenser, som ledsagare.


Bristen med Gatuduvans pågående litterära projekt är, som jag ser det, en alltför programmatisk inställning till ämnet. Det är hårda erfarenheter som har format en outsider-position. Det är svårt att värja sig, då innehållet styr ens tolkning och det egentligen bara finns ett sätt att läsa boken, som gestaltar den sköra människans kamp mot den hårda världen. Jag skulle önska mer bearbetning: det blir alldeles för svartvitt. Då och då fungerar bildspråket, men mycket tillhör de slitnaste förråden: ”när mörkret sänker sig ner över staden / med repstegar av hopp och rymd”.  

Gatuduvan häcklar de stressade burfåglarna och betraktar med oförstående blick normaliteten, svensson-livets fängsel. Men han skriver in sig i en tradition som ju i sig är minst lika instängande, nämligen den missförstådde/missanpassade. Storstadsromantiken gör sig påmind i de många referenserna till trottoarer, cigaretter, nätter, torg, höghus, räls, pissoarer, droger ... Som Thåström när han är som tröttsammast, eller Iodine Jupiter, eller Lars Demian, eller Bob Hansson, eller Stefan Sundström, eller Marcus Birro, och jag lovar, jag hade i det längta tänkt undvika Bruno K. Öijer, men rader som dessa blir ju oundvikliga allusioner: ”jag var den vandrande vålnaden / längs trottoarer av svek”.  

Kanske det är därför så mycket handlar om frigörelse, befrielse, och oförlöst längtan – mestadels i önskan om mer vind, som bildar ett ledmotiv i några av de starkaste enskilda texterna. Längtan efter en bättre värld … Låter det naivt? I så fall välkomnar jag hellre den naiviteten än alternativet.

Mest övertygad blir jag av den starkare bäringen som finns i sorgen, i de tårar som anas när Gatuduvan står där svagt belyst av gatlyktorna, möjligen insvept i rök. Men rastlöst går vi vidare mot nya upplevelser. Jag hade önskat att han hade vilat längre i den känslan, i den sorgen.

För det finns helt klart enskildheter som fungerar bra:

                      jag lyssnar på tystnaden
                      månader dagar år
                      ibland får jag ett samtal
                      och det är redan för sent
                      du har gått ut
                      för att aldrig mer återvända
                      men staden minns
                      lätta steg rakt ut i regnet
                      innan allt var för sent och för mycket
                      innan förruttnelsen och ensamheten

Gatuduvan har rört sig bort från de feta måltavlorna, och paradoxalt nog hamnar de riktningslösa texterna i en mer stabil kurs av det beslutet. Politisk agitation i all ära, men jag är glad att slippa det. Likaså kan jag ana hur aliaset Gatuduvan är på väg att spricka – i förra boken medverkade han som fotografi, och här i ett förnamn (”Jens”). Jag skulle inte bli förvånad om han har ett efternamn också i nästa bok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar