att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 apr. 2017

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet, Sara Stridsberg, Bonniers


Sara Stridsbergs nya pjäser är magnifika i sina ärliga skildringar av människor och relationer. Med suverän inlevelse i människans utsatthet befästs intrycket av att detta är 2000-talets bästa svenska författare.

”Jag vill inte ha något polisiärt ansvar när jag skriver”, berättade Sara Stridsberg i en intervju i tidskriften Horisont 2015. Det är en nödvändig utgångspunkt för den här författaren, som så ofta gestaltar individer som överskrider både skrivna och oskrivna lagar. Nödvändig, eftersom hon kan ägna hela sin koncentration på att skapa en fullständigt ärlig karaktär.


Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet samlar Stridsbergs tre senaste pjäser. Tillsammans med Medealand från fem år sedan har vi fått ett halvdussin pjäser som klart och distinkt visar att det här inte bara är fantastisk dramatik. Det är enastående litteratur, eftersom de fungerar så förträffligt som läsdramer.

Titelpjäsen är en bearbetning av romanen Beckomberga, med delvis nya karaktärer. Stridsberg ger sig gärna ut i psykets yttersta marginaler, men är noggrann med att ge både de sjuka och det sjuka stadga och stabilitet, en välbehövlig kontur.

I det myller av förtvivlan, våld, smärta och hemskheter som skrivs fram i pjäsen är det starkaste ändå mötet mellan dottern och fadern på mentalsjukhuset: ”Jag tänkte alltid att jag skulle kunna rädda dig, men kanske går det inte att rädda någon från mörkret. Kanske visste du hela tiden att det aldrig skulle gå, det var bara jag som trodde att du ville det.

Det är viktigt att påpeka att du inte ska förvänta dig logisk intrig i Stridsbergs dramatik. Snarare handlar det om tablåer, scener som bildar utsnitt av en verklighet vars mönster du får bilda själv. Ungefär som hos August Strindbergs Ett drömspel, eller i Lars Noréns sena dramatik, eller engelskan Sarah Kane, som Stridsberg översatt.

Ja, och något av det absurda mästerskapet hos Samuel Beckett hittar jag främst i Konsten att falla, den här samlingens svarta pärla. Den nedåtgående rörelsen är genomgående i Stridsbergs dramatik, och finns även i romanernas sjunkande tematik mot de mörka bottnarna inom oss.  

En konstant i Stridsbergs litteratur är ju annars dottern och mamman, och här är relationen lika solkig, sårig och smärtsam som man kan förvänta sig. Men samtidigt så himla vacker, trots att de lever i misär. Pendlingen går mellan förnekelse och sanningssägande, och det vackra finns i tonträffen i språket mellan detta strävsamma par. ”När du hamnat i det sista diket av alla återstår bara att sjunga”, som Beckett har sagt, och det sjunger om språket i denna ypperligt humoristiska pjäs.   

Inte riktigt lika imponerad blir jag av den sista korta pjäsen, American Hotel, som vidareutvecklar en novell Stridsberg publicerade i Novellix förra året. Å andra sidan kan det bero på att de tidigare två pjäserna är skrivna med ett ljus som ställer allt annat i skuggan.

Trots att Sara Stridsberg är mörkrets dramatiker är det ändå ljuset som jag tar med mig från läsningen. Ljuset i hennes människor, och deras hoppfulla kamp för att komma fram till den svåruppnåeliga och svårbemästrade frihet som definierar oss som människor. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar