att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 apr. 2017

Wanderlust. Att gå till fots, Rebecca Solnit, översättning Helena Hansson och Djordje Zarkovic, Daidalos


Tänkte människan bättre förr? Mycket talar för det, för när man tar del av den så kallade offentligheten är det lätt att bli desillusionerad eller cynisk. Det finns dels i samhällsdebatten en oroande tendens att fördjupning offras för hastigare och klickvänligare åsikter, och dels i den stora läsekretsen allt mindre intresse för bildning och genuin kunskap.

Själv är jag ju en lika god kålsupare, eftersom jag offrar alldeles för mycket tid på de sociala medier jag använder. Skulle jag lägga av med twitter och instagram skulle jag ha tid att inte bara läsa de långa tidningsartiklar jag saknar – kruxet är bara att det är på twitter jag tipsas om dem – men också att gå de långa promenader jag också har saknat, alltmedan jag skyller på att jag har så mycket läsning på uppdrag.


Fast nu har jag skolkat lite från pliktläsningen, för att läsa Rebecca Solnits mastiga essä Wanderlust. Att gå till fots. Hela boken är en stridsskrift för gåendet som inte bara att sätt att leva, utan också ett sätt att tänka. Promenaden som motståndsrörelse. Det är vandringens kulturhistoria också, om hur synen på gåendet har ändrats beroende på tidskontexten, men även en litterär kanon av föregångare, som rört sig i de marker som Solnit nu beträder.

Hastighetens skadliga inverkan, det vore ämnet för en essä, tänker jag stressat medan jag läser. Solnits bok kom 2001, men har först nu översatts till svenska, i kölvattnet av hennes populära böcker Gå vilse, Det avlägset nära och Män förklarar saker för mig. Och det är ett minst sagt imponerande översättningsarbeta, utfört av Helena Hansson och Djordje Zarkovic. Imponerande även i det nitiska arbetet att söka upp förlagorna till Solnits många citat, så att vi får dem i de allra mest passande svenska översättningarna – som när hon råkar nämna Philippe Soupaults 20-talsroman Sista nätterna i Paris, som ju helt nyligen gavs ut på Pequod Press.    

Solnit är sannerligen inte den första som gör kopplingen mellan gående och högre tankeförmåga. Men hon visar vad som kan åstadkommas för den som tänkt färdigt i ett ämne. I ett nyskrivet förord (från 2014) anger hon sin princip: ”När man går till fots kan kroppen och själen samarbeta, vilket gör att tankeverksamheten nästan blir en fysisk och rytmisk handling – ajöss med den cartesianska uppdelningen mellan kropp och själ.” Lite blasfemiskt skulle Solnits motto kunna bli: ”Jag går, alltså tänker jag.”

Och tvivlar du på riktigheten i hennes tes är det bara att läsa och bli inspirerad av stilens pigghet. Hon illustrerar själv det goda tänkandet som ett resultat av promenaderna, genom att hennes tankar är så rediga och gedigna. Och framförda med en smittande optimism.

Tanken liknar promenaden, menar Solnit, och det är förstås lätt att instämma – vi strövar när vi tänker. Då och då får vi syn på något bekant som vi dröjer vid, men vi ställs också inför nya intryck. Vi orienterar oss i terrängen – i synapserna – i impulserna. Arbetar hjärnan i fem kilomter i timmen? frågar hon sig. Jag frågar biologilärarna på skolan. Nja, svarar de, snarare 500 kilometer i timmen, fast den kanske gör några stopp på vägen, tillfogar de uppmuntrande. Men boken är ingen biologibok – mer ställs vi inför existentiella frågor, så jag kanske borde ha frågat filosofiläraren i stället.

Solnit tar oss genom gåendets historia. Vi börjar med Rousseau, som exempel på den första medvetna vandraren. Därifrån via korta nedslag i de första människoprimaterna (skelettet som går under namnet Lucy), pilgrimsvandringar, antikens retoriska föreställning om loci (platsen där vi bygger minnet, som betonar minnets fysiska dimensioner), de engelska trädgårdarna – Solnit tar oss med dit, låter oss uppleva den privata vildmarken i miniatyr.

Det handlar om samspelet mellan fiktiva figurers vandrande hos Austen, Dickens, Woolf, Benjamin. Tyvärr missar hon den bitterljuva anekdoten om Coleridge när hon ändå skriver så utförligt om Wordsworth. Kompisarna huserade i Stowey 1797, men den svartsjuka hustrun hällde kokande mjölk på Coleridges fot, vilket innebar att han inte kunde följa med på de långa dagsturerna i naturen. Som kompensation skrev han en av sina finaste dikter, ”This Lime-Tree Bower My Prison”, en av romantikens många magnifika längtansdikter, och som också visar vilken betydelse gåendet hade även för Coleridge.  

När Solnit rör sig från landsbygden – naturen – till staden – kampen mot bilismen – är vi inne på ett mer estetiskt gående, då flanören introduceras. Bland de många förtjusande synonymerna till att gå – spankulera, spatsera, marschera, vandra, promenera, traska, ströva, knalla, strosa, släntra (en personlig favorit) – hör verbet flanera till de mer förtjusande. Ordets etymologi är omstritt, men Solnit föreslår faktiskt en fornnordisk glosa som franskan skulle ha lånat. Låter det inte väl osannolikt att den första flanören skulle ha varit svensk?

Städerna blir dock mot slutet av 1900-talet allt mer fientligt inställt mot fotgängaren, och mer och mer anpassat efter bilisterna. Glädjande nog finns tendenser i många svenska städer att röra sig mot mindre biltrafik i stadskärnorna.   

Och nog finns det en politisk dimension i att gå till fots. Det är en syssla som bara den bemedlade kan unna sig. Solnit är mycket medveten om att vad som krävs är fritid, utrymme och en frisk kropp. Det blir ett nöje för den privilegierade – och varför skulle kroppsarbetaren fortsätta slita på sin kropp på sin ynka fritid? Utrymmesfrågan är mer akut i exempelvis England, och Solnit skriver om den rörelse som ifrågasätter den privata äganderätten. En allemansrätt av svenskt slag skulle nog mildra mycket av den konflikten.

I mångt och mycket är det en politisk bok, i synnerhet när Solnit nämner just de engelska vandrarna, där hon menar att det blir ett av få fält där det klasslösa samhället visar sig. Så gatan blir det där demokratiska utrymmet, med aktivism och demonstrationer, som vi har sett på senare tid. Och tidigare har gatorna fungerat som fristad för sexuellt marginaliserade grupper och individer – par – inte minst bakgatorna. Inte för att Solnit nämner det, men tänk bara Dan Penns och Chips Momans 60-talslåt ”Dark End of the Street”:  At the dark end of the street / That is where we always meet / Hiding in shadows where we don't belong / Living in darkness, to hide alone / You and me, at the dark end of the street”.

Dock betonar Solnit att rörelsefriheten är könsligt betingad – så de tre förutsättningarna hon listar (se ovan), fritid, utrymme och en frisk kropp, de är historiskt sett exklusiva premisser för män. Hon betonar att kvinnans begränsade rörelsefrihet i samhället sträcker sig långt in i 1900-talet, med Sylvia Plath som exempel.

Även om gående kan rekommenderas ur hälsosynpunkt är det befriande med en metod som inte behöver involvera träningskläder och svett. Solnits bok behövs också som motvikt till de motbjudande böcker om att springa (Murakamis bok är väl det värsta exemplet) som blivit så vanliga. När hon kommer till kapitlet om att klättra i berg märks det att hon inte heller är så motiverad, och man anar att det är med en lättnad hon håller det kapitlet kort.  

Liksom tidigare när jag har läst Rebecca Solnit blir jag överväldigad av skarpsyntheten i tanken. Det är en typ av argumenterande som rör sig över spektrat från ”övertygande” till ”övertalande”, och det är svårt att resa några invändningar. Det har getts ut åtskilliga amerikanska essäister på svenska de senaste åren, men Solnit skiljer sig genom att inte utnyttja charm eller vara självmedveten – här är ämnet mer i fokus än skribenten. Ändå är det minst lika personligt som hos många av de andra namnen – Maggie Nelsson, Chris Kraus, Jenny Offill, Leslie Jamison, Kate Zambreno.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar