att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 maj 2017

God morgon, midnatt!, Jean Rhys, översättning Annika Preis, Modernista


I en banbrytande roman från 30-talet presenterar Jean Rhys den kvinnlige outsidern. Det är en lysande roman som gestaltar smärtan och raseriet hos den utstötte solitären. 

Jean Rhys har en fascinerande biografi, som tagen ur en roman. Hon föddes 1890 i Dominica (inte Dominikanska republiken, som förlaget anger), och fick namnet Ella Gwendolyn Rees Williams. Pappan var engelsman, mamman kreolska. Efter att ha gett ut en handfull romaner försvann hon helt från offentligheten i flera årtionden, och återkom 76 år gammal med Sargassohavet, en av 1900-talets bästa romaner.


Den sista romanen innan försvinnandet var God morgon, midnatt! som nu återutges av Modernista, med ett ungdomligt entusiastiskt förord av Arazo Arif. Det är en fantastisk roman, som tiden nu äntligen har kommit ikapp.

Den togs emot svalt, mestadels på grund av dess svartsynta världsbild. Sasha Jansen är en ovanlig protagonist. Hon återvänder till Paris, staden som tidigare svikit henne, men som hon hoppas nu ska lindra hennes själsliga sår. Hon är beroende av alkohol och sömntabletter, och vandrar omkring på gatorna, på jakt efter något – någon – som kan ta kål på smärtan. Problemet är att hon omges av odrägliga män.

Att hon har orsak att må dåligt får vi veta en bit in i romanen. Annars är ju det ovanliga i att hon som kvinna lever det slags liv vid sidan av alla sammanhang som annars är förbehållet männen, åtminstone 1939 när boken kom ut.

Colin Wilson, som på 50-talet skrev sin epokgörande essä The Outsider, förbisåg tyvärr Sasha Jensen, i sin iver att nagla fast de manliga enstöringarna: Dostojevskijs Raskolnikov, Hesses Harry Haller, Camus Meursault, och så vidare.

Outsider blir enligt Wilson den som sett för mycket, den som genomskådat allt. Rhys låter Sasha komma fram till denna desillusionerade syn på sin omgivning: ”Allting i hela deras förbannade värld är klichéer. Allting är fött ur en kliché, vilar på en kliché, överlever genom kliché. Och de tror på klichéer – så det finns inget hopp.”

Sasha Jensen är en sällsynt levande gestalt, och blir det tack vare sin aggressiva ståndpunkt. Rhys roman vibrerar av befogat raseri, som skär rätt igenom olyckan. Det är en tämligen unik erfarenhet som Rhys skildrar, då huvudparten av manliga protagonisters lidande inte är mer problematiskt än att de alltid lyckas hitta det de söker – oftast Kvinnan med stort K.

För Sasha finns inte Mannen som kan frälsa henne. Allt i hennes värld är lurendrejeri, och det är en underbar upplevelse att ta del av hennes konsekvent förmedlade negativa inställning. Hon är en bomb som väntar på att få brisera.

Det finns i Rhys sätt att skriva en lika ovanlig grovhet, en brist på finess och takt. Jag kan inte nog understryka hur befriande det är att läsa den här hårda och ibland också skeva prosan, som befinner sig långt ifrån de samtida stilidealen. Hyfs och reson har inte mycket att hämta här.

Bland de många, alltför många parisromanerna är det här min favorit, då den visar sådan förståelse för att en storstad inte tar emot alla människor i sin varma famn. Så här djävlig ter sig tillvaron för den som är ovälkommen, och så här bottenlös är förtvivlan för den som möter storstadens likgiltighet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/5 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar