att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 maj 2017

Undskyld, Janus Kodal, OVO Press


Det finns böcker som aldrig kunde ges ut i Sverige – ingen svensk poet kunde till exempel skriva böcker som Janus Kodal. Förra året läste jag hans Eksil, bestående av 40 terziner. Nu utkommer på samma lilla förlag hans lilla bok Undskyld, med titeln skriven versalt i svart på svart. En vacker kvadratisk trådbunden bok.

Otänkbar i Sverige inte bara genom sin form eller sitt innehåll, utan även genom sitt tilltal. Kodal inleder nästan varje dikt med ordet ”Undskyld”. Svenskan saknar ett ord för att uttrycka förlåt. Eller jag kanske borde förtydliga: svensken saknar ett ord, och säger hellre ”oj!”

Tilltalet nyanseras delvis genom en slags nonchalans i utförandet, som om det är en ironisk ursäkt – men inte enbart. (Förresten: när är en ursäkt inte ironisk?) För det är med åtbörder som inte ber om ursäkt Kodal skriver sin poesi. Det finns en uppsluppenhet i hans skrivande, som kanske är ett resultat av att han på senare år gett ut flera bilderböcker. Åtminstone läser jag in ett smått anarkistisk agenda i dikterna, något som ger dem en fräckhetens prägel.  

Det är en ganska reguljär diktsamling annars, med dikter som tar plats, som använder en självmedveten men inte ansträngd röst. I dikterna finns en rädsla utbredd, att inte höra samman, att inte vara till lags – sådant vi nog kan känna igen lite till mans. Någon som har betett sig dåligt, kanske i en relation. (Jag tänker på Nick Caves ”The Thirsty Dog”, där varje vers inleds med ursäkter, och låten rentav heter ”The Sorreee Song” i konvolutet, mest betecknande i raden ”Forgive me, darling, but don’t worry / Love is always having to say you’re sorry”.)    

Kärleken är svår, svartsjukan är svårare, och Kodal listar försummelser, droger, flyktbeteenden, könssjukdomar. Bildspråket är visuellt, på gränsen till det surrealistiska ibland: ”Jag triller kviksølvkugler / henover dine øjeæbler, det er klovneriet / der har valgt mig og ikke omvendt, siger jeg / at jeg siger. / For at forstå hvorfor næsen ser ud / som den gør må du læse mig”.

Kodal ber alltså om ursäkt, säger han att han gör, men gör han verkligen det? Ber om ursäkt alltså. För att ha fötts för tidigt, för att vara vid liv. Sålunda kan det läsas som en livskris, med clownerierna som ett skydd mot det som är för allvarligt, för påtagligt.

I den mån det är absurt är det bara skenbart så. Lojheten till trots finns det en precision i avlyssnandet av ordens valörer, och det är slående hur exakt dessa valörer prickas in. Så blir också dödsångesten exakt: ”Der findes en dør til døden / som kun kan ses når nogen / smækker den: / Hej venner, den her vej ud!”  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar