att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 maj 2017

Varför alla hatar poesi, Ben Lerner, översättning Alva Dahl, Natur & Kultur


I en kort essä visar Ben Lerner varför poesi är angelägen, men också hatad. Med precisa argument lär han oss hur vi ska hitta fram till poesins unika egenskaper.  

Enligt Ben Lerner, amerikansk författare, är poesin ”en konstform som har föraktet som grundläggande existensvillkor”. Det är en både märklig och självklar premiss för denna essä som på knappt hundra komprimerade sidor lyckas säga så mycket om sitt ämne.


Lerner lokaliserar hatet både i allmänhetens ointresse och i de flitigt förekommande dödförklaringarna som kommer från litteraturvetare. Poesi har reducerats till något för de specialintresserade, och ärligt talat tror jag inte att några läskampanjer kan rädda poesin och göra den allmängiltig.

Däri ligger också Lerners viktigaste poäng, att det inte är någon idé att förvänta sig dikter som kan ”tala till alla”. Dikten talar till den enskilde. De nostalgiska krafter som inbillar sig att det förr fanns poeter som ägde universella anspråk måste komma ihåg att den universelle människan förr var något så exklusivt som en vit man.

Med sin flyhänt skrivna text rör sig Lerner mellan olika exempel, och inleder med Marianne Moores lakoniska programförklaring i dikten ”Poetry”: ”Även jag tycker illa om den. / Men när man läser den, full av förakt, upptäcker man i / den trots allt ett rum för äktheten.”  

Denna korta strof, som finns i en betydligt längre version, har blivit Lerners ledmotiv, som han 
säger sig tyst nynna medan han undervisar – om poesi. Själv undervisar jag med W.H. Audens
 pessimistiska credo från en hyllningsdikt till Yeats: ”poetry makes nothing happen: it 
survives / In the valley of its making where executives / Would never want to tamper”.    

Lerner skriver om Keats välljud och Dickinsons dissonans, om Whitmans mångfaldiga jag, och landar i ett resonemang om den moderna poeten Claudia Rankine (som JP skrev om 8/4 2017). Han argumenterar för att även Keats misslyckas med sina krav på att upphäva verkligheten och nå fram till det där magiska poetiska språket han skriver om, och att även Whitman inte klarar av att skriva fram ett jag som involverar alla.

För poesin kan inte nå alla. Men den når den enskilde, och för den som blir nådd räcker ju det. Och det är det unika i rösten som är poesin essens, att den ändå förmedlar en erfarenhet som angår alla. Eller borde göra det.

Därför blir exemplet Rankine så intressant, för att hon som svart kvinna skriver om erfarenheten att bli rasistiskt bemött. Lerner visar att han som vit manlig läsare då kan leva sig in i både rasisten och den diskriminerade. Så fungerar poesin, som ett upphävande av det privata, och blir en fråga om pronomen, där du kan bli både jag och vi och han och hon och hen.

Med försiktiga men precisa argument leder oss Lerner in på tanken om poesi som ett personligt förhållningssätt. Du måste hitta fram till det som berör just dig. Och när du väl gör det blir du mottaglig för det unika som bara finns i den poetiska rösten.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/5 2017)

2 kommentarer:

  1. "De nostalgiska krafter som inbillar sig att det förr fanns poeter som ägde universella anspråk måste komma ihåg att den universelle människan förr var något så exklusivt som en vit man."

    Hur tänker du kring poeter som Mao Zedong (författare till en av världens mest lästa böcker), Rabindranath Tagore, Leopold Sedar Senghor? Och majoriteten av världens visskalder och trubadurer? Det är väl snarare det modernistiska projektet och uppfattningen att poesin inte behöver föra någons talan eller något folks syfte, som är en sällsynt lyxprodukt som endast en privilegierad (oftast vit och välbärgad) skara kan ägna sig åt.

    SvaraRadera
  2. Det är en intressant invändning. Samtidigt vet jag ju många som inte riktigt tilltalas av ex Bob Dylan, etc.
    Poesin är dock större än att vara en syssla för de välbärgade. Åtminstone så länge biblioteken finns. Sett till sidantal är ju poesin skitdyr, men medan majoriteten av romanerna läses och slängs (alternativt samlar damm i bokhyllan) är mina diktböcker ständigt framplockade för omläsningar - så en diktsamling på säg 50 sidor som kostar 150 spänn har jag ändå tillbringat längre tid med än med en roman på 300 sidor ...

    SvaraRadera