att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 juli 2017

Look, Solmaz Sharif, Översättning Ida Börjel & Jennifer Hayashida, Rámus


Solmaz Sharifs debuterade som poet med Look i höstas, och redan nu finns det en möjlighet att läsa den på svenska, i Rámus aktuella serie med amerikansk poesi. De behåller den engelska titeln, av skäl som blir uppenbara när man läser.

Det speciella med Sharifs bok är vad hon gör med språket. Att uttrycka sig så om en poet låter måhända som en truism, invänder den otåliga läsaren. Nåväl: det rör sig om konceptuell dikt, som utgår från en ordlista som USA:s försvarsdepartement har iordningställt. Uppslagsordet ”look” har en speciell, oöversättlig betydelse, som har med minor att göra: ”in mine warfare, a period during which a mine circuit is receptive of an influence”. Börjel och Hayashida översätter: ”vid krigsföring med minor är ~ den period under vilken en minas bana är mottaglig för påverkan”. De översätter alltså bokstavligen ”influence” med ”påverkan”, men vad de missar är den kusliga eufemismen i originalet, där ”an influence” inte är något annat än ett ersättningsord för ”a person”.


Annars ska jag inte gnälla över översättningen. Börjel har gedigen erfarenhet av konceptuell poesi, och Sharif låter ordboken vara ett återkommande mönster i dikterna, med versala påminnelser om kriget. Så här kan en dagbokssida se ut: ”Mycket trevlig middagsbjudning. Söta OFFER och mör / lammkötts-SKADA av det CIVILA slaget. / Lämnade ut min SKRIVELSE OM ERBJUDANDE OCH GODKÄNNANDE till den EFTERTRAKTADE INTERNA PUBLIKEN, nådde SÖKT VERKAN och SÖKT MOTTAGANDE …”

Det är i viss mån söndersprängda dikter, ibland bokstavligt, med ord som utelämnats och kvar står frustrerande fragment, där interpunktionen indikerar ett otillräckligt innehåll. Då kan det likna den typ av censur som är krigets dagliga föda. Det är en slags poesi som inte låter sig fixeras, som på något sätt är kvar i tillblivelsestadiet, och det kan inte tillräckligt ofta inskärpas, att vad man lär sig av att läsa poesi är att den kan se ut hur fan som helst – man måste lära sig läsa på nytt varje gång, uppfinna en läsart.  

Till en början är jag ganska oengagerad, saknar en ingång till dikterna och tycker att det är jobbig läsning, både till innehåll och form, och att Sharifs knep är sökta, utnyttjade av andra.

Men mina tvivel blåser snabbt bort. Jag imponeras av hur hon låter det sakliga tonfallet liksom smyga på en det otäcka innehållet. Successivt införlivas också de militäriska orden, infiltrerar dikterna och – ja, så att säga annekterar språket. Så som krigsorden gör. Krigets språk är ju amerikanska, och därför kan det vara svårt för svenskan att åstadkomma balansgången mellan idyll och inferno.

Det som också blåser bort invändningarna är den berättelse som växer fram, som måste växa fram långsamt. Där det singulära diktjagets röst ersätts av ett kollektivt tonfall. Det låter lite som hos Walt Whitman, och då tänker jag inte i första hand på ”Song of Myself”, utan på de dikter han skrev under amerikanska inbördeskriget.

Som krigsord har alltså ”look” konnotationer till minan, men som civilt ord är det frågan om att se, och Sharif är angelägen att verkligen nå fram till en annan människa – att se henne:

                      varje foto är en frånvaro,
                      något som är borta, det vill säga
                      ett ögonblick, städer tidvis,
                      en rundtursbåt som balanserar
                      ovanpå ett tvåvåningshus
                      flera kilometer från stranden


Citatet är från den långa dikten ”Personliga tillhörigheter”, som skildrar en död farbror, Amoo, och böljar fram över 30 sidor, och utgör en provkarta över vad Sharif redan med denna debut är mäktig: att skapa storslagen elegisk dikt, som når ut över språkgränser. Ett fotoalbum skickar iväg minnet och associationerna, och dikten pejlar olika uttrycksformer. Den känns allt annat än sökt. Diktjaget skärskådar Amoos händer och fötter, och låter sorgen ta plats – helt naturlig, helt nödvändig, helt ofrånkomlig. Det sker återigen med hjälp av fotot, och det mest vardagliga av allt, när det visar Amoo i färde med att skala ett äpple:

                      det var de nakna tårna
                      som fick mig att gråta
                      för jag insåg då att han hade tår
                      och för att de, dammiga av den vita
                      ökensanden, såg ut
                      som tårna på ett lik
                      medan hans händer bearbetade ett skal
                      någon decimeter ovanför jorden

I sitt sluga efterord demonstrerar Börjel och Hayashida att även Sharifs dikt är en översättning, genom att hon tar de främmande orden från den militära ordboken och ger dem en ny innebörd i dikten. Då överförs de från staten till individen, eller för att uttrycka det annorlunda: från byråkratin till det mänskliga.

Det är ju en formidabel uppgift Sharif har utfört, och jag blir mer och mer övertygad om vilken fantastisk bok hon har skrivit. I sista dikten, ett coda, har de versala orden försvunnit, och vad som då återstår är något mindre storslaget, men inte mindre fängslande.

2 kommentarer:

  1. Har de verkligen översatt "circuit" med "bana"? En mina ligger ju still. Jag gissar att det här har en annan mer logisk betydelse, circuit som elektrisk krets, dvs en sensor som är mottaglig för påverkan av en person eller fordon.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag tyckte också just den översättningen var skum. Utan att ha läst riktigt hela boken på engelska är nog översättningen i övrigt bra.

    SvaraRadera