att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 juli 2017

Takträdgårdar, Johannes Heldén, OEI editör


                                              genom stålkorridorer
                                                  vasshavet nollställt    proteinrik tång
trygghet tjära timslånga    promenader
     vindens partiklar           genom varelsen
med ögonen stängda            sönderslagen   (tränkonstruktion)   kan
inte andas

Ja, vad ska man säga om en poesi som ser ut så här? Det är ur Johannes Heldéns postapokalyptiska dikt Takträdgårdar. Orden singlar dessutom fram skrivna i vitt över de aksgrå boksidorna, som vore de snöflingor, slumpvist nedsipprande in i vårt synfält.


Å andra sidan: vad ska man säga om livet? Heldén har jag läst sedan han debuterade i tidigt 00-tal, och han har sedan dess gett ut otaliga diktsamlingar, utöver att vara konstnär och musiker. Till den här boken medföljer musik, som följer de olika sektionerna: sammanlagt nästan 29 minuter, och det är förstås meningen att jag ska läsa lyssna synkront. Men det går inte, för jag tvingas då och då pausa bara för att det som står är så anslående.

Och musiken? Den är så där behagligt följsam som den brukar vara vid konstinstallationer. Fast då brukar jag vara jäktad, här blir jag bara lugn. Det märkliga med musiken är att den sägs vara inspelad 2037. Jag vet inte, men om framtiden låter så här vacker, då kan jag knappt bärga mig.

På samma sätt som de fyra passagerna i boken bildar en berättelse är den här boken del av den kedja konstverk Heldén har arbetat med sedan debuten, med ord och bild, eller det visuella intrycket, i samspel. I berättelsen är naturen och teknologin två parallella skeenden, linjer som löper intill och ibland flätar in i varandra, med begrepp som ”fluorescerande”, ”infrarött”, ”partiklarna”, och ”ruttnande växtlighet”, ”den uttorkade sjön”, ”hagelstormen mot glastaket”.
 
Tidigare har jag läst Heldén utifrån ett raster som haft Bruno K. Öijer som upphovsman, och det finns ingen anledning att revidera den uppfattningen – det här är två poeter som borde ha mycket att säga varandra. Jag tänker inte bara på att båda skriver mycket om räls och tåg, utan även på en av Öijers sena dikter: ”allt sov / allt som funnits sov / ditt ansikte sov / en kvist sov / sov i en vas”. Den här typen av nostalgi delas av båda, och den som gillar Öijer borde ha förutsättningar att gilla Heldén.

Den här boken är utgiven av legendariskt kryptiska OEI, men trots detta tycker jag att den är mer tillgänglig än de senaste böcker Heldén gett ut på Bonniers. Här finns mindre av teknologiska glosor och den interna jargong som har gett hans poesi en onödigt hermetisk anstrykning. Mer tecknas bilden av en omvärld som blir allt kontursvagare.

När dikterna är så här bra krävs ingen förklaring heller, du kan bara stanna upp, hejda dig inför dess sublima anslag:

vit finkornig aska (förhistoriskt stora    skrotupplag    i september
mekaniska ljunghedar    rökmoln    intill järnvägar    aska i vinden
knakande över bergskrönet    växtdelarna osynligt
antända            därpå upplysta inifrån                   några sekunder
innan sönderfall) omöjlig          att få bort

En sommar som innehåller en tredje säsong av Twin Peaks som är så kryptisk att man bara baxnar och diktsamlingar som uppmuntrar liknande stämningslägen – det är en bra sommar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar