att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 aug. 2017

Moderato cantabile, Marguerite Duras, översättning Marianne Lindström, Modernista


Av Marguerite Duras många romaner hör ”Moderato cantabile” till de mer tillgängliga. Den är en utmärkt introduktion till dig som vill ta del av hennes mix av ond bråd död och resignerad åtrå.

Nu på 2010-talet översätts många av Marguerite Duras böcker, vilket inte tillräckligt kan hyllas. Den första stora perioden för henne på svenska var annars på 1980-talet, då ett dussintal av hennes romaner och pjäser översattes. Så också Moderato cantabile från 1958, som nu påpassligt återutges: en på många sätt typisk Duras-bok.


En kvinna blir skjuten till döds på ett hamnkafé i en liten sovstad. Mördaren är hennes älskare. Och så är det ofta i hennes romaner, att döden kopplas ihop med åtrån. Lika oundvikliga inslag är alkoholen och det starka solskenet.

Till kaféet återkommer en kvinna, Anne Desbaresdes, med sin son som motvilligt lär sig spela piano (titeln syftar på ett musikstycke som ska spelar måttligt fort och sångbart). Hon dricker glas efter glas med vin, i sällskap med en man som heter Chauvin. Hon får allt svårare att ta sig hem i tid till den väntande mannen, som äger fabriken där Chauvin jobbar.

Han berättar för henne hur mordet gick till, men det är en berättelse som skiftar karaktär allt eftersom dagarna går. Även om det är stiliserat och teatraliskt har förloppet en koppling till handfasta realiteter. Hon skriver en minutiös prosa, hårt kontrollerad, men som ändå bevarar en unik spontanitet.  

Hos Duras är resignationen starkare än förtvivlan. Anne lever i ett hopplöst äktenskap, och hon kan inte bärga sig tills sonen har blivit vuxen. De återhållsamma känslorna bryts mot de starka begären.   

Anne blir berörd av mordet, men kan vare sig erkänna det för sig själv eller visa det för andra. När drickandet börjar gå överstyr och hon uppför sig allt olämpligare kan hon ändå inte hejda sig. Orsakerna lämnas outforskade, och det är en styrka hos Duras, att hon inte behöver förklara eller analysera. Hon presenterar ett stoff.

I förordet skriver den sedvanligt skarpsinnige Kristoffer Leandoer om Duras tystnader, hur tigandet är viktigt i synnerhet för karaktärerna i denna roman. Romanen börjar annars med ett skri – och skriket är det språklösa ursinnet som gestaltas även i några andra av böckerna som översatts nyligen, som Vicekonsuln och Horan på den normandiska kusten.  

Det är detta skrik av vanmakt eller ursinne som styr tolkningen av hennes böcker. Att orden inte räcker till, att det är för mycket dubbeltydigheter i språket, och att det är därför Duras romaner blir så ordkarga. Åtskilligt lämnas outsagt i mötena mellan Anne och Chauvin, ända tills han mot slutet föraktfullt önskar att hon vore död, och hon replikerar avmätt: ”Det är jag”. 

Var ska man börja läsa Duras, när nu så många av hennes ypperligt hårdkokta böcker finns på svenska? Man kan faktiskt börja var som helst, och då är det här ingen dum introduktion.

Bra författare skapar egna platser, och Duras-landet är mer ett mentalt tillstånd än en geografisk yta på jordklotet. Här rör sig människorna som i en koreografisk dans mot och ifrån varandra. Måttligt fort och sångbart.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar