att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 sep. 2017

Fågeltanken, Sinéad Obrey, Förlaget


Frågan är vad som är vanskligare: att vara ett ungt litterärt geni eller att debutera som ett sådant. Med andra ord, geniet får inte tillbörlig uppskattning, och debutanten får för mycket av den varan. Geni eller inte, nu debuterar i alla fall finlandssvenska Sinéad Obrey, född 1998, med diktsamlingen Fågeltanken. En tydlig risk är att läsaren strösslar sitt omdöme med ordet ”mogen”, så vi får se hur det här ska gå.

Som helhet är det en färdig debut – den behöver inte stöttas på något sätt, utan står på sina ben utan att vingla till. Fågelperspektivet berör ett diktjag som har en benägenhet att sväva ut, att lyfta från problemen. Inte så konstigt: när man är ung består ju tillvaron av inget annat än problem. Det är också då allt, exakt allt, är på allvar. Orden betyder vad de står för , står för sitt innehåll, som inte har mist sin laddning, trots att de heter saker som ”sorg” och ”död”. Därför blir det inte juvenilt, ens när Obrey skriver om ett ”hjärta av is”, eller att hon ”badar / i ett badkar fullt med blod”.


Den här typen av formspråk har inte så lite att göra med gotiken, och det är synd att så relativt få svenskspråkiga poeter hittat potentialen i denna ljuvligt lugubra genre. När Christine Falkenland gav ut sina första diktsamlingar var många skeptiska till hennes anspråk, bland annat den danska kritikernestorn Poul Borum som chikanerade henne i Aftonbladet. Steget från Falkenland till Obrey är inte 25 år långt utan högst 25 mm: ”Ska jag berätta om Grisen? / Ska jag berätta vad Grisen gjorde med mig?” (ur Falkenlands Huvudskalleplatsen, 1992), och ”Det gror mörker i min själ / för att jag låter djävulen ta mig / varje natt” (Obrey).

Man kan göra sig lustig över det brådmogna, eller helt enkelt beundra det mod som krävs för att så ogenerat strula med klichéerna. Här saknas i stort sett allegoriska eller metaforiska skikt. Det är inte alls min mening att ange det som en brist heller, då jag kan uppskatta det bokstavligt blodiga allvar som Obrey redovisar.

Att hon håller sig inom de givna ramarna är ändå lite synd. Även om dikterna är explicita nog, med bruk av sex och droger, tycker jag att de kunde vara mer explicita. Inte nödvändigtvis språkligt, utan innehållsligt. För dikter ska ju utmana – excessen är dess själva väsen, oavsett om det är med hjälp av sitt språk eller sitt innehåll, men är språket antingen tuktat eller som här bokstavligt, då krävs det mer av dess innehåll än att enbart skildra ett förlopp. Här gestaltat i en dålig romans. Om Södergran i ”Dagen svalnar” var ute efter att avslöja ”en härskare med kalla ögon” är Obreys fiende ”en mästare / som aldrig gett dig svar”.   

Det jag uppfattar som en sorg i dikterna kan ha orsakat framkomsten av fågeln som den enhetliga tematiken. I Max Porters svindlande debut Grief is the Thing with Feathers från 2015 lät han en kråka bli ett vidunder som fick mäta upp sorgens dimensioner, och kanske det är vad jag saknar i Obreys bok – en solid tanke med fågeln. För sorgen är ett resultat av både ens önskningar och ens fasor.

Nu saknar inte Obrey självmedvetenhet, och det är inte heller den slags självmedvetenhet som drar ned dikterna i det mediokra. För det är inte måttligheten hon siktar på:

                      Om vi levde med bara våra sinnen
                      skulle vi kanske älska mer än vi förstör
                      och le mer än vi gråter
                      Kanske då
                      skulle vi inte vara dömda
                      till denna parodi
                      på mänsklig natur

Då blir det också dikt som övertygar och bär sitt innehåll. Att vara ung är inte bara tiden då allt är på allvar, utan är också då striden om din integritet är som mest avgörande: ”mitt sköte smakar guld och vanära”, skriver Obrey, och ja, hon skriver mycket om sex. På det där genanta sättet, men ändå inte lika genant som när den ännu yngre Åsa Ericsdotter gjorde det i sin debut 1999, Oskyld. Obrey är mindre vän musa, och mer dominant regent över åtminstone sin egen sexualitet. Därför blir hennes sexskildringar inte spröda fantasier, utan mer konkreta: unkna och brutala.

Så här mörkt är livet, vill Obrey mena, och det är bara att hålla med om det. Det är också en vackert formgiven bok (av Ulla Donner), som samspelar med det svarta innehållet. Att pagineringen anges med romerska bokstäver är också det snyggt utfört, då sista dikten står på sidan 54, eller som det blir här: ”LIV”. Eftersom hela boken kan läsas som ett försvar för livet – levandet – inte trots, utan tack vare dess mörker, är det stiligt och väl överlagt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar