att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 sep. 2017

Poesi till läsecirkeln


Varför är så många rädda för poesi? Kanske är det rädslan för att inte förstå, att känna sig dum, bli lurad av de smarta referenserna. Men det här är en onödig rädsla, som gör livet trängre. Liksom med andra fobier är KBT det enda som hjälper, och här kommer terapin.

Alla jag känner som är med i någon läsecirkel läser uteslutande romaner. När jag frågar om de har provat poesi mumlar de något om att de inte vet var de ska börja, eller att poesi, det är ju för svårt, för obegripligt, för farligt …

Alla läskunniga inte bara kan eller bör utan ska – skall! – läsa poesi. Börja till exempel med Bruno K. Öijer, Sveriges överlägset mest tillgängliga poet. Om du råkar ha hört Jocke Berg i Kent eller Thåström kommer du att känna dig hemma, eftersom båda är så starkt influerade av Öijer. Dessutom kommer du att börja undra varför deras sångtexter är så taffliga vid en jämförelse.

En bra ingång är den trilogi han gav ut under 90-talet (Medan Giftet Verkar, Det Förlorade Ordet, Dimman Av Allt). Även om han har fortsatt ge ut diktsamlingar under 00-talet är trilogin helt överlägsen. Det är dikter som fungerar för omläsningar, för diskussioner, ifrågasättanden. Få poeter är lika angelägna att diskutera samtiden, samtidigt som han är ytterst ivrig att visa respekt för det förflutna.

Samtiden är också Aase Bergs ärende i sina dikter, som hon gett ut sedan slutet av 90-talet. Där ingår en trilogi om föräldraskap, men vill ni till er läsecirkel läsa något som garanterat spetsar kaffet finns Hackers från 2015. Den inleds så här: ”Det här är ett hot: Vi är kvinnofällan. Vi är värdinnedjuret, uppkopplad mot slappköttade parasiter såsom lata män och manipulativa knullviljor och bortskämt omedvetna sällskapshjon.”

Vem behöver läsa Aase Berg? Kvinnor, förstås, för att bli uppmärksamma på att här finns ett nytt verb åt er, att ”hagga”, ett vapen och en strategi för att desarmera de destruktiva maktstrukturerna. Män, ännu hellre, för att fatta vilket privilegium det är att råka dela Y-kromosomen med den konstitutiva auktoriteten som medföljer denna slump. Men det är i första hand poesi för människor, kanske i synnerhet för de som anger sitt kön som ”gender fluid”.

Gott om diskussionsmaterial finns det även i Sonja Åkessons dikter. Poeten Jenny Tunedal (anteckna hennes namn till nästnästa möte!) gjorde ett fint urval 2006 till boken Vara vit mans slav och helt andra dikter. Titeldikten, som noga räknat heter ”Äktenskapsfrågan”, tillhör mina absoluta favoriter. Den utkom 1963 – samtidigt som svenska kvinnor började ges amnesi från hemmafru-fängelset skrev hon om det slaveri som det kan innebära att vara för beroende av en man. Om du har följt tv-serien The Handmaid’s Tale i sommar har du goda förutsättningar att sätta dig in i Åkesson.   

Hennes dikt är skriven på en bristfällig svenska, som om subjektet, det vi poesiläsare kallar ”diktjaget”, inte kan uttrycka sig grammatiskt korrekt. Och det här är det bästa med poesin, att den kan se ut lite hur som helst. Den kan vara högtidlig, rentav högtravande, elitistisk, snobbig – men också nere på jorden, full av svordomar, slang. Som läsare utvecklas du, tränas i att möta världen utifrån nya perspektiv. Blir jag smartare av att läsa poesi? kanske du undrar. Du blir definitivt mer språkmedveten – benägen att ta dig an tillvaron på mer flexibla sätt.

Sonja Åkessons dikt tillhör 60-talet. Det gör också amerikanska Anne Sexton. Visst har mycket blivit bättre inom jämställdheten sedan 60-talet? Det kan ni ju diskutera på mötet – förhoppningsvis är er cirkel inte enkönad. En av fördomarna mot poesin – det finns många – är att den är omöjlig att översätta. Det finns många exempel på motsatsen: som Niclas Nilssons översättningar av Sextons dikter, till exempel i boken Leva eller dö som utkom för någon månad sedan.

Sextons diktsamling skildrar ett händelseförlopp under 60-talet, och kan läsas som en dagbok från avgrunden. Här berättas öppet om familjeliv, om terapi, om misär – men också om hopp, om de stunder som gör livet värt att leva, värt att diskutera på ett möte i en läsecirkel.

Börjar det kännas digert? Steget från prosa kan upplevas som omfattande eller övermäktigt. Vad sägs om en kompromiss? Malte Perssons hybridbok Om Ofissim från i höstas kan vara en lämplig introduktion. Persson, som i själ och hjärta är poet, har skrivit korta prosastycken som är tillräckligt poetiska för att kvalificera som poesi, men också tillräckligt prosaiska för att den ovane poesiläsaren inte behöver avskräckas.

Böcker som rekommenderas
Bruno K. Öijer, Trilogin (finns i Samlade dikter, Wahlströms & Widstrand, 2004)
Aase Berg, Hackers (Bonniers 2015)
Sonja Åkesson, Vara vit mans slav och helt andra dikter (Norstedts 2006)
Anne Sexton, Leva eller dö (Ellerströms 2017)
Malte Persson, Om Ofissim (Bonniers 2016)

Diskussionsfrågor (frivilliga)
1.     Läs dikten högt (gäller inte endast gamla dikter med bundna versmått), eller få tag på uppläsningar. Att höra exempelvis Öijer eller Berg läsa sina dikter är en oförglömlig upplevelse, och hjälper dig dessutom att sätta dig in i vad poeten vill ha sagt med dikten.
2.      Se det inte som en skoluppgift, för det är ingen bestraffning att läsa poesi – det är en belöning.
3.     Lär dig av poeten Katarina Frostenson: ”Försök inte förstå. Förbannade ord! Det finns inget att förstå.” Ersätt kravet att förstå med lusten att upptäcka – att uppleva. 
4.     Tänk inte heller att alla tolkningar är lika bra. Sök nyckelord: viktiga termer som kan öppna för upplevelsen.
5.     Om dikten inte säger dig något kan du antingen tänka ”den här dikten säger inte mig någonting” eller ”jag har ingenting att säga den här dikten”. Läs den igen, och fundera på om du ändå inte har något att säga den. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/9 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar