Avstå från tragedierna, Leif Holmstrand, Trombone

För knappt tio år sedan skrev Malte Persson på sin hemsida enmeningsrecensioner av böcker han läste. Nu önskar jag att jag hade den förmågan att formulera mig så utförligt kortfattat, när jag har läst Leif Holmstrands senaste bok Avstå från tragedierna.

Det är en till sin form en av årets mest ovanliga diktsamlingar, skulle jag nog vilja säga. Fjorton korta dikter, som begränsas av formatet 140 tecken, liksom en tweet. Ja, här finns rentav hashtags, måhända för första gången i en svensk diktsamling. Fjorton är förstås också formeln för sonetten – de fjorton raderna som utgör versformernas gesällprov. Så kan de här dikterna läsas: som en enda sonett. Till varje dikt (rad) finns en kommentar eller replik till eller fortsättning eller ifrågasättande av det skrivna.

Ovanlig till formen, men ändå bara ett av de många exemplen på hur Trombones Svavelserie (där denna utgåva fått nummer 17) vitaliserat den svenska litteraturen, med dessa skarpa småböcker. Och Holmstrand hör inte enbart till de mest produktiva, utan också de ovanligaste svenska samtidsförfattarna. Trots att han så att säga syns överallt är han fortfarande en marginell figur, vilket är en av orättvisorna i det litteraturklimat vi har.

För det här är inte bara en av årets ovanligaste böcker, utan också en av årets mest spännande böcker. Att läsa honom är roligt, men också sorgligt (så som livet är, enligt förståsigpåarna). Det Holmstrand gör är att skriva samtidskommenterande dikt, om att vantrivas i kulturen. Många hånar twitter som uttrycksform, och det må vara sant att mycket där är skräp – men formen uppmuntrar också till den typ av pregnans som annars kan saknas i samhällsdebatten, inte minst hos dem som skriver i det längre formatet. Eller säg så är: en tweet av Leif Holmstrand säger mer än 140 krönikor av Johan Hakelius.

Det här kortfattade formatet – i denna bok alltså exemplifierat i fjorton tweets – är ett lysande tillfälle till kortfattad och koncentrerad kritik. I kommentarerna ges utrymme åt sidospår som både fördjupar och krånglar till, och ibland fuckar upp ursprungstexten, och stör ordningen. Jo, man kunde säga att Holmstrand skriver i fridstörandets poetik, som i nummer XII:

kommer vi att bli genomskinliga mot slutet av våra skamlöst översmutsade och allt kamouflerande stöldliv #insyn #kondoleanser # varinteledsen

                      Var inte ledsen. Vi ber om ursäkt

                      om något vi sa gjorde ont på ett oönskat vis.

                      Vi är egentligen för självgott trötta hela gruppen

                      för att hålla gräl och våld igång,

                      vi måste klinga av, lägga band, blunda,

                      klinga vidare och följa klangerna ut, nötas

                      ner och sedan bort. Vi lägger av med arkiv och

                      notation.

Nä, någon författare som lägger band på sig är Holmstrand förstås inte. Vad handlar då hans bok om, den här gången?

Ja, man kunde säga att det är lustfyllda angrepp på tråkigheten. När jag läser tänker jag på följebrevet Karin Dreijer lät skicka med sin nya skiva med Fever Ray, skrivet i samarbete med den brittiska konstnären Hannah Black. ”Obegripligt”, lyder det samlade omdömet från de svenska musikkritikerna – men det är ju bara en ovana vid att läsa poesi: ”The song is a prosthesis that extends like a limb into the gut and pulls out the half-digested heart, it’s kind of gothic and kind of a shame […] There are no simple binaries, and I don’t only mean gender, that’s old news; I mean that I am radiating and obsessed with the daydream hurt that I imagine your voice alone could cause me, now that I live in its zone, and I am too far gone to distinguish between sharpness and softness.” Det här kunde vara en engelsk översättning av något Leif Holmstrand skrivit.