att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 okt. 2017

Miniatyrlesingar, Gunnhild Øyehaug, Kolon forlag


Även om Yngwie Malmsteen knappast skulle hålla med om det: less is more, förefaller det i år. Jag tänker på antologin med mikroessäer som Trombone gav ut till Bokmässan i sin svavelserie[1], Världens kortaste essäsamling. Förlaget Anti ger i sin lilla serie ut David Zimmermans debut Mal som en miniatyr. Och från norskt håll kommer en ovanlig essäbok, Gunnhild Øyehaugs Miniatyrlesingar.

Ovanlig såtillvida att den består av ovanligt koncist skrivna essäer, ofta på ett par sidor. Eller, 19 texter på mindre än 100 sidor. Åtskilligt i den debatt som handlat om ”kritikens kris” har handlat om bristen på utrymme. Är det alltid en fråga om att kortare texter blir sämre?


Nja, åtminstone lyckas Øyehaug några gånger visa att det går att skriva vasst i ett mindre format. Jag läser hennes bok som en handbok i läsande. Hon klarar av att skriva metafysiskt utan att det blir flummigt. Det sker bland annat genom att hon hittar en hybrid mellan biografiskt innehåll och fantasi, med en nybildning ”biografantasy”.

Även om boken är helt ny är de flesta av texterna tidigare publicerade, mestadels under 00-talet om än någon verkar vara från 1999. En del har kanske hunnit bli daterat redan (när hon skriver om Lady Gaga kan jag tycka att här har tiden sprungit fort), men här finns också en aktuell text om Donald Trump, för den som så orkar.

I tilltalet finns ibland ett raljerande drag. Detta ska inte uppfattas som ett avståndstagande – det raljerande är ett underskattat modus, åtminstone när det som här hanteras så konsekvent och så skickligt. Øyehaug kombinerar sitt lättsinne med en allvarlig blick på verkligheten – hennes akuta ärende är hur man ser på världen. Där kan hon visa den omedelbara och smått våldsamma glädjen i att bara finnas till – den ögonblickets häpnad som utgör den sekulariserade epifanin.

Det handlar en hel del om läsning, om litteraturen utifrån ett praktiskt förhållningssätt. Om skillnaden mellan mimesis och realism. (Nej, du behöver inte gräva fram dina slarviga anteckningar från när du pluggade litteraturvetenskap, du kommer att fatta ändå.) Om Lydia Davis precisa observationsförmåga, som får grå stenar att lätta från marken. Om geniernas tvångströja. Om Sonja Åkessons nej (förlåt, ”Neeijj”) som en födelsedikt. Om Kate Bush och nyfikenheten. Om stunden som är nu, det som med ett stort ord heter ”ögonblicket”. Om Joy Williams vignetter i ”Ninety-nine Stories of God”.

Så, du som vill syresätta din läsning med lite andra tankar än de inkörda provinsiella svenska, kan definitivt söka upp Gunnhild Øyehaugs miniatyrläsningar. Här diskuteras lite andra frågor, här förekommer lite andra perspektiv. Så får du de nya tankarna på köpet. Hon sticker ut hakan, har ett lite lekfullt och lite retsamt tonfall.        

Mer än så tänker jag faktiskt inte säga i denna miniatyrrecension.


[1] Jag får inte skriva om den eftersom jag medverkar med en essä om läsning.

1 kommentar: