att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 okt. 2017

Nattetid under stenbron, Leo Perutz, översättning Sven Christer Swahn, Nilssons förlag


Leo Perutz mästerverk från 1951 återutges nu på svenska, och det är en fantastiskt fantasifull roman. Här finns en nyckel som låser upp den grå verkligheten och leder oss till en förtrollad plats.

Så märkvärdig litteraturen är. Länge har författarnamnet Leo Perutz förekommit i periferin till science fiction och fantasy, som föregångare till många senare utövare i dessa genrer. När jag sent omsider läser hans obestridliga mästerverk Nattetid under stenbron i nyutgåva – suveränt översatt av Sven Christer Swahn – upptäcker jag en smärtsamt realistisk roman.


De hårda omständigheterna sätter djupa spår i berättelsen, eller berättelserna, som vore en mer adekvat term, då det är en romankonst som krackelerar i fjorton berättelser vars trådar löper samman med den hållbara skörhet som bara tiden är förmögen att skapa. Och tiden är avgörande: dels perioden 1924-1951, då romanen skrevs, och den epok i skiftet mellan 1500 och 1600 som den utspelar sig i.

Skådeplatsen är Prag, där kejsaren har slösat bort statskassan. I kulisserna rör sig ständigt den gåtfulle Mordechai Meisl, en insidiös finansiär med dolska planer. Ur de enkla förutsättningarna vävs mångtydiga berättelser, eller kanske man kunde tala om krönikor, om de stackars människor som utsätts för ödets nyckfulla spratt.    

I grunden har Perutz ett förtroendeingivande tonfall. Det är inte medgörligt, men snärjande, och med det lurar han in läsaren till sin sällsamma värld där hundar, rosor och brunbjörnar börjar tala som människor. Det är ett gränsöverskridande verk, som kanske har mer gemensamt med romantiker som den excentriske E.T.A. Hoffmann än Kafka, som han ofta jämförts med. Perutz råkade under en tid jobba på samma försäkringsbolag som den ett år yngre Kafka, men de verkar inte ha haft något större utbyte av varandra.

Det är en litteratur som till fullo utnyttjar fiktionens resurser. Med modernitetens intåg under det tidiga 1900-talet följde, med sociologen Max Webers ord, en ”avförtrollning”. Syftet med Perutz mystiska prosa är förstås att återförtrolla världen, visa att estetik kan vara ett lösenord till en nödvändig värld som vi kan kalla ”den egendomliga”.   

Den historiska epok Perutz skildrar uppvisar skrämmande likheter till den samtid som tvingade honom själv att gå i landsflykt från Österrike till Palestina. Människorna i det sena 1500-talets Prag möts av liknande öden, drabbas av samma olyckor och har den grinande oturen i sina ansikten hela tiden.

Rikedomen är förgänglig, och intrycken är opålitliga. I Perutz märkligt sammansatta och aktuella roman visas hur kvickt pendeln svänger, hur vi när som helst kan ställas inför situationer vi inte är beredda på.

Ett råd, slutligen, till dig som vill uppleva den magi det är att läsa denna spännande författare: släpp kravet på att följa intrigen. Försök inte att hitta de röda trådarna, för det är ingen snitslad bana här. Följ bara den osvikliga fantasin hos Leo Perutz, och upptäck hur han vakar över sina karaktärer, främst Mordechai Meisl, och över oss, hans häpna läsare. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/10 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar