att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 nov. 2017

Zoonetter, Morten Langeland, Flamme forlag


Hur jag än försöker, hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte komma ifrån det märkvärdiga med Morten Langelands nya bok Zonetter. Under hela 00-talet har det talats om hur e-boken kommer att ersätta den tryckta boken, men i så fall säger jag bara lycka till med att på elektronisk väg åstadkomma något lika fängslande som den här volymen, snillrikt formgiven av Aslak Gurholt.

I en tvådelad bok har Langeland skrivit arton gånger två sonetter (36 stycken inalles), men i stället för att följa kutym med en vändbar bok går de två häftena in i varandra, med titeln ”menneske” och ”dyret”. Metoden tar ingen notis om hierarkier, så det är upp till läsaren att välja var hen vill börja. Sidorna är svärtade, så diktraderna bildar vita gnistor mot det svarta. Och titeln är så fyndig att jag först inte ens noterar att det ska vara sonetter, utan jag hänger upp mig på det nattliga, och då är det ju passande med mörka sidor.


Dikterna kan på ett plan sägas bilda en berättelse som utspelar sig på ett zoo. På ett annat plan är raderna löst hängande, något som i viss mån liknar Raymond Queneaus vanvettiga experiment Hundra tusen miljarder dikter, där remsorna i hans sonetter kunde kombineras och läsas på lika många sätt som titeln utlovar. Langelands rimschema är ibland strängt, ibland uppluckrat och lättsinnigt i sin orenhet. Att raderna kan ge ett osammanhängande intryck blir det som bidrar till det fängslande.

All dikt är i någon mån konceptuell, och Langeland går frivilligt in i det fängelse som sonetten utgör. Som skandinavisk poet i sonettraditionen är det oundvikligt att nå fram till Inger Christensens majestätiska krans Summerfugldalen, och Langeland förekommer alla ens pekpinnar, där han turnerar hennes inledning ”de stiger op, planetens summerfugle / som farvestøv fra jordens varme krop,” med ”t/b til tanker som summerfuglen: / stiger opp, de stiger opp, som hendelser / flerrer søvnens seil og vingene løfter / kunnskap: kua melker etter mulen”.     

Det här är bra, för det bryter mot följsamheten, med en befriande slags nonchalans. Langeland vill bromsa flödet, hejda flytet. Det är dikt som hackar, som rör sig planlöst bland djuren. Dikten ”tre måter å gå på” är kanske representativ, och ser ut så här:

så kjiket vil ha nattemat? falafel!
går dit høna sparker, karaoke!
billige idol mimer ”Rebel Yell”
se ned! unngå L   T   U ! kuruke …

fol ser opp som bjønn – check out som fell
vende sit skinn, kjøpe seg inn, skyte
seg opp … Panda Rei! folk plantast og fell
og skal som stammer i tømmerrenna flyte

menneske, avskåret, forbindelser
dyret om døden vet intet … vet mer
om livet i avtrykket fra skoen

som meitemarken, kryper to veier
markkryperen er viss de tre døder
1. hodet, 2. halen, treskoen

Vad som inte heller ska underskattas är Langelands oförutsägbara humor, något som kan påminna om en annan skandinavisk sonettsamling från senare år, Malte Perssons Underjorden. Det är även här frågan om en poet som agerar reporter i sin samtid, som fångar upp ett pågående, med en blick till dels fascinerad och till dels ifrågasättande.   

För det är tydligt hur Langeland verkligen är ute efter att skriva samtida poesi, med hashtaggar, symboler som dollartecken och pilar, referenser till Katy Perry och instagram och meme. Att fånga nuet (plocka dagen, med Horatius ord) innan det försvinner är en angelägen syssla, och förmodligen håller den på att bli allt mer akut. De tidigare teknikerna för att lagra minnen är pålitligare än de nutida – hur ska bernurs texter bevaras för framtiden? viskar en olycksbådande stämma i mitt öra.

All dikt är konceptuell i någon mån, hävdade jag nyss, men man kunde också säga att all sonettdikt är självmedveten, liksom att all dikt är en besvärjelse. Langeland säger att ”tiden får for mye Duracell”, och jodå, hans dikt är en uppräkning, om än utan konfrontativa förtecken. Det är en pigg dubbelsamling, svår att nagla fast och ge en definitiv summering av. Som diktbok är den abstrakt och gäckande, och kan bara drabba den som i likhet med mig tycker att livet är i behov av sådant – att det konkreta och verkliga redan finns i överflöd.

Det här är är dikt som i högre grad än kräver något av tillvaron önskar sig saker, och jag kan inte tillräckligt betona hur mycket värdefullare den inställningen är.    

9 nov. 2017

Medaljonger, Zofia Nałkowska, översättning Emi-Simone Zawall, Faethon


Efter andra världskriget gavs den polska författaren Zofia Nałkowska uppdraget från Justitieministeriet att dokumentera nazisternas brott mot det polska folket. Det resulterade i en märklig novellsamling 1946, som nu utgör det första som översätts till svenska av denna polska författare: Medaljonger. Det är Emi-Simone Zawall, som tidigare översatt Bruno Schulz, som översatt den här boken, som borde nå fler läsare än de 475 numrerade exemplar som förlaget Faethon har tryckt.

Eftersom intresset för andra världskriget är så utbrett bland det svenska folket. Inte minst medelålders män, som annars inte gjort sig kända för att vara storläsare, läser gott om både böcker om detta krig och de specialnummer av populärhistoriska tidskrifter som abonnerar på artiklar i ämnet.


Den här boken har en sällsam chockverkan på mig. Annars är det lätt att inbilla sig att det går att bli avtrubbad eller nivellerad av den mängd information som meddelats kring holocaust. I Nałkowskas fall uppnås effekten med hjälp av underdriften. Det är en metod som påminner om Tadeusz Bobrowskis sällsynt starka novellsamling Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar (senast på svenska 2014). Den som så önskar kan nog också hitta en parallell till Svetlana Aleksijevitjs dokumentära arbete.

För Nalkowska arbetar helt klart som en journalist när hon tar sig an de överlevandes historier. Hon avstår från förnumstiga förklaringar, och det ger de hårresande detaljerna från denna ojämförligt onda erfarenhet en kuslig inramning av normalitet. Mer än fabulerande stilist är hon lyssnande reporter.

Hennes nedtonade stil, hennes förmåga att aldrig ge efter åt indignationen, snarare förstärker det rasande ursinnet, och betonar exakt hur lite nåd och barmhärtighet som existerar i lägren. De sakliga konstaterandena lyckas inte dölja upprördheten över att detta kunde fortgå, och som autentiska vittnesmål blir det ett ovärderligt tidsdokument.

Här finns saker som delger sådant du inte egentligen hade velat veta om den mänskliga naturen. Inte bara om nazisterna, men också om hur djupt överlevnadsinstinkten går hos lägerfångarna, och vilka tabun den överskrider. För tvärtemot religionens naiva ståndpunkt, att den överlever som behåller sin livslust, berättar här en av de överlevande, en professor från Budapest, en mer krass erfarenhet, som bottnar mer i konkreta händelser än i abstrakta teorier: ”Jag överlevde genom att aldrig för ett ögonblick räkna med att bli räddad. Hade jag bevarat mina illusioner skulle jag aldrig ha fått behålla den inre frid som höll mig vid liv.”

De åtta texterna i den här boken befinner sig långt från den fiktiva novellen. Snarare ger novellen en ram åt de gräsliga tablåerna, de hemska episoderna där nazisternas gärningar varken överdrivs eller reduceras. Den här boken visar eftertryckligt hur djupt nazismen gick in i den tyska befolkningen, att det inte finns några ursäkter, att den både tillhör det som aldrig någonsin kan förstås och är alldeles för begriplig. Fragmenten ges en berättande form, men ju mer begripliga de görs, desto mer outhärdliga framstår dess innehåll.

De berättelser som återges är makabra och förstör nog sinnesstämningen mer än de avmätta rapporter som återfinns i andra dokument. Några exempel: de tvålar som tillverkades från fettet av döda judar hade bieffekten att lukten inte var så angenäm, men blev populära ändå, då de löddrade så bra. En kvinna hittar tre möss i en potatis, och funderar på att ge dem till katten, och drar en kuslig slutledning: ”Jag var lika nyfiken som Gestapo på hur det skulle te sig …” Med andra ord var det inte ens fiktion när Art Spiegelman i sitt seriealbum Maus uppfann parallellen mellan katter och möss.  

Jag tappar räkningen på hur många gånger jag börjar gråta när jag läser Nałkowskas bok. Just genom att vara så drabbande rekommenderar jag alla dessa historieintresserade farbröder: läs det här i stället och upplev på riktigt konsekvenserna av det krig ni är så intresserade av. It ain’t no fucking Pojken i randig pyjamas, kan jag meddela.  

(Den som vill läsa mer om författaren: här är Emi Simone-Zawalls efterord, som också publicerades i Svd Under strecket, 1/8 2017.)

8 nov. 2017

Och varför ska idioter bestämma över oss?


Ända sedan Sokrates dagar har den äldre generationen klagat på den yngre. Alltså finns det ingen anledning att oroa sig när vi med jämna mellanrum får rapporter från universiteten om studenternas alltmer bristande läs- och skrivförmåga? Senast aktualiserades frågan i en undersökning från Lunds universitet (Svd 4/10), där 20 procent av studenterna på humanistiska och teologiska fakulteterna hade stora problem att formulera korrekta meningar.

Det har framförts kritik mot undersökningen. Många menar att den unga generationen formulerar sig i skrift i högre grad än någon tidigare generation, tack vare bland annat SMS och sociala medier. Det må stämma, men jag skulle hävda att även om 20 procent låter som en alarmerande siffra finns det fog för en ännu större oro.

Min oro består i att det är fler än 20 procent som behöver lära sig skriva bättre. Att skriva är inte enbart en fråga om korrekt stavning, meningsbyggnad, ordföljd och prepositioner. Synen på text som något instrumentellt och mekaniskt är förödande för en framtid som vill utvecklas, som vill nå längre än tidigare generationer.  

Som lärare på gymnasiet måste jag varje höst konfronteras med elever som fått höra att det är strikt förbjudet att inleda en ny mening med ordet ”och”. Och det har alla deras svensklärare i grundskolan lärt ut. Hur kan det komma sig att majoriteten av dessa elever inte vet vad huvudsats och bisats är, men har fått lära sig en helt gagnlös regel, som ingen respekterad skribent respekterar?  


Allvarligare än frågan om särskrivningar är faktiskt de förutfattade meningar som styr mångas förhållande till skrivande. Alla dessa idiotiska och påhittade regler som hämmar dig och tar död på din vilja att uttrycka dig.  

Så här är det: språket tillhör användarna, och det är upp till dig att tillhöra den skaran. Det kan du bara göra om du aktivt tar del av språket. Börja med att ignorera råd som inte vill dig väl. Och fortsätt med att studerar hur skriftspråket ser ut i verkligheten.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/11 2017)

Under flammetårnet, Per Jonassen, Kolon forlag


Per Jonassen debuterade i 50-årsåldern som poet. Första boken kom 1998, och nu har han gett ut sex diktsamlingar. Eftersom han fyller 70 i år finns det anledning att samla hans diktsamlingar i en behändig pocket, under namnet Under flammetårnet. Den har jag nu läst, eftersom jag tillhör den försvinnande minoriteten som tycker det är mödan värt att försöka läsa på de andra skandinaviska språken. Ty jag är inte dum i huvudet. Och ju svårare problemet är, desto vackrare blir lösningen, som Jeanne Winterson har sagt.

Jag hade inga förväntningar alls. Titlarna på Jonassens böcker ser ut som överblivna Kentlåtar: Nattlamper. Petroleum og forvirring. Natt i et ødeland. Trengseltider. Lange dager. Alt som ikke fins. Det är kanske en vanvördig liknelse, men att läsa hans dikter är som att lyssna på ett Kent i högform, ett Kent som inte dog kreativitetsdöden efter sitt mästerverk ”Röd” 2009.  


I ett vackert efterord skriver Steinar Opstad, en av få norska samtida poeter som översatts till svenska, om kollegans dikter. Hur Jonassens estetik är beroende av hans arbetslivserfarenhet, i synnerhet hans dagar som sjöman. Jotack, tänker jag, efter att redan i hans första bok ha läst en dikt om prostituerade kvinnor. Nog för att Cornelis och Taube har skrivit om horor, liksom Thåström, liksom Verlaine, liksom DH Lawrence, liksom Baudelaire. Men måste jag uppskatta det …?

Sjömansromantiken kan jag också undvara, men den trängs ju successivt bort av en vardaglig liknöjdhet. Och mer och mer fångas jag av säkerheten i tonfallet. Hur Jonassen visar hur vardagens ting bär på oanade bråddjup. Berättelserna är stillsamma, enkla, men undviker skickligt alla tråkighetsfällor.

Det är autonom dikt som helt står på egna ben, även om han då och då nämner en och annan poet, som Leopardi, William Carlos Williams, Dylan Thomas, någon som heter Rutger Kopland, någon som heter Charles Bukowski. I en dikt samplar han Rimbauds brev till systern Isabelle – det fungerar bättre än man kan tro. I en av resedikterna hamnar han i ”Funchal”, liksom Tranströmer en gång.

Nog går det att hävda att det är skrivet i en stabil melankolisk tradition, och min liknelse med Kent handlar också om dess vanlighet: här är gesterna inte grandiosa. Den här enkelheten som dikterna gestaltar kan väl finnas i både sångtexter och i dikter av, säg Marie Lundqvist, något som jag inte alls menar är till hennes nackdel: hennes 90-talsböcker hör till det bästa som kunde läsas på svenska från det decenniet. Det Jonassen vill muta in är en viss typ av känsla: ”sannheten er / at alt går fra vondt til verre”. Ja, verkligen: bistra tider föder bistrare tider. I en av dikterna knackar Djävulen på, och ber sina grannar att dämpa sig, för han ska upp i ottan och sköta butiken, med extrapriser på pest och död och pina.

Och jag gillar verkligen hur det hur Jonassen avstår från den typ av rebuspoesi som brukar premieras. Han väljer en mer saklig ton. Det är också pessimism utan gnäll, och jag kan inte låta bli att tycka att dikterna blir mer och mer uppsluppna ju längre jag kommer i den här boken, något som kulminerar med den i mitt tycke starkaste enskilda boken, Trengseltider. Det är åtminstone vid dikterna från den samlingen jag dröjer länge, förbluffad av hur det enkla kan inrymma sådan visdom.

Här är dikterna finurlig utan att bli krystade: ”Hun har en gyllen nøkkel rundt halsen / og inntil brystet har hun gjemt et kart / over veien til en enklere verden”. Det är så eftersträvansvärt: det där enkla, som bara kan nås av den som inte räds för det svåra. Ta det här citatet ovan: om du är en ovan läsare av norska kanske du lätt dechiffrerar första raden, men undrar vad fan ”et kart” är? Så stannar du där, tänker att jag tänker då inte gå vidare, för det här är för svårt. Men det är ju inte det! Inte om du fortsätter läsa, då vägen öppnar upp för förståelsen av kartan. Om du tycker det här låter långsökt: låt någon av dina grannar läsa de här tre raderna.

I den här samlingen finns också en magnifikt enkel dikt om Marilyn Monroe, som annars riskerar att bli en så uttjatad trop: här visar Jonassen att det finns en annan väg att gå för att skriva något nytt om något så utslitet. Ja, inför sådant kan man bara kapitulera, dikter som pekar ut ett annat sätt att leva – ett värdigare liv möjliggörs.

Någon idylliker är han inte heller, utan kan släppa in en brutalitet som är synnerligen effektiv när den är som mest oväntad, som i den korta dikten ”VERDENS LØNN”:

De sier at livet ikke gir mening
men hva med sulten når den stilles

og hva med huset når det er ferdig reist
og stua er god og varm

hva med kjæresten din som sitter der og smiler
og drømmer om en annen enn deg

De bästa böckerna är väl när jag glömmer bort att jag är kritiker, när jag bara kan släppa allt och bli uteslutande läsare. Det här är en bok som jag kommer att plocka fram när jag behöver påminna mig om hur förtrollningen går till: ”ingenting är enklare”, som Tranströmer sa.

7 nov. 2017

Kort sagt, Anne Carson, översättning Mara Lee, Ellerströms


Anne Carson är de stora ambitionernas författare, med sina gränsöverskridande verk: essä, poesi, kulturhistoria, filosofi, dagbok – vad ska man kalla detta svåröverblickade författarskap? Något helt annorlunda är det, och vi har bara börjat lära oss hur det är att läsa det. Annorlunda och omvälvande – en Borges för 2000-talet, kunde man ju säga lite slarvigt.  

Nu har Mara Lee, som tidigare översatt en handfull titlar, gett sig på en liten bok som utkom 1992. Short Talks blir Kort sagt på fyndig svenska, och det är en översättning där det mesta nog funkar, om än jag ställer mig lite frågande till några enskildheter. När Carson låter Gertrude Stein utbrista ”Today has ended” blir det på Lees svenska både mer prosaiskt och för lite vardagligt: ”Idag upphörde”. Säger man verkligen att en dag upphör? Carsons poäng är väl att fånga Steins lakoniska alldaglighet, och då är ju ”upphörde” helt fel stilnivå.


Att ett plommonstop trollas bort och blir en icke-existerande ”bowlinghatt” är väl en eftergift åt en manisk allitteration i originalet, och jag kan i vilket fall inte ge något förslag på hur det kunde ha undvikits. Men det är märkligt hur Lee också trollar bort en gran och gör det till ”furu”, i en av bokens många starka texter, ”KORT SAGT OM LÄSNING”:

”Vissa fäder avskyr att läsa men älskar att ta med familjen på resor. Vissa barn hatar resor men älskar att läsa. Konstigt att de ofta råkar hamna i samma bil. Jag såg en skymt av Klippiga Bergens kolossala kantiga skuldror mellan styckena i Madame Bovary. Molnskuggor vandrade förstrött över hennes jättelika hals av sten, fann hennes flank av furu. Alltsedan dess kan jag inte se kvinnlig kroppsbehåring utan att tänka, löv eller barr?”

Nu vill jag inte vara petig, men nog ska väl bergen i ”Klippiga bergen” inte ha inledande versal? I Carsons original står det också på slutet, kuriöst nog, ”Deciduous”, vilket strängt talat är något annat än en fråga om ”löv eller barr”. (Deciduous betyder lövfällning.)  

Boken består av en drös korta infall, som svårligen låter sig göras rättvisa i referatform. Carson väljer ämnen till synes så som det faller henne in. Det är konst, musik, litteratur. Rembrandt. Kafka. Emily Dickinson. Och tiden, den är icke-linjär. Här kan Ovidius lyssna på radion. Du hamnar intill de hon skriver om, som om du befann dig så nära det går att komma dessa mytiska figurer, som om du för en gångs skull kan föreställa dig att de har gått på jorden de också, att deras fötter har vidrört marken.

Det är något i texterna som inte stämmer, som om dess förutsättning är bristen. En slags latent defekt, som apteras när Carson skriver. Det är miniatyrer som har packats så tätt att det har uppstått en knappt märkbar spricka i dem.  

Anne Carson är smart, men får aldrig läsaren att känna sig dum. Det otvungna umgänget med förebilderna blir något som bistår läsaren. För henne är skrivandet ett sätt att ge struktur åt det kaotiska, ett sätt att hålla världen samman. För att den skulle kollapsa annars? Ja, min skulle, jag vet inte hur det är med din. Men också: hon vässar tanken. Jag vet inte om jag blir smartare av att läsa henne, men – världen blir roligare, för att det helt enkelt är så roligt att läsa henne.

Och det är just enkelheten som är nyckelordet här: trots att hon hela tiden byter spår, lämnar sina trådar hängande i … intet …? Nä, för här skapas mönster, med hjälp av ett återkommande ljus som explicit nämns, och som även riktas mot de enskilda texterna. I själva ljusskriften: dess magi, det som uppstår när du läser. Men det är också ett ljus i hennes tankar – vad är det för slags ljus?

Nya utgåvor av Carson är alltid välkomna, och för varje bok läggs nya bitar till detta säregna författarskap. Jag ska inte förta glädjen med att gnälla på detaljer i översättningen – det är som sagt mycket som funkar också. Det är när ens blick liksom tvingas mot ett visst håll, vriden mot det väsentliga, där du förnimmer hur allt efemärt som hyllas och prissätts i tillvaron bara upphör att existera.

För att det finns ett alternativ, och här är det. I dessa korta texter går hon in i en dialog med sina ämnen, och läsaren görs delaktig i den dialogen. Jag läser den här boken som en implicit uppmaning: så här ska det göras.     

6 nov. 2017

Diligensen från Lyon, Richard Lesclide, översättning Hillevi Hellberg, Alastor Press


jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet

jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
(Erik Lindegren, mannen utan väg, XVII)

Vad är njutning? Kanske det är så enkelt som Lindegrens ekvation ovan, ett lika ivrigt som fåfängt sökande efter något som inte existerar annat än som alstrare av tortyr för de egna sinnena. Efter att ha läst Slavoj Zizeks texter i ämnet (och glömt dem) och konsulterat en del Jacques Lacan (som bara fick mig att tänka på mitt MTV-tittande åren kring 1990, när enda anledningen att fortsätta titta var att nästa video ”nog” ”måste” vara bättre än den nuvarande).


Jakten på nya njutningar, oförmågan att kunna vila i den nuvarande stunden, har sin givna uttolkare i Goethes version av Faust-myten, som har så oerhört mycket att säga den moderna människan, inte minst i hur texten manifesterar en vädjan till nuet, till stunden, till ögonblicket: ”Dröj dock kvar, du är så skön”.   

Nu har jag läst en mer blygsam variant av Faust, i Richard Lesclides korta roman Diligensen från Lyon. Den utkom 1882, och förlaget Alastor Press trycker den som en märkligt liten bok, kanske som en hyllning till dess ursprungliga utgivning. Då motiverades formatet möjligen av att flinka fingrar kunde stoppa undan den exempelvis i en rockficka, då dess innehåll riskerade uppfattas som skabröst. Det förblir ett lämpligt format att ta med sig för en läsare av idag, som kanske färdas med den moderna motsvarigheten till en diligens, alltså bussen eller tåget.   

Handlingen är rättfram och enkel. Lord Algerton, en engelsman som slår runt i Paris, håller på att förslösa sitt fjärde arv. Han är den typ av slarver som är så charmanta i fiktionen, men fungerar sämre i verkligheten. En bedagad prostituerad erbjuder honom ”diligensen från Lyon”. Han reagerar med avsmak, och misshandlar kvinnan, men ångrar sig dagen därpå, och tillbringar resten av sitt liv med att få klarhet i vad hon menade. Med sig på resan har han inte Mefistofeles, men författaren själv, som nyktert redogör för jakten på de okända njutningar som döljer sig i kodordet ”diligensen från Lyon”.

Det kunde ha blivit en gastkramande roman, men efter den lovande inledningen fördröjs förloppet. Den uppsluppna ansatsen mynnar ut i en ganska förutsägbar och småbanal historia där vi enkelt kan ana hur illa det ska gå för det stackars offret, alltså Lord Algerton. Som roman om besatthet är den lite för tam. Men dess aktualitet visas ju i hur den skildrar begäret som det som inte kan nås.  

I ett exemplariskt förord placerar översättaren Hillevi Hellberg Lesclides författarskap i ett sammanhang, som en länk mellan romantiken (gotiken) och sekelskiftesprosan (dekadensen). Det är besynnerligt ändå, hur så många av författarnamnen som nämns blivit till bekantingar, åtminstone för den som följt förlaget Alastors utgivning – att det är en homogen och exklusivt manlig värld är väl beklagligt. Förordet är å andra sidan så spännande skrivet, liknar snudd på en novell av Borges i sina försök att avkoda mysterierna bakom den förtäckta titeln.

En erotisk ordbok från 1864 tar upp den, exempelvis, men dess definition liknar sannerligen ett antiklimax. Romanens svar, som inte här ska avslöjas, ger ändå en hint om att det är något större än så.    

5 nov. 2017

Själarnas ö, Johanna Holmström, Förlaget/Norstedts


På senare år har vi kunnat ta del av mentalvårdens historia utifrån två perspektiv: Sara Stridsbergs fiktiva i romanen Beckomberga, och Karin Johannissons teoretiska undersökning i Den sårade divan. Jag läste båda som ovärderliga dokument för att förstå galenskapen.

Nu har Johanna Holmström på ett nästan skrämmande begåvat sätt – när är begåvning, riktig begåvning, inte skrämmande? – kombinerat fiktionen med fakta, i sin roman Själarnas ö. Hon utgår tydligt från Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling från 2006, Diagnostisering och disciplin: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944. Den överhängande farhågan att det skulle bli en teoritung roman är helt obefogad, då det här är en roman som enkelt tar sig förbi de faktiska omständigheterna och landar i fiktionen – ja, det är en roman, som tillåter sig att spekulera, som inte gör sig beroende av att tvinga in allt i vad som kan beläggas bortom alla rimliga tvivel.


Det är en historia om tre kvinnor. Två patienter, en sköterska. Platsen är Själö, i åbolandets skärgård, en helt isolerad plats. Ett Alcatraz för de obotligt sjuka, med en karg miljö som kan erinra om Dennis Lehanes fiktiva Shutter Island. ”Dårarnas ö”, som Själö kallas i folkmun.  

Det är Kristina, som på slutet av 1800-talet dränker sina två barn. Inledningen, när hon ror ut – för att i egentlig mening aldrig återvända, man återvänder inte från en sådan erfarenhet – slår an tonen för den berättelse som följer: ”Flickan ger ifrån sig ett sömnigt ljud men sjunker snabbt, under ytan och bort. Vågorna som uppstår när kroppen slår i vattnet sätter båten i lätt, lätt gungning och svallet kluckar mot sidan.” Det där sömniga ljudet, oförglömligt för henne och för oss som läser, och så de lätta vågorna, som texten i sig gestaltar med upprepningen av ”lätt, lätt” (epizeuxis, som grekerna kallade det): en beskrivning som både beskriver och visar både lättheten och tyngden i händelsen.

Och så är det Elli, tonåringen som på 30-talet har betett sig skandalöst – ”nymfoman”, lyder domen i journalen. Samt sköterskan Sigrid, som visar att det finns mänsklighet mitt i all djävlighet. Utan att hon görs till ett helgon.

Det är Kristinas historia som inleder. Ett liv av umbäranden. Hon våldtas, föder en dotter, Helmi, och blir misstänkliggjord och utstött. Hon blir ändå gift, och hur kommer det sig då att hon dödar sina barn? Svaret är: ensamheten.

Det Holmström visar med sin roman är vad som händer när en människa blir patient, vad som går förlorat. De mänskliga värdena bara rinner bort. Vad återstår av människan? Ingen värdighet, ingen integritet, bara ett yttre skal, och häri ligger den här romanens kusligaste sida, långt kusligare än ögonblicket när Kristina dränker sina barn. För en människa som inte längre är människa kan du behandlar hur djävligt som helst, för det får inga konsekvenser. De här människorna, som har blivit patienter och därmed icke-människor, kan du göra vad du vill mot.  

Det finns till exempel en plågsam scen när Elli kommer till hospitalet, och blir undersökt av den manliga läkaren – det är bryskt, och mer än lovligt förnedrande. Ett klart övergrepp, som skrämmer mest genom att det görs så normativt, och inför åsynen av en kvinnlig sköterska, som är helt stum och passiv i utkanten.     

Ändå är dessa övergrepp något som ska sättas i paritet med de övergrepp som sker ute i den större och mindre skyddade världen, där kvinnor på den här tiden var lovligt byte. Att läsa den här romanen i skuggan (i ljuset, menar jag) av #metoo innebär en obehaglig påminnelse om hur starka strukturerna är som tillåter det här att ske, fortfarande.

Att män för drygt hundra år sedan hade svårt att hantera ett visst kvinnligt beteende visste även Charlotte Brontë, vars Bertha Mason, ”galningen på vinden”, kan utläsas som representant för en typ av sexualitet som mannen – Rochester – inte kunde svara upp till. Därför galning-stämpeln, därför inlåsningen. Ett liknande öde drabbar Kristina och Elli i den här romanen, men även generellt hur kvinnor blir överrepresenterade som patienter, att de utgör en grupp feldiagnostiserade patienter.

Den balansgång Holmström utför är mer än imponerande. Jo, hon klarar av att ta sig in i galenskapen, och skildra den från insidan, genom att ge både Kristina och Elli var sin individuella upplevelse, var sin unika röst. Vanföreställningarna görs levande, autentiska, och det är skrämmande närgånget. Det är en styrka hos den här romanen att den inte föreläser eller läxar upp, utan för sin diskussion om kvinnlighetens begränsningar på ett så odogmatiskt sätt.

Samhällsanalysen är också den insiktsfull och adekvat: ”Samhället är en hård moder. Det älskar ingen. Det finns bara krav och mycket liten belöning. […] Gör du ingen nytta står du ute i kylan.” Här blir Sigrid en länk, som både visar att det finns en utväg, men hur begränsad i sig den är: du måste vara till nytta, annars har du inget i samhället att göra.

Holmström varvar sjukhusförloppet med tillbakablickar, som ger ett fullödigt porträtt av i första hand Kristina, medan Ellis historia blir mer rudimentär. Jag vet inte hur medvetet det är, men det är svårt att inte undkomma intrycket av att Kristinas historia hade varit tillräcklig i sig för en roman. Där får vi bland annat lära oss att det inte finns något som ”bottenlös förtvivlan”, då en förtvivlan inte är något övernaturligt tillstånd, utan vanlig vardag för somliga människor: det hemska är att det visst går att bottna i sin misär.

Stilen är stillsam och behärskad, men också skarp, egensinnig, och ibland ovårdat och inkorrekt på ett sätt som ger den liv, gör den mer äkta än den byråkratiskt ordnade sanktionerade svenska prosan som majoriteten författare gjort till sin. Det finns några småskavanker, som att det är anakronistiskt att någon i början av 40-talet skulle tala om ”pest eller kolera” när nog ingen svensktalande använde det innan Palme introducerade det i slutet av 60-talet, förmodligen lånat från franskan. Trots detta är det här en av de starkaste böcker jag har läst i år, en roman som ögonblickligen får mig att tänka på Birgitta Trotzigs romaner, där människor möts av pardonlöst elände och skoningslösa umbäranden.

Jag läser Själarnas ö som ytterligare ett ovärderligt dokument, som liksom Stridsberg och Johannisson ger nödvändiga bitar till ett mycket större pussel, som mer och mer framstår som viktigt för att komplettera något som är både historia och nutid. Holmström har helt enkelt skrapat fram en reva mellan det dokumentära och det fiktiva, i en roman som visar hur omgivningen påverkar, hur varje steg du tar är format av din miljö.

4 nov. 2017

Ur varje gräns växer en annan, Jun Feng/Jimbut, Åsa Maria Kraft, Morten Langeland, Jonas Rolsted, Heidi von Wright, Helena Österlund, Provins/Art Inside Out


I våras utfördes ett experiment i den halländska landsbygden. Vad händer om man låser in sex nordiska poeter mitt ute i skogen? Det var Art Inside Out som arrangerade ett ”lyrikresidens” kallat ”Plats. Poesi. Periferi.” I en månad var poeterna utelämnade åt skogen och sig själva i Hylte kommun i Halland.

Tidskriften Provins publicerar som bilaga till sitt nummer 3/2017 resultatet. Är det en bok? En antologi? Ett häfte? En pamflett? De som fick chansen är danska poeterna Jun Feng/Fimbut och Jonas Rolsted, norska Morten Langeland, svenska Åsa Maria Kraft och Helena Österlund, samt finlandssvenska Heidi von Wright. Till sin hjälp fick de en annan poet, den erkänt duktiga läraren Marie Silkeberg.

Det är både gemensamt och individuellt skrivet, som om de artigt nog inväntar varandra. Ibland adresserar de varandra, och då kan man ju gissa vem som har skrivit vad, inte minst eftersom två av dem skriver på danska, en på norska, och tre på svenska, och en del är översatt till kinesiska. Man kan roa sig med att gissa, fast det är ganska gagnlöst: dessutom gissar man väl nästan alltid fel? Jag känner ändå till de svenskspråkiga rätt bra – i synnerhet Kraft, som jag läst varje stavelse av.

Men mitt intryck är att de låter sina unika röster ingå i ett större sammanhang. Frågan vad ett ”jag” är blir bara en av de väckta frågorna. En annan berör gränsen och gränsdragningarna. Bönderna i närområdet är skeptiska till deras närvaro. Är poeter känsligare för gränser än andra människor? Döm själva:

                   ur varje gräns växer en annan    :   ur varje gräns växer
långsamt behovet av att kontrollera den     :   i takt med förmågan att tillverka och
                                       bevara dokument      :   den som står vid en gräns och
kontrollerar den är gränslös i sin kontroll  :   tvingar andra att tänja sig för att
                                           passera gränsen     :   kroppen som stoppas  

En annan sak, apropå gränser, är hur den här skriften uppmuntrar en mer uppluckrad författarroll – författaridentiteten som solitärt geni är i starkt behov av revidering, minst sagt. Och då är det förstås välkommet med projekt som detta: visa vad som sker när det stora får ingå i något som är ännu större. Det är nästan lite rörande hur de nämner varandra, plockar in varandra som referenser i sina dikter, genom att berätta vad Åsa Maria, Heidi, Jonas etc gör.

Vad vi då får är en dikt som rör sig mellan olika tonlägen. Den kan vara fundersam, vek, klagande, informativ, docerande, listig, lyrisk. Det kan vara ekfraser som utgår från en altartavla med Maria och Josef och Jesus och de tre vise männen. Eller skogsdikter. Eller dikter om den nedlagda sågfabriken vid området. Eller funderingar kring en kvinna som blir inlåst i en jordkällare i sexton år, för att hon var rädd att hon som barn blev galen efter ett blixtnedslag.  

Slutresultatet är kanske inte omvälvande dikt – det är mer en spretig bok, med en mångfald intryck. Något som i sig ändå är eftersträvansvärt. Det är också svårt att skriva om bokens innehåll, då dess yttre form och förutsättningar är så påtagliga. Jag måste ändå uppskatta projektet och den satsning som gjorts. Mer troligt är också att de sex poeternas kommande böcker kan ta en ny riktning efter detta experiment.

Natthimmel med kulhål, Ocean Vuong, översättning Andreas Lundberg, Modernista


Vilket poetiskt tilltal är det mest övertygande? En sådan fråga saknar kategoriska svar – det är situationsberoende, men låt säga att situationen då baseras på personliga erfarenheter. Då vill jag helst ha ett tilltal som kan sorteras under de definitiva utsagorna, utifrån en ”så här var det”-riktlinje.

Exakt så är det i Ocean Vuongs diktsamling Natthimmel under kulhål: tilltalet är så där strängt att man omedelbart härrör det till något som har skett, händelser ur ett förflutet. Men varför anger jag dåtid? Det förflutna är ju, som Faulkner påpekade, inte dött; det är inte ens förflutet. Inte heller för Vuong: att hävda att hans erfarenheter är ett öppet sår är en kliché, men också en sanning.


Vuong föddes 1988 i Vietnam, men är uppvuxen i USA. Han söker sig bakåt till grekisk mytologi, men i stället för att låta myten bli ett stelnat material bildar den en samtidskommenterande fond. Men den är också ett bevis på att vi inte har något val: vi är länkar i en kedja som sträcker sig långt bakåt, ja, men den sträcker sig också in i framtiden, och därför finns det alltid anledning att aktualisera myterna, göra dem användbara även i vår tid. Orsaken till mytologins aktualitet är att dess världsbild är vår – att vi är så hemmastadda i den, det är ju för att vi i väsentliga avseenden inte har förändrats. Är vi moderna? Vi är traditionella.

Och litteraturen har det bland sina uppdrag, att förena olika tidsåldrar. Vuongs poesi är både framåtsyftande och bakåtsträvande, och kan ni tänka er – det är därför den är så viktig nu. Vuong skriver vackert, utan att det blir utstuderat. Utan synliga trådar. Utan skyddsnät – sorry för kliché nummer två. Men jag måste få betona hur imponerad jag blir av risktagandet i det här skrivandet.

Vuong skriver explicit om USA:s krig i Vietnam, dess bokstavliga konsekvenser, och att det var det direkta upphovet till hans existens. I boken förekommer ett antal olika texttyper. Vill Vuong briljera med sina stilprov, där det kan ingå så disparata saker som Jackie Kennedys monolog från mordet på JFK till ett masturbationsode? Nja, i så fall hade han nog sökt ett mer stringent uttryck, för han hanterar sina dikter utifrån en nonchalans, som blir bokens styrka, som också ger den liv.

Så nonchalansen ska på intet vis förväxlas med lojhet. Här finns också en exakthet i bildspråket, en förmåga att skapa täta sammanhang utan att söka sig mot halsbrytande paralleller. Det är dikter som registrerar – men gör det med unika upptåg. Det som skapar sammanhang är återkommande referenser till bland annat rost (händer, horisonter).  

Det finns i boken starka rader, som dessa:

    Kanske är kroppen den enda fråga som ett svar inte kan utplåna.

    här är min hand, fylld med blod tunt / som en änkas tårar

     vad blir det av pojken / som inte längre är en pojke? Snälla – / vad blir det av   herden / när fåren är kannibaler?

    Kanske är regnet ”ljuvligt” för att det faller / genom så mycket av världen.

Det viktiga är ändå inte enskildheterna, utan helheten är större.

I denna polyfona poesi, där Vuong prövar olika röster, olika stilar, utan att det blir rörigt eller ofokuserat. Det intryck jag får är att det är skrivet utifrån stor nödvändighet. Låter det som en truism, tänk en gång till. Ganska mycket av publicerad litteratur saknar den egenskapen – det är en välmenande välskriven välartad litteratur som studsar tillbaka mot sina egna begränsningar, som inte behöver handla om ovilja att kommunicera. Mer kan man tala om en litteratur som saknar riktning.

Tack och lov saknar inte Vuongs poesi riktning. Den vet precis vart den är på väg. Den hittar skönheten i det enkla, i det som vi tar för givet. Men också i det skadeskjutna. I en sorg som allt mer övergår i våldsamheter. I en skönhet som är så vass att den skär sönder allt i sin närhet. En skönhet som uppvaktar misslyckandet, som önskar transcendensen, i dikter som skrivs i ”törstens hastighet”, i sitt vemodiga ”om ändå …” En skönhet som kan vara både len och sträv, både ljuvlig och plump. Både hetsig och tålmodig, både stridslysten och foglig.

En poet bär många åldrar inom sig, och Ocean Vuong är ung i sitt skrivande (livsbegäret), men också gammal (livsbegäret). Han är lika lojal mot myten som han är mot verkligheten. På ett så lågmält och eftertänksamt vis att jag helst inte vill använda ord som ”storslagen”, ”magnifik”, ”sensationell”, då det skulle besudla vad jag egentligen tycker.

Vad jag tycker: att det är ett så fint att få vara med om detta lilla värv, Vuongs poetiska undersökning av vad en människa kan inrymma. Bra poesi har den unika förmågan att väcka något inom en – den kan i sanning vara skapande, och vad Vuong gör är förstås att slå an något hos läsaren, sätta igång en process vars följder inte kan överblickas i det korta perspektivet. Det är dikter som du läser för att uppnå förändring.   

3 nov. 2017

There Are More Beautiful Things Than Beyoncé, Morgan Parker, Corsair


Hur begår man ett fadersmord på en litterär gigant i USA? Man kan göra som poeten Morgan Parker: ”Who cares about woods and snowy evenings when you’re a suburban depressed, hormonal teenager?” frågade hon retoriskt i en intervju i i-D i mars i år, med anledning av publiceringen av hennes andra bok, There Are More Beautiful Things Than Beyoncé. Kan du föreställa dig en svensk poet lika bitchigt avfärda, jag vet inte, Ekelöf eller … säg en annan svensk poet från förr som ännu läses, jag kan inte komma på någon.

Givetvis har Parker hånats för sin inställsamma titel, som kan uttydas som en trojansk häst för att få fler att läsa hennes dikter, eller framför allt få dem som inte annars läser dikter att läsa just hennes bok. Men vad är det skadliga i det? Dessutom finns det en genomtänkt plan med hur hon utnyttjar populärkultur – utöver Beyoncé refererar hon lika otvunget till The Real Housewives som till Yeats, till Drake och Lou Reed, utöver f.d. presidentparet Barack och Michelle Obama.


Det jag gillar med hennes bok är den oförställda och hämningslösa energin, att det finns gott om engelskans mest svåröversatta ord – effrontery. Det kan ses som en vägran att vara till lags, som något mer än kaxighet och fräckhet. Det blir en strategi, som ger hennes skrivande swag (ytterligare en svåröversatt glosa). Hennes farfar var boxare, och något liknande finns i hennes approach, en vilja att slå hårt med sina enskilda dikter, göra dem till swingar, uppercuts.

I dikterna finns ett raseri över sakernas tillstånd, där Parker speglar samhället med en osviklig och imponerande konsekvens. Det här är poesi som lägger sig intill Maja Lee Langvads Hon är arg, Claudia Rankines Medborgare, Adrian Pereras White Monkey. Här finns ett ursinnigt bildspråk, en besvikelse över hur urdålig den här världen är på att leverera, att den är skyldig oss mer än de skärvor vi får, vår beskärda del.

Parker visar också hur cool poesin är som konstform, speciellt den politiskt laddade poesin. Speciellt när den är laddad med så mycket nödvändighet. Speciellt när den är så akut förankrad i ett nu, i en samtid som blöder efter röster som denna. Här finns också en svårbemästrad och okonventionell humor, och en rytm som balanserar mellan behag och obehag – en musikalisk dikt som även den vägrar att anpassa sig, vägrar vara till lags.

Det finns så mycket gott att säga om boken, och jag kunde citera från i stort sett varje uppslag något häftigt, något tänkvärt, något klokt, något elakt, något poetiskt, något anti-poetiskt … Det är mångfaldens poesi, som hela tiden uppfinner sig själv på nytt i olika stilarter, olika röster. En röst som är i tur och ordning hädisk och hävdande, uppgiven och upprorisk, sorgsen och sårig, rolig och orolig, utmanande och utstötande, konfrontativ och kongenialisk, kåt och kalibrerad, osäker och osande, munter och morsk. De olika rösterna leker med olika roller, där den gemensamma faktorn är rättigheten att definiera sig själv och sin egen sexualitet, rätten till den egna kroppen och själen och den egna identiteten. Uppdraget blir att tillskansa sig den makt som individen har berövats.

”Thirteen Ways of Looking at a Black Girl” namnger betydligt fler svarta kvinnor än tretton, och de attribut som gärna fästs vid dem:

[…]
bipolar     Beyoncé     sex     kitchen     rape
     wifey     Nina Simone     Nicki Minaj
     sex     sex     Whitney Houston
Toni Morrison     I am hungry     for myself
     Grace Jones     diva     slut    
thong     darkie     Michelle Obama

[…]

Det blir dikter om svärta, om svarthet, och de många referenserna bildar en bank av tidigare erfarenheter, en dialog med forntiden. I stället för att hänga upp sig på Beyoncé, som Parker gör till en slags everywoman, en symbol för skönheten i allas rättfärdiga kamp och allas berättigande, kan man följa hur dikterna kommunicerar med olika föregångare, allt ifrån Billie Holidays ”Strange Fruit” till … ja, en så oväntad referens som irländske poeten William Butler Yeats ständigt aktuella dikt ”Things Fall Apart”, som hos Parker genomgår en slags remix, i en faktiskt helt igenom lyckad dikt som heter ”Slouching Toward Beyoncé”:

                      The beast has come
at last:               hair of a cattail
and legs of a palm.
The truth like a bowl of seeds.
The secret album. Midnight.
O! Vessel of womanhood
I am loosed upon the world
with dust and filed nails.
              
Så, varje enskild dikt blir ett statement, ett koncentrerat bevis för den tes Parker driver. Som lyder? Att vi har rätten att förvänta oss mer av livet. Sällan har jag läst något lika uppgiggande, något lika hoppingivande. Det här är en sällsamt givande poesi som borde nå inte bara Beyoncés månghövdade fans, utan alla som intresserar sig för både poesins likväl som samhällets framtid.  

2 nov. 2017

Poetik, Christian Stokbro Karlsen, Sapeur förlag


I går fick Kirsten Thorup Nordiska Rådets litteraturpris, och man kunde önska att någon av kulturredaktionerna på de stora svenska dagstidningarna fann värdet i att rapportera om detta. Men inget har skrivits, trots att det gått ett dygn snart. Förra året, när priset gick till Katarina Frostenson, var det en stor nyhet i Sverige. Det är väl ändå ynkedom att vara så illa bevandrad i det danska. Man kan råda bot på många sätt: jag väljer att läsa en dansk poetik.
   
I ett märkligt efterord till Christian Stokbro Karlsens nyutgivna bok Poetik försöker förläggaren Mattias Jeschko-Edberg försvara utgivningen, trots att boken är både svårläst och oöversatt från danskan. Märkligt, då det är en bok som egentligen inte behöver något försvar, tänker jag först, men inser ju att det är en korrekt bedömning. Vem ska orka läsa? lyder den mer eller mindre explicita frågan, och det har väl besvarats genom den tystnad med vilken den blivit bemött.


Nog för att det inte är en alldeles lättillgänglig text. Den inleds med två oöversatta motton från Nietzsche och Heidegger. Om Nietzsche filosoferade med hammaren kan något liknande sägas om Stokbro Karlsen, men han lånar mer från Heidegger i denna skrift. Att avstå från att översätta är en grej i sig, där det ju finns något av förvanskning i översättningen, ett våldförande på texten.  

Att kortfattat redogöra för innehållet i denna hårt komprimerade skrift är inte helt lätt. Samtidigt som författarrollen – identiteten som siare, geni – håller på att utmanas, kvarstår den gängse bilden av författaren som något eftersträvansvärt. En (del)förklaring till att det ges ut så många nya böcker är att många gärna vill identifiera sig som författare.

Enligt Stokbro Karlsen har bilden av vad dikt är varit densamma de senaste hundra åren. Dikten är inte tillräckligt unik eller originell, och kan inte undgå att bli en kopia av det redan skrivna. Han vill ersätta substantivet med verb, en slags verbalisering av poesi som något som sker, eller ännu hellre inte ens har skett – att poesi är det som är på väg att inträffa. Inte den stelnade (döda) produkten, utan det ofullbordade – inte målet, utan medlet. En ny definition av poesin skulle betona den som en riktning.

Det är negationen som borde vara poesins varumärke. Dess brist är dess tillgång, i det den icke förmår. Ett återkommande ord i poetiken är melankoli, som mindre är ett förlamande tillstånd och mer av konstruktiv strategi. Att skriva är att bekräfta existensen av det som gör dig olycklig.
 
Man kan säga: han tankar teorier, och det får hans text att bli tung, däst. Hans ideal är mindre metafysisk (explicit: Søren Ulrik Thomsens Mit lys brænder), mindre transcendentalism (implicit: Pia Tafdrups Over vandet går jeg). Han skriver fränt om poeter som lakejer i marknadens tjänst, där de upprätthåller en hegemoni med strukturer så starka att de aldrig bryts.

Ett av hans angreppsmål är den moderna poesins vurm för storstaden. En annan är metaforen, som han vill ersätta med metonymin – en inte helt inaktuell tanke, då den tagits upp lite då och då i svensk poesidebatt sedan början av 00-talet. Och gärna för mig: metonymin är en underskattad trop, som förmår uträtta mer än metaforen.

Ofta vill jag hålla med de tankar som uttrycks i den här boken. Som när jag ser vilken slags poesi som får beröm i spalterna: nästan undantagslöst rör det sig om en poesi som i största möjliga mån liknar den etablerade föreställningen om vad poesi är. Tänk om den mer kritiskt skrivna poesin också fick den typen av uppskattning. Som Stokbro Karlsen säger: ”Digtet bliver med andre ord endnu et tilbud på kulturindustrins underholdningsplatforme, hvis raison d’être er at fortælle folk, at de er gode nok, som de er.”

Stokbro Karlsen skriver också om effekten på läsekretsen, om hur kortvarig den är för den typ av litteratur som vill uppnå den. Jo, men man får ha i beaktande att det finns två typer av effekt: dels den kortvariga, den som jagas av den som vill synas, och den långvariga, den som inte betyder något medan poeten andas. I ett idealiskt samhälle finns det utrymme för båda perspektiven, som skulle omfatta en tydligt skriven poesi som är anpassad och en mindre inordnad poesi. Nog finns det plats för både Jenny Werkmästar och Jenny Tunedal, vill jag då invända.

Det positiva med Stokbro Karlsens ärende är att han vill frigöra diktens potential, dess löfte. Det är en fråga om att erkänna dess anlag för möjligheter. Däremot vill jag inte riktigt hålla med hans negativa bild av poesin som dömd att upprepa sig. Jämför romanen, som också är en Proteus-gestalt, med anlag för den inneboende förändring. Och dikten har väl under 2000-talet ändå närmat sig konsten, på så sätt att den tillåter olika slags uttrycksformer. En poet som Johannes Heldén tror jag hade varit otänkbar under 1900-talet.

En brist i denna poetik är att den diskuterar i så vaga termer. Det är säkert motiverat att resonera med Heidegger som sköld, även om det oundvikligen blir en grogrund för nya bryderier. Något som väl inte ska avhålla dig från att läsa den, om du bryr dig ett iota om läget för poesin, oavsett om det är till Danmark eller Sverige du ställer din håg.