att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 nov. 2017

Kort sagt, Anne Carson, översättning Mara Lee, Ellerströms


Anne Carson är de stora ambitionernas författare, med sina gränsöverskridande verk: essä, poesi, kulturhistoria, filosofi, dagbok – vad ska man kalla detta svåröverblickade författarskap? Något helt annorlunda är det, och vi har bara börjat lära oss hur det är att läsa det. Annorlunda och omvälvande – en Borges för 2000-talet, kunde man ju säga lite slarvigt.  

Nu har Mara Lee, som tidigare översatt en handfull titlar, gett sig på en liten bok som utkom 1992. Short Talks blir Kort sagt på fyndig svenska, och det är en översättning där det mesta nog funkar, om än jag ställer mig lite frågande till några enskildheter. När Carson låter Gertrude Stein utbrista ”Today has ended” blir det på Lees svenska både mer prosaiskt och för lite vardagligt: ”Idag upphörde”. Säger man verkligen att en dag upphör? Carsons poäng är väl att fånga Steins lakoniska alldaglighet, och då är ju ”upphörde” helt fel stilnivå.


Att ett plommonstop trollas bort och blir en icke-existerande ”bowlinghatt” är väl en eftergift åt en manisk allitteration i originalet, och jag kan i vilket fall inte ge något förslag på hur det kunde ha undvikits. Men det är märkligt hur Lee också trollar bort en gran och gör det till ”furu”, i en av bokens många starka texter, ”KORT SAGT OM LÄSNING”:

”Vissa fäder avskyr att läsa men älskar att ta med familjen på resor. Vissa barn hatar resor men älskar att läsa. Konstigt att de ofta råkar hamna i samma bil. Jag såg en skymt av Klippiga Bergens kolossala kantiga skuldror mellan styckena i Madame Bovary. Molnskuggor vandrade förstrött över hennes jättelika hals av sten, fann hennes flank av furu. Alltsedan dess kan jag inte se kvinnlig kroppsbehåring utan att tänka, löv eller barr?”

Nu vill jag inte vara petig, men nog ska väl bergen i ”Klippiga bergen” inte ha inledande versal? I Carsons original står det också på slutet, kuriöst nog, ”Deciduous”, vilket strängt talat är något annat än en fråga om ”löv eller barr”. (Deciduous betyder lövfällning.)  

Boken består av en drös korta infall, som svårligen låter sig göras rättvisa i referatform. Carson väljer ämnen till synes så som det faller henne in. Det är konst, musik, litteratur. Rembrandt. Kafka. Emily Dickinson. Och tiden, den är icke-linjär. Här kan Ovidius lyssna på radion. Du hamnar intill de hon skriver om, som om du befann dig så nära det går att komma dessa mytiska figurer, som om du för en gångs skull kan föreställa dig att de har gått på jorden de också, att deras fötter har vidrört marken.

Det är något i texterna som inte stämmer, som om dess förutsättning är bristen. En slags latent defekt, som apteras när Carson skriver. Det är miniatyrer som har packats så tätt att det har uppstått en knappt märkbar spricka i dem.  

Anne Carson är smart, men får aldrig läsaren att känna sig dum. Det otvungna umgänget med förebilderna blir något som bistår läsaren. För henne är skrivandet ett sätt att ge struktur åt det kaotiska, ett sätt att hålla världen samman. För att den skulle kollapsa annars? Ja, min skulle, jag vet inte hur det är med din. Men också: hon vässar tanken. Jag vet inte om jag blir smartare av att läsa henne, men – världen blir roligare, för att det helt enkelt är så roligt att läsa henne.

Och det är just enkelheten som är nyckelordet här: trots att hon hela tiden byter spår, lämnar sina trådar hängande i … intet …? Nä, för här skapas mönster, med hjälp av ett återkommande ljus som explicit nämns, och som även riktas mot de enskilda texterna. I själva ljusskriften: dess magi, det som uppstår när du läser. Men det är också ett ljus i hennes tankar – vad är det för slags ljus?

Nya utgåvor av Carson är alltid välkomna, och för varje bok läggs nya bitar till detta säregna författarskap. Jag ska inte förta glädjen med att gnälla på detaljer i översättningen – det är som sagt mycket som funkar också. Det är när ens blick liksom tvingas mot ett visst håll, vriden mot det väsentliga, där du förnimmer hur allt efemärt som hyllas och prissätts i tillvaron bara upphör att existera.

För att det finns ett alternativ, och här är det. I dessa korta texter går hon in i en dialog med sina ämnen, och läsaren görs delaktig i den dialogen. Jag läser den här boken som en implicit uppmaning: så här ska det göras.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar