att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 nov. 2017

Själarnas ö, Johanna Holmström, Förlaget/Norstedts


På senare år har vi kunnat ta del av mentalvårdens historia utifrån två perspektiv: Sara Stridsbergs fiktiva i romanen Beckomberga, och Karin Johannissons teoretiska undersökning i Den sårade divan. Jag läste båda som ovärderliga dokument för att förstå galenskapen.

Nu har Johanna Holmström på ett nästan skrämmande begåvat sätt – när är begåvning, riktig begåvning, inte skrämmande? – kombinerat fiktionen med fakta, i sin roman Själarnas ö. Hon utgår tydligt från Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling från 2006, Diagnostisering och disciplin: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944. Den överhängande farhågan att det skulle bli en teoritung roman är helt obefogad, då det här är en roman som enkelt tar sig förbi de faktiska omständigheterna och landar i fiktionen – ja, det är en roman, som tillåter sig att spekulera, som inte gör sig beroende av att tvinga in allt i vad som kan beläggas bortom alla rimliga tvivel.


Det är en historia om tre kvinnor. Två patienter, en sköterska. Platsen är Själö, i åbolandets skärgård, en helt isolerad plats. Ett Alcatraz för de obotligt sjuka, med en karg miljö som kan erinra om Dennis Lehanes fiktiva Shutter Island. ”Dårarnas ö”, som Själö kallas i folkmun.  

Det är Kristina, som på slutet av 1800-talet dränker sina två barn. Inledningen, när hon ror ut – för att i egentlig mening aldrig återvända, man återvänder inte från en sådan erfarenhet – slår an tonen för den berättelse som följer: ”Flickan ger ifrån sig ett sömnigt ljud men sjunker snabbt, under ytan och bort. Vågorna som uppstår när kroppen slår i vattnet sätter båten i lätt, lätt gungning och svallet kluckar mot sidan.” Det där sömniga ljudet, oförglömligt för henne och för oss som läser, och så de lätta vågorna, som texten i sig gestaltar med upprepningen av ”lätt, lätt” (epizeuxis, som grekerna kallade det): en beskrivning som både beskriver och visar både lättheten och tyngden i händelsen.

Och så är det Elli, tonåringen som på 30-talet har betett sig skandalöst – ”nymfoman”, lyder domen i journalen. Samt sköterskan Sigrid, som visar att det finns mänsklighet mitt i all djävlighet. Utan att hon görs till ett helgon.

Det är Kristinas historia som inleder. Ett liv av umbäranden. Hon våldtas, föder en dotter, Helmi, och blir misstänkliggjord och utstött. Hon blir ändå gift, och hur kommer det sig då att hon dödar sina barn? Svaret är: ensamheten.

Det Holmström visar med sin roman är vad som händer när en människa blir patient, vad som går förlorat. De mänskliga värdena bara rinner bort. Vad återstår av människan? Ingen värdighet, ingen integritet, bara ett yttre skal, och häri ligger den här romanens kusligaste sida, långt kusligare än ögonblicket när Kristina dränker sina barn. För en människa som inte längre är människa kan du behandlar hur djävligt som helst, för det får inga konsekvenser. De här människorna, som har blivit patienter och därmed icke-människor, kan du göra vad du vill mot.  

Det finns till exempel en plågsam scen när Elli kommer till hospitalet, och blir undersökt av den manliga läkaren – det är bryskt, och mer än lovligt förnedrande. Ett klart övergrepp, som skrämmer mest genom att det görs så normativt, och inför åsynen av en kvinnlig sköterska, som är helt stum och passiv i utkanten.     

Ändå är dessa övergrepp något som ska sättas i paritet med de övergrepp som sker ute i den större och mindre skyddade världen, där kvinnor på den här tiden var lovligt byte. Att läsa den här romanen i skuggan (i ljuset, menar jag) av #metoo innebär en obehaglig påminnelse om hur starka strukturerna är som tillåter det här att ske, fortfarande.

Att män för drygt hundra år sedan hade svårt att hantera ett visst kvinnligt beteende visste även Charlotte Brontë, vars Bertha Mason, ”galningen på vinden”, kan utläsas som representant för en typ av sexualitet som mannen – Rochester – inte kunde svara upp till. Därför galning-stämpeln, därför inlåsningen. Ett liknande öde drabbar Kristina och Elli i den här romanen, men även generellt hur kvinnor blir överrepresenterade som patienter, att de utgör en grupp feldiagnostiserade patienter.

Den balansgång Holmström utför är mer än imponerande. Jo, hon klarar av att ta sig in i galenskapen, och skildra den från insidan, genom att ge både Kristina och Elli var sin individuella upplevelse, var sin unika röst. Vanföreställningarna görs levande, autentiska, och det är skrämmande närgånget. Det är en styrka hos den här romanen att den inte föreläser eller läxar upp, utan för sin diskussion om kvinnlighetens begränsningar på ett så odogmatiskt sätt.

Samhällsanalysen är också den insiktsfull och adekvat: ”Samhället är en hård moder. Det älskar ingen. Det finns bara krav och mycket liten belöning. […] Gör du ingen nytta står du ute i kylan.” Här blir Sigrid en länk, som både visar att det finns en utväg, men hur begränsad i sig den är: du måste vara till nytta, annars har du inget i samhället att göra.

Holmström varvar sjukhusförloppet med tillbakablickar, som ger ett fullödigt porträtt av i första hand Kristina, medan Ellis historia blir mer rudimentär. Jag vet inte hur medvetet det är, men det är svårt att inte undkomma intrycket av att Kristinas historia hade varit tillräcklig i sig för en roman. Där får vi bland annat lära oss att det inte finns något som ”bottenlös förtvivlan”, då en förtvivlan inte är något övernaturligt tillstånd, utan vanlig vardag för somliga människor: det hemska är att det visst går att bottna i sin misär.

Stilen är stillsam och behärskad, men också skarp, egensinnig, och ibland ovårdat och inkorrekt på ett sätt som ger den liv, gör den mer äkta än den byråkratiskt ordnade sanktionerade svenska prosan som majoriteten författare gjort till sin. Det finns några småskavanker, som att det är anakronistiskt att någon i början av 40-talet skulle tala om ”pest eller kolera” när nog ingen svensktalande använde det innan Palme introducerade det i slutet av 60-talet, förmodligen lånat från franskan. Trots detta är det här en av de starkaste böcker jag har läst i år, en roman som ögonblickligen får mig att tänka på Birgitta Trotzigs romaner, där människor möts av pardonlöst elände och skoningslösa umbäranden.

Jag läser Själarnas ö som ytterligare ett ovärderligt dokument, som liksom Stridsberg och Johannisson ger nödvändiga bitar till ett mycket större pussel, som mer och mer framstår som viktigt för att komplettera något som är både historia och nutid. Holmström har helt enkelt skrapat fram en reva mellan det dokumentära och det fiktiva, i en roman som visar hur omgivningen påverkar, hur varje steg du tar är format av din miljö.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar