att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 dec. 2017

Den allra vanligaste människan. Stadier och vägar, Emilia Fogelklou, Libris


”Det stod ett ensamt hus helt nära en landväg, och det huset stod och brann. En resande, som råkade fara förbi, varsnade en rad overksamma människor, som stod och tittade på. ’Hur kan ni stå så här utan att skynda till för att släcka’, ropade han. ’Vi hör inte till socknen’, svarade de helt lugnt.”

Det är kanske inte litteraturens främsta syfte att från det förflutna bidra med kommentarer till framtida debatter, men om det fanns behov att ge debattören Ann Heberlein svar på tal för hennes senaste GP-krönika (25/12 2017), om att vi bör hjälpa våra egna familjemedlemmar i stället för främlingar – då uppfyller Emilia Fogelklou det med sin essä ”Djupare familjegemenskap” från 1928. Den ingår i Den allra vanligaste människan, som utkom 1931 och nu återutges i Libris serie med religiösa klassiker. Några av texterna samlades också i volymen Ljus finns ändå, den kanske allra starkaste av hennes böcker.


Fogelklou är antagligen Sveriges mest underskattade författare. Vore det inte hädiskt skulle jag utan att tveka säga: ”Fan vad bra hon skriver!” Det gnälls annars rutinmässigt på just hennes stil – även Ylva Eggehorn gör det i förordet till den här utgåvan. Att författaren själv var kritisk är ingen intäkt för att skyndsamt slå ned på hur hon skriver – hon kallade den ”lutande”, och det är en passande karakteristik, ett skrivande där orden liksom faller nedåt, faller medan hon tänker (skriver medan hon tänker), och förhoppningsvis i läsarens goda jord.

Vad är det hon står för? En påminnelse, i första hand. Att så här kunde världen också se ut. Andra ideal kunde gälla. Inte nödvändigtvis andliga, även om det är orätt att tänka bort religionen från hennes tänkande. Det hon mest står för är en brist på självupptagenhet.

Vad människan saknar, påminner oss Fogelklou många gånger, är – en riktning. Eftersom Gud i själva verket gör mer skada än gott kan man kalla det för något annat än Gud, och Fogelklou bryr sig inte om form och utanpåverk, om de yttre sätten att predika och förkunna. Hennes religiositet är ett sken som kommer inifrån människan, och ska alltså uppfattas som en riktning, att vilja förändring. Men hon skulle nog inte hålla med, då hon låter Gud bli målet för all längtan.

Hon kallar dem också ”längtare”, dessa människor som saknar hemhörighet. Hennes positiva syn på även de som vägrar anpassa sig härstammar från Jesus godkännande av syndaren – inte för att avstå straffet är synonymt med att acceptera synden, utan för att det måste finnas en tro på att det mänskliga kan väckas även hos den där det goda slumrar som djupast.

Liksom Heliga Birgitta genomskådade alla skrymtare och bigotta stor- och småpåvar finns det hos Fogelklou en väl utvecklad genomskådande blick mot det falska. För henne blir Gud mer verb än substantiv, något som finns i strävan mer än i målet. Hennes Gud är också vardaglig, ingen som du behöver bocka eller niga för, eller truga.

Vad hon då kan ge oss är ett nytt sätt att betrakta världen. Mer ingående, ja, och mer noggrant, ja, men framför allt på ett mer fantasifullt sätt. Större än allt annat är det levande, både i människorna och i djuren. Respekten för det i oss som inte får kränkas – det som lever och därmed har en påverkan på annat som lever. Det är en fråga om förskjutning av perspektiv. Att tänka annorlunda – det svåraste av allt; men kanske också det mest nödvändiga.

En av de mer originella texterna i den här samlingen får nog vara den som behandlar rädslan, och delvis utgår från Judas, som hon betraktar utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det kan ha varit så att hans besvikelse mot Jesus härstammade i att han saknade ”skadeersättning”, det vill säga att de rika inte varit tillräckligt snabba att belöna hans predikningar. Det är en text som tydligt visar både vad rädslan gör med oss, och vad den får oss att göra. Så skriver man bara om man har egna erfarenheter.    

Det viktiga med böcker som denna är att de ger hopp, att de visar att en bättre värld ligger inom det möjligas räckhåll. I stället för att, för att återkomma till våra dagsaktuella strider, lägga fokus på åsikter och tankar, vill hon fokusera på viljan: där borde vår strävan ligga, menar hon. Det är också där vi borde börja vårt förbättringsarbete, inte i de färdiga lösningarna, utan i ambitionen.

En lång text handlar om Ellen Key, som Fogelklou skarpsinnigt menar skriver på ”det okuvliga hoppets språk”. Det som imponerar i denna initierade läsning är hur hon lyssnar sig fram till Keys religion. En annan lång text handlar om historien, där Fogelklou tidigt, medan första världskriget pågår, är inne på tankar som lång senare ska formuleras av Winston Churchill och Jawaharal Nerhu, som 1946 menade att det är vinnarna som har privilegiet att skriva historien. Hos Fogelklou blir det en genomgång av romarrikets ensamrätt att skapa mallen för krigssegrarnas dikterande av historieskrivningen. Men även hur hon visar att historien inte bara borde uppta stora mäns liv – som Geijer menade – utan även de obetydligas, måste sägas vara banbrytande. De små kan växa bara vi börjar bry oss om dem, säger hon lika försynt som uppfordrande.

Hon skriver pedagogiskt och klarsynt, om bland annat lydnaden, om ödmjukheten. Om skolan: om engagemanget saknas blir det bara plikt och tvång. Hon vill ersätta minnesinlärning med självständigt tänkande. Det är bara med inlevelse ett liv kan levas fullt ut. Och det är bara med inlevelse man kan läsa henne – förbehållslöst och distanslöst. Hör här: Emilia Fogelklou är en av ytterst få svenska intellektuella, och jag kan inte låta bli att tycka att hon dessutom är en stilist av rang – det är lätt att hitta starka tankar starkt formulerade:

”Hur led hon inte av att dessa unga människor oförberett snöade ned i dödsriket – i tusendevis som snöflingorna.”

”Kanske måste godheten alltid gå förklädd”.

”Vi vet allihop att det i många fall visst inte blir ett inhämtande utan bara ett påströande, som barnet låter ramla av så fort det har tjänat sitt yttre ändamål att skaffa betyget.”

Det är en oförlöst stil, och det är den som gör hennes böcker levande. Den har en del gemensamt med Vilhelm Ekelunds udda stil – och ingen har mig veterligen haft något annat än positivt att säga om den. Båda trivs ypperligt med sina idiosynkrasier, låter dem utgöra själva fundamentet för sina yttringar.

Hon var också en bra läsare, med förmåga att upptäcka de oväntade gläntorna i andras texter. Den här boken ger inte så många exempel på det, men sök för all del upp hennes epokgörande sätt att läsa Georges Bataille. Det kan också, även om det som sagt inte är tillräckligt att läsa forna författare i syfte att tyda vad de har att säga oss i dag, vara uppfriskande att läsa hur hon beklagar sig över människans ytlighet. Det var inte bara bättre förr.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar