att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 dec. 2017

Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt, Leonard Franzén, AFV Press


Så här är det: folks generella uppfattning om vad poesi är aningen förlegad. Det är kanske inte Viktor Rydbergs ”Tomten” som är måttstocken (förutom i Jönköping), men, säg Karin Boye då. Är det inte eleganta rim, då är det inte poesi.

Till dessa oinitierade förstockade bålnötter skulle jag gärna anbefalla Leonard Franzéns nya diktbok, som nyligen utkom som chapbook på AFV Press: Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt.


Han skriver en konceptuell dikt, där varje dikt inleds med det opersonliga subjektet ”man” följt av predikat, som titeln indikerar. Vad sker då när det gängse ”jag” byts ut mot ”man”? Blir det kollektivet som talar? Nja, den värld som dikterna förmedlar är solkig – ett ”pissliv”, som det kallas en gång.

För den delen är all dikt på ett sätt kollektiv. Och vad gör man då, när livet är så dåligt, så värdelöst? Man kan trotsa: så som Rimbaud gärna gjorde. Påfallande ofta är det som att Rimbaud syns tröttna på sig själv, liksom avslutar sina egna dikter med en grimas, en elak och tung slutpunkt, som skär ett slags snitt över även idyllen, som i ”Barndom”, efter alla positiva påståenden om allt ljuvt som finns i skogen, vars sista rad lyder: ”Och till sist finns det alltid någon som jagar bort dig när du är hungrig eller törstig.” Eller i  dikten ”Broarna”, där beskrivningarna av olika broar och de popsånger som kan höras där abrupt störs av den oväntade slutraden: ”En vit stråle faller från himlens höjd och förintar denna komedi.” (Översättningar Elias Wraak.)

Hos Franzén kan den rörelsen se ut så här:

Man leker i en pool
på sportlovet
ögonen är röda
av klor

den uppblåsbara hinderbanan
skaver mot huden

från den djupa delen
skriker ett barn
”du har gula tänder!”

Det kan förefalla långsökt att jämföra med Rimbaud, men det vore önskvärt att fler grävde i denna franska mylla. Franzén har ett föredömligt sätt att skriva: han börjar med ett tvärsäkert påstående, för att sedan mjuka upp det, nästan ta tillbaka det. Det finns en uppgiven humor, en humor som ungefär säger att allt är lönlöst så vi (”man”) kan lika gärna skratta åt det. Bland annat därför blir det roande och oroande att läsa de här dikterna. Det handlar om hur man ska lära sig leva med uppgivenheten, lära sig hantera den, inte låta den styra över en. Humorn är också kalibrerad med rätt mycket hopplöshet: här kan förändring bara anas.

Och med tanke på de förväntningar som finns på den som skriver poesi gillar jag skarpt hur Franzén helt skiter i de som vill ha Boye-dikter där tanken aldrig går på spaning. Eller för att ta en annan analogi: fy fan vad jag är trött på och hatar föreställningen om Thomas Andersson-Wiijs innerlighet, hans emfatiska innerlighet, när det finns så mycket större värde i, säg Yung Leans lillfinger, så till alla sad boys av båda könen,

säger jag, eftersom jag ”har inte läst 30 hp / genusvetenskap än”, jag menar förstås alla könen, men inte av ”alla åldrar”, eftersom det bara finns två (unga och gamla), till er säger jag: sök upp det här! 

3 kommentarer:

  1. (läste 5 poäng typ Kvinnohistoria vid Göteborgs universitet för några år sedan, knasigt, gjorde inte tentan)

    SvaraRadera