att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 feb. 2018

In Search of Mary Shelley. The Girl Who Wrote Frankenstein, Fiona Sampson, Profile Books


Historien om hur det gick till när Mary Shelley fick idén till sin roman Frankenstein har berättats många gånger, och det är en fascinerande historia. Hur hon rymmer med den gifte poeten Percy Bysshe Shelley, tillsammans med sin halvsyster Jane, och i Geneve sammanstrålar med Lord Byron och dennes livmedikus John Polidori. Tillsammans tävlar de i spökhistorier, men medan poeterna som förväntade vinnare snart tröttnar blir det läkaren och Mary (som då hette Godwin) som vinner. Polidori skrev novellen ”The Vampyre”, som etablerar vampyren som aristokratisk humanmonster, och Mary skulle alltså skriva en roman som ser ut att ha fått evigt liv. 

Det är sommaren 1816, ”vulkansommaren” kallad i efterhand, då ett flertal vulkanutbrott färgat himlen svart och orsakat den kallaste och  regnigaste sommaren någonsin i Europa. Efter att ha stretat hårt för att få sin roman publicerad – hon hinner ge ut en reseskildring under tiden – utkommer hennes roman 1 januari 1818. Eftersom det i år då är 200 år sedan detta under skedde, kommer det ett flertal böcker om både romanen och dess skapare.


Fiona Sampson har skrivit en biografi, In Search of Mary Shelley. The Girl Who Wrote Frankenstein. Det är en bra introduktion, skriven av någon som svurit lojalitet med sitt ämne. Det sker måhända på bekostnad av viss smutskastning av hennes omgivning, men låt gå för det.

Medan hennes samtida skapade karaktärer som levde för stunden lyckades Mary Shelley uträtta något som nästan måste kallas övernaturligt. Hennes skapelse, Frankensteins monster, är i allra högsta grad kvar i folks medvetande, som det kanske mest arketypiska monstret. På ett märkligt sätt förblir romanens tema aktuellt, och kanske ännu mer aktuellt under 2000-talets debatt om bland annat forskningsetik.

Sampson antyder vad det kan bero på. I likhet med sin far, anarkisten William Godwin, var hennes ärende att skriva en filosofisk idéroman. Den som misstar Frankenstein för en ryslig skräckhistoria måste göra sin läxa. Redan med sin undertitel, ”The Modern Prometheus”, visar Shelley höga anspråk, och genom hela berättelsen löper diskussionen kring mänsklighet, arv och miljö, föräldraskapets ansvar, skuld och försoning, hämnd och förlåtelse. Men romanen har också fungerat som en kanal för yngre läsare, som lätt kan identifiera sig med monstrets smärta över sin vanskapthet, när de speglar den egna kroppsliga förändringen under puberteten.

Prometheus var också under tidigt 1800-tal en aktuell figur under romantiken, då både Goethe och Beethoven hade skapat verk med den grekiske titanen som protagonist. Aischylos antika drama Den fjättrade Prometheus hade dessutom av Percy Bysshe Shelley getts upprättelse och befrielse i versdramat Den befriade Prometheus, ett verk han arbetade med parallellt som Mary skrev sin roman. Dessutom utropade Marys mor Mary Wollstonecraft i en av sina böcker Rousseau till just den ”moderne Prometheus”, något Sampson märkligt nog avstår från att nämna i sin bok.

Mary Wollstonecraft och William Godwin var alltså föräldrarna till Mary, som växte upp utan mamma, då hon dog i sviterna efter förlossningen. Orsaken var att läkaren som skulle plocka ut moderkakan hade hämtats från en annan förlossning, och tog med sig bakterierna därifrån. Att det var en onödig död kan vi se från det faktum att en skotsk läkare vid namn Alexander Gordon påpekat vikten av hygien vid förlossningar, grundat på egna erfarenheter. Givetvis möttes han av läkarskråets sedvanliga arrogans, något som skickade åtskilliga kvinnor i döden. Sampson utnyttjar denna gruvsamma förlossning och detta hemska dödsfall som en upprinnelse till den roman Mary Shelley senare ska skriva.

Mary föds rätt in i upplysningens epok. Även om Coleridge och Wordsworth året därpå skulle publicera Lyrical Ballads dröjde det något årtionde innan romantiken som epok kunde kallas etablerad. Förvisso var föräldrarna radikala, men tidsandan hade inte befriats från de rationella ideal som tillhörde upplysningen. Frankenstein är också på sätt och vis ett post-upplysningsverk.     

Fiona Sampson blir förvånad över att Wollstonecraft och Godwin inte nyttjar någon form av preventivmedel när de träffas, då de borde ha varit medvetna om dels faran i graviditeterna, och dels om hur olämpliga de var som föräldrar. En förklaring kan vara att Mary Wollstonecraft tillhörde dem som lätt förälskar sig i faran – hennes biografi innehåller ett flertal sådana äventyr. Hon var också kontroversiell och ogillad, något som förstärktes när maken Godwin efter bara fyra månader utkom med en biografi över henne, som var ogenerat öppenhjärtig (den översattes till svenska häromåret).

Det var med hjälp av att låta fingrarna löpa över mammans gravsten barnet Mary lärde sig läsa, knappt fyra år gammal. Hon tilläts även närvara när gäster som Coleridge orerade, på gästens uppmaning. Han skulle kalla Marys tysta beteende ”katakombisk”, och nog var det något kusligt över ett barn som var så lillgammalt och överlag ointresserat av stoj och lekar.

När Mary är sexton träffar hon poeten Shelley för första gången. Hon bär en skotskrutig klänning, som knappast var på modet i London 1814. Men Mary hade vistats i Skottland periodvis, bland annat för att få behandling för eksem men även en oidentifierad armskada som tvingade henne att periodvis bära mitella. Dessutom kunde det vara ett tecken på rebelliskhet, att stötta skotsk nationalism.

Det blev ett stormigt möte. Percy Bysshe Shelley hade redan gjort det till en vana att rymma utomlands med sextonåringar, upplyser Sampson, eftersom han gjort samma resa med sin första hustru Harriet. Åtta år senare var Mary änka, endast 24 år gammal. Då hade hon fått fyra barn, varav endast en överlevde, sonen Percy Florence. I släptåg har de allt som oftast halvsystern Jane, som tillbringar lika mycket tid i parets säng som i sin egen, och gör flera resor på tu man hand med Percy. De åtta åren tillsammans med poeten Shelley fyller nästan hela boken, medan de efterföljande 29 åren avhandlas raskt. Det är ändå en rimlig prioritering.

Sampson är alltså lojal med Mary Shelley, men har desto mindre till övers för maken Percy. Inledningsvis får vi veta att han äger två karaktärsdrag: att tro sig vara en god människa, samt förmågan att få det han vill ha. Hon ger honom den moderna diagnosen bipolär, men med den egenheten att han enbart nådde de maniska topparna – en underlig markering för den som läst hans många depressiva dikter. Lika märklig är bedömningen av hans ”The Masque of Anarchy”, en av få politiska dikter från historien som fortfarande är aktuell: Labourledaren Jeremy Corbyn citerade några rader på Glastonburyfestivalen förra sommaren: ”Rise like lions after slumber / In unvanquishable number – / Shake your chains to earth like dew / Which in sleep had fallen on you – / Ye are many – they are few." Sampson kallar hans politiska engagemang naivt, och lätt för honom att från italiensk trygg exil ha synpunkter på engelsk inrikespolitik (dikten behandlar militärens massaker av femton fredliga demonstranter i Manchester, augusti 1819).

Han är inte mycket värd i denna bok, och Sampson tar alla chanser att pika honom. Men det är inget pionjärarbete. Efter att ha hånats under sin livstid av ett trångsynt samhälle fick Shelley ändå postum upprättelse under resten av 1800-talet, både för sin poesi och för sin livsstil, med  många vittnesmål om hans altruism. Men redan i början av 70-talet skrev Richard Holmes biografin Shelley: The Pursuit, som objektivt redovisar alla hans negativa sidor. Sampson ser det ändå som sin uppgift att chikanera honom, och en del av utfallen är kanske lite malplacerade i en bok om hans hustru – som när hon konstaterar att sonen Percy Florence som gammal tappar sitt hår, vilket får henne att triumfatoriskt påpeka att hade han bara inte dött 29 år gammal skulle även Shelley ha tappat sina ”signaturlockar”.

Med allt detta i beaktande: Mary var en självständig kvinna, och det är onödigt att fortsätta att reducera henne till Percys bihang. Hellre kan man se dem som två författare som kompletterade och befruktade varandra, och att de hade olika talanger. Percy Shelleys poesi är fortfarande fantastisk, medan Mary Shelleys talang fanns i prosan – något han verkligen inte lärde sig behärska. Så här gripande uttrrycker hon sorgen när han dött: ”He, my own beloved, the exalted & divine Shelley, has left me alone in this miserable world; – on this earth which bears grass only that it may perish again & again.”

Vi kan inte veta hur delaktig Mary var i beslutet att överge England för gott mars 1818, precis när hon stod på tröskeln till ett litterärt genombrott, något Percy bara kunde drömma om. Även om Frankenstein gavs ut anonymt, som kutym var när en kvinna publicerade sig, spreds ryktet om författarens identitet, åtminstone i de rätta kretsarna. En lustig detalj var att en recensent faktiskt kritiserade boken som en talanglös imitation av en av William Godwins romaner – för inte kunde recensenten veta att romanen skrivits av hans dotter?      

Som biografi är det här ingen uttömmande version av Mary Shelleys liv. Fiona Sampson är poet, och använder en god portion fantasi och inbillningsförmåga när hon ska gestalta tablåer i Shelleys liv. Det är en vansklig metod. Allt avhandlas kvickt – barn föds och dör på  typ samma sida. Inte heller lyckas hon väl komma ikapp människan Mary Shelley, som titeln halvt om halvt utlovar. Under tiden utomlands flyttar hon runt tillsammans med Percy, men man får aldrig grepp om vad allt detta innebar, eller inblick i hur allt detta påverkade. 

Bäst fungerar uppskattningen av hennes liv som änka, manifesterad i ett magnifikt porträtt målat 1839 av Richard Rothwell. Där bär hon svart sammet, sjutton år efter makens död. Hon har hans hjärta i en ask i sitt skrivbord. Ansiktsuttrycket är både vekt och strängt - allvarligt och uppsluppet. Minst av allt är det en kvinna i behov av någon vid sin sida. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar