att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 apr. 2018

Ambivalencia, Lina Hagelbäck, Lejd


Det sparsmakade och subtila är inte Lina Hagelbäcks melodi. Efter två vildsint passionerade och uppfriskande böcker om den otyglade Violencia låter hon nu Ambivalencia födas ur havet. Hon är en glittrande varelse, okynnig och lekfull, som umgås på fantasifulla sätt med män och kvinnor, har sex på sådant sätt att till och med golvet blir upphetsat. I bakgrunden lurar en trasig relation till föräldrarna, och en okuvlig förtröstan till litteraturen. En dragning till både lusten och katastrofen.

Intensiteten är uppskruvad till max, och det är en läsupplevelse som liknar mötet med Clarice Lispector, en av de författare Hagelbäck gärna refererar till. Märkligt nog blir det inte heller krystat, utan trådarna från Lispector, Duras, med flera bildar en originell och unik textväv. Det här är en bok som trots två potentiella självmordsförsök är underbart livsbejakande, skriven på den sinnligaste svenskan jag har läst sedan Rut Hillarps 50-talsböcker: ”Min saltvattenkropp / är tillbaka, jag simmar / mot den passionerade stranden.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2018)

13 apr. 2018

Robotsand, Åsa Maria Kraft, Bonniers


Få samtida svenska poeter skriver lika häpnadsväckande som Åsa Maria Kraft. Jag har följt henne genom tio kufiska böcker nu, och i den nya, Robotsand, fortsätter hon med sitt arbete att föra samman olika tidsplan. Dåtid, nutid och framtid löper som tre sammantvinnade trådar, och bildar en växelsång mellan lyriska kortdikter och berättande rapporter (tacksamt nog med upplysande fotnoter). Insikterna är sällan lätta att förutsäga, men det blir inte heller tungrott, tack vare en språklig lekfullhet.

Det är en bok som krokar i hennes senare, genom att skildra olika varianter av kvinnorollen. Den här gången med hjälp av bland annat historiska dockor och en löpsedel om barnaga från 1967. Det är en auktoritetskritisk dikt, där skönheten glimtar till som oaser i föreläsningarna: ”En / blommas blick ser inåt, ner / genom sina egna stjälkar, / ner i jordens inre varur / alla drömmar stiger upp”. Att läsa Kraft är alltid utmanande, och belöningen är dessa glimtar av klarhet, av – ja, enkel häpnad.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/4 2018)

12 apr. 2018

Asterisk. Tekster, Pia Juul, Asger Schnacks Forlag


Asterisken är danske författaren Pia Juuls signum. Hon använder den konsekvent som ersättning till sina titellösa dikter, vilket kuriöst nog ställde till med problem när hennes dikter skulle översättas till tyska – de menade att ingen skulle ta dikterna på allvar om de inleddes med *. Juul kallar den helst stjärna, och det är också så jag tänker den, inte minst efter att för några år sedan ha läst Carl Johan Malmbergs bok om Blake (Stjärnan i foten), poeten som gärna markerade stycken i böcker med en stjärnasterisk.  

Den klippbok hon utkommer med i dag heter följaktligen Asterisk, och är behändig, med 21 korta disparata texter utspridda på bara en smula över 100 sidor. Sex av texterna är från 90-talet, men lejonparten från vårt århundrade.  


Juul skriver om äventyr i Litauen, om skrivandet, om välljud och vällust – om hur ljud fungerar i en dikt (rytm), att man typ dansar med poeten när man läser poesi. Vilket får mig att tänka på poesins kanske starkaste rad, Yeats: ”How can we know the dancer from the dance”, som på sätt och vis är emblematisk också för poesin.

Formen varieras. Ibland är det kåseri, ibland tacktal eller lovord, ibland något som liknar novell, ibland barndomsminnen, släktkrönikor. Vad som håller ihop boken är de flyktiga tankarna, infallen. Själva koncentrationskonsten, som aldrig tillåter resonemangen att bli långrandiga, ens i den allra längsta, som handlar om hur hon blev författare. Hon väljer ordet ”stædighed”, som jag vill översätta till ihärdighet, men google translate väljer envishet. Förmågan att inte ge upp som skrivandets viktigaste egenskap – det låter ju både banalt och djupt, och jag har i alla fall inte stött på någon bättre motivering (Faulkners envetna tjat om ”endurance”).

Jag tycker jättemycket om Juuls sätt att resonera. Det är som om hon inte har lärt sig vad stringens är (FYI, ”stringens” är svenskans mest överskattade ord, och bara osjälvständiga lärare beaktar den). Inte heller verkar hon vara medveten om ord som prestige och prestation – hennes texter är bra i kraft av att vara lösa i konturerna, och fria från de gläfsande krav på bekräftelse som jag tycker mig möta i så många duktigt skrivna essäer, som bara väntar på att få en klapp på axeln från en auktoritet – eleven som vill blidka läraren, barnet som vill få förälderns bedyrande. Tanken tillåts aldrig slå sig till ro i hennes texter. Hon saknar också en annan överskattade egenskap: tvärsäkerhet.

Denna brist på tvärsäkerhet ska inte förväxlas med oförmåga att fälla omdömen. Hon har en enkel metod: texten måste vara sann, och exemplifierar med Kjell Askildsens noveller. Jag läste dem förra året, och kan bara intyga hur bra jag tyckte de var, och påminns jag nu, förbluffat, också hur sanna de var, att det var just hans sätt att förmedla en sann erfarenhet  som var mitt intryck när jag läste.

För mig som läser så mycket poesi blir det häpnadsväckande att läsa hennes bekännelse att hon inte läser så mycket poesi, att hon faktiskt hellre gillar enstaka dikter än en hel diktsamling, för att inte tala om ett helt författarskap. För mig är det helt avgörande att läsa en poet i helhet, att det är en oöverträffad läsupplevelse att följa en författare från bok nummer 1. För det är först då man ser tendenser, mönster, de spår som blir avgörande efterhand. Men jag inser förstås också att man kan läsa olika: Pia Juul läser inte poesi som kritikern gör.  

Nej, jag kan inte säga att läsningen av dessa texter, hur privata de än är ibland, får mig att komma närmare människan bakom texterna. Men roligt blir det när hon i en raljerande text bemöter kritiken om författaren som någon som lever i den overkliga världen: ”Jeg har om 14 uvirkelige dager en uvirkelig deadline på en uvirkelig oversættelse på en uvirkelig engelsk bog.”  

Det finns åtskilligt att ta med sig från den här lilla boken, som utgör en provkarta på Juuls särgegna stil. Jag nöjer mig med att delge denna lilla pärla om lögnen: ”Selv ikke den poetik der er frit i luften opfundet uden erfaringsgrundlag. For hvordan skulle man bevise om det var sandt? Digte og poetik er løgne for sandhedens skyld – ja, selv en dagbog må nødvendigvis være en slags løgn.”    

På tal om sanningsanspråken, är ju en rolig anekdot är när Juul i en text från 2010 berättar att hon läser en roman av Tove Ditlevsen från 1975, som tydligt bygger på hennes äktenskap. Mannen som i verkligheten hette Victor heter i romanen Vilhelm, och berättaren heter Lise. Men mamman försäger sig i romanen, och kallar henne ”Tove”, vilket i Juuls läsning inte är en lapsus, utan ett kaxigt statement från författaren.     

Juul upplyser oss att den gamla tidens filologer lät asterisken fylla två funktioner: dels för att markera ett stycke som misstänkt oäkta eller opålitligt (en plagiatkontroll, så att säga), och dels för att indikera något som var särskilt vackert eller värt att lägga märke till. Själv använder jag det nog mest i den andra bemärkningen, och gissa själv om jag har fyllt den här boken med * * * * * i marginalerna!   

Vaggvisa, Laïla Slimani, översättning Maria Björkman, Natur & Kultur


I prologen till Laïla Slimanis roman Vaggvisa får vi veta att en barnflicka mördar de två barnen som hon är anställd för att ta hand om. Det är en knepig berättarteknisk metod, att författaren så att säga spoilar sin egen historia, och dödar spänningsmomentet, och den nödvändiga chockverkan.

Ändå fungerar det, i denna smått infernaliska roman, tack vare att personporträtten fördjupas successivt. Du glömmer bort den fasansfulla utgången, och annat blir viktigare.


Ett ungt någorlunda välbeställt par i medelklassen med två små barn anställer en barnflicka när mamman tröttnat på att vara mamma. Ja, det är exakt så brutalt som det låter: skildringen av Myriams hemmafrutillvaro, som rör sig mot allt mer förtvivlan och desperation, är kusligt närgången. Så när hon får chansen att börja jobba som advokat tar hon den, och maken Paul får allt mer framgång som ljudtekniker och sedermera producent.

De anställer Louise, en kvinna som vi genast förstår bär på egenheter i sitt förflutna. Men vänta nu: det här är inte den typiska amerikanska thrillern, där hon anländer till dem efter att ha slaktat en tidigare familj, så att vi lätt ska fatta hur opålitlig hon är. Hon kommer dock som en skänk från ovan, och blir genast något mer än endast barnflicka. Hon lagar både deras kläder och deras mat.

Så tillåter sig föräldrarna att ta henne i anspråk. De jobbar allt senare på kvällarna, och börjar ta Louises omsorger för givna. Här blir gränsen mellan välvilja och utnyttjande raderade. Relationen mellan Louise och barnen fördjupas, utan att det någonsin blir så enkelspårigt att barnen ensidigt tar parti för barnflickan mot föräldrarna, även om sådana scener utspelas.  

Slimani gestaltar en förälders största oro, och hon gör det utan att använda billiga poänger. Hennes berättelse är skickligt komponerad, om än den inte kan undvika att bli aningen förutsägbar. Tids nog visar sig de små tecknen på slitningar, och det får skeendet att bli trovärdigt. Inblickarna i Louises bakgrund och personlighet ger kontur åt en obehaglig människotyp.

Hur obehaglig hon än är, blir hon också tecken för andra oegentligheter. Föräldrarna tar sig den självklara rätten att sätta sina karriärer framför sina barn. I sina bästa stunder lyckas Slimani gestalta idéer som finns i romaner som Doris Lessings Det femte barnet och Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, det vill säga föräldraskapets skuggsidor, där egoism och exploatering infiltrerar vårt innersta.    

De här idéerna visas i Myriams ominösa önskan att barnen ska försvinna ur deras liv, att deras frihet är betingad av deras existens. Här finns också antydningar om det latenta våld som mellanmänskliga relationer härbärgerar, något Marie NDiaye så övertygande exponerat i sina romaner.

Slimani lyckas inte förnya romanformen lika radikalt som NDiaye – hennes roman är trots den djärva prologen för traditionellt uppbyggd. Hon skriver också så filmiskt att det är oundvikligt med en filmatisering (jag menar tv-serie). Jag tyckte ändå mycket om den här romanen.      

10 apr. 2018

Scandorama, Hannele Mikaela Taivassalo & Catherine Anygango Grünewald, Förlaget


Dystopin är en visuell genre, som kanske fungerar bäst när den är bildsatt. Åtminstone kommer jag spontant hellre att tänka på filmer än på romaner när det finns anledning att tänka på den här genren, och hur bra jag än kan tycka att exempelvis Anthony Burgess och Ray Bradburys romaner A Clockwork Orange och Fahrenheit 451 är, har de svårt att mäta sig med filmatiseringarna av Kubrick och Truffaut.

Serieromanen fungerar också, märker jag när jag tar del av Scandorama, med text av Hannele Mikaela Taivassalo och bild av Catherine Anyango Grünewald. Det är ett konstnärligt möte det slår gnistor om: Taivassalos In transit var en av de bästa svenskspråkiga romaner jag läste förra året, och Anyango Grünewald gjorde för några år sedan en smått lysande bildsättning av Joseph Conrads Mörkrets hjärta.


Varför fungerar det då så bra? Jo, därför att formatet inte bara tillåter utan också uppmuntrar antydningar hellre än utskrivna förklaringar. Intrigen är klassiskt enkel. I ett framtida Skandinavien, Neoscandia, är segregationen mellan de rika och de fattiga helt utvecklad, där Stockholm blivit Stohome City, Helsingfors Helsingy City, och så vidare. Gränserna mellan de nordiska länderna har utplånats – utanför hägrar Neuropa.

Samtidigt som gränserna är utplånade har de stängts. Det är lika svårt för en främling att komma in till Neoscandia som det är lätt att åka ut därifrån. Helsingy City, där vi tillbringar största delen av tiden, kallas allmänt ”ruinstaden”. Huvudpersonen heter Projekt Miskatt, tillhör en ny människoart, experimentfolket eller Homo felinus. Hon får i uppdrag att föra hem ett tvillingpar som gömmer sig på Arktis. Till sällskap har hon en knarkande ”Golden boy”, och de bildar ett strävsamt par där det så småningom växer fram en erotisk spänning, men av ett mindre förutsägbart slag.

Det är en utmärkt berättelse, där spänningen byggs upp med små effekter. Anyango Grünewald arbetar mycket med skuggor, i en monokrom estetik där hon effektivt lägger in en blå nyans konsekvent över hela serien. Samtiden är lätt att känna igen, även när den som här skildras genom ett visst överdrivet raster. Berättelsen i sig lånar bara sparsamt de förväntade markörerna – så blir övervakningen inte något som betonas, utan den bara finns där, ungefär som man föreställer sig att en framtida värld förhåller sig till den: inte för att pedagogiskt upplysa oss om den, utan bara ta den för given, utan att ens bry sig om att sucka åt att den framkallar irritation.

Vissa saker i miljön är tidlösa, och vissa saker förstärks i en framtid. Den hysteriskt polerade ytan lär bli ett allt viktigare inslag i framtiden, att döma av marknaden för heminredningstidningar och influencers påverkan när det gäller homestyling. Här blir så bildsättningen dov, som en konsekvens av en Scandinavian Noir, men på ett mer bestående sätt än den fiktiva variant som lanserats av Lapidus et al.  

Att man så lätt känner igen miljön får berättelsen att bli extra otäck och hotfull. Det är en märkligt vacker historia som genomgår en slags dunkel försköning genom den dystra inramningen. Utan att säga för mycket måste jag ändå säga att jag gillar hur de balanserar mellan hopplöshet och förtröstan.  

9 apr. 2018

Svenska Akademiens kris


Fredagens besked att tre ledamöter lämnar Svenska Akademiens arbete var chockerande endast för den som inte följt rapporteringen det senaste halvåret. Anklagelserna mot den så kallade ”Kulturprofilen”, som under många år miststänks ha utsatt kvinnor för sexuella trakasserier, har var varit komprometterande för i första hand stol nummer 17, Horace Engdahl, och stol nummer 18, Katarina Frostenson, som båda har nära relationer till mannen.

”Kulturprofilens” usla beteende har varit en inofficiell hemlighet i mer än tjugo år, och jag tror inte att någon av de kulturarbetare jag har träffat i Stockholm har varit ovetande. Så när Sara Danius inledningsvis utåt förnekade att de kände till hans förehavanden var det krishantering i Bagdad Bobs skola. 

Det har givetvis skadat hela Akademien, kanske inte i första hand för att de ekonomiskt stöttat ”Kulturprofilen” – pengarna har avsett hans kulturscen Forum i Stockholm, och den har varit klanderfri. Nä, mer har det handlat om misstanken om vänskapskorruption, att man gynnat någon med starka band till flera ledamöter. När omdömet har brustit så flagrant här: finns det fler tillfällen när det har svajat?  

Att nu i praktiken fem, kanske sex ledamöter, har hoppat av arbetet leder också till praktiska problem. Kerstin Ekman har inte deltagit sedan 1989, och Lotta Lotass har också dragit sig ur sedan tre år tillbaka. Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund meddelade sitt utträde i fredags. Och Frostenson? Hon har inte arbetat åt Akademien sedan i höstas, då Dagens Nyheter började skriva om ”Kulturprofilen”. Då är i dagsläget endast tolv stolar upptagna.

Fast, vänta nu: utträde? Enligt de stadgar från 1700-talet som de lutar sig starkt mot, är man invald på livstid. Detta har också gällt fram till nu, då ständiga sekreteraren Sara Danius i en historisk rockad efter fredagens avhopp meddelade att man beslutat att göra det möjligt att lämna sin stol och bli ersatt.    

Det är ett beklagligt beslut. Hela tanken med att ha en Akademi är ju att den ska vara elitistisk, och det är, sorry om jag måste betona det uppenbara, ingen demokratisk myndighet. Den har inga kopplingar till staten, utan står helt fri, och ska så göra. Så länge de fattar bra beslut (typ ger Nobelpriset till Elfriede Jelinek och Herta Müller) är allt frid och fröjd.

Om vi får en Akademi där ledamöterna kan ersättas händer det något med sammansättningen, med dess ypperlighet, ja med dess aura av exklusivitet. Och då kan vi glömma att Nobelpriset får samma kulturella tyngd i framtiden, om vi ersätter den genuina kompetens som besitts av exempelvis Espmark, som varit ordförande i Nobelkommittén i 17 år.   

Jag kan också tycka att det är oansvarigt att acceptera att bli ledamot – med allt vad det innebär – och sedan, som i Östergrens fall, tacka för sig efter bara några få år (han invaldes 2014). Man bör nog också hålla inne med raljant kritik, som när Ebba Witt-Brattström i triumfatoriska ordalag signalerar Akademiens undergång. Vill vi verkligen ha alternativet: arton tillfälliga ledamöter med mindre kontinuitet och närmare till konjunkturer och strömningar som ligger i tiden?  

Men ska inte bilans skugga falla över i första hand Frostenson? I mina ögon är hon tillsammans med Ann Jäderlund en av Sveriges två stora poeter efter Ekelöf. Hon har betytt mycket mer för hur svensk poesi ser ut under 2000-talet än Tranströmer. Detta förändras inte av avslöjandena om vad hennes man har gjort, och jag har minimal insikt i hur hennes arbete har skadat Svenska Akademien.

Så även om det visar sig att hon har agerat fel blir inte hennes böcker retroaktivt värdelösa. Hon utkommer med boken Sju grenar i maj. Fan vet dock om jag vill recensera den. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/4 2018)

6 apr. 2018

Hjärtats död, Elizabeth Bowen, översättning Viveka Starfelt, Modernista


Utan några egentliga förväntningar läser jag Elizabeth Bowens roman Hjärtats död i den nyutgåva (vansinnigt snyggt formgiven av Lars Sundh) Modernista presenterar, tillsammans med novellsamlingen Älskaren som var demon. Jag minns att jag läste om Bowen i en serie understreckare av Carl-Johan Malmberg från 2009, men det var som sagt utan att jag fick behov av att läsa henne.

Förrän nu. Det är en nyutgåva av en gammal översättning från 1941, och jag önskar att jag kunde säga att det inte märks, men det gör det på sina håll. Romanen utkom 1938, något som faktiskt också märks, men givetvis utan att det stör lika mycket. Det är en vedertagen sanning att översättningar åldras snabbare än originaltexten, när det handlar om bra böcker.


Romanen inleds med ett ovanligt grepp, nämligen med det som så att säga utgör dess peripeti. Portia, sexton år gammal, blir föräldralös och flyttar in hos sin tjugo år äldre halvbror Thomas och hans snipiga hustru Anna. Inledningen är när Anna upptäcker Portias hemliga dagbok.

Ett desto mer vanligt grepp är hur Portia introduceras, genom att Anna omständligt pratar om henne med en av sina manliga vänner. Och så dagboken, där Portia tillåts demonstrera den urgamla sanningen om skrivandet som ett maktmedel – tänk Birgitta Stenberg i Kärlek i Europa, tänk Carina Rydberg i Den högsta kasten.     

Det här är en roman om begäret, om förälskelsen, om kärleken. Ja, men den skildras utifrån Portias valhänta relation med den 23-årige förföraren Eddie, en misslyckad författare som jobbar på Thomas kontor. Han har sin ”proletära charm”, men är egentligen en egoist, en snygging utan själ. Hans kombination av självförakt och narcissism är en livsfarlig blandning, där han bär på sitt mörka elände (sitt eländiga mörker). 

Begär, förälskelse, kärlek – och sex? Nja, det är inte frågan om att Bowen ensidigt är ute efter att framställa Eddie (eller någon av de andra männen som hovrar över Portia) som sexuella predatorer. Däremot skildras, i elegant brist på finkänslighet, de sexuella erfarenheter Eddie haft innan han träffar Portia.

Ideligen påminns vi att stil är en fråga om temperament. Bowen skriver fyndigt, kvickt, spirituellt, och som läsare kan man bara tacksamt ta emot hennes ord som verkar ha vägts på en guldvåg med lika mycket cynism och laissez faire som vikter. Humorn är vass, chockerande och utmanande, när till exempel Djävulen används metaforiskt. Så fungerar också stilen litterärt, där ett exempel på en diskret symbolik kan vara de pussel som Portia lägger. De blir aldrig färdiga, precis som hon inte blir färdig i sin personlighetsutveckling, åtminstone under det förlopp som romanen skildrar.

Det är en aforistisk stil med hög sanningshalt:

”Erfarenheten är inte intressant, förrän den börjar upprepa sig […] Sällskapslivet var egoism under fernissa. […] Att minnas kan stundtals bara vara en kall plikt, för vi minns bara i den begränsade mån vi uthärdar det. […] … blygheten gör en så brutal. […] Ens känslor – låt oss kalla dem så –, ens trofasthet, är så instinktiva, att man nätt och jämnt vet att de existerar; först när de blir svikna eller, ännu värre, när man sviker dem själv, inser man deras makt.”

Bowen är så skickligt på att skildra förloppet utifrån så många olika perspektiv. Thomas, disträ och ointresserad (och ointressant). Anna, fylld av distans inför allt, men ändå ständigt neurotisk. Eddie, likgiltig och farlig som ett rovdjur i sina slumpmässiga attacker på allt som rör sig och är kvinna. Och Portias stapplande osäkerhet, men också hur hon försöker ta för sig både inom och bortom de ramar omgivningen dikterar. Bowen lyckas göra karaktärerna till mer än schabloner, mer än sina begränsningar.

Det här åstadkoms genom en skarp realistisk stil, som ger mycket utrymme åt upplevelsen av detaljer. Bowen pendlar mellan det överdrivet teatraliska och det stängt autentiska. Som när Portia och Eddie är ute på ett av sina många mer eller mindre klandestina möten. Notera hur Bowen skapar närvaro, med hjälp av så enkla element som skicket cigaretterna är i, näsborrarna, och framför allt tändstickans ljud mot mossan. En scen lika fylld av vardaglig samvaro som av illavarslande symbolik:

   När det slog sig ner i gräset igen, med ungefär en meters avstånd emellan sig, drog Eddie upp sitt tjugopaket med Players. Cigaretterna såg slankiga ut; många var avbrutna eller krossade.
   - Titta vad du också har gjort, sade han.
   Men han tände en; röktrådar började ringla ut från hans näsborrar; den utblåsta tändstickan fräste till i mossan, innan den kallnade.

Att romanen utspelar sig strax innan kriget märks också, när det är en period vars sorglöshet är en del av den fernissa som nämndes i citatet ovan. Att det också var en annan tid än vår märks även när Portia lyssnar på musik med en jämnårig kompis, och de lyssnar på Stravinskij (Stravinsky, som det olyckligt står i översättningen). Portias förtrogna blir hushållerskan Matchett, och det är förståeligt – de sitter lite grand i samma båt, som utomstående och maktlösa, och hör inte riktigt hemma i det stora huset, där det kylslagna äktenskapet mellan Thomas och Anna verkar påverka hela dess atmosfär.

En atmosfär där etikett, anständighet och dekorum är viktigare än mänskliga relationer. Annas omsorger om Portia är också helt missriktade, och genom hela romanen löper de ominösa antydningarna, där själva monsterrollen verkar vara helt utbytbar. Jag håller med Malmbergs efterord, som pekar ut just karaktärsteckningen som den här romanens styrka.  

Även om romanen mejslar ut Portia som huvudperson blir det Thomas och Anna, och i främsta hand just Anna, som gör det mest bestående intrycket. Anna, med sin oro, sin lönlösa kamp för ett värdigt liv. Det är hennes hjärtas död romanen i stort handlar om. Det är också hon det är mest synd om, då det mer än antyds att det kommer att lösa sig för Portia så småningom – hennes erfarenhet är av det slaget man kan skaka av sig. Anna däremot har hamnat i ett predikament som hon inte lika lätt kan göra sig av med.   

5 apr. 2018

Forbi, Pia Juul, Asger Schnacks Forlag


Den danska författaren Pia Juul har sedan länge växlat mellan poesi och prosa. En hel del har översatts till svenska, givetvis då mestadels prosan, vilket gör att det nog är få som i första hand tänker på henne som poet. Men det var som poet hon debuterade, som en av de många brådmogna danska dynamitarderna under 80-talet.

Eftersom det är så också jag tänker på henne blir jag glad varje gång hon utkommer med en ny diktsamling, som nu med Forbi, på nytt förlag (Asger Schnacks Forlag). Jag utläser titeln mindre bokstavligt på svenska, och hellre som Över, det vill säga: ”det är över”. Det här är ju litteraturens – den egentliga litteraturens – genuina väsen, detta att syssla med det som redan har hänt. I någon mening är det ju alltid för sent, kan man surt konstatera.


För sent för vad då? För livet … Att åren har gått, och chanserna har passerat, utan att göra intryck, möjligheterna gick inte att gripa. Juul skildrar tillvaron i ögonblicksbilder, i ett nästan efter katastrofen-läge.

Diktjaget rör sig geografiskt, vandrar i New York och hemma på Danmark, betraktar tiggarna med en vrede som mest rör det cyniska samhället som möjliggör detta. Och likgiltigheten, den förlamande likgiltigheten, som samtidigt är så förbunden med oss, som blivit ett normativt tillstånd. Så kan ordet ”forbi” också peka ut insikten om vår nonchalans, den vi alla delar:

”Jeg vil være en fandens karl hele vejen ned ad Vesterbrogade, men det er jeg ikke, jeg går bare forbi folk. Alle mulige folk går jeg bare forbi. Jeg passerer alt muligt og gør ingenting. Så smiler jeg til min telefon igen. Og igen og igen og igen. Og går forbi.”

Så man kan lika gärna ge upp, resonerar diktjaget, och det är inte svårt att instämma i ett ”hell yeah!” Det här är en oerhört sorglig bok, som verkligen anammar Poes emfatiska ”nevermore” och införlivar det i sin egen poetik. Det är höst, så som det är i en av de dysterdråpliga dikterna, om en man som vill provocera fram en reaktion, men det är oktober, så diktjaget vågar inte, tror att mannen bara väntar på att få ge tillbaka. Och det är oktobers fel, oktober som kom med sitt mörker: ”It was night in the lonesome October”, för att återigen tala med Poe, från hans dysterdystra ballad ”Ulalume”.

Det är för sent för allt, och livet är lögnaktigt. Man kan klänga sig fast vid gamla minnen, så som Greta Garbo gör i en av samlingens porträttdikter, där diktjaget går långt i en identifikation med den avdankade stjärnans ensamhet.

Det här kan låta som ett ungdomligt uppror, och det paradoxala är att det blir just det – också. I en ganska våghalsig balansgång mellan – tja, ett låt säga tidlöst upprorsbehov, och tvånget att anpassa sig. Men varför ska det betraktas som ovuxet att trotsa, att stångas mot tillvaron? Att leva är att vara omgärdad av hinder; det är inget som förändras bara för att man växer upp och blir äldre.

Forbi är en bok som är arg och ledsen på samma gång. Vad ska man annars vara, så som världen har blivit? Vad Juul visar är hur intimt sammanbundna den egna världen är med den större världen, att allt hör ihop, och att det vi gör påverkar i ett större perspektiv, liksom det stora perspektivet påverkar oss i ett mindre – fast ännu mer kännbart.

Pia Juul tillhör förvisso en annan generation än de många danska poeterna som slagit igenom under 2010-talet, men de har mer gemensamt än man först kan tro. Till att börja med det slängiga ostrukturerade vardagliga tilltalet, som upplevs så uppfriskande och inspirerande för den som förläst sig på svensk poesi sedan 1987. Sedan också, trots så mycket resignation, denna djävlar anamma, som också blir ett unikt inslag för en svenskspråkig läsare.  

4 apr. 2018

Ta sig frihet. Bloomsbury, Indien och konsten att leva, Ingela Lind, Bonniers


Ingela Linds bok om Bloomsburygruppen är gedigen, men ytlig och förenklad. Den presenterar idéerna och människorna bakom dem, men ger ingen fördjupning.

I hundra år har Bloomsburygruppen kritiserats för att vara privilegierade världsfrånvända skönandar. Min profetia lyder att de kommer att kritiseras i minst hundra år till. Den senaste att skänka ammunition till kritikerna är Ingela Lind, vars bok Ta sig frihet anländer lagom till den utställning om gruppen som nu visas på Artipelag i Stockholm, en utställning hon dessutom kurerat.


De utmanade konventionerna, lanserade banbrytande estetiska idéer och kombinerade teori och praktik när det gäller politik och ekonomi. Kritiken har mest berört att de var bortskämda och egoistiska, något som är lika sant som att de samtidigt var idealister som ägnade sig åt välgörenhet och arbetade hårt för att förbättra människors villkor.

Lind presenterar pedagogiskt idéerna bakom gruppen, och dess mest centrala medlemmar. Mest central för oss i nutid är förstås Virginia Woolf, vars konstnärskap visat sig tillhöra 1900-talets mest slitstarka. Så länge hon har läsare kommer intresset för vännerna i den löst sammansatta Bloomsburygruppen att bestå.

Till den här bokens problem hör att den inte ens försöker vara djup. Det finns så många människor att ta hänsyn till, och luften går ur Lind när hon når fram till de mer perifera gestalterna, som Dora Carrington, vars porträtt är rutinmässigt och blekt.

Att boken är rikt illustrerad är möjligen bra, då det dödar alla illusioner att Vanessa Bell, Duncan Grant med flera var originella konstnärer. Deras tavlor förblir rätt enahanda, även om jag tycker att mattorna, klänningarna och möblerna som tillkom i Omega Workshops är mer spännande och egensinniga.

Lind har mycket att förevisa, och har en del poänger, som när hon utförligt skriver om den ”mjuka modernism” gruppen lanserade, som kontrast till primitivismens och futurismens brutalare ideal. Men alldeles för mycket av kapitlen förevisar en metod som vi kan kalla ”skribenten tänker högt”, alltså att en strängare redigering hade bidragit till mer stringens.

Linds penna är ibland i det trubbigaste laget när hon fäller sina värdeomdömen, när hon med svepande hand diagnostiserar dåtiden. I sin iver att förklara ställer hon sig gärna i vägen, styr läsarens tankar med evinnerliga uppmaningar av typen ”tänk på det här … och det här!” De förnumstiga utropstecknen blir frekventa och missprydande plumpar. Att de övergrepp Virginia Woolf utsattes för av sina halvbröder får heta ”misstro” är klantigt, liksom att hennes debutroman ”The Voyage Out” får heta The Way Out.

Vad man kan ta med sig från Bloomsbury är vissheten att alla utopier är dömda att gå under. Att det bakom den idylliska fasaden lurade svek, mobbning, våldsamheter och självmord är inte förvånande, och inte heller något som varit obekant sedan tidigare.

Men som sagt, om hundra år kommer fortfarande människor att kritisera dess medlemmar (i förra lördagens Expressen var det Therese Bohman som jämförde dem med influencers och familjen Wahlgren). Men likt medlemmar i Ryska baletten som de beundrade så mycket dansar de graciöst undan alla infama angrepp.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2018)

3 apr. 2018

Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme), Lone Aburas, översättning Johanne Lykke Holm, Anti förlag


Omslaget är en svart monolit, en mörk kvadrat som lyfts fram ur en i sig mörk bakgrund. Den uttrycker väldigt åskådligt innehållet i den lilla bok som mikroförlaget Anti ger ut i sin serie trådsydda böcker. Det jag talar om är Lone Aburas stridsskrift Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme).  

Innehållet? Aburas skriver om rasism, om det danska bemötandet av någon med hudfärg som avviker från normen. Rasisten visar sig så klart inte bara i nynazisternas hotfulla skrän, utan även i mer subtila former, som led i nedärvda strukturer som är så inbäddade i vår vardag att vi inte ens lägger märke till dem eller bryr oss om dem.


Aburas har skrivit något som lägger sig utanför både manifestet och den gängse essäformen, men som inte heller enbart är en agitatorisk pamflett. Hon skriver i affekt, och bevisar att det inte behöver vara en brist att låta känslorna svämma över, något som annars brukar ingå i de förmaningar skribenter möter. Om du inte tror mig: testa att läsa Jonathan Swifts Ett anspråkslöst förslag – inte heller i den går det att tänka bort affekten. 

Här ges vi inblick i en vardag som delas av många. Hur rasismen är ett normativt inslag i skolan, på arbetsplatser, i kulturlivet, i politiken. Och att förutsättningarna för den exempelvis danska flyktingpolitiken är att den tillåts av en opinion som borde veta bättre, inte minst med tanke på historiens facit. För rasismen är bara allt för osynlig och allt för osynlig, så djupt integrerad att vi kan kosta på oss att raljera om den – tror vi.

Det är en starkt monologisk text, som inte är intresserad av dialog, annat än att den borde fungera som ett incitament, ett sätt att få dig att reagera – att tänka vidare – och att handla. I så måtto blir det ju en uppfordrande, performativ text, i sin önskan att låta orden bereda väg för agerande. Hon skriver kaxigt, fräckt, och ibland roligt. Men mest argt.  

Dessa ord bildar ett flöde, där hela texten är skriven i ett stycke, och där meningarna tenderar att bli långa, som om Aburas ibland glömmer att sätta punkt, kanske därför att hon hamnar i resonemang där det inte går att sätta punkt? I vilket fall blir det svårt för en läsare att värja sig, svårt att hämta andan, och kanske det är därför boken är satt endast på högersidan – de blanka sidorna kan ge tillfället till just andhämtning, nödvändig reflektion. Å andra sidan är det en bok där tankarna kommer efteråt: en suverän demonstration av hur bra litteratur uppstår, när den kastar genreöverväganden överbord – ja, så att säga kastar alla taktiska överväganden överbord.

Aburas vet förstås att det är en olämplig bok att skriva. Hon gör sig obekväm, och betonar att när hon har fått litterära priser har det varit tack vare att hon skrivit om sin privata, ”spännande” mångkulturella bakgrund. Hon nämner den amerikanske författaren Percival Everetts roman Erasure, som blir belönad när den går detta ärende, och hur det får Aburas att fantisera om en ”blattekanon”, givetvis bara ytterligare ett indicium på dess status som avvikande, ungefär som ”kvinnlig litteratur”. ’’

Det här kan läsas som en uppgörelse med dansk flyktingpolitik, men det är en välkommen svensk översättning, där Johanne Lykke Holm återigen visar hur elegant hon handskas med det danska språket och hur lätt hon överför det till tillgänglig och personlig svenska, på ett idiom som är fritt från danskismer. Den svenska översättningen är synnerligen välkommen detta valår.  

Den här boken är verkligen ett belägg för tesen om friskt vågat (mer än) hälften vunnet. Aburas åstadkommer detta bland annat genom att våga vända den kritiska blicken inåt, mot sina egna relativa privilegier. Hon visar att ämnet är större än individen, och att det enda som föds ur hat är ett ännu större hat. Därför läser jag hennes skrift som en plädering för en ny politisk rörelse, som inte kompromissar men inte heller ger efter för hatet, utan som väljer kunskap som vägen bort från rasismen. En rörelse som helt enkelt inte finner sig.

Det må låta banalt eller utopiskt, men så länge den kan formuleras med sådan här hetta och litterär sprängkraft är jag övertygad: ”Det är inte vi som copypastear protestsångerna och gör dem till totalitära slogans. Sedan är det bara ner och bita i lite arg asfalt. Efteråt gömmer jag mig i min ångest och i min luvtröja, som är våt av regn och av någon annans blod, men jag har inget att frukta.”

Plötsligt infinner sig en oro. Essäer om paus och tystnad i musikaliska och poetiska praktiker, Fredrik Nyberg & Sten Sandell, Autor


Få begrepp är väl lika överanvända i språket som ”essä”. Det är sannerligen inte så att varje text som lanseras under detta begrepp uppfyller kriterierna. Samtidigt är jag mer än villig att vara generös med utformningen, då vi fortfarande saknar en svensk tradition att tala om. 

Författaren Fredrik Nyberg och musikern Sten Sandell samsas om utrymmet i en gemensamt utgiven bok, Plötsligt infinner sig en oro, som ingår i Litterär gestaltnings skriftserie, utgiven av Göteborgs universitet, på Autor. Till boken ingår ett plastkort med ett usb, med ”ljudessäer” där Sandells musik och ibland deras gemensamma (?) ord (läten) illustrerar idéer från de ”textessäer” som boken består av. Ärligt talat gillar jag mest den längre versionen, med dessa läten, som i sin skruvade introverta form kan likna ett avsnitt av Twin Peaks (säsong 3). En subjektiv ordlista avslutar. Ja, och så en ”fotoessä”, med bilder från stadsmiljö, och så har du den här boken produkten i ett nötskal.


Nyberg & Sandell turas om att skriva, i en samtalsform där de ibland turas om, och ibland går in i dialog med varandra. Så som underrubriken anger, är de intresserade av paus och tystnad, de ”mellanrum” som uppstår i både text och musik. Det är ibland suggestivt, men tenderar också att bli teoretiskt nedtyngt, även när de har praktiskt arbete i fokus.

De gör initierade närläsningar av dikter av bland andra Göran Sonnevi (piggt och oförutsägbart), och resonerar kring John Cage (trött och förutsägbart). När de skriver om poesi blir det brännbart, i läsningar som betonar språkets performativa aspekter. I resonemang om hur poesins överklivning motsvaras av musikens fras finns en hel del att utvinna.

Det finns också i Nybergs skrivande om Einstürzende Neubautens ”Keine Schönheit ohne Gefahr” flera belysande insikter, såsom resonemanget om låtens ”gleshet och skörhet”, och en typ av slutsatser som man inbillar sig att bara en poet kan nå fram till. Det är ett vackert ögonblick om en vacker låt – även om jag inte riktigt instämmer i hans uppfattning att det är en ”mörk” låt.

Ibland har Nyberg & Sandell en benägenhet att göra det enkla svårt, och att göra det svåra … en aning svårare än nödvändigt … Samtidigt: när de inte landar i konstruktiva eller färdiga slutsatser kan jag ändå fördra en viss otydlighet, helt enkelt för att det är vad som hör till den genuina essäns väsen. Essän måste tillåtas vara kvar i sin rörelse, med tankar som inte flugit klart, tankar som inte riktigt når sin destination. För det är också så att när tankar ibland inte låter sig hejdas, det är då de blir exakt så värdefulla som vi kan begära. Hellre dessa oklara tankar än vissa förnumstiga eller bara kategoriska utsagor som inte tar oss vidare.

Men jag har en del andra invändningar. Den här typen av böcker blir gärna statiska, i sin iver att redovisa sin läsning. Ofta, allt för ofta, resulterar det i formuleringar av typen: ”I boken X skriver Y att …” Eller en viss esoterisk eller bara intern jargong: ”Kan vi prata om innerväggar i det språkande ljudrummet?” lyder en fråga, och jag bara: ”Öööh … måste vi?

De går omkring i staden (förlåt, ”vandrar” i staden) och jag kan inte låta bli att ifrågasätta om det verkligen finns en stadens musik. Det kan också vara lite opassande när de kommenterar sin egen ljudessä, i ordalag som kanske tyder på att de tar sig själva på lite för stort allvar. När de spelar upp ett stycke blir reaktionen att det låter ”repetitivt, eller cirkulärt”, något de kommenterar med: ”Det måste vara en viktig iakttagelse.” För mig låter ”repetitivt, eller cirkulärt” bara som en synonym till ”monotont, eller tråkigt”.   

Jag måste ändå säga, trots en del invändningar, att jag välkomnar projektet som sådant. Båda skribenterna disputerade just vid Göteborgs universitet, och åtminstone Nybergs arbete är jag ju bekant med, inklusive hans avhandling. Nyligen ondgjorde sig Stefan Jonsson över dessa avhandlingstexter som bland annat utkommit från Göteborg, det vill säga konstnärligt utformade avhandlingar. Jonsson gör det i sin samtalsbok med Sven Lindqvist om den senares böcker, Sanningskonst.   

Nog kan jag hålla med om att Nyberg & Sandell ibland blir en smula … hm, hur ska jag säga … poetiska i sina förklaringsmodeller. Men det blir också ett skrivande som livar upp idéerna, ger dem energi. Och nog finns det åtskilliga som skriver sämre. Stefan Jonsson själv inkluderad.