att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 apr. 2018

Forbi, Pia Juul, Asger Schnacks Forlag


Den danska författaren Pia Juul har sedan länge växlat mellan poesi och prosa. En hel del har översatts till svenska, givetvis då mestadels prosan, vilket gör att det nog är få som i första hand tänker på henne som poet. Men det var som poet hon debuterade, som en av de många brådmogna danska dynamitarderna under 80-talet.

Eftersom det är så också jag tänker på henne blir jag glad varje gång hon utkommer med en ny diktsamling, som nu med Forbi, på nytt förlag (Asger Schnacks Forlag). Jag utläser titeln mindre bokstavligt på svenska, och hellre som Över, det vill säga: ”det är över”. Det här är ju litteraturens – den egentliga litteraturens – genuina väsen, detta att syssla med det som redan har hänt. I någon mening är det ju alltid för sent, kan man surt konstatera.


För sent för vad då? För livet … Att åren har gått, och chanserna har passerat, utan att göra intryck, möjligheterna gick inte att gripa. Juul skildrar tillvaron i ögonblicksbilder, i ett nästan efter katastrofen-läge.

Diktjaget rör sig geografiskt, vandrar i New York och hemma på Danmark, betraktar tiggarna med en vrede som mest rör det cyniska samhället som möjliggör detta. Och likgiltigheten, den förlamande likgiltigheten, som samtidigt är så förbunden med oss, som blivit ett normativt tillstånd. Så kan ordet ”forbi” också peka ut insikten om vår nonchalans, den vi alla delar:

”Jeg vil være en fandens karl hele vejen ned ad Vesterbrogade, men det er jeg ikke, jeg går bare forbi folk. Alle mulige folk går jeg bare forbi. Jeg passerer alt muligt og gør ingenting. Så smiler jeg til min telefon igen. Og igen og igen og igen. Og går forbi.”

Så man kan lika gärna ge upp, resonerar diktjaget, och det är inte svårt att instämma i ett ”hell yeah!” Det här är en oerhört sorglig bok, som verkligen anammar Poes emfatiska ”nevermore” och införlivar det i sin egen poetik. Det är höst, så som det är i en av de dysterdråpliga dikterna, om en man som vill provocera fram en reaktion, men det är oktober, så diktjaget vågar inte, tror att mannen bara väntar på att få ge tillbaka. Och det är oktobers fel, oktober som kom med sitt mörker: ”It was night in the lonesome October”, för att återigen tala med Poe, från hans dysterdystra ballad ”Ulalume”.

Det är för sent för allt, och livet är lögnaktigt. Man kan klänga sig fast vid gamla minnen, så som Greta Garbo gör i en av samlingens porträttdikter, där diktjaget går långt i en identifikation med den avdankade stjärnans ensamhet.

Det här kan låta som ett ungdomligt uppror, och det paradoxala är att det blir just det – också. I en ganska våghalsig balansgång mellan – tja, ett låt säga tidlöst upprorsbehov, och tvånget att anpassa sig. Men varför ska det betraktas som ovuxet att trotsa, att stångas mot tillvaron? Att leva är att vara omgärdad av hinder; det är inget som förändras bara för att man växer upp och blir äldre.

Forbi är en bok som är arg och ledsen på samma gång. Vad ska man annars vara, så som världen har blivit? Vad Juul visar är hur intimt sammanbundna den egna världen är med den större världen, att allt hör ihop, och att det vi gör påverkar i ett större perspektiv, liksom det stora perspektivet påverkar oss i ett mindre – fast ännu mer kännbart.

Pia Juul tillhör förvisso en annan generation än de många danska poeterna som slagit igenom under 2010-talet, men de har mer gemensamt än man först kan tro. Till att börja med det slängiga ostrukturerade vardagliga tilltalet, som upplevs så uppfriskande och inspirerande för den som förläst sig på svensk poesi sedan 1987. Sedan också, trots så mycket resignation, denna djävlar anamma, som också blir ett unikt inslag för en svenskspråkig läsare.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar