att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 apr. 2018

Svenska Akademiens kris


Fredagens besked att tre ledamöter lämnar Svenska Akademiens arbete var chockerande endast för den som inte följt rapporteringen det senaste halvåret. Anklagelserna mot den så kallade ”Kulturprofilen”, som under många år miststänks ha utsatt kvinnor för sexuella trakasserier, har var varit komprometterande för i första hand stol nummer 17, Horace Engdahl, och stol nummer 18, Katarina Frostenson, som båda har nära relationer till mannen.

”Kulturprofilens” usla beteende har varit en inofficiell hemlighet i mer än tjugo år, och jag tror inte att någon av de kulturarbetare jag har träffat i Stockholm har varit ovetande. Så när Sara Danius inledningsvis utåt förnekade att de kände till hans förehavanden var det krishantering i Bagdad Bobs skola. 

Det har givetvis skadat hela Akademien, kanske inte i första hand för att de ekonomiskt stöttat ”Kulturprofilen” – pengarna har avsett hans kulturscen Forum i Stockholm, och den har varit klanderfri. Nä, mer har det handlat om misstanken om vänskapskorruption, att man gynnat någon med starka band till flera ledamöter. När omdömet har brustit så flagrant här: finns det fler tillfällen när det har svajat?  

Att nu i praktiken fem, kanske sex ledamöter, har hoppat av arbetet leder också till praktiska problem. Kerstin Ekman har inte deltagit sedan 1989, och Lotta Lotass har också dragit sig ur sedan tre år tillbaka. Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund meddelade sitt utträde i fredags. Och Frostenson? Hon har inte arbetat åt Akademien sedan i höstas, då Dagens Nyheter började skriva om ”Kulturprofilen”. Då är i dagsläget endast tolv stolar upptagna.

Fast, vänta nu: utträde? Enligt de stadgar från 1700-talet som de lutar sig starkt mot, är man invald på livstid. Detta har också gällt fram till nu, då ständiga sekreteraren Sara Danius i en historisk rockad efter fredagens avhopp meddelade att man beslutat att göra det möjligt att lämna sin stol och bli ersatt.    

Det är ett beklagligt beslut. Hela tanken med att ha en Akademi är ju att den ska vara elitistisk, och det är, sorry om jag måste betona det uppenbara, ingen demokratisk myndighet. Den har inga kopplingar till staten, utan står helt fri, och ska så göra. Så länge de fattar bra beslut (typ ger Nobelpriset till Elfriede Jelinek och Herta Müller) är allt frid och fröjd.

Om vi får en Akademi där ledamöterna kan ersättas händer det något med sammansättningen, med dess ypperlighet, ja med dess aura av exklusivitet. Och då kan vi glömma att Nobelpriset får samma kulturella tyngd i framtiden, om vi ersätter den genuina kompetens som besitts av exempelvis Espmark, som varit ordförande i Nobelkommittén i 17 år.   

Jag kan också tycka att det är oansvarigt att acceptera att bli ledamot – med allt vad det innebär – och sedan, som i Östergrens fall, tacka för sig efter bara några få år (han invaldes 2014). Man bör nog också hålla inne med raljant kritik, som när Ebba Witt-Brattström i triumfatoriska ordalag signalerar Akademiens undergång. Vill vi verkligen ha alternativet: arton tillfälliga ledamöter med mindre kontinuitet och närmare till konjunkturer och strömningar som ligger i tiden?  

Men ska inte bilans skugga falla över i första hand Frostenson? I mina ögon är hon tillsammans med Ann Jäderlund en av Sveriges två stora poeter efter Ekelöf. Hon har betytt mycket mer för hur svensk poesi ser ut under 2000-talet än Tranströmer. Detta förändras inte av avslöjandena om vad hennes man har gjort, och jag har minimal insikt i hur hennes arbete har skadat Svenska Akademien.

Så även om det visar sig att hon har agerat fel blir inte hennes böcker retroaktivt värdelösa. Hon utkommer med boken Sju grenar i maj. Fan vet dock om jag vill recensera den. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/4 2018)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar