att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 maj 2018

Överlevorna, Matilda Södergran, Schildts & Söderströms


”Jag är ingen människa”, skrev Matilda Södergran i sin debutbok, Hon drar ådrorna ur, en kaxig hälsning till sin avlägset nära släkting Edith Södergrans ”Jag är ingen kvinna”, den svenskspråkiga poesins mest utsökta catchphrase. Nu utkommer hon med sin femte bok, Överlevorna. Kaxigheten nedskruvad, men det som kvarstår är en okonventionell men övertygande blick på tillvaron.

Nä, poeten är förstås ingen människa, men ett diktjag finns. I inledningsdikten syr en trollslända igen ögonlocken och mäter strax hens själ. En bild som kan uppfattas på två sätt: a) som nonsens; b) som världsviktigt vetande. Jag väljer att tolka det som ett sätt att beskriva uppmärksamhetens betydelse – att tillvaron finns till för oss att samspela med. Sedan fortsätter andra flygfän surra igenom dikterna, avlösta av allt större fyrfota däggdjur. Samt en och annan människa, ett och annat du.


De titellösa dikterna är korta, utskrivna på glest satta boksidor, där helheten blir större än enskildheterna – enskildheter som i sig kan vara stora nog, med formuleringar som kombinerar tyngd och lätthet och bildar fästen, starka fraser som kännetecknas av att vara outsägligt vackra. Eller?

I en lördagsintervju från 19/5 med poetkollegan Nicko Smith talar Södergran om en skepsis mot de ”vackra ord” som poesin sägs innehålla: ”det som berör mig starkast är sällan konventionellt vackert, utan ofta något ganska brutalt eller våldsamt, men som genom sitt våld lyckas vidröra det sårbara eller vackra i att vara människa”. Givetvis håller jag med, och måste ständigt försvara mig mot andras uppfattning att poesi är ”vackra ord”.

Så jag kunde lika gärna säga ”outsägligt sanna”, det vill säga, vackra i sina sanningsanspråk: ”Vi kallar varandra saker som i sin enskildhet är narrlika, / men tillsammans katedraler, helt och hållet ofattbara. / Om jag släpper in glädjen utan förbehåll, var ska det då sluta?” Här blir poesin ett sätt att tänka – en sanningsundersökning av svårt slag. Svårt, därför att sanning gör ondare än något annat.  

I Södergrans dikter är nyanserna viktiga. Hon skriver abstrakt, men utan sökta metaforer. I stället väljer hon att skildra världen oförmedlad, och det bidrar till att hennes bildspråk aldrig blir kryptiska rebusar. Hennes dikt är tematisk. Den är narrativ på sina egna villkor, som om den är helt frikopplad från den skrivande. Klarspråk och klarsynthet inryms i hennes korta rader: ”Kom, så utstår vi allt vi tilldelats.”

Det här är så koncist, och så värdefullt, dessa rader som balanserar en smärta, men gör det på ett så hoppinjagande sätt. Därför att diktens röst är så fullständigt empatisk, så totalt omhändertagande. Dikterna blir också kroppsliga, sensuella. Hon skriver om saknad utan nostalgi, om vemod utan missmod, om sorg som görs till en ledstjärna, en följeslagare som inte kan lindras eller botas.

Fantasin blir för diktjaget ett sätt att hantera den verklighetens hårda klang som den äldre Södergran skrev om i ”Dagen svalnar …” I de här modernare dikterna blir åtrån en lek, illustrerat med en lika briljant som självklar bild: ”När jag har nått extasen / lyfts jag ner / som barnet ur gungan.” Att åtrån gör oss till barn har att göra med viljan att träda ut ur det egna jaget (tänk på hur Emily Brontë låter Catherine Earnshaw visa just detta med sin kusligt illustrativa fras ”I am Heathcliff”, det vill säga att hon upphör att existera i denna åtråns fixpunkt).

Och språket. Det är svårt att undvara vissa saker, och den finlandssvenska poesin hör definitivt till en av de mest omistliga upptäckterna. Det beror också – ibland, ofta – på det märkligt egna språket (som när Tatjana Brandt i en understreckare i april valde att skriva ”i medlet av 1700-talet” i stället för ”i mitten av”). Hos Södergran markerar jag, utöver titeln i sig (Överlevorna) förtjust ord som ”Tröstens sjå”, ”Det stundtaliga”, ”vattblå”, ”bristfarhågan”. Ett språk som indikerar avstånd – nödvändigt avstånd.  

Ett avstånd som i sig bidrar till den här bokens udda men igenkännbara kvaliteter. Den innehåller den typ av igenkänning som infinner sig när man erfar en stunds glädje över att någon annan har förstått vilken typ av tyngd som krävs för att tillvaron ska uthärdas. En tyngd som faller lika lätt som nåden.

21 maj 2018

Transhumanism


Hur ska mänskligheten överleva, när vi håller på att slicka i oss sista slumpen av planetens resurser? Det som eventuellt kan rädda oss är väl i så fall att kolonisera rymden. Så sker i Olga Ravns nya S/F-roman De ansatte (utkommer på danska denna vecka). En rymdfarkost färdas med en besättning bestående av arbetstagare, både människor och de människoliknande. Det är en roman som utforskar områden som gränsar till transhumanism, ett begrepp som på senare år fått ökad aktualitet, när robotar och artificiell intelligens börjat ta sig in i våra hem.

Frågan handlar också om hur det skapade ska förhålla sig till skaparen. När vi mer och mer tillverkar maskiner som tar itu med allt som är tråkigt – klippa gräsmattan, köra bilen, blanda drinkar, idrotta (i juni hålls den 22:a VM-turneringen i fotboll för robotar i Montreal) – skapas nya problem, såsom vem som ska hållas ansvarig när de löper amok. Autonoma vapensystem kan inom kort börja användas i krig, och då finns ingen mänsklig soldat som kan ställas till svar för eventuella övergrepp.
Tidigare farhågor har visat att algoritmer befäster stereotyper, utifrån att det inmatade materialet speglar människors förutfattade meningar. En studie från Stanfords universitet i april visar att algoritmerna har blivit mer sofistikerade, så med andra ord håller vi på att skapa artificiellt liv med allt bättre förutsättningar att göra människorna överflödiga.  

Risken att skapelsen vänder sig mot sin skapare skildrar Mary Shelley i sin sublimt framsynta roman Frankenstein, som utkom för exakt 200 år sedan. Den syntetiska biologin håller just nu på att skapa mikroorganismer med artificiellt DNA. Vad händer om (när?) vi skapar kännande varelser med artificiellt DNA?

Det finns en utbredd oro att människorna kommer att bli robotarnas slavar eller husdjur i framtiden. På sätt och vis finns det en rättvisa i detta, då vi under hela världshistorien har betett oss svinaktigt mot allt som varit i underläge inför vår status, som ofta förstärkts av ekonomi eller vapenkraft. Kanske vi lika gärna ska kapitulera inför ett liv som inte är lika defekt som människan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2018)

Den arabiska apokalypsen och andra dikter, Etel Adnan, översättning Kristian Carlsson, Smockadoll


Det arkaiska uttrycket ”ketchup-effekten” kan verkligen tillämpas på Etel Adnans introduktion på svenska. Helt nyligen utkom på Rámus I hjärtat av hjärtat av ett annat land, en lyrisk självbiografi, och nu utkommer på Smockadoll Den arabiska apokalypsen och andra dikter. Det är en omfattande samlingsutgåva med två diktsamlingar i sin helhet, tre diktsviter, urval ur sju diktsamlingar, samt en essä om skrivande och att hitta ett språk, allt översatt av den outtröttlige Kristian Carlsson.

En kort rekapitulering: Adnan föddes i Syrien 1925, kom till USA 1955, och har ett författarskap som inleddes på franska men sedermera övergått till engelska. Hon bor för tillfället i Frankrike. Hon är också konstnär. Och en fantastisk poet. Dikterna i denna gedigna och påkostade bok sträcker sig från 1971 till 2016.


Här finns en stark diktsvit ur boken Five Senses for One Death, som Adnan själv kallar den första arabiska kärleksdikten från en kvinna till en annan. Titelboken är från 1989, där hon också flitigt använder teckningar och piktogram. Apokalypsen finns också i solen, den som omslaget så elegant återger (”solen är fången mellan kärleken och sekundernas skirhet”).

Överlag dominerar en dikter som kombinerar traditionell poesi med modernismens frigörande metoder. Det ger utrymme åt idiosynkrasier, en slags pågående dialog mellan olika ståndpunkter inom samma tonfall. Exempelvis fungerar tidigare litteratur som ett raster, där hon skuggboxas med föregångare som Rimbaud och Majakovskij.

Flera av dikterna erinrar om den metod Johannes Anyuru långt senare (2003) skulle använda i sin debut Det är bara gudarna som är nya, det vill säga att mytologins gudagestalter tar plats i nutiden. Hos Adnan är det i första hand Gilgamesh som hon placerar i en nutida kontext:

                      jag har med mig de nya gudarna
                      gjorda av kött
                      framtiden står öppen
                      de fattigas återuppståndelse
                      befrielse       frihet       befrielse
                      jag är en nomad från ett ärevördigt kosmos

                      (…och vi har skänkt hans död i offergåva för att
                      hålla solen i rörelse…)

                      i våra torrlagda landskap
                      består regnet för alltid
                      av gevärskulor.

Myten och litteraturhistorien utgör för Adnan en resonansbotten. Men också en arena för uppsluppenhet, i en slags upptågets poetik, i ett nyfiket skrivande. Det skänker plats åt de abrupta perspektiven, där våldet också blir framträdande, som ett självklart inslag i dessa dikter, men också krigets galenskap: ”han dyker efter pärlor STOP han fiskar upp tomhylsor. Fasa!”  Exilens villkor är också närvarande, som när hon vemodigt konstaterar att det är samma lukt oavsett om man står inför Hudsonfloden (New York) eller Eufrat (Irak).

Adnan leker med våra föreställningar om poesi. Vore det inte för att det är en sådan kliché kunde jag säga att hon skriver ”sinnesutvidgande”, men det är i vilket fall en expansiv poesi, med monumentala anspråk (tänk Walt Whitman), som ändå inte blir högfärdig eller bombastisk. Hon skriver bra om känslor helt enkelt därför att hon inte lider av tvånget att skriva ut dem. Annars är det ju med hög insats en poet skriver om kärleken och döden.

Det här är abstrakt dikt som ändå är substantiell. Jag är glad över att sent omsider ha stiftat bekantskap med en poet som är bra, och som lyckas vara det så ofta och så övertygande.  

20 maj 2018

Treackordsdikter, Thomas C Eriksson, Den blinde argus/Megafon


Den anländer i en plastficka, vars forna användningsområde nog var att förvara cd-skivor, i synnerhet de självbrända Napster-filerna från nedladdningens barndom. Själva boken är svart, kvadratisk i samma format som just ett cd-häfte. Den är numrerad 33, en raritet som endast kommer i 101 exemplar.

Det är alltså Treackordsdikter jag talar om, Thomas C Erikssons lilla diktsamling, vars tio dikter (låtar) föregås av ett intro och fyra mini-essäer som samlar intryck från konsertscener från främst tidigt 80-tal. Här finns Bowie representerad, precis som hos Michael Strunge med ”The Speed of Life”, och här finns Nico, Patti Smith och – fast, vänta nu, jag hade ju lovat mig själv att inte rada upp alla referenserna …


Bowiedikten lyder: ”Hastigheten / EttNollTvå / & tanken full / & motorn viskar / kör med mig vart du vill / ingen väg är för lång / ingen väg är för svår / spinner som en spinnrock / spinn & dröm / Livet rör sig / fortare än ljuset”.

Det här är en kuriös bok, svår att förhålla sig till. Musiken som hela tiden kör igång i mitt läsande tillhör postpunk, och det är klart nostalgiskt: visst finns det onekliga kvaliteter i den musik som (an)spelas, men det riskerar också att bli ett vältrande i forna tiders klanger.

Formatet tillåter inte heller att idéerna tas till vara, åtminstone inte i de tio korta låtarna (dikterna). I stället finns det anledning att återbesöka de något längre fyra inledande texterna, som mindre är dikter och alltså mer något av essäer. Där finns närvaro, och en klart rimlig förklaring till den är musikgenrens återstående kvaliteter. Med hjälp av en kollageteknik ljuder rader från sångerna, och de bryts mot nutida intryck. Det är en tillbakablick, och som sådana oundvikligen blir, fylld av en sentimentalitet som är lite klibbig. Men trots det: också en fixering vid ett ögonblick som inte bara hade ett värde då, utan att det skapades något bestående.  

Som skrubbsåret om vintern, Karl Eklund, Styx


Barnet är olyckligt. Det går i en stad på högklackade skor, bland hus som mindre är reella doningar än gestaltningar av något. Barnet är utklätt till vuxen, gör honnör mot betraktaren. En trotsig åtbörd. Ansiktet är en mask. Bakom ryggen tillstymmelsen till en häst, ett oväntat och onaturligt inslag.

Så läser jag omslaget (en målning av Niklas Nenzén) till Karl Eklunds märkliga diktsamling Som skrubbsåret om vintern. Den är märklig, i egenskap av att den innehåller dikter utan fast struktur. Det är som om det är skrivet innan orden fått fäste, med bilder som inte tillåtits stelna. Ändå är metaforerna isiga, och den generella temperaturen är väl också strax under nollan.


Men dikterna är märkliga på flera plan. Så här hejdlöst kan Eklund skriva:

                      jag gick vilse inne i ett fotavtryck
                      dess väggar var av slipprig lera
                      mina spår i någon annans spår
                      i lerväggarna satt duvors skelett
                      under mina fötter en allt mer ostadig grund
                      jag stack in huvudet i leran
                      och såg en ljuskägla
                      flimra framför mina ögon

Denna ljuskägla är ett ovanligt inslag. Annars dominerar mörkret, och det slår mig att närmare en goth-poesi kommer vi nog inte i Sverige, att det här är skrivet i en slags sammanbiten Sisters of Mercy-estetik (”Flowers on the razor wire”). Eklund varierar metaforerna, men det som kvarstår är ändå att dikterna är statiska, att det som talar emot boken som helhet är att den är något för lång, för ovarierad, att berättelsen inte utvecklas.

Men ändå: bara dumbommar och Per Wästberg tycker att livet är enkelt, och om något visar Eklund med eftertryck att vi går i uppförsbacke. Dikterna lånar surrealismens bildkataloger, men med originella åtbörder. Desperationen i hans tilltal är äkta, påtaglig, okonstlad, och över dikterna svävar en annalkande katastrof.

Ett hot, som kan visas i en bild som är enkel men träffande: ”jag minns våra lättsamma dagar / då vi levde tätt som tändstickor i en ask”. Det är en bra bild, därför att vi inte vet vad som är värre: att vara den sticka som valts ut och därmed brinna upp, eller att bli kvar i asken – ratad – och aldrig få veta hur det är att tändas.   

Leva trots allt, Xiu Hua Zhu, översättning Birgitta Lindqvist, Ellerströms


”And if I seem a little strange / Well, that’s because I am”, sjöng The Smiths i sin låt ”Unloveable” på 80-talet, ord som återupptäcks av varje ny generation gymnasieelever. Författare som förstår sig på de ungas yrvakna känsla av att inte riktigt höra hemma i den här världen kommer aldrig att bli otrendiga.

En sådan författare är kinesiska poeten Xiu Hua Zhu, som nu presenteras på svenska med boken Leva trots allt. Det liv hon lovordar levs med en lättare cp-skada, något som inte hindrar ett livsbejakande uttryck i dikter som rör sig kring starka känslor. De här starka känslorna har nått miljoner läsare i Kina, och det är inte svårt att upptäcka attraktionen i de ovillkorliga raderna.

Hon har en förmåga att låta naturen komma till liv: ”Det som förtjänar barmhärtighet i världen / finns under den oändliga azurblå himlen, / smekt av din blick.” Jag tar till mig det tydligt hoppfulla budskapet: lev, trots allt som försöker begränsa dig. Xiu Hua Zhu har lärt mig att kasta skammen överbord och leva med stolthet.   

18 maj 2018

Lincoln i bardo, George Saunders, översättning Niclas Nilsson, Bonniers


Jag var inte helt överväldigad av den novellsamling, Tionde december, som introducerade George Saunders för svenska läsare. Eller snarare var mitt intryck splittrat: att det fanns mycket att falla för (som en helt förtjusande s/f-novell), men att den som helhet inte höll ihop.

Så det är med rätt nedskruvade förväntningar jag tar mig an hans första roman Lincoln i bardo. Att den belönats med Bookerpriset behöver inte betyda så mycket – den typen av utmärkelser är inte helt pålitliga. Att läsa en historisk roman om Abraham Lincoln lockar inte heller så värst mycket.


Nu ska det genast sägas att det här inte är någon typisk historisk roman. På en kyrkogård i Washington 1862 vilar inte bara ett otal döda soldater från det pågående inbördeskriget, utan även presidentens son Willie, som dött elva år gammal den 20 februari. Fast att säga att de ”vilar” är att ta i: snarare är de döda i ett stadium av evig rörelse, där de springer-glider fram ut och in i de besökande människorna. Däribland alltså Abraham Lincoln, som mycket riktigt enligt den återberättade historien nattetid återvände till sin sons grav.

Ur denna sorgens förtvivlan har Saunders skrivit en väldigt annorlunda roman. Medan hustrun, barnets moder Mary, förlamas i sitt sovrum för att knappt orka ta sig därifrån, blir Lincoln tvångsmässigt bunden till sina besök. De döda på kyrkogården har saker att lära de levande – ja, men de levande har också saker att lära de döda.

Det är en polyfon roman, i stort sett helt beroende av att återge repliker från de döda. Till sin kollage-teknik liknar det Edgar Lee Masters monumentala diktsvit Spoon Rivers Anthology, när vi får tillfälle att ta del av olika öden. Döda barn, soldater i massor, en pedofil från Vermont, och en familjefar som dödat sin son för att han förhindrade föräldrarna att resa, äta ute, och för att få ”minsta stund av ostördhet” tillbaka.

Mest yttrar sig det omaka paret Hans Vollman och Richard Bevins III. De grälar som två Beckett-figurer, fångade i det slags limbo som romanen uppfinner. Det ”bardo” som Willie hamnat i, eller är på väg till, är ett buddhistiskt tillstånd mellan liv och död, där vi hamnar i väntan på att slussas vidare till Nirvana eller – tough luck – återvända i en annan gestalt och leva ett nytt evinnerligt liv. Willie själv tar till orda lite då och då, på ett rörande sätt, vilse, skräckslagen, oförmögen att själv påverka skeendet med sina fragmentariska rop på hjälp: ”Jag måste stanna     Om / jag vill komma     Hem     När ska jag     När får jag / Aldrig om jag är svag / Kanske om jag är stark.”

Den övernaturliga inramningen fungerar ypperligt, och ger berättelsen en unik resonans, och sorgen tar sig över sina potentiella begränsningar. Den polyfona tekniken tillåter de olika versionerna att korsa varandra, hitta motstridiga kopplingar, eller kopplingar som bara ter sig motstridiga, men som samverkar. På kyrkogården är det som att spärrarna släpper, att döden i någon mening har befriat människorna – hemligheter yppas, och falskhet har inte mycket att hämta där.

Bilden av Lincoln färgas också av de motstridiga rösterna, och ger oss en komplex, mångbottnad bild av presidenten, som om den gjort sig oberoende av historieskrivningen: här är presidenten avklädd sitt ämbete, och görs i första hand till en mänsklig representant för sorg. I första hand, jo, men medan vi följer förloppet, en osalig natt på kyrkogården, ger händelserna incitament till den historieskrivning som följer, alltså inbördeskrigets fortsatta utveckling.

Saunders undersöker med en poetisk metod sorgen, och låter krigets konsekvenser bli en (o)naturlig diskussionspartner för de offer som i det här fallet inbördeskriget gjort sig skyldigt till. För en amerikansk läsare blir det antagligen en än värre läsning, med de döda männen från kriget här, fast de hellre bör benämnas pojkar – följda som de skulle bli av senare generationers pojkar i främst andra världskriget, Koreakriget, Vietmankriget, Irak-krigen …

I denna version blir livet efter döden färgat av Dantes eftervärld: ”en märkvärdig tablå av smärta: ett otal människor, fixerade i förtvivlan: kuvade, fallna, krypande, stönande inför lidandet i det detaljerade angrepp som var och en fick utstå.” Men här finns – liksom hos  Dante – också utrymme för den humor som bara når fram till den som har lämnat allt hopp bakom sig, alltså den humor som rör sig med svärtade gester och dystra åtbörder, och därmed blir så mycket mer övertygande, och, ja, rolig (för att den på något sätt har större insats, för att den bejakar förlusten). Här finns även tillfällen till oväntad vänskap mellan de döda andarna, att de behandlar varandra med en kärv typ av respekt som kunde bilda skola.

Man kunde befara att Saunders skulle hamna i sentimentalitetsfällan, erbjuda en slags trösterik bok till alla som delar Lincolns ohyggliga öde. Men han kombinerar ett litterärt experimenterande med en uppenbar vilja att berätta, med sällsynt lyckat utfall: åtminstone känns det länge sedan jag läste något med denna kapacitet att helt enkelt förbluffa mig, gång på gång. Han har hittat en idé, och lyckas ta den några oförutsägbara steg vidare, bortom ens förväntningar, faktiskt.

Niclas Nilssons översättning måste också berömmas. Många av rösterna har getts ett talspråkligt idiom, och ofta regnar hädelser och tabubelagda ord från spökenas läppar, markerade med emfatiska utelämnande streck, som i replikskiftet mellan ett dött par: ”Vi är för h—e döda, Eddie.
/ Älskar dig, din j—a s—.”     

17 maj 2018

Sju grenar, Katarina Frostenson, Wahlströms & Widstrand


I sin nya diktsamling skriver Katarina Frostenson vidare på sin gula textväv. Det är frågan om ytterst nödvändig poesi som balanserar mellan världens smärta och de egna sorgerna.

Om författare kan annektera en bokstav, som Kafka gjorde med ”K”, kanske vissa poeter kan lägga beslag på färger. Då är Katarina Frostensons färg gul, med referens bland annat till en av hennes 80-talssamlingar I det gula. I sin poetik från 2001, Skallarna, beskriver hon den poetiska rösten: ”Med risk att bli tjatig måste jag beskriva rösten som just – gul.”


Hennes nya bok Sju grenar har också den gula färgen inte bara på sitt omslag, utan genom dikterna löper färgen som en, ja, gul tråd i den väv hon har fortsatt arbeta med sedan sitt genombrott på 80-talet. En smutsgul och solgul väv av poesi som inte kan jämföras med något annat.

Mycket är sig likt: här finns en uppmärksamhet för språkliga nyanser som måste kallas helt unik. Klichéer och talspråk tar sig allt mer in i hennes dikter (”som sjutton”), i ett projekt som kombinerar distanserade dikter med lekfulla pretentioner. Hon blir lika förtjust som ett barn som upptäcker språket.  

Frostenson har gjort skyggheten till en väsentlig del i sin poetik. Här gestaltas den i en ärlig redogörelse: ”skyggheten är det verkliga tillståndet / det låter sig inte sägas det / erfars / det är inte blyghet / det är överlevnad”. Av många uppfattas hon nog vara en fjär poet, men jag tycker det är både missvisande och förminskande. I själva verket kan jag inte säga någon annan svensk poet som haft tillstymmelsen till motsvarande  språkkänsla sedan Fröding.  

Att söka nycklar till en förståelse av hennes dikter är en vansklig syssla. Liksom tidigare är hon en poet som gräver där hon står – eller kanske snarare där hon går. Hon rör sig gärna i stadsmiljöer, och här finns hennes typiska förmåga att ge liv åt det vi alla känner igen.

Men här finns också något som måste uppfattas som hotfulla inslag. Samlingen inleds med att hon sopsorterar, och ”någon” går fram till henne och säger ett enda ord rätt i ansiktet på henne: ”helvete”. Detta ödesmättade ord blir ett ledsagande dystert ackord, både på ett universellt och ett privat plan.

Dels genom en svit dikter som tar sig an terrordådet på Drottninggatan i april förra året, och dels i en annan svit som – om än mer indirekt – tar sig an de omständigheter som fått henne att lämna sitt arbete i Svenska Akademien. Genom hela boken lägger sig ett mörker som både tillhör tidsandan, med tiggare och främlingsfientlighet, och hennes eget liv: ”en långsam glidning under åren / eller en dag bara – jag är på väg ut ur det här”.   

Man kan nog läsa den här boken som en nedstigning i ett helvete, eller en motsvarande skildring av varaktig förändring. Hela samlingen avslutas med en allusion till ”Alice i Underlandet”.

Har hon, som hon skriver, fallit ned i ett kaninhål och försvunnit från den sinnliga världen? Alldeles oavsett hoppas jag att hon kommer tillbaka som författare. Vår värld är alldeles för fattig för att undvara den poetiska väv hon har åstadkommit, och fortsätter väva på med den här boken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2018)

Rich boy, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Natur & Kultur


Det är så mycket som talar mot Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya roman Rich boy. Ambitionen hotar ständigt att få den att spricka. Den är för lång, för mångordig. Stilkänslan är vacklande, full av klichéer och anglicismer. Karaktärsgestaltningen är ensidig och kategorisk. Det didaktiska uppsåtet är så tydligt inskrivet i intrigen att man kan följa dess kontur lika lätt som reliefen i det pråliga omslaget, byggt på My Zachrissons textilkonstverk.

Och ändå. Så svårt det är att lägga boken ifrån sig. Ju längre jag kommer in i denna märkligt icke-litterära roman, desto mer uppfattar jag dess brister som en tillgång. Som det här med stilen: att det kan vara befriande med en litterär röst som är just så här oslipad, så illa anpassad till att fungera i den svenska fiktionens diskurs. Att läsa den här romanen är som att vara på ett mingel och ha mött femtioelva tråkmånsar som uttrycker sig så verserat att man somnar, och så kommer det in en icke rumsren slarver som gör slarvsylta av prydligheten hos alla andra. Man kan tycka vad man vill om dessa typer, men man brukar inte glömma dem.


Ambitionen är inte att ta miste på. Det är som om Ringskog Ferrada-Noli har tagit intryck av Kristina Sandbergs trilogi om Maj, men skruvat till förutsättningarna. Här skildras i kronologisk ordning tre kvinnoöden. En kort prolog om Gully i början av 1900-talet, följt av dottern Marianne på 60- och 70-talet, samt hennes dotter Annika, på 2000-talet. Det är en nätt roman på knappt 500 sidor.  

Att man formas av sin bakgrund är ingen originell tanke, men här skildras det med en så konsekvent inställning att resultatet ändå imponerar. Man ärver neuroserna, och mönstren upprepas. I detta fall är det en anorexi och allmänt förakt för den egna kroppen som blir följden av i första hand Mariannes beteenden. Hon överför allt på sin dotter, men det sker subtilt, underförstått, undermedvetet.

Hon träffar en man, charmören Kaj, som tidigt tänder alla tänkbara varningssignaler om våld och psykisk terror. Givetvis stannar Marianne, alldeles för länge. Hur kan hon, en intelligent kvinna, stå ut? Det är detta som intresserar Ringskog Ferrada-Noli, och hon ger sig in i denna problematik oförskräckt, och lyckas väl utan pekpinnar skildra de psykologiska mekanismerna bakom, helt enkelt genom att ta sig an problemet på ett så okonventionellt sätt. Här saknas förnumstighet: det är inte frågan om kärlek som är blind, eller infantil längtan att vara den som förstår sig på förövaren, eller viljan att bli sjuksystern som botar honom. Det är inte heller riktigt frågan om trygghet, även om den tanken förekommer på andra ställen i romanen, vad en relations villkor kan vara.  

De mönster som tecknas upprepas i dottern, då Annika ger sig in i en relation med Johan. Han är en ny generations manstyp: bortklemad, och väl den ”Rich boy” som titeln anspelar på, medan Annikas kapital enbart är kulturellt. Båda vill väl bli skribenter (här rör sig intrigen farligt nära det självbiografiska, då Annikas bakgrund i hög grad är en karbonkopia på författarens egna), men det är bara hon som lyckas.

Medan Marianne behandlades för sina neuroser på Beckomberga får Annikas panikångest mer drastiska åtgärder, med besök hos psykakuten och sedermera sejourer hos Landstingets psykolog. I deras dialog tar möjligen den didaktiska viljan över den estetiska utformningen. Här förs konstant nya exempel på missförhållanden in, och får berättelsen att bli om inte mer verklighetsfrånvänd så mer verklighetsförvrängd. Det stora temat för den här romanen blir ändå svårt det är att ta hand om de egna barnen. Även för den som vill blir det en fråga om att inte kunna.

Det är förstås minst lika svårt att leva i vår tid som det var för tidigare generationer. Att hitta sin identitet är en tidlös syssla, och det saknas fortfarande funktionsdugliga hjälpmedel. Vi saknar inte böcker som vill ta sig in i mörkret, in i eländet, in i det svåra som det innebär att vara människa, men den här romanen visar att detta kan ske också på ett mer befriande och mindre krampaktigt sätt. Som jag sa tidigare: den här romanen har sina egna problem, men det går också att uppfatta dem som överkomliga, att det är mer det originella utförandet  som är värt att premiera. En övergripande ordning finns, men grundläggande struktur saknas.

Och stilen är ibland uttunnad, och beroende av de korta meningarnas tyranni. Man kanske kan acceptera att någon har blivit ”cuttad” redan 1982, även om det engelska ordet inte börjades användas förrän EMO-kulturen slog igenom på tidigt 00-tal. Lite svårare är det med frekventa syftningar av slaget ”hon tittade upp och möttes av en sjuksköterska som hette Kajsas lugna blick.” Att missförstå vad ordet ”plump” betyder är också lite svagt av en så rutinerad skribent: ”anledningen till att Annika behandlade Johan som skit var skitigare. Den var plump. Det var för att Annika var mindre kär. Den som är mindre kär får makt.”  

Ringskog Ferrada-Noli har en bra förmåga att gestalta och levandegöra sina huvudpersoner, genom att åskådliggöra deras trasighet på ett sätt som är både sofistikerat och burdust, medan bifigurerna – i synnerhet de manliga – blir endimensionella karikatyrer. Låt gå för det: jag förnekar inte att dessa män finns. Det författartemperament som hon mest liknar är inte heller Kristina Sandbergs försynt komplexa feminism, utan hellre Inger Alfvéns mer konfrontativa agitation, kanske i synnerhet som den illustreras i romaner som Dotter till en dotter. 

Jag gillar verkligen den här förmågan att skapa liv, och det kan påminna om hur stillsamt elegant Virginia Woolf låter Clarissa Dalloway framträda – just framträda – när hon tillåts ta plats i den prosa som författaren åstadkommer. Hos Caroline Ringskog Ferrada-Noli (som, btw, inte ännu är någon Virginia Woolf) tar både Marianne och Annika plats på det där självklara, men fortfarande stillsamma sättet – när de typ tar sig ut ur texten och in i en gestaltad erfarenhet, blir mänskliga, blir verkliga.

För nio år sedan debuterade Ringskog Ferrada-Noli med Naturen, som jag då uppfattade som lovande, men lite valpig. Jag ska inte säga att valpigheten helt har försvunnit. Men förmågan att skriva rakt, utan att vilja blända eller imponera, kan jag också uppskatta som något relativt sällsynt i svensk fiktiv prosa. Och de intryck som Marianne och Annika gör i läsaren ska inte heller underskattas.

14 maj 2018

Nattens arkiv, Tom Hedlund, Symposion


Tom Hedlund debuterade så tidigt som 1972, men Nattens arkiv är blott hans åttonde diktsamling. Här skriver han ut existensen, livscykeln. Det handlar om åldrandet, om anhörigas demens, tid på vårdhem. Men också om att ge en hund dödshjälp.  

Han växlar mellan formfulländade sonetter, en kalender med haikudikter, reseskildring, djurdikter och metaforrika skogspromenader. I sitt sätt att beskriva det mänskliga på ett blygsamt men samtidigt mystiskt sätt kan det likna Tomas Tranströmers metod, i sitt sätt att konstatera saker med frågande tonfall. Nedtonat, men samtidigt angeläget och finurligt samtidskommenterande. Prydligt, men samtidigt skarpt och med fokus på närvaron i det som sker för stunden.

Det är fråga om en dikt som tar sitt ansvar. Något är på väg att fullbordas, en färd som håller på att nå sin slutdestination. En del av denna rörelse mot ett avslut finns inskrivet i poeten själv: ”Solen i ryggen, / framför oss långa skuggor. / Snart syns vi inte, / men vi vandrar vidare / under jorden, skugglösa.”

11 maj 2018

Jag hatar naturen, Anna Axfors, 10-TAL Bok


Det är ett paradigmskifte i svensk poesi, som i hög grad initieras av de små förlagen. En yngre generation poeter har växt fram, och de skriver nonchalant, med fler referenser till låttitlar av Britney Spears och Madonna än till klassisk litteratur. Anna Axfors är en galjonsfigur, med sin osvikliga förmåga att balansera ytlighet med djup längtan efter sammanhang: ”vad är kärlek / när man hatar allt med en person / utom den lilla procent / som man älskar så man börjar gråta”.

Att döpa sin bok till Jag hatar naturen är dumdristigt i ett land där naturen utgör en religion. Så är det också en modig bok, som också är fullkomligt ärlig när den gör upp med manlig inbilskhet i en hejdlös arbetslivsskildring. Ärligheten märks också i hur diktjaget ständigt redovisar sina tillkortakommanden: här existerar inga pretentioner. Den avslutande naturdikten är ett bra exempel på hur allvar och löje kombineras och blir en lyckosam enhet. Det här är en fin bok, även om jag ibland suckar åt en viss brist på redighet. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/5 2018)

Li Berlin, Thomas Brunell, Ellips


Finlandssvenska poeten Thomas Brunells åttonde diktsamling Li Berlin utspelar sig i Berlin, och består dels av korta lyriska dikter och dels av korta prosadikter. En berättelse utspelar sig, där diktjagets följeslagare heter Li, som blir en förvandlingskonstnär – till hälften kvinna, till hälften en medicin (Litium).

Originellt nog är många av dikterna översatta till tyska (av Peter Lüttge), och tyskan infiltrerar också de svenskspråkiga dikterna. Det är snyggt gjort, och ökar närvarokänslan, och motiverar Berlin som staden där det hela utspelar sig. En stad där spår finns från världskriget, från det kalla krigets mur, men även från Bertold Brecht, Nelly Sachs, och David Bowie. Brunell låter på ett passande sätt sina dikter bokstavligen vittra sönder, likt staden.

Det här är en anmärkningsvärd bok, en poetisk guidebok som även låter Berlin bli en samlingspunkt för vår tids flyktingproblematik: ”Barnet flyr längs den svarta gatan / till ekot av sina steg, försummat utnyttjat rivet. / Tid passerar, också i drömmen är hon borta, / mötet en flämtande stormlykta i Europa.”

Ex-kille, Leonard Franzén, It-lit


”JAG HAR SKAFFAT GYMKORT / HAR ÄTIT FRYSPIZZA TRE DAGAR I RAD / JAG SÅG PÅ FACEBOOK ATT DU VARIT I THAILAND MED DIN NYA KILLE”. Så här versalt skriver Leonard Franzén i sin bok Ex-kille. Det är en typ av dikt där varje sida består av en enda rad – sålunda har jag plockat de här tre raderna från olika ställen i boken. Man kan läsa den som en mikroroman, med arketypisk intrig: killen som bearbetar sin avslutade relation, vetskapen att han nu blivit ett ex. Han gör det med hjälp av loja kommentarer av slitet slag. Till boken hör illustrationer av Emilia Thurin Melin.

Franzén, som gav ut en annan lika kryptisk bok i slutet av förra året på chapbook-förlaget AFV Press (Man går på IKEA själ voch allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt), skriver fram en parodisk berättelse om en kille som inte riktigt kan erkänna att hans flickvän gått vidare. Han fortsätter förfölja henne, i ett beteende som liknar stalkerns, även om han aldrig erkänner det. Snarare bygger han upp en världsbild där han är självständig och fri. Men bakom klichéerna skönjs en småotäck historia som nog många kan känna igen sig i. 

Samlade höjdpunkter i Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige; första skönlitterära upplagan; baserad på verkliga händelser i Svensk författningssamling; with a summary in English, tillexempel förlag


Den politiska dikten lever i högsta välmåga i den svenska samtidspoesin. Den som tvivlar på det kan absolut välja att läsa Samlade höjdpunkter i Lag (2016:752 av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är en bok i förlagets serie ”avmärka”, som uttalat sägs vara verk skrivna av ”en flera alla ingen”.

Hur mår den konceptuella poesin? Det beror på vem man frågar. Många skulle nog uppfatta den här boken som en provokation, som kejsarens nya kläder. Och ja, bläddrar man igenom dem består den enbart av skiljetecken: kommatecken, punkter, tankstreck, kolon, parenteser.


Alltså, vanvett och slöseri med papper. Eller så tar man till sig titeln, och funderar på om det trots allt inte är en bra idé att radera den text som utgör just denna lag. Om det, med Nora Helmers ord från Ibsens pjäs Ett dockhem, är ”fel på lagen”. Förordet består också av överstruken text, med de ”icke utskrivbara tecken” som ibland på ett förargligt sätt letar sig in i det man skriver, och som är så svåra att bli av med. Överstrykningspennan blir allt mörkare i detta förord, detta oläsbara förord.

Och boken består sedan av sexton kapitel (sexton dikter?), med utgångspunkt i den faktiska lagtexten: ”Uppehållstillstånd på grund av anknytning”, ”Längre uppehållstillstånd för studier”, ”Permanent uppehållstillstånd”, ”Överklagande”. Totalt 22 lagparagrafer, som i sitt nuvarande skick alltså liknar detta:

                                                                                       .
                      (     :     ).
                                                                                    -
                                                                 ,                     -
                      (     :     )
                                                    ,
      .

Samt en betydligt mer komprimerad sammanfattning på ”engelska”.

Avsaknaden av ord kan då göra stort intryck. Kanske som en illustration till tesen om de tomma tunnorna som skramlar mest. Har inte mycket ordats om integration, har vi inte till leda hört argumenten? I den vallgrav som grävts mellan de rasister som röstar på SD och de politiskt korrekta vänstermänniskor som vurmar för skäggbarn?

Jag raljerar. Som man gör när man bara har orden att tillgå. Eftersom vi har hamnat i detta läge måste jag alltså förtydliga att jag inte tycker att alla som röstar på SD är rasister, men vi har hamnat i en polarisering som språket har varit ytterst beredvillig att skapa.

Som inlägg i en pågående politisk debatt borde den här boken nå fler läsare än den troligen gör. För en bok är ändå inget annat än ett verktyg. En författare (att det saknas upphovsman till denna bok är förstås både sant och osant) bestämmer inte vad en läsare gör med verket när det väl är tillgängligt.

10 maj 2018

Sorgedagbok, Roland Barthes, översättning Kristoffer Leandoer, Pequod Press


Det är ytterst passande att just Kristoffer Leandoer har översatt Roland Barthes på så många plan både stillsamma och påträngande Journal de deuil. Han förde denna Sorgedagbok under knappt två år efter att hans mamma dött. Tidigare har jag läst den på engelska, och har knappt vågat drömma om att den i vårt bistra litteraturklimat skulle översättas. Gör den sig som ljudbok? Knappast.

Passande, då Kristoffer Leandoer själv skrev en mycket fin roman om sin mamma när hon hade dött: September, som också den kombinerade det stillsamma tilltalet med något som också var enträget och uppfordrande. Jag tyckte väldigt mycket om den.


När Barthes sätter punkt för sin bok skulle han själv bara ha några månader kvar att leva. Det är också döden som tar mest plats i hans bok, och inte enbart mammans – nej, utan även så att han själv går i dödstankar, i självmordstankar, samt att de känslor av förlamning, depression, sorg, ångest, misär, alla har med själslig död att göra.

Den är skriven på 330 kort, vilket borgar för en text som uppmuntrar till ett icke-linjärt berättande. Liksom i Kärlekens samtal är tankarna korta, fragmentariska. Men i stället för förnumstiga aforismer är tonfallet nedskruvat, där det personliga övergår i det privata, utan att texten blir kladdig och oönskvärt intim.

Lite hädiskt skulle man kunna kalla hans bok för motsatsen till Camus Främlingen. Meursault kunde inte skriva Sorgedagboken – möjligen kunde Proust ha gjort det, efter att hans mamma dött när han själv var 34. Barthes nämner också Proust i sin bok, men inte Camus (bara indirekt, kanske, när han skriver om Sisyfos).

Tack vare kartotek-metoden blir skrivandet spontant, där tankarna uppstår i ögonblicket när de uppstår. Man kan läsa det som en bok också om tankeprocessen: så här tänker man, så här lever man, när det hemska inträffar. Ur ett rationellt perspektiv är det ingen unik erfarenhet – de flesta lever när deras föräldrar dör – men sättet att skriva är vad som gör den här boken så säregen. Det är sorgens klarsynthet som illustreras i Barthes många intryck, som alltid har så mycket att skänka läsaren:

Är antingen söndersliten eller illa till mods
och ibland små pustar av liv

   Till vem kan jag ställa denna fråga (och hoppas på ett svar)?
   Om man kan leva utan någon som man älskade, innebär
det att man älskade vederbörande mindre än man trodde …?  

Det är en dagbok, ja, men det är också litterärt gestaltat, med berättaren som en utpräglad protagonist i sitt sorgearbete, som utförs både med den distans och den intimitet som måste sägas tillhöra det mest unika med litteraturen – att den klarar av att ta sig så här nära ett människoöde, utan att förblindas eller bli närsynt.  

Depressionen väcker nya frågor. För Barthes blir sorgen ett verb, en vägran att bekänna att sorg är något man ”har”: man sörjer. Det är en viktig distinktion, och det visar språkets makt över tanken, över betydelsen. Liksom kärleken är sorgen – en handling, performativ, och vad den här boken visar är också att det är en ständigt pågående handling, att man alltid sörjer i presens. På samma sätt är – vilket romantikerna visste – depressionen mer fruktbar än ångesten, alltså fruktbar ur estetisk synvinkel.

Man känner igen sig, även den läsare som är skonad från den typ av sorg Barthes skriver om, på samma sätt som man känner igen sig i Audens mäktiga ord från dikten som ibland kallas ”Funeral Blues”: ”Stop all the clocks, cut off the telephone, / Prevent the dog from barking with a juicy bone …” Det vill säga: hur kan världen (den ”dumma”, som Barthes så riktigt påpekar) ha mage att bara fortsätta existera som om ingenting har hänt? Det är ju höjden av kränkning, så som sörjaren – han som sörjer – uppfattar det.  

Det bekanta manifesterar sig också i småsakerna. Man blir sjuk, man upptäcker att det snöar, vill förmedla det till mamman – men hon är ju död. Man har mist den som man delar livet med. Därför kan man bara plågas och äcklas av allt i sin omgivning. Hur fan kan det snöa när jag inte får berätta det för henne?

På ett allvarligt sätt antyder Barthes också att sorgen gör honom normal. Han talar om sina neuroser, och dessa är ju alltid ologiska och saknar orsak. Dessutom tiger neurosen. Det är legitimt att sörja – inte annars, inte utan orsak, då är man bara … klen? Det är som att det ligger något oanständigt i att beklaga sig – kanske lika oanständigt som att inte göra det när man väl har orsak till det.

Roland Barthes bok befinner sig helt i nuet: den innehåller knappt någon nostalgi. Hans bok är en övning i närvaro, och hur starkt minnet kan leva – på så sätt kommunicerar den med Prousts stora roman, På spaning efter den tid som flytt. Barthes var nog medveten om att hans böcker skulle leva vidare, så kanske därför detta monument över mamman var nödvändigt – hon var ingen som skrev, hon bara levde. Men att hon finns så starkt i boken beror ju bara på att hon finns så starkt i honom när han skriver, och inte bara där – våra föräldrar blir ju på gott och ont allt mer närvarande i våra egna beteenden, våra maner, våra repliker …

Det här är en både ljus och mörk bok. Den innehåller så mycket hopplöshet, och är, vilket Leandoer visar i sitt fina men korta efterord, i avsaknad av transcendens. Här finns ingen närvaro av någon Gud. Hur kan den då bli så ljus? Är det för att han skriver så fint? Det låter ju bara futtigt, som om det vore någon slags tävling i estetik. Nä, det ljusa finns i det mänskliga. Sorgen och döden må vara banala inslag – de är så vanliga, och ingen undkommer dem. Men här visas att viktigare än något annat är relationen till en annan människa, och att det är en moder blir mindre viktig än att det är – den ende.  

Jag har svårt att klandra Leandoers översättning. Till omslag får vi Magrittes berömda målning ”La reproduction interdite”, med mannen som ser sig i spegeln och ser blott sin egen nacke – en anti-narcissism, kanske. Jag kan missminna mig, men jag tror att det var Leandoer själv som en gång för länge sedan (början av 90-talet, i en bilaga till Aftonbladet/Kultur) gjorde mig uppmärksam på att boken på spegelbordet är den franska översättningen av Poes roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket. Givetvis: vi speglar oss inte bara i oss själva, utan också i litteraturen. I detta kretslopp är förstås Barthes Sorgedagbok ett av de viktigaste tillskotten.