att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 dec. 2017

Det oförlorades ekonomi. Simonides från Keos läst med Paul Celan, Anne Carson, översättning Niklas Haga och Rebecka Kärde, Faethon


Simonides från Keos, som levde på 500-talet fvt insåg värdet i sina dikter, och var den första professionella författaren. Paul Celan, som levde på 1900-talet, valde att skriva dikter på fiendespråk, språket som användes av nazisterna som hade mördat hans föräldrar. Att låta deras gemensamma nämnare bli ekonomi må låta långsökt, men tack vare Anne Carsons briljanta tankegångar blir det inte krystat, ens för den som tycker att titeln låter omöjlig: Det oförlorades ekonomi.

Carson är professor i antiken, och skriver förstås initierat om Simonides, om hur han vid sidan av den muntliga traditionen skrev en tyst poesi. Hon förlitar sig starkt på resonemang kring knappheten i Celans dikter. Något som knyter ihop dem är ett falskt segel. Överlag skriver Carson vackert om negationer hos de båda författarna, och visar poängen med sin dubbelexponering. Att vara oförlorad innebär då en slags odödlighet.


Under Simonides levnad ersatte myntet byteshandeln. Han fick rykte om sig att vara snål. Nå, det finns värre rykten. Med viss möda kan man se det som att han professionaliserade poesin. Att både han och Celan verkade i föränderliga världar, en tanke Carson gör mycket av, är kanske inte så värst originell – alla tider har i någon mån inneburit dramatiska förändringar för individer och för kollektivet.

Mer originellt, för att inte säga utmanande, är Carsons sätt att tänka och skriva. Hon visar hur båda hamnade i alienation, något som för en modern läsare kanske blir lättare att relatera till i fallet Celan, när hon visar hur mycket död nazisterna – bödlarna – förde in i tyskan. Det här är en bok man inte läser för de teser som fastslås, eller ens för det man förstår – utan mer för de tankar som väcks, att man får nya riktningar för hur man ska tänka.

Anekdoter delges. Strängt talat kan man ifrågasätta om det går att tala om Celan utan att det blir futtiga förenklingar – något som troligen kommer att sägas även om Carson inom kort. Hon menar att Simonides och Celans sätt att skriva dikteras av liknande villkor, som avspeglas i respektive genres förutsättningar: för Simonides epitafen eller gravskriften, och för Celan dikter som blir allt ordknappare och reducerade. För Simonides styrdes det av yttre förutsättningar, stenen som inte gav utrymme åt mer än ordkarga inskrifter. Och Celan, som hade stenen som en av sina viktigaste troper, uppfinner sina egna begränsningar. Och om hans tyska skriver Carson sanningsenligt att han valde ”just denna yta för sitt poetiska arbete, men skar ned det till en idiolekt som är så extrem att dess förhållande till standardtyskan är ungefär som en granitkristalls förhållande till en bergskedja.”

Det här är en i hög grad akademisk text, där Carson undviker att docera, även om de filologiska resonemangen kan bli komplexa och inte så lätttuggade, och noterna någon gång redovisar 36 källor. Hon läser Simonides och Celan med hjälp av andra. Hon låter bland andra Jesper Svenbro belysa Simonides, men kan inte låta bli att lite syrligt läxa upp vår akademiledamot, när han skriver om högläsaren som rövknullas av författaren (se hans bok Myrstigar): ”Maktutbyte måste kanske inte alltid innebära maktmissbruk”. Hon låter bland andra Aris Fioretos och Anders Olsson belysa Celan.  

Men den som främst anropas av Carson är Karl Marx, som anfört massor om hur vårt förhållande till tingen påverkas, hur ekonomin besudlar oss. Varorna eroderar det mänskliga i oss, och pengar värdet som vänder upp och ned på alla värden.

Carson har ett sätt att skriva som det är svårt att ge rättvisa åt. Den är så infallsrik, och snabb i tanken med associationer som löper åt alla tänkbara och otänkbara håll. En tanke föder en annan, men utfallet blir sällan det förväntade. Genom hennes beprövade metod att upphäva tiden ger hon möjlighet till unika möten. Ett sådant är förstås det mellan Simonides och Celan.

Som författare är Anne Carson poet när hon skriver essäer, och essäist när hon skriver poesi. Det är ofta helt onödigt att särskilja hennes böcker. Att vara poet är något som inte enbart syns i stilen – det är ett annorlunda sätt att tänka, mer på tvären, något som visar sig mer i förmågan att trotsa tråkigheten och gå mot det okända. Men det är något i hennes sätt att skriva essä som blir till i själva skrivögonblicket – att hon så att säga tänker högt (ungefär så, men samtidigt långt ifrån, skriver Virginia Woolf, en annan författare som är fiktiv i sina essäer och vice versa), att hon resonerar sig fram till slutsatser som aldrig följer sedvanliga kalkyler. Hon är mångtydighetens författare.

Den här boken utkom 1999, i en serie om antiken, och det är en välgärning att den nu hör till de fortfarande relativt sparsamt översatta titlarna – tidigare med Mara Lee som ansvarig till Röd självbiografi, Makens skönhet, Röd doc> och Kort sagt. Omslaget till denna fina utgåva är svart med erfarenhetsrynkor, som om tiden redan satt sina spår på denna text.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar